Transportstyrelsen-skandalen och tankeförbudet mot ministerstyre

img_0763

Transportstyrelsen-skandalen har en stark koppling till grundläggande strukturella problem i styret av Sverige. Jag ser nämligen att den självklara frågan nu ställs hur det kan komma sig att myndigheten över huvud taget kom på idén att lägga ut IT-driften på entreprenad, och varför regeringen inte ingrep.

Nu är det möjligen så att regeringen hade kunnat ingripa med hänvisning till rikets säkerhet, men huvudregeln inom svensk statsförvaltning är att regeringen formellt endast styr genom instruktionsförordning och årligt regleringsbrev. Jag skriver formellt, eftersom alla kan räkna ut att det pågår informella kontakter hela tiden mellan regeringskansliet och ämbetsverkens huvudstyrelser/generaldirektörer. Av regeringsformen följer dock att statens förvaltningsmyndigheter inte är underkastade andra regeringsbeslut än instruktionsförordningar och regleringsbrev. Som ni ser i regleringsbrevet till Transportstyrelsen är det inte mycket som står där. I övrigt har myndigheten frihet att under lagarna (n.b., de som Transportstyrelsen valde att göra ”avsteg från”) och förordningarna verka i enlighet med sitt uppdrag.

Ministrar i regeringen får under inga omständigheter gå in och styra vad en statlig förvaltningsmyndighet ska göra. Generaldirektören kan högaktningsfullt ge blanka fanken i vad ministern tycker och tänker, och ministern kan räkna med KU (mindre allvarligt) och/eller avsättning (allvarligare – d v s för ministern…).

Den svenska statsförvaltningen är dock på väg utför mot avgrunden. Skandalerna är toppen på ett isberg av förfall. Jag är övertygad om att det nu är dags att ifrågasätta några heliga kor, för att just återfå skicklighet, sakkunnighet och lojalitet gentemot lagarna – och därmed gentemot medborgarna – i statsförvaltningen. En sådan helig ko är förbudet mot ministerstyre.

Paradoxalt nog kan det vara så att förbudet mot alla former av ministerstyre har lett till ökad politisering av förvaltningen och inkompetens i ledningen.

Vi kan börja med att konstatera att de flesta politiker vill ha och vill utöva makt. När det nu inte finns någon formell möjlighet att styra, vad gör politikerna då? Jo, givetvis använder de utnämningsmakten för att besätta posterna med gamla kompisar och personer som de kan tänkas ha hållhakar på. Politruker och personer i beroendeställning blir de ideala myndighetscheferna för en regering som vill styra informellt genom telefonsamtal och luncher i stället för genom den väg som nästan alltid är stängd: formella beslut.

Vi ska under inga förhållanden öppna för ministerstyre i enskilda förvaltningsärenden. Däremot bör åtminstone tankeförbudet hävas när det gäller ministerstyre i vissa mer övergripande frågor. Och – givetvis – ett vidhängande ministeransvar. Detta kan i alla fall vara värt en ordentlig diskussion.

En annan följd av dagens ordning är att den underlättar utnämning av helt oerfarna och inkompetenta ministrar, eftersom de egentligen rent formellt inte behöver ansvara för särskilt mycket mer än att de har knäppt skjortor och blusar rätt om morgnarna. Regeringen fattar beslut i grupp. Man kan med rätta fråga sig varför vi över huvud taget har en massa ministrar. Framförallt socialdemokratiska regeringar har under de senaste årtiondena gjort ministerposter till rena PRAO-praktikplatserna. Regeringssammanträden måste ha börjat likna saftkalas med SSU (Disneyklubben har ju en egen representant på plats).

Nåväl, den viktigaste frågan för svensk statsförvaltnings vidkommande är förstås att återinföra ett tjänstemannansvar och få in nya politiska krafter som inte har suttit vid köttgrytorna i 100 år. Vi måste göra rent hus med vänskapskorruptionen och inkompetensen. Men vi måste även våga diskutera grundlagsfrågor och om det är rätt att helt blockera möjligheten till ministerstyre och vidhängande juridiskt ansvar inom vissa, mycket väl avgränsade ramar. Finns det ett utökat formellt ansvar för ministrars del kanske vi också börjar få ministrar med utökad förmåga att ta ansvar.

 

Annonser

Krav på samtyckesbestämmelse som trojansk häst

Jag har tidigare, både i min bok och i en artikel i Dagens Juridik, riktat kritik mot advokaten Elisabeth Massi Fritz och den kampanj hon driver för att sänka beviskraven i sexualmål. För det är precis vad det rör sig om: sänkta beviskrav. Hennes debattartikel i dagens Svenska Dagbladet utgör ett tydligt exempel på hur önskemålet att lättare kunna fälla de tilltalade i tveksamma fall bakas in i samtyckesfrågan, likt akajer i en trojansk trähäst.

Massi Fritz kräver ”[e]n lagstiftning som säger att ett nej räcker”. Den svenska lagstiftningens tillkortakommande inom detta område är dock en teoretisk historia, som har liten eller ingen betydelse i praktiken. Den situation som inte täcks av våldtäktsparagrafen idag och som skulle täckas av en samtyckesregel, är nämligen det teoretiskt möjliga fallet att en person som inte befinner sig i ett särskilt utsatt läge på allvar säger nej till sexuellt umgänge, men ändå låter det ske. Fallet är förstås tänkbart, men hur många sådana fall som i praktiken skulle komma upp till en domstols prövning kan man verkligen fundera över. Vidare kvarstår alla bevissvårigheter när ord står mot ord. Ett införande av en samtyckesbestämmelse skulle följaktligen, allt annat lika, inte få några betydande följder.

I andra halvan av Massi Fritz artikel tar hon emellertid upp ett rättsfall, vars domslut hon uppenbarligen menar att en samtyckesbestämmelse skulle ha förvandlat från friande till fällande. I fallet, såsom det återges av Massi Fritz, ska Hovrätten över Skåne och Blekinge ha tagit fasta på att målsäganden självmant lade sig i samma säng som den tilltalade, samt att hon var starkt påverkad av alkohol och droger, vilket medförde att hennes berättelse kunde ifrågasättas.

Det Massi Fritz pekar på här är omständigheter som en domstol i ett svårbedömt fall kan bli tvungen att värdera, i brist på annat. Hennes indignation över att domstolar tar fasta på sådana indicier, vilket här skedde till den tilltalades förmån, har ingenting att göra med hennes krav på samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen. Enligt Massi Fritz vokabulär, innebär domstolens bedömning i det refererade fallet att målsäganden ”skuldbeläggs”. Detta är förstås ren nonsens. Här framkommer hennes verkliga ärende: att det är målsäganden man ska lyssna på och inte understå sig att ifrågasätta målsägandens utsaga.

Sedan kommer den obligatoriska ramsan som är en gemensam nämnare för alla ideologiska vettvillingar: de som inte har bekänt sig till deras lära måste upplysas genom ”kunskap” och ”utbildning”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ‘rätt’ och ‘fel’ sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp.”

Vad Massi Fritz säger här syftar till att ytterligare underbygga hennes krav att inga faktiska omständigheter kring själva händelsen ska få användas av en domstol till den tilltalades fördel. Om man utsätts för ett övergrepp kan man tydligen bete sig hur som helst. Frågan infinner sig gång på gång: vad har detta med införandet av en samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen att göra?

Sedan ställer hon sig, föga förvånande, även bakom idén att det ska räcka med oaktsamhet från den tilltalades sida för att en våldtäkt ska anses ha begåtts. Skulle en sådan rättsregel införas, får vi, till skillnad från situationen då en samtyckesbestämmelse införs, en väsentlig förändring i lagen som öppnar upp för en fruktansvärd rättsosäkerhet. Istället för att bedöma vad den tilltalade faktiskt insåg under det bedömda händelseförloppet, ska domstolen börja fundera över vad den tilltalade borde ha insett. Regelverket är som gjort för att påverkan från opinionsbildare och den tillfälliga tidsandan ska få genomslag i enskilda domar.

Sverige har ett gigantiskt problem med sexuella övergrepp. Antalet anmälda våldtäkter är bland de högsta i världen, om man relaterar till landets storlek. Detta är givetvis ingenting man löser genom ökad rättsosäkerhet i domstolarna. Här har vi ytterligare en av alla dessa surrogatdebatter.

Hur mycket felaktigheter får förekomma i en ”expertkommentar”?

Denna text avhandlar juridik. Min ambition är dock att använda ett språkbruk som tillåter den intresserade läsaren som händelsevis inte är jurist att hänga med i svängarna. En sak har nämligen de som är snara att fälla kritiska omdömen om friande våldtäktsdomar rätt i: det är viktigt att juridiken diskuteras i en öppen samhällsdebatt och inte flyr upp i ett elfenbenstorn.

Jag har tidigare bemött professorn i rättssociologi Håkan Hydéns alster i Dagens Juridik. Han har nu skrivit en ny krönika i nämnda nättidning, med synpunkter på vilken roll domstolarna borde ha vid inhämtning av bevisning. Hydén är inte vem som helst i detta sammanhang. Han innehar professorstitel i ett ämne med anknytning till juridik, och är en tongivande debattör som har vunnit journalisternas öra. Man skulle på goda grunder kunna hävda att titeln och positionen förpliktar.

Mot den bakgrunden är det särskilt beklämmande att se vilken soppa denne debattör lyckas åstadkomma i sina krönikor.

I sin senaste text menar Håkan Hydén att domstolarna oftare borde ta in bevisning självmant när parterna inte har lagt fram bevis för sina påståenden i tillräcklig omfattning. I dagens svenska processordning är detta mycket ovanligt. Inom vanliga tvistemål är det inte ens tillåtet (35 kap. 6 § rättegångsbalken), utan det är parterna som har ansvaret att lägga fram den bevisning de vill åberopa. Inom brottmål är det visserligen inte förbjudet för domstolen att t ex bestämma sig för att det måste kallas in en sakkunnig, men ansvaret vilar i princip ändå på parterna – och så måste det få vara, vilket jag strax återkommer till. Egentligen är det främst i vårdnadsmål, då domstolen självmant måste sätta barnets bästa främst, som ny bevisning inhämtad på domstolens eget initiativ kan vara nödvändig i vissa speciella lägen. Även här kan dock en domare genom en smula ledande frågor under målets förberedelse oftast få parten själv att agera.

Varför är det då viktigt att framläggningen av bevisning nästan helt och hållet är parternas ansvar?

Svaret utgörs av den kanske viktigaste processprincipen av alla, som nästan alltid blir förbisedd i rättspolitiska debatter, men som vi som arbetar med processer inte kan betona tillräckligt många gånger: principen om förutsägbarhet, ibland även kallad principen om transparens. Som part i en tvist och som tilltalad i ett brottmål måste du få veta vilka bevis som kommer att läggas fram under huvudförhandlingen, för att kunna förbereda ditt försvar och eventuella motbevis. Om rätten vid sittande huvudförhandling plötsligt kommer fram till att det krävs ny bevisning och själv kallar in sådan, blir följden ökat godtycke och minskad förutsägbarhet. Sverige har med rätta fjärmat sig allt längre bort från en sådan inkvisitorisk rättegångsordning, där domstolen rannsakar parterna och dess dagsform och kompetens blir avgörande för hur den samlade bevisningen kommer att se ut, istället för att ge parterna det ansvaret.

Regelverket för processer ska inrymma och ta hänsyn till flera olika, sinsemellan motstridiga principer. När någon enstaka dom har utfallit till Håkan Hydéns missbelåtenhet på grund av någon viss princip, argumenterar han i Dagens Juridik för att principen ska avskaffas. Visst, i det av Hydén refererade målet från Örebro tingsrätt låter det verkligen som att rätten har gett sig hän åt ren spekulation. Men skulle lösningen på problemet vara att frångå principen om att det är parterna som förser rätten med bevisningen?

Vad gäller det så kallade dominanssexmålet, gör Hydén dubbelfel. Dels vill han åter att rätten själv ska hämta in bevisning, dels är själva idén att ta in en sakkunnig som ska berätta vad regelhandboken i BDSM-sex säger fullständigt befängd, vilket jag tidigare har kommenterat. Rätten ska i frågan om uppsåt döma efter vad den tilltalade bevisligen insåg i det särskilda fall som har rullats upp inför domarna; inte ifall man har följt någon fetischförenings handbok eller ej. Argumentet är rent ut sagt urbota korkat.

Hydén skriver vidare att den tilltalade alltid kommer att frias framöver ”i kontroversiella fall, där ord står mot ord”. Även detta är ett fullständigt befängt påstående. Varje fall är unikt och det meddelas även fällande domar i ord-mot-ord-situationer, beroende på vad som har förekommit och vad som är bevisat.

”Risken är för övrigt att om samtyckeskrav införs blir det kvinnan som måste bevisa att samtycke inte fanns”, fortsätter Hydén. Självklart är det åklagaren (”kvinnan”?! – våldtäkt står faktiskt under allmänt åtal) som har bevisbördan för påståendet om avsaknad av samtycke. Hydén kallar detta för en risk. Det skulle möjligen kunna bli så, bedömer han.

Sammantaget tyder Håkan Hydéns skriverier på att han faktiskt inte behärskar det område som han ständigt kommenterar. Det är alltför många felaktigheter och tankevurpor i texterna för att det ska röra sig om enstaka slarvfel. Kanske dags att journalister med juridik som bevakningsområde börjar komplettera sin lista över ”experter” inför nästa kommentarsomgång när någon domstol ogillar ett våldtäktsåtal?

Debatten efter den friande våldtäktsdomen – några trådar

Mitt inlägg i Dagens Juridik har kommenterats frikostigt. Till skillnad från debattörerna och journalisterna i de stora massmedierna, är en klar majoritet av kommentatorerna inne på samma linje som jag – att rättssäkerheten är i fara och att flera av de friande domarna i uppmärksammade våldtäktsmål är ett utslag av just principen om rättssäkerhet.

Det kan vara värt att påminna om att rättssäkerhet innebär att åtskilliga förövare som faktiskt har begått de handlingar som de ställs till svars för oundvikligen kommer att frias i brist på tillräckligt stark bevisning. I just sexualmål finns det en tendens bland vissa att ställa den åtalades rättssäkerhet mot målsägandens rätt att få rättvisa skipad. Detta är en falsk och förvirrande motsättning. Målsäganden har självfallet rätt att få rättvisa skipad, när det är helt utrett bortom rimligt tvivel att brottet har begåtts. Oskyldighetspresumtionen och åklagarens tunga bevisbörda betyder faktiskt att vi hellre ser tio skyldiga klara sig undan än att en oskyldig skickas till fängelse. Om vi inte längre vill ha det på det viset, ger vi upp den frihetliga och värdiga rättsstaten. Denna analys trodde jag för övrigt att folk som kallar sig för liberaler höll med om, men jag hade tydligen fel.

Höjden av dumhet är ändå att göra som den här journalisten respektive intervjupersonen: att framhäva att det minsann finns en regelbok för dem som vill ägna sig åt sex med inslag av ”dominans”, eller vad man nu ska kalla det, och att parterna i målet från Lund inte har följt reglerna. Det finns rentav sakkunniga inom området. Varför frågade inte hovrätten dem? Detta är lika irrelevant som att säga att när två hetsporrar går ut för att göra upp och blodvite uppstår, ska det faktum att de båda ville slåss inte kunna vägas in som förmildrande omständighet (vilket det är), eftersom de inte följde Svenska Boxningsförbundets regelverk.

Jag misstänker att väldigt många i det skrivande släktet aldrig har läst de domar som de har så bestämda åsikter om. I verkligheten kan en sexuell situation mellan människor som inte känner varandra utveckla sig på ett sätt som rymmer både tvetydigheter, osäkerhet, oro för att uttrycka exakt vad man vill, o s v. Alkohol spelar ofta en viktig roll. Förmodligen rör detta inte alls 99 % av fallen, men rättsstaten finns till även för den där enstaka procenten. Om någonting är tydligt i det omskrivna fallet från Lund, är det att kommunikationen har brustit och att kvinnan har farit illa av det. En viktig lärdom är att framförallt unga människor måste lära sig att bli försiktigare och att våga dra tydliga gränser. Och gärna dricka mindre.

Slutligen, läs gärna ett tänkvärt inlägg på Juridikbloggen om vilket predikament en domare kan ställas inför.

Hovrätten har värnat rättssäkerheten – trots drevet

I går kom hovrättsdomen i ett uppmärksammat våldtäktsmål, som har blivit känt i medierna som ”dominanssexmålet”. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar den åtalade på samma grunder som tingsrätten tidigare har gjort: det anses inte vara bevisat med tillräcklig styrka att den åtalade insåg att kvinnan motsatte sig det sexuella umgänget.

Rubriken i Dagens Juridik (länken ovan) är något missvisande. Hovrättens tre juristdomare är nämligen eniga om det friande domslutet, medan de två nämndemännen ville fälla den åtalade. Att nämndemännen, som är partipolitiker, kan ha låtit sig påverkas av den allmänna debatten efter tingsrättsdomen och av gatans parlament är tyvärr en misstanke som är svår att bli kvitt.

Jag rekommenderar alla som har starka åsikter i frågan att själva läsa domen. Min egen bestämda uppfattning är att tingsrätts- och hovrättsdomarna har värnat rättssäkerheten i en brottskategori som håller på att laddas med allt mer politisering och rättsosäkerhet. På grund av personuppgiftslagen och av etiska skäl kan jag inte bistå med domen här, men var och en har rätt att vända sig till Hovrätten över Skåne och Blekinge och be att få dokumentet skickat till sig. Målnumret är B 409-14. Tänk bara på att personuppgifterna ska hanteras varsamt.

Lita alltså inte på vad som står i massmedia och vad av massmedia dubbade ”experter” påstår (vilket f ö även gäller andra ämnesområden än detta). Bilda er en egen uppfattning, baserad på fakta i målet, genom att gå till källmaterialet. Nöj er inte med medias med fleras återgivning. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud och advokat Elisabeth Massi Fritz, vilka är i stort sett de enda som journalister vänder sig till så snart en domstol har meddelat friande dom i något uppmärksammat våldtäktsmål, är inte mer ”experter” än att de båda på var sitt håll har oerhört tendentiösa agendor.

För inte så länge sedan rapporterades det att en man, som nu har hunnit nå pensionsåldern, efter hela tio år i fängelse fick domen undanröjd genom resning. Han dömdes för grova sexuella övergrepp på sin dotter. Det viktigaste beviset var dotterns egen berättelse. Efter att mannen hade avtjänat sitt fängelsestraff framkom det nya omständigheter som gav anledning att starkt ifrågasätta dotterns trovärdighet. Mannen friades då från skuld genom en resningsprocess. Bevisligen har ett rättsövergrepp skett. Men inte ett ljud från vare sig Madeleine Leijonhufvud eller Elisabeth Massi Fritz. De vet när de ska tiga.

Kanske är detta värt att tänka på när det skriks och skränas om att det är för svårt att meddela fällande domar i våldtäktsmål.