Etikettarkiv: Människovärdet

Beprövad erfarenhet talar för värnplikt

Publicerad den av

Frågan om värnpliktens återinförande har fått särskild aktualitet i och med den senaste tidens ökade anspänning i och ovanför Östersjön, samt Socialdemokraternas allt tydligare ställningstagande för en sådan reform. Sveriges bristande försvarsförmåga har dessutom påtalats många gånger de senaste åren, inte minst av överbefälhavaren själv, genom det ampra utspelet om att landet torde stå emot ett militärt angrepp på en geografisk front i ca en vecka. I och med att även Sverigedemokraterna och Folkpartiet drar åt värnpliktshållet, ser det faktiskt ut som att ungefär halva riksdagen kan tänkas ge sitt stöd i nuläget.

Från liberalt sinnade skribenter möter tanken på tvångsvärvning till försvarsmakten en del motstånd. En som har gett sig in i debatten med särskild frenesi, är magasinet Neos redaktör Mattias Svensson, som förkastar värnplikten med eftertryck i ett inlägg på SVT Opinion. Emellertid är Svenssons argumentation inte särskilt övertygande.

Han inleder med argumentet att tvånget i sig är någonting förkastligt. I andra sammanhang har han likställt det med tvångsarbete; ja, rentav med slaveri. Som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen blir jag genast skeptisk till denna typ av extrapolering in absurdum, eller – om man så vill – variant av skuldbeläggning genom associering. Trälar tvångsarbetar, alltså skulle allt tvång vara av ondo. Vidare är Svenssons argumentation ett typexempel på hur samtida liberaler ofta går in i tunnelseende och missar de stora sammanhangen – ja, de fundament som själva den liberala samhällsordningen vilar på.

Historien lär oss att det är viktigt att kunna försvara sig, i synnerhet om det finns mycket som är värt att försvara. Såsom, exempelvis, de liberala värden som undertecknad, Mattias Svensson m fl ställer oss bakom. Förhållandevis små länder måste då ofta väga upp sin litenhet genom ett brett folkligt deltagande i det militära. Som medborgare i en stat värd att försvara följer både rättigheter och plikter. Man har som utgångspunkt en plikt att följa lagar som är konstitutionellt riktiga. Man måste betala skatt till det gemensamma. Man är faktiskt tvingad att sätta sina barn i skola, och barnen tvingas därmed att delta i utbildningsverksamheten. Jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri är verkligen haltande – värnplikten är främst en obligatorisk utbildning till förmån för landet, inte utförandet av ett arbete, vilket som helst. Liknelsen är helt historielös.

Svenssons andra argument, gällande de samhällsekonomiska kostnaderna, har jag svårare att utvärdera och bemöta. Det är möjligt att värnplikten i det stora hela är en dyr försäkringspremie, när allt vägs in. Jag kan bara konstatera att det i så fall är en premie som ett litet land med förhållandevis god samhällsordning bör vara redo att betala. Här bör även framhållas de positiva biverkningar som ett värnpliktssystem kan föra med sig – för integrationen, för unga mäns självdisciplin, o s v. Det raljeras ibland i debatten över dessa bieffekter. Jag skulle inte göra det, i synnerhet inte när det gäller den potentiella betydelsen för integrationen. I synnerhet i dagens Sverige.

Det tredje argumentet som läggs fram i Svenssons artikel är något som jag finner snudd på absurt. Här tycks en annan liberal tankefigur spöka – att automatiskt utgå från ekonomisk teori och tillämpa teorin strikt, utan att se sig omkring. Världens mest värnpliktsgenomsyrade stat, Israel, råkar jag veta ett och annat om. Svenssons antagande om nedvärdering av soldaters liv och hälsa när tillgången på manskap är säkrad möter här ett svidande nederlag. Soldaterna ses som ”våra pojkar” på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Som hela nationens barn. Det kan ta sig så starka uttryck att man ibland kan undra om det hela inte går för långt, när exempelvis unga människor dagligen skadas och omkommer i trafiken. Det finns alltså faktorer i ett värnpliktsförsvar som med besked kan väga upp farhågan om nedvärderingen av unga människors liv. Det hela kommer nog mer an på den allmänna synen på individens rättigheter som råder i samhället.

Om argumentet enbart ska förstås som att ett stort, garanterat utbud av ”arbetskraft” i regel hämmar den tekniska utvecklingen, stämmer ju detta på en fri arbetsmarknad, men jag sätter stora frågetecken vad gäller tillämpligheten i värnpliktssammanhang. Man kan ju undra varför inget litet land med behov av ett starkt försvar har kommit fram till detta. Och Israel är ju inte precis militärteknologiskt efterblivet.

Nej, det är dags att Allianspartierna tänker om och gör upp med (s) och (sd) i försvarsfrågan om en ordentlig värnpliktsreform. Lyssna mer till liberalkonservativ klokskap än till nettoliberalt testuggande.

We Are Ladies-syndromet

Publicerad den av

Förra inlägget om ”alla människors lika värde” har blivit ovanligt välbesökt och gett upphov till åtskilliga synpunkter. Det är tydligt att min kritik av begreppet och dess användning i Sverige har slagit an en sträng hos många. Och på sätt och vis är det inte helt oväntat.

I alla samhällen där folk matas med ideologiska dogmer morgon, middag och kväll uppstår ett behov av att få se dessa dogmer bli kritiskt granskade, avklädda och gärna häcklade. När jag sökte på Google på den exakta frasen ”alla människors lika värde”, fick jag över två miljoner träffar. Uttrycket har blivit en riktig landsplåga. Redan det är ägnat att väcka misstanke.

När någonting är felaktigt eller osäkert, är det inte ovanligt att tvivlet vägs upp genom ständig, överdriven upprepning. Vi kan kalla det för We Are Ladies-syndromet, efter humorgruppen Little Britains välkända rollkaraktärer. Se bara på de officiella namnen på stater runt om i världen, både förr och nu. Deutsche Demokratische Republik. Folkrepubliken Kina. Ja, ni fattar poängen.

I Sverige är man alltså för alla människors lika värde, eller så är man något slags kättare. Uttrycket upprepas gång på gång och utgör sannolikt portalmening i de flesta så kallade värdegrunder – ytterligare ett ideologiskt påfund – som snickras ihop på svenska arbetsplatser och i ideella föreningar. Men vet alla egentligen vad som avses, bortsett från att floskeln uppenbarligen fungerar som ett kors att visa upp mot sverigedemokrater och dylikt? Frågan är förstås retorisk. Den betydelse som uttrycket ”alla människors lika värde” har fått i svensk debatt, innebär ju just de gränslösa förpliktelser som jag pekade på i förra blogginlägget, vilka ingen människa eller stat någonsin kan uppfylla. Följaktligen finns det egentligen inte en enda svensk som verkligen tillämpar floskeln i dess svenska betydelse, men däremot används den jämt och ständigt som utsmyckning – eller som fördrivningsamulett.

Såsom en del läsare har påpekat, är inte översättningsmissen i FN-förklaringen om de mänskliga rättigheterna nödvändigtvis så allvarlig, sedd i sitt sammanhang. Förklaringen tillkom i FN:s barndom, då visserligen idéer om en universell naturrätt var starka, mot bakgrund av vad som nyligen hade inträffat, men då det samtidigt var självklart att mänskligheten bestod av olika folk, vilka vart och ett skulle kräva sina rättigheter av sina egna regeringar. FN-förklaringen skulle alltså tillämpas av staterna inom deras territorier i förhållande till det eller de folk som bodde där permanent, inte i förhållande till andra folk.

Problemet är dock att ordet ”värde” istället för ”värdighet” har öppnat för oanade tolkningsmöjligheter, vilket har utnyttjats i Konungariket Sverige. Därför är vi idag besatta av fraser innehållande orden ”människa” och ”värde” i olika sammansättningar. Så kan prålandet och skenheligheten fortsätta, medan verklighetens växande bekymmer ignoreras. Because we are ladies, aren’t we? Vi är ju för allas lika värde.

Ett väldigt svenskt credo

Publicerad den av

I den jargong som snurrar runt bland svenska politiker och politiska kommentatorer, finns det ett uttryck som har en särskilt framstående ställning – ja, nästan som ett slags trosbekännelse. Jag syftar förstås på devisen ”alla människors lika värde”. Detta credo anses vara silen som skiljer agnarna från vetet, de onda från de goda, i samtidsdebatten. Vilket egentligen är märkligt, ty uttrycket är obegripligt.

I den svenska översättningen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948, lyder portalparagrafen såhär:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Sannolikt har uttrycket ”alla människors lika värde” sitt ursprung i just denna översättning. Svenska är dock inget officiellt FN-språk. På engelska, som däremot har en sådan ställning, står det ”equal in dignity and rights”. Textförfattarna har alltså inte använt det i sammanhanget svårförståeliga och materialistiska ordet ”värde” (value; worth), utan vad som faktiskt står är att alla människor är födda lika vad gäller värdighet och rättigheter. Franskan talar om ”dignité”, spanskan om ”dignidad”, arabiskan om ”karaama”. Om vi går över till icke officiella FN-språk i svenskans närhet, står det ”Würde” på tyska, inte ”Wert”, och ”værdighed” på danska, inte ”værdi”. Sammantaget tycks alltså svenskan vara ganska ensam om sitt ordval. Visst – även konceptet ”lika rättigheter” är svårförståeligt om avsikten är att det ska tillämpas i varje konkret fall, och portalparagrafens ändamål är väl främst att ange tonen och andan för resten av dokumentet. Min poäng är dock att de som har översatt texten till svenska har gjort det hela ännu mer förvirrande, genom att använda det flyktiga begreppet ”värde”, som ju inte alls är liktydigt med ”värdighet”.

De som hänvisar till ”alla människors lika värde” som argument i debatter, borde förstås fråga sig vad deras trossats innebär i praktiken. Vem är det egentligen som åläggs att göra denna värdering? Åligger det var och en att behandla alla Jordens människor lika, i alla sammanhang? Är t ex ens egna barn och valfri person på andra sidan jordklotet, eller, för den delen, i grannhuset, berättigade till samma hänsyn och omtanke? De flesta betraktar nog ett sådant beteende som direkt sinnesrubbat och grund för tvångsomhändertagande av barnen. En sådan självutplånande altruism är i själva verket inte mänsklig, och förutsätter något slags utopisk, centraliserad, världskommunistisk superstat. Å andra sidan – är inte just detta en rättrogen tillämpning av ”alla människors lika värde”?

Om vi lämnar individnivån och lyfter oss till ett statligt plan, uppstår förstås samma typ av fråga. Varför ska svenska staten bevärdiga sina medborgare allehanda förmåner, vilka inte utlänningar kan åtnjuta? Visst kan medborgarskapet även medföra plikter, men om man tar barn som exempel – varför ska svenska staten skydda och ge stöd åt svenska barn, på ett sätt som mer än 99,9 % av världens barn inte är berättigade till? Och vice versa, hur kan andra stater ge sina egna medborgare förmåner, vilka en nödställd svensk aldrig kan räkna med? Strider inte detta mot devisen ”alla människors lika värde”?

Om man menar allvar med uttrycket, har jag svårt att se någon annan utväg än att ställa sig bakom en upplösning av de mänskliga smågemenskaperna och mänsklig livsföring såsom vi känner den. Därmed lyder min slutsats att varken en person eller en institution bör värdera alla människor på Jordens rund lika. Det vore rentav moraliskt förkastligt.

När vi har gjort upp med den förljugna trossatsen, finns det förstås andra viktiga likhets- och rättviseprinciper med desto större aktualitet. Likhet inför lagen. Meritokrati och antidiskriminering i staten. För att inte tala om respekten för alla människors värdighet och rätt till ett värdigt bemötande.

Vore det inte rimligt med en ny, mer ackurat översättning av första artikeln i FN-deklarationen? Av någon anledning tror jag inte att ärendet står högt uppe på svenska dagordningar.