Etikettarkiv: Försvaret

Replik: Värnplikt innebär både för- och nackdelar

Publicerad den av

Kort tid efter mitt inlägg om värnplikten, där kritik framförs mot Neos redaktör Mattias Svenssons debattartikel på SVT Opinion, vari han förkastar värnplikten med hänvisning till tre olika skäl, valde Svensson att bemöta min text på sin egen blogg. Hans bemötande bör inte lämnas okommenterat.

Inledningsvis måste jag säga att jag blir något förvånad över de tramsiga påhopp som förekommer i Svenssons text. Värnpliktsförespråkare skulle tydligen inte vara så skarpa på argumentation, menar han, eftersom de vill tvinga folk istället för att idka övertalning. Det där skulle förstås även kunna sägas om skatt, skol-/utbildningsplikt och offentligrättslig lagstiftning i största allmänhet. Därav beteckningen trams.

När det gäller tvånget, har jag invänt mot Svenssons resonemang genom att påpeka att jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri missar viktiga skillnader vad gäller verksamhetens karaktär och ändamål. Jag nämner även att jag, som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen – vilket inte betyder att jag säger ja och amen till allt som kan tänkas ha en konservativ stämpel – genast blir misstänksam mot tankeövningar som går ut på att plocka ut en fråga ur ett större sammanhang och söka gemensamma nämnare med förkastliga företeelser. De som söka skola finna. Var fascisterna auktoritära? Ja, då är all auktoritet av ondo. Brukar kommunistdiktaturer ha konfiskatoriska skatter? Ja, då är all skatt orättfärdig konfiskering. Förekom det mycket tvång i 1800-talets amerikanska sydstater? Ja, då är allt tvång i sig förkastligt. Sådär kan man hålla på. Sådär håller tyvärr många liberala debattörer i samtidens Sverige på.

Mattias Svensson tror att jag struntar i moralfrågor. Nej, det gör jag inte, men våra respektive tillvägagångssätt för att komma fram till rimliga ställningstaganden i moralfrågor kanske skiljer sig åt i vissa avseenden. Eller menar Svensson att det han tycker alltid är den rätta moralen – ett facit – och att allt annat är omoraliskt?

Sedan anser Svensson att jag inte har någon respekt för folk som inte vill rycka in. Detta är förstås bara att med andra ord säga samma sak som Svensson redan har sagt, om och om igen: att tvång är moraliskt förkastligt. Har jag någonsin skrivit att jag inte beaktar tvånget som förmodligen varande det tyngsta argumentet mot värnplikt? Jag väger dock även in andra faktorer, såsom behovet av ett förhållandevis starkt försvar. Vilket ska vägas mot tvånget för medborgarna i ett demokratiskt land att utbilda sig i landets försvar under en begränsad tid. Bland annat.

Jag struntar inte i samhällsekonomin, såsom Svensson påstår. Jag nämner bara i mitt förra inlägg att jag inte har tillräckligt med underlag för att bemöta hans påståenden i denna del, vilket innebär att jag inte kan bortse från att värnpliktsförsvaret kan vara kostsammare än ett smalt yrkesförsvar. Detta är givetvis i sig en nackdel, men det är en nackdel som vägs upp av annat. Jag har dock tagit upp några aspekter som jag misstänker kan läggas på den ekonomiska plussidan, vilka inte tas upp av Niclas Berggren i den artikel som Svensson hänvisar till. Man kan inte heller bortse från att ett land med förhållandevis liten befolkning knappast kan hålla sig med en stående yrkesarmé av betydande mått, som ens kommer i närheten av vad en allmän mobilisering kan åstadkomma. Skulle landet ändå göra det, kan man verkligen tala om fördyring.

Jag ignorera inte heller det svenska försvarets historia. Det blir bara en smula märkligt att dra stora växlar på vad en debattör anser om just det svenska värnpliktsförsvarets tidigare brister i fråga om modernitet, när värnpliktsförsvar är en ytterst spridd företeelse i världen och det finns exempel på att ett värnpliktsförsvar inte måste bli teknologiskt eftersatt.

Slutligen väljer Svensson att producera fördomsfulla halmgubbar. Läs vänligen inte in saker i min text som inte står där. Med integration menar jag inte att ”få pli på stökiga invandrarungdomar”, utan – hör och häpna – att unga medborgare från olika bakgrunder och etniciteter möts, knyter kontakter och gör en gemensam insats för Sverige. Vad gäller personer som av säkerhetsskäl inte skulle komma i fråga för militär värnplikt, är det förstås beklagligt om denna skara är större idag än den var förr. Det hindrar inte att värnplikten skulle vara integrationsfrämjande – inte minst om nämnda säkerhetsskäl är en följd av just bristande integration.

Beprövad erfarenhet talar för värnplikt

Publicerad den av

Frågan om värnpliktens återinförande har fått särskild aktualitet i och med den senaste tidens ökade anspänning i och ovanför Östersjön, samt Socialdemokraternas allt tydligare ställningstagande för en sådan reform. Sveriges bristande försvarsförmåga har dessutom påtalats många gånger de senaste åren, inte minst av överbefälhavaren själv, genom det ampra utspelet om att landet torde stå emot ett militärt angrepp på en geografisk front i ca en vecka. I och med att även Sverigedemokraterna och Folkpartiet drar åt värnpliktshållet, ser det faktiskt ut som att ungefär halva riksdagen kan tänkas ge sitt stöd i nuläget.

Från liberalt sinnade skribenter möter tanken på tvångsvärvning till försvarsmakten en del motstånd. En som har gett sig in i debatten med särskild frenesi, är magasinet Neos redaktör Mattias Svensson, som förkastar värnplikten med eftertryck i ett inlägg på SVT Opinion. Emellertid är Svenssons argumentation inte särskilt övertygande.

Han inleder med argumentet att tvånget i sig är någonting förkastligt. I andra sammanhang har han likställt det med tvångsarbete; ja, rentav med slaveri. Som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen blir jag genast skeptisk till denna typ av extrapolering in absurdum, eller – om man så vill – variant av skuldbeläggning genom associering. Trälar tvångsarbetar, alltså skulle allt tvång vara av ondo. Vidare är Svenssons argumentation ett typexempel på hur samtida liberaler ofta går in i tunnelseende och missar de stora sammanhangen – ja, de fundament som själva den liberala samhällsordningen vilar på.

Historien lär oss att det är viktigt att kunna försvara sig, i synnerhet om det finns mycket som är värt att försvara. Såsom, exempelvis, de liberala värden som undertecknad, Mattias Svensson m fl ställer oss bakom. Förhållandevis små länder måste då ofta väga upp sin litenhet genom ett brett folkligt deltagande i det militära. Som medborgare i en stat värd att försvara följer både rättigheter och plikter. Man har som utgångspunkt en plikt att följa lagar som är konstitutionellt riktiga. Man måste betala skatt till det gemensamma. Man är faktiskt tvingad att sätta sina barn i skola, och barnen tvingas därmed att delta i utbildningsverksamheten. Jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri är verkligen haltande – värnplikten är främst en obligatorisk utbildning till förmån för landet, inte utförandet av ett arbete, vilket som helst. Liknelsen är helt historielös.

Svenssons andra argument, gällande de samhällsekonomiska kostnaderna, har jag svårare att utvärdera och bemöta. Det är möjligt att värnplikten i det stora hela är en dyr försäkringspremie, när allt vägs in. Jag kan bara konstatera att det i så fall är en premie som ett litet land med förhållandevis god samhällsordning bör vara redo att betala. Här bör även framhållas de positiva biverkningar som ett värnpliktssystem kan föra med sig – för integrationen, för unga mäns självdisciplin, o s v. Det raljeras ibland i debatten över dessa bieffekter. Jag skulle inte göra det, i synnerhet inte när det gäller den potentiella betydelsen för integrationen. I synnerhet i dagens Sverige.

Det tredje argumentet som läggs fram i Svenssons artikel är något som jag finner snudd på absurt. Här tycks en annan liberal tankefigur spöka – att automatiskt utgå från ekonomisk teori och tillämpa teorin strikt, utan att se sig omkring. Världens mest värnpliktsgenomsyrade stat, Israel, råkar jag veta ett och annat om. Svenssons antagande om nedvärdering av soldaters liv och hälsa när tillgången på manskap är säkrad möter här ett svidande nederlag. Soldaterna ses som ”våra pojkar” på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Som hela nationens barn. Det kan ta sig så starka uttryck att man ibland kan undra om det hela inte går för långt, när exempelvis unga människor dagligen skadas och omkommer i trafiken. Det finns alltså faktorer i ett värnpliktsförsvar som med besked kan väga upp farhågan om nedvärderingen av unga människors liv. Det hela kommer nog mer an på den allmänna synen på individens rättigheter som råder i samhället.

Om argumentet enbart ska förstås som att ett stort, garanterat utbud av ”arbetskraft” i regel hämmar den tekniska utvecklingen, stämmer ju detta på en fri arbetsmarknad, men jag sätter stora frågetecken vad gäller tillämpligheten i värnpliktssammanhang. Man kan ju undra varför inget litet land med behov av ett starkt försvar har kommit fram till detta. Och Israel är ju inte precis militärteknologiskt efterblivet.

Nej, det är dags att Allianspartierna tänker om och gör upp med (s) och (sd) i försvarsfrågan om en ordentlig värnpliktsreform. Lyssna mer till liberalkonservativ klokskap än till nettoliberalt testuggande.

Fred i vår tid?

Publicerad den av

Sedan fredagskvällen har det rapporterats om en större militär insats i Stockholms yttre skärgård, till följd av uppgifter om misstänkt intrång från främmande makt. I skrivande stund har det inte redovisats några resultat från insatsen. Med tanke på den historik som finns i frågan om ubåtskränkningar, är det klokt att inte säga för mycket i nuläget.

Emellertid kan en sak redan nu påtalas med styrka: de militära hoten i Sveriges närområde har ökat i omfattning. Historien gör sig påmind. Lejonen sover fortfarande inte tillsammans med lammen. Och den svenska nedrustningspolitiken, genomförd i brett samförstånd, står där nu med byxorna nere.

För en månad sedan skrev jag ett inlägg på temat, med rubriken ”si vis pacem para bellum” – d v s den gamla latinska devisen om att man för att leva i fred ska rusta för krig. Den pacifistiska tanken att en förhållandevis stark militärmakt alltid kommer att öka osäkerheten har inte fog för sig. I händerna på en diktator kan detta förstås vara sant, men ofta förhåller det sig faktiskt precis tvärt om. I en värld där förnuft och konstitutionell demokrati är långt infrån allenarådande, medför relativ militärt svaghet i det lägret att andra läger kan stärka sina ställningar. Detta ökar risken för verkliga militära konflikter, istället för att hålla öppna stridigheter i schack genom avskräckning.

Den långsiktiga trenden sedan USA fick sin nuvarande president är att supermakten signalerar återhållsamhet och önskan att dra sig tillbaka. EU-staterna har inte svarat genom att öka sin militära styrka. Det är det istället andra som har gjort.

På Sverige vilar nu ett ansvar, i första hand gentemot sig självt och i andra hand gentemot sitt närområde, att stärka sin försvarsförmåga på såväl kort som lång sikt. Jag upprepar det som nämndes i inlägget för en månad sedan: återinför den allmänna värnplikten. Öka den militära närvaron i landet. Varje satsad krona i den potten ger därtill många positiva biverkningar – inte minst inom området integration.

Med detta sagt, önskar jag försvarsmakten lycka till i det dagsaktuella arbetet. Hoppas det klargörs vad som har förevarit där ute i skärgården.

Si vis pacem para bellum

Publicerad den av

Det kan knappast ha undgått någon att Ryssland genomför allt fräckare kränkningar av svenskt luftrum för att sätta den svenska beredskapen på prov. Det kan heller inte ha undgått någon, bortsett från en och annan russofil med svåra förträngningsmekanismer, att Ryssland genom militär intervention i östra Ukraina såg till så att Kiev-regeringens återtagande av kontrollen gick om intet. När miljöpartister kan tänka sig att stärka det svenska försvaret, vet man att saker och ting börjar röra på sig. Detta även om partiet verkar schizofrent och skyller sin kovändning på att man måste kompromissa i en regering.

Det är dock en omvändelse under galgen som vi ser. Frågan är om försvarsförmågan hinner stärkas tillräckligt snabbt för att Sverige ska kunna hävda sin integritet, den dagen Östersjöregionen blir en källa till verklig, akut oro. Ty den dagen kan ligga närmare i tiden än vi tror.

Det är uppenbart att återinförande av allmän värnplikt vore ytterst angeläget. Hittills har sådana förslag kommit från Sverigedemokraterna och Folkpartiet, med visst instämmande från Socialdemokraterna. Fler utav de partier vilka samfällt har medverkat till dagens otillräckliga försvar borde dock vakna och göra bot. Inte minst Moderaterna och Centerpartiet, vilka historiskt sett i regel har skattat den militära försvarsförmågan högt.

Det är dessutom svårt att tänka sig någon mer integrationsfrämjande insats än allmän värnplikt. Utan att ha undersökt saken närmare, är det rimligt att anta att det finns stora penningsummor att spara genom att avsluta en uppsjö av olika ”integrationsfrämjande” insatser, för att istället skjuta till pengar till en värnpliktsreform. Det kan bli dubbel utdelning – stärkt försvar och stärkt samhörighet inom befolkningen. Till detta kommer att värnpliktiga i tjänst kan vara en viktig resurs i många civila sammanhang.

Den svenska beredskapen är bevisligen usel. Finns det möjligen en beredskap bland de styrande att ta ett nytt, blocköverskridande grepp om försvaret?