Etikettarkiv: Socialdemokraterna

Transportstyrelsen-skandalen och tankeförbudet mot ministerstyre

Publicerad den av

img_0763

Transportstyrelsen-skandalen har en stark koppling till grundläggande strukturella problem i styret av Sverige. Jag ser nämligen att den självklara frågan nu ställs hur det kan komma sig att myndigheten över huvud taget kom på idén att lägga ut IT-driften på entreprenad, och varför regeringen inte ingrep.

Nu är det möjligen så att regeringen hade kunnat ingripa med hänvisning till rikets säkerhet, men huvudregeln inom svensk statsförvaltning är att regeringen formellt endast styr genom instruktionsförordning och årligt regleringsbrev. Jag skriver formellt, eftersom alla kan räkna ut att det pågår informella kontakter hela tiden mellan regeringskansliet och ämbetsverkens huvudstyrelser/generaldirektörer. Av regeringsformen följer dock att statens förvaltningsmyndigheter inte är underkastade andra regeringsbeslut än instruktionsförordningar och regleringsbrev. Som ni ser i regleringsbrevet till Transportstyrelsen är det inte mycket som står där. I övrigt har myndigheten frihet att under lagarna (n.b., de som Transportstyrelsen valde att göra ”avsteg från”) och förordningarna verka i enlighet med sitt uppdrag.

Ministrar i regeringen får under inga omständigheter gå in och styra vad en statlig förvaltningsmyndighet ska göra. Generaldirektören kan högaktningsfullt ge blanka fanken i vad ministern tycker och tänker, och ministern kan räkna med KU (mindre allvarligt) och/eller avsättning (allvarligare – d v s för ministern…).

Den svenska statsförvaltningen är dock på väg utför mot avgrunden. Skandalerna är toppen på ett isberg av förfall. Jag är övertygad om att det nu är dags att ifrågasätta några heliga kor, för att just återfå skicklighet, sakkunnighet och lojalitet gentemot lagarna – och därmed gentemot medborgarna – i statsförvaltningen. En sådan helig ko är förbudet mot ministerstyre.

Paradoxalt nog kan det vara så att förbudet mot alla former av ministerstyre har lett till ökad politisering av förvaltningen och inkompetens i ledningen.

Vi kan börja med att konstatera att de flesta politiker vill ha och vill utöva makt. När det nu inte finns någon formell möjlighet att styra, vad gör politikerna då? Jo, givetvis använder de utnämningsmakten för att besätta posterna med gamla kompisar och personer som de kan tänkas ha hållhakar på. Politruker och personer i beroendeställning blir de ideala myndighetscheferna för en regering som vill styra informellt genom telefonsamtal och luncher i stället för genom den väg som nästan alltid är stängd: formella beslut.

Vi ska under inga förhållanden öppna för ministerstyre i enskilda förvaltningsärenden. Däremot bör åtminstone tankeförbudet hävas när det gäller ministerstyre i vissa mer övergripande frågor. Och – givetvis – ett vidhängande ministeransvar. Detta kan i alla fall vara värt en ordentlig diskussion.

En annan följd av dagens ordning är att den underlättar utnämning av helt oerfarna och inkompetenta ministrar, eftersom de egentligen rent formellt inte behöver ansvara för särskilt mycket mer än att de har knäppt skjortor och blusar rätt om morgnarna. Regeringen fattar beslut i grupp. Man kan med rätta fråga sig varför vi över huvud taget har en massa ministrar. Framförallt socialdemokratiska regeringar har under de senaste årtiondena gjort ministerposter till rena PRAO-praktikplatserna. Regeringssammanträden måste ha börjat likna saftkalas med SSU (Disneyklubben har ju en egen representant på plats).

Nåväl, den viktigaste frågan för svensk statsförvaltnings vidkommande är förstås att återinföra ett tjänstemannansvar och få in nya politiska krafter som inte har suttit vid köttgrytorna i 100 år. Vi måste göra rent hus med vänskapskorruptionen och inkompetensen. Men vi måste även våga diskutera grundlagsfrågor och om det är rätt att helt blockera möjligheten till ministerstyre och vidhängande juridiskt ansvar inom vissa, mycket väl avgränsade ramar. Finns det ett utökat formellt ansvar för ministrars del kanske vi också börjar få ministrar med utökad förmåga att ta ansvar.

 

Förhandla inte bort rättsstaten

Publicerad den av

Artikel i Kvällsposten tillsammans med Fredrik Sander (MED). Utdrag:

Att privatpersoner går in och medlar mellan kriminella gäng är en sak, men det allmännas företrädare får aldrig någonsin göra någonting sådant. Vare sig det är avsikten eller inte kommer ett sådant förfarande att ge legitimitet åt gängens och klanernas maktstrukturer och åt den organiserade brottsligheten. Om statliga företrädare medverkar vid förhandlingar som syftar till att strängt förbjuden verksamhet ska upphöra har staten på förhand vikit ned sig och öppnat dörren för en nygammal samhällsmodell: klansamhället.

Därför Medborgerlig Samling

Publicerad den av

Ytterligare ett parti till höger om mittpunkten på den klassiska skalan? Finns det inte partier där så det räcker?

Nej.

Och då är det förstås inte antalet i sig som föranleder svaret, utan innehållet. I den mån antalet partier kan anses för stort är det i vart fall inte Medborgerlig Samling (förkortas MED, tidigare Borgerlig Framtid) som i onödan upptar riksdagsmandat, när vi i dag har fyra nyanser av babyblått + Åkesson & hans vildsinta vänner.

Som nyvald partiordförande vill jag härmed lägga fram tre viktiga skäl för anslutning till och en röst på MED.

Det sakpolitiska skälet

Alliansen och socialdemokratin har båda medverkat aktivt till att postmoderna påfund som identitetspolitik och tron att allt ont stammar från vårt eget samhälle numera håller Sverige i ett järngrepp. Utbildningsväsendet är genomkorrupt av smörjan, vilket gör att elever och studenter lär sig mindre och mindre under längre och längre utbildningstid. Försvaret har de i praktiken avvecklat. Lag och ordning är på tillbakagång till förmån för kriminella och asociala beteenden. Invandringen till Sverige har blivit av ett slag som leder till allt mer problematiska följder. Skattetrycket är delvis på grund av allt ovanstående, delvis på grund av klåfingrighet och förmynderi på väg uppåt. Inget riksdagsparti har det minsta intresse av konstitutionella frågor och att det personliga ansvaret är alltför svagt i det svenska folkstyret.

Är det då inte dags för ett politiskt alternativ som brukar allvar i dessa frågor? Eller räcker det med dagens riksdagspartier? Hur har det gått hittills?

Det strategiska skälet

Alla, utom möjligtvis Anna Kinberg Batra, har förstått att de nuvarande allianspartierna i likhet med det nuvarande vänsterblocket inte kommer att få någon egen majoritet i valet 2018. Allt talar därmed för att det som inträffade hösten 2014 också kommer att inträffa hösten 2018, oavsett vilket block som blir störst. Sverigedemokraterna har hittills bara kunnat rusa motorn på tomgång och kravet på utväxling kommer garanterat att skärpas 2018. En blocköverskridande regering vars existens motiveras negativt – att blockera SD – är inte ett osannolikt utfall. Vad det leder till i politiskt innehåll kan man spekulera i, men det lär bli urvattnat och inte vad väljarmajoriteten önskar. Förtroendet för den svenska demokratin kommer då att minska än mer och väljarströmmen till SD lär inte upphöra.

Detta givet att det inte kommer in en ny aktör som kan bryta dödläget.

Medborgerlig Samlings ideologiska grund och öppna inställning till samarbete i sakfrågor gör att ett nytt 2014 kan undvikas. Om vi får en mitten-högermajoritet i riksdagen (f ö i likhet med dagens riksdag) ska detta avspeglas i regeringens sammansättning och politik. MED är dessutom det rimliga alternativet till en proteströst på SD.

Medborgarna utser sin riksdag. Riksdagsledamöterna får vara så vänliga och prata med varandra och se vad man kan komma fram till. Svårare än så ska det inte vara.

Det demokratiska skälet

I den svenska demokratin finns det ett egenvärde i att partipolitiken förnyas. De etablerade riksdagspartierna, dit jag räknar sju av åtta partier, har vuxit ihop med staten och blivit statliga utskott. Den ideologi som genomsyrar statsapparaten (eller, för att använda Patrik Engellaus uttryck, ”det välfärdsindustriella komplexet”) styr partierna, snarare än att riksdagsledamöterna på väljarnas uppdrag styr staten.

Jag har svårt att se att detta kan brytas på något annat vis än att nya politiska krafter kommer in och representerar medborgare vars värderingar och tankar om skötsamhet, förnuft och saklighet just nu saknar representation. Av den anledningen är MED ytterst kritiskt till systemet med partistöd direkt till partiorganisationerna, liksom penningflödena från staten till civilsamhället i största allmänhet. Detta perspektiv saknas helt i dagens riksdag.

Således – kom med i en ny medborgarrörelse. Gör skillnad nu och gör skillnad i valet 2018!

Länk till partiets hemsida: http://www.medborgerligsamling.se

Avgörandet i våra händer

Publicerad den av

Jag har fått frågan från Borgerlig Framtids valberedning om jag kan tänka mig att ta ordförandeskapet för partiet en tid framåt. Efter en del överväganden har jag kommit fram till att tacka ja och därmed stå som kandidat vid kommande extrastämma.

Såsom alla BF-medlemmar och en hel del andra har noterat har Borgerlig Framtid drabbats av turbulens på sistone. Josefin Utas har sammanfattat händelseförloppet på sin blogg, så jag hänvisar er dit i denna fråga. Det handlar inte om någon verklig partiklyvning, utan snarare en smärre avknoppning – som dock har blivit så mycket mer dramatisk i och med att det är den före detta partiordföranden som är med i den nya lilla grupperingen. Partiets namn har givetvis tagit skada och det har uppstått viss förvirring avseende vem som är den rättmätige företrädaren och bäraren av namnet. Borgerlig Framtid kommer därför med stor sannolikhet att heta någonting annat om halvannan vecka, när extrastämman i Lund är avslutad.

Jag hoppas och tror att stämman i Lund den 15-16 oktober kommer att konsolidera det nya, stapplande partiet och skapa en trygg bas för vidare tillväxt. Sällan har det varit tydligare än nu att det behövs en ny kraft till höger om mittlinjen som förenar frihetlighet och förnuftig konservatism. Medan allianspartierna har lämnat walk over i kultur- och värdekampen och sitter på händerna i riksdagen, visar Sverigedemokraterna gång på gång att partiet saknar en sund partikultur och att det knappast kan vara statsbärande. SD har svårt att vinna värdekampen om frågor där vi egentligen står varandra hyfsat nära i sak, eftersom partiet inte lyckas göra sig kvitt sitt förgångna. Och allianspartierna är så vilsna och ideologiskt korrumperade att de har anammat samtidsvänsterns dunkla världsbild.

Det går helt enkelt inte att sätta sin tillit till att Alliansen kommer att sköta landet väl utan en ny kraft som kan hålla den i schack och inte kommer att jamsa med. Det går heller inte att lita på SD fullt ut när det gäller höga partiföreträdares värderingar och kompetens. Dessutom tycks isolering av SD vara prioritering nummer ett inom valda delar av Alliansen, vilket riskerar att föra dessa delar mot mer vänsterpolitik och söndringsideologi. Till detta kommer att den svenska demokratin behöver förnyas genom att gamla, inavlade etablissemangspartier som har vanskött landet i så många år får verklig konkurrens och – i somliga fall – ersätts.

Sällan har väl möjligheternas fönster varit öppnare än just nu för en ny kraft att slå sig in i svensk politik. I mångt och mycket tror jag att avgörandet ligger i våra egna händer.

Relaterat: Öppet brev från juni 2016 till alliansväljare

Rollspelskoalitionen

Publicerad den av

I veckan fick jag en förfrågan från en universitetsstudent som inför uppsatsskrivande undrade ifall jag kunde utveckla vad jag anser vara problematiskt med decemberöverenskommelsen. Eftersom denna överenskommelse åter är på tapeten i massmedia efter regeringens budgetutspel och knorrandet inom moderaterna, finns det all anledning att på nytt ta upp frågan på bloggen.

Det tyngst vägande skälet mot decemberöverenskommelsen är den författningsmässiga invändningen. Enligt regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, fattar riksdagen beslut och stiftar lag med enkel majoritet, såvida inte annat anges särskilt. Om fler än hälften av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att stödja ett förslag, kommer det förslaget att vinna och bli gällande. Vidare har riksdagen finansmakten på sin lott enligt regeringsformens nionde kapitel. Beslut om skatter och avgifter pekas här särskilt ut som en riksdagsfråga. Detta är en oerhört viktig princip, som bygger på tanken att beskattning är någonting som ska beslutas av folkets främsta företrädare och absolut inte överlåtas åt den verkställande makten, d v s åt regeringen, som ju historiskt har utgjort en del av kungamakten.

Vad som har hänt i och med decemberöverenskommelsen är att partiledare som företräder 80 % av riksdagens ledamöter har kommit överens om att inrätta en riksdag i riksdagen. De har enats om att ändra formerna för hur statsministern utnämns och hur finansiella beslut fattas, genom att den ”partikonstellation” inom 80-procentgruppen som samlar flest ledamöter garanteras både regeringsmakten och finansmakten. Detta kan man lyckas med genom att övriga partier åtar sig att lägga ned sina röster ifall detta krävs för att den största partikonstellationen ska vinna omröstningen i riksdagen. Den största partikonstellationen bland de avtalsslutande kommer helt enkelt att kunna regera på det ekonomiska området som om den hade riksdagsmajoriteten bakom sig.

Därför utgör decemberöverenskommelsen en kuppartad ändring av Sveriges grundlag, som föranleds av att riksdagsmajoriteten inte kan fördra hur folket har valt att fördela sina röster i det senaste valet. Så gör man inte i ett folkstyre. Omröstningsreglerna i riksdagen är grundlagsfästa för att skapa förutsägbarhet. Att politiska partier kan ingå nya och måhända oväntade överenskommelser i sakfrågor och i parlamentariska krislägen bilda regeringskoalitioner som kan synas överraskande är en sak; att man ändrar formerna för beslutsfattandet är i grunden någonting helt annat. Det är ytterst beklämmande att politiska kommentatorer, såsom liberala ledarsidor i landet med DN i spetsen, inte begriper denna skillnad. Att en överenskommelse inte formellt strider mot grundlagen betyder inte att den är författningsmässig – d v s lojal mot grundlagens avsikt och anda. En riksdagsmajoritet på 51 % kan mycket väl komma överens om att beslut och lagstiftning inom gruppen ska avgöras på grundval av en omgång Yazzy; eller av en enstaka ledamots uppfattning; eller av bläckfisken på Berlins zoo som tippar utgången i fotbolls-VM. Huruvida detta är författningsmässigt är en annan sak.

Nästa problem med decemberöverenskommelsen är dess utsträckning i tid. Att på förhand bestämma sig för vilka maktpolitiska spelregler som partier frivilligt ska tillämpa under nästa mandatperiod är på gränsen till absurt. Visserligen är överenskommelsen inte något juridiskt bindande avtal och riksdagsledamöter kan i teorin alltid rösta efter eget samvete utan att kunna avsättas, men vi vet alla hur det fungerar i praktiken. Bestämmer sig partitopparna och deras staber för att piskan ska vina, är det få som står emot. För att Alliansen skulle få en morot att jaga, sattes 2022 som slutår för pakten. Att riksdagsvalet 2018 faktiskt kan förändra de parlamentariska förutsättningarna radikalt är tydligen ingenting som de sammansvurna – eller i vart fall inte Alliansen – har tagit med i beräkningen. Alliansens jakt på moroten är alltför lik bilden av åsnan som drar vagnen (S-MP-regeringen) då den jagar en morot som kusken Löfven håller framför dess mule med hjälp av ett metspö. Vad som händer efter september 2018 vet vi ingenting om.

Om vi går över till sakpolitiken, är överenskommelsen en katastrof. Valmannakåren valde en riksdag med mitten-högermajoritet, men Alliansen har medverkat till att vi i stället har fått en vänsterregering som har drivits i armarna på Vänsterpartiet. ”Partikonstellationen” S-MP är nämligen mindre än Alliansen, varför Löfven måste söka ett organiserat samarbete med V för att få igenom sin budget. Extremistpartiet på vänsterkanten, med företrädare som Ali Esbati och Hans Linde, har fått ett guldläge. Likaså Miljöpartiet, som nu har blivit en byggsten som Socialdemokraterna inte kan undvara. Detta guldläge börjar redan synas bland de förslag som ska tas upp i vårbudgeten. Alliansen har alltså medvetet bidragit till en politisk kantring vänsterut, utan att folket har velat ha det så.

Ur borgerlig synvinkel riskerar överenskommelsen att bli en strategisk miss av episka mått. Eftersom Alliansen under överskådlig tid – d v s inom de närmsta åren – är den stora förloraren, kommer väljarna sannolikt att straffa de borgerliga partierna genom att fortsätta att strömma till Sverigedemokraterna. Dessutom räcker det att strömningen av väljare dit blir lika stor från båda blocken för att Löfven ska kunna se fram emot en andra mandatperiod, ifall överenskommelsen nu skulle hålla och maktförskjutningen inte blir alltför stor. Om de rödgröna i nästa val exempelvis samlar 38 %, Alliansen 35 % och Sverigedemokraterna 23 %, kommer det rödgröna styret att fortsätta som om blocket hade egen majoritet i den ekonomiska politiken, i en riksdag med 58-procentig mitten-högermajoritet!

Egentligen borde överenskommelsen kallas för sitt rätta namn: en storkoalition. För det är precis vad det är, om än med det kuriösa inslaget att den mindre av de två partikonstellationerna väljer att ge carte blanche åt den större parten, för att kunna låtsas utgöra opposition.

Sveket mot borgerliga väljare är tvefalt. Först kastar Alliansen in handduken på valnatten och sonderar inte med vare sig SD eller S för att finna någon form av lösning. Sedan ger man sig in i det bisarra rollspel som decemberöverenskommelsen också kan liknas vid. Ja, man ger sig tydligen inte bara in i det, utan enligt uppgift ska KD-ledaren Göran Hägglund ha varit en av de pådrivande krafterna.

Även om rollspelslajvandet skulla bryta ihop i morgon, är förtroendet för allianspartierna allvarligt skadat bland många väljare. Det rör sig bakom kulisserna, och min bedömning är att vi inom de närmsta månaderna, eller möjligen redan inom de närmsta veckorna, kommer att få se politiska skälvningar här och var som på sikt kan ändra det politiska landskapet.

Därför är decemberöverenskommelsen odemokratisk

Publicerad den av

Den konstitutionella demokratin, med inbyggd maktbalans och begränsning av flertalets makt över mindretalet, har visat sig svårslagen som styrelseskick. Man måste dock ha klart för sig att denna typ av folkstyre inte vidmakthålls av några inledningssidor i en lagbok. Den bygger på sådant som tradition, ömsesidig tillit och politisk kultur. Om varken makthavarna eller folket är besjälade av den konstitutionella demokratins principer – dess anda – är det en smal sak att avveckla demokratin i exakt den ordning som författningen föreskriver.

175 riksdagsledamöter kan mycket väl besluta att de återstående 174 ledamöternas huvuden ska pryda räckena längs Stockholms ström. För detta krävs det dock en grundlagsändring, varvid ett mellanliggande val blir nödvändigt. Tanken är att medborgarna genom val till riksdagen ska få tillfälle att ta ställning till den föreslagna ändringen. Det är ju inte säkert att de 175 ledamöterna har varit särskilt tydliga i den senaste valrörelsen om sina planer för Stockholms försköning. Valutgången blir då avgörande för förslagets öde.

Exemplet ovan är måhända hårdraget (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen) och orealistiskt, men det illustrerar på ett tydligt sätt att det finns en vits med grundlagar som inte låter sig ändras i ett huj. Det folkliga medbestämmandet som möjliggörs genom riksdagsvalet tjänar inte bara som garant för att folkviljan ska få genomslag, utan även som potentiell nödbroms när exempelvis makthavarna hyser lägre tankar om den konstitutionella demokratin än vad folket gör. Och inte har berättat om sina idéer före det senaste valet.

Det sistnämnda för oss till det gångna årets decemberöverenskommelse, innefattande sex riksdagspartier, vilka tillsammans företräder ca 80 % av riksdagen. De har, som bekant, enats om ett upplägg som innebär att den största av de två partikonstellationerna både tillförsäkras regeringsmakten och bifallen budget, som om den stöddes av en riksdagsmajoritet. Merparten av oppositionen förpliktar sig helt enkelt på förhand att inte fälla kommande budgetpropositioner. Man har enats om viktiga ändringar i formalia; i de demokratiska spelreglerna.

Den svenska författningen stadgar emellertid att det högsta beslutande organet utgörs av riksdagen i sin helhet, vartill väljarna utser sina ledamöter enligt ett proportionerligt valsystem. Principen om riksdagsmajoritetens rätt att bestämma gäller och inte ens en majoritetsregering kan vara 100 % säker, eftersom avfall från partilinjen kan ske. Den som till äventyrs bildar minoritetsregering lever förstås ännu osäkrare. Så har lagstiftaren, och indirekt folket, velat ha det i majoritetsprincipens namn.

Men genom en intern överenskommelse, framkastad under en presskonferens mellan jul och nyår, har sex partiledare, som anser sig ha fullmakt i ärendet att företräda 80 % av riksdagen, bestämt sig för att frivilligt tillämpa nya regler. Har Sveriges väljarkår tillfrågats genom ett riksdagsval? Nej. Har upplägget presenterats inför det senaste riksdagsvalet? Nej. Har partierna ens bemödat sig om att försöka förankra idén internt i partiorganisationerna? Nej.

Därför är uppgörelsen en spottloska i den svenska demokratins anlete. Därför är uppgörelsen en uppvisning i förakt för medborgarna och för de sex partiernas medlemmar.

Demokratin bygger på att vi inte plötsligt kommer överens om att strunta i den. Om de sex partiledarna hade enats om att riksdagsledamöterna framöver kommer att rösta enligt en inhyrd diktators befallningar (eller enligt en lottdragning, eller enligt den där bläckfisken som spådde i senaste fotbolls-VM), vore detta genomförbart på samma sätt som det man nu har kokat ihop. Grundlagen bestämmer nämligen inte över hur politiska partier och riksdagsgrupper frivilligt väljer att handla. Men vore ett sådant förfarande odemokratiskt? Utan tvivel. Den politiska kulturens förhållningssätt och lojalitet visavi de demokratiska principerna är och förblir en del av en sund, balanserad demokrati.

Därför måste uppgörelsen bli en kostsam historia för det politiska ledarskap som står bakom densamma.

Mindretalsvisan – valsång för de sex sammansvurna

Publicerad den av

It’s Only a Paper Leaf

Melodi och inspiration: It’s Only a Paper Moon

Say, its only a paper leaf
Acting firm as a solid tree
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Yes, it’s only a minor group
We pretend it’s democracy
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Without your faith
It’s a rum ‘n frido slush
Without your faith
Annie’s left with no gun in the bird cherry brush

It’s a batra and birchgrove world
Just as phony as it can be
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

It’s phony it’s plain to see
How happy I would be
If you believed in me

Abdikeringskoalitionen

Publicerad den av

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.

Varianter på samma tema: fel fokus

Publicerad den av

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.

Beprövad erfarenhet talar för värnplikt

Publicerad den av

Frågan om värnpliktens återinförande har fått särskild aktualitet i och med den senaste tidens ökade anspänning i och ovanför Östersjön, samt Socialdemokraternas allt tydligare ställningstagande för en sådan reform. Sveriges bristande försvarsförmåga har dessutom påtalats många gånger de senaste åren, inte minst av överbefälhavaren själv, genom det ampra utspelet om att landet torde stå emot ett militärt angrepp på en geografisk front i ca en vecka. I och med att även Sverigedemokraterna och Folkpartiet drar åt värnpliktshållet, ser det faktiskt ut som att ungefär halva riksdagen kan tänkas ge sitt stöd i nuläget.

Från liberalt sinnade skribenter möter tanken på tvångsvärvning till försvarsmakten en del motstånd. En som har gett sig in i debatten med särskild frenesi, är magasinet Neos redaktör Mattias Svensson, som förkastar värnplikten med eftertryck i ett inlägg på SVT Opinion. Emellertid är Svenssons argumentation inte särskilt övertygande.

Han inleder med argumentet att tvånget i sig är någonting förkastligt. I andra sammanhang har han likställt det med tvångsarbete; ja, rentav med slaveri. Som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen blir jag genast skeptisk till denna typ av extrapolering in absurdum, eller – om man så vill – variant av skuldbeläggning genom associering. Trälar tvångsarbetar, alltså skulle allt tvång vara av ondo. Vidare är Svenssons argumentation ett typexempel på hur samtida liberaler ofta går in i tunnelseende och missar de stora sammanhangen – ja, de fundament som själva den liberala samhällsordningen vilar på.

Historien lär oss att det är viktigt att kunna försvara sig, i synnerhet om det finns mycket som är värt att försvara. Såsom, exempelvis, de liberala värden som undertecknad, Mattias Svensson m fl ställer oss bakom. Förhållandevis små länder måste då ofta väga upp sin litenhet genom ett brett folkligt deltagande i det militära. Som medborgare i en stat värd att försvara följer både rättigheter och plikter. Man har som utgångspunkt en plikt att följa lagar som är konstitutionellt riktiga. Man måste betala skatt till det gemensamma. Man är faktiskt tvingad att sätta sina barn i skola, och barnen tvingas därmed att delta i utbildningsverksamheten. Jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri är verkligen haltande – värnplikten är främst en obligatorisk utbildning till förmån för landet, inte utförandet av ett arbete, vilket som helst. Liknelsen är helt historielös.

Svenssons andra argument, gällande de samhällsekonomiska kostnaderna, har jag svårare att utvärdera och bemöta. Det är möjligt att värnplikten i det stora hela är en dyr försäkringspremie, när allt vägs in. Jag kan bara konstatera att det i så fall är en premie som ett litet land med förhållandevis god samhällsordning bör vara redo att betala. Här bör även framhållas de positiva biverkningar som ett värnpliktssystem kan föra med sig – för integrationen, för unga mäns självdisciplin, o s v. Det raljeras ibland i debatten över dessa bieffekter. Jag skulle inte göra det, i synnerhet inte när det gäller den potentiella betydelsen för integrationen. I synnerhet i dagens Sverige.

Det tredje argumentet som läggs fram i Svenssons artikel är något som jag finner snudd på absurt. Här tycks en annan liberal tankefigur spöka – att automatiskt utgå från ekonomisk teori och tillämpa teorin strikt, utan att se sig omkring. Världens mest värnpliktsgenomsyrade stat, Israel, råkar jag veta ett och annat om. Svenssons antagande om nedvärdering av soldaters liv och hälsa när tillgången på manskap är säkrad möter här ett svidande nederlag. Soldaterna ses som ”våra pojkar” på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Som hela nationens barn. Det kan ta sig så starka uttryck att man ibland kan undra om det hela inte går för långt, när exempelvis unga människor dagligen skadas och omkommer i trafiken. Det finns alltså faktorer i ett värnpliktsförsvar som med besked kan väga upp farhågan om nedvärderingen av unga människors liv. Det hela kommer nog mer an på den allmänna synen på individens rättigheter som råder i samhället.

Om argumentet enbart ska förstås som att ett stort, garanterat utbud av ”arbetskraft” i regel hämmar den tekniska utvecklingen, stämmer ju detta på en fri arbetsmarknad, men jag sätter stora frågetecken vad gäller tillämpligheten i värnpliktssammanhang. Man kan ju undra varför inget litet land med behov av ett starkt försvar har kommit fram till detta. Och Israel är ju inte precis militärteknologiskt efterblivet.

Nej, det är dags att Allianspartierna tänker om och gör upp med (s) och (sd) i försvarsfrågan om en ordentlig värnpliktsreform. Lyssna mer till liberalkonservativ klokskap än till nettoliberalt testuggande.