Si vis pacem para bellum

Det kan knappast ha undgått någon att Ryssland genomför allt fräckare kränkningar av svenskt luftrum för att sätta den svenska beredskapen på prov. Det kan heller inte ha undgått någon, bortsett från en och annan russofil med svåra förträngningsmekanismer, att Ryssland genom militär intervention i östra Ukraina såg till så att Kiev-regeringens återtagande av kontrollen gick om intet. När miljöpartister kan tänka sig att stärka det svenska försvaret, vet man att saker och ting börjar röra på sig. Detta även om partiet verkar schizofrent och skyller sin kovändning på att man måste kompromissa i en regering.

Det är dock en omvändelse under galgen som vi ser. Frågan är om försvarsförmågan hinner stärkas tillräckligt snabbt för att Sverige ska kunna hävda sin integritet, den dagen Östersjöregionen blir en källa till verklig, akut oro. Ty den dagen kan ligga närmare i tiden än vi tror.

Det är uppenbart att återinförande av allmän värnplikt vore ytterst angeläget. Hittills har sådana förslag kommit från Sverigedemokraterna och Folkpartiet, med visst instämmande från Socialdemokraterna. Fler utav de partier vilka samfällt har medverkat till dagens otillräckliga försvar borde dock vakna och göra bot. Inte minst Moderaterna och Centerpartiet, vilka historiskt sett i regel har skattat den militära försvarsförmågan högt.

Det är dessutom svårt att tänka sig någon mer integrationsfrämjande insats än allmän värnplikt. Utan att ha undersökt saken närmare, är det rimligt att anta att det finns stora penningsummor att spara genom att avsluta en uppsjö av olika ”integrationsfrämjande” insatser, för att istället skjuta till pengar till en värnpliktsreform. Det kan bli dubbel utdelning – stärkt försvar och stärkt samhörighet inom befolkningen. Till detta kommer att värnpliktiga i tjänst kan vara en viktig resurs i många civila sammanhang.

Den svenska beredskapen är bevisligen usel. Finns det möjligen en beredskap bland de styrande att ta ett nytt, blocköverskridande grepp om försvaret?

Annonser