Transportstyrelsen-skandalen har en stark koppling till grundläggande strukturella problem i styret av Sverige. Jag ser nämligen att den självklara frågan nu ställs hur det kan komma sig att myndigheten över huvud taget kom på idén att lägga ut IT-driften på entreprenad, och varför regeringen inte ingrep.

Nu är det möjligen så att regeringen hade kunnat ingripa med hänvisning till rikets säkerhet, men huvudregeln inom svensk statsförvaltning är att regeringen formellt endast styr genom instruktionsförordning och årligt regleringsbrev. Jag skriver formellt, eftersom alla kan räkna ut att det pågår informella kontakter hela tiden mellan regeringskansliet och ämbetsverkens huvudstyrelser/generaldirektörer. Av regeringsformen följer dock att statens förvaltningsmyndigheter inte är underkastade andra regeringsbeslut än instruktionsförordningar och regleringsbrev. Som ni ser i regleringsbrevet till Transportstyrelsen är det inte mycket som står där. I övrigt har myndigheten frihet att under lagarna (n.b., de som Transportstyrelsen valde att göra ”avsteg från”) och förordningarna verka i enlighet med sitt uppdrag.

Ministrar i regeringen får under inga omständigheter gå in och styra vad en statlig förvaltningsmyndighet ska göra. Generaldirektören kan högaktningsfullt ge blanka fanken i vad ministern tycker och tänker, och ministern kan räkna med KU (mindre allvarligt) och/eller avsättning (allvarligare – d v s för ministern…).

Den svenska statsförvaltningen är dock på väg utför mot avgrunden. Skandalerna är toppen på ett isberg av förfall. Jag är övertygad om att det nu är dags att ifrågasätta några heliga kor, för att just återfå skicklighet, sakkunnighet och lojalitet gentemot lagarna – och därmed gentemot medborgarna – i statsförvaltningen. En sådan helig ko är förbudet mot ministerstyre.

Paradoxalt nog kan det vara så att förbudet mot alla former av ministerstyre har lett till ökad politisering av förvaltningen och inkompetens i ledningen.

Vi kan börja med att konstatera att de flesta politiker vill ha och vill utöva makt. När det nu inte finns någon formell möjlighet att styra, vad gör politikerna då? Jo, givetvis använder de utnämningsmakten för att besätta posterna med gamla kompisar och personer som de kan tänkas ha hållhakar på. Politruker och personer i beroendeställning blir de ideala myndighetscheferna för en regering som vill styra informellt genom telefonsamtal och luncher i stället för genom den väg som nästan alltid är stängd: formella beslut.

Vi ska under inga förhållanden öppna för ministerstyre i enskilda förvaltningsärenden. Däremot bör åtminstone tankeförbudet hävas när det gäller ministerstyre i vissa mer övergripande frågor. Och – givetvis – ett vidhängande ministeransvar. Detta kan i alla fall vara värt en ordentlig diskussion.

En annan följd av dagens ordning är att den underlättar utnämning av helt oerfarna och inkompetenta ministrar, eftersom de egentligen rent formellt inte behöver ansvara för särskilt mycket mer än att de har knäppt skjortor och blusar rätt om morgnarna. Regeringen fattar beslut i grupp. Man kan med rätta fråga sig varför vi över huvud taget har en massa ministrar. Framförallt socialdemokratiska regeringar har under de senaste årtiondena gjort ministerposter till rena PRAO-praktikplatserna. Regeringssammanträden måste ha börjat likna saftkalas med SSU (Disneyklubben har ju en egen representant på plats).

Nåväl, den viktigaste frågan för svensk statsförvaltnings vidkommande är förstås att återinföra ett tjänstemannansvar och få in nya politiska krafter som inte har suttit vid köttgrytorna i 100 år. Vi måste göra rent hus med vänskapskorruptionen och inkompetensen. Men vi måste även våga diskutera grundlagsfrågor och om det är rätt att helt blockera möjligheten till ministerstyre och vidhängande juridiskt ansvar inom vissa, mycket väl avgränsade ramar. Finns det ett utökat formellt ansvar för ministrars del kanske vi också börjar få ministrar med utökad förmåga att ta ansvar.