Om etablissemangskritik och populism – noteringar med anledning av Sydsvenskans artikel

Sydsvenskan 171007 del 1

Sydsvenska Dagbladet publicerade i lördags en intervju med mig (bakom betalvägg och p g a upphovsrätt lägger jag inte ut allt här) som hölls i slutet av augusti. Enligt reportern skulle intervjun ingå i en större artikel om nya partier med etablissemangskritisk hållning. Visst, gott så, tänkte jag. Mer än så fick jag inte veta. I lördags visade det sig att man från början har haft avsikten att lägga in Medborgerlig Samling (MED) i en så kallad populistisk kontext och dessutom driva tesen att SD på något sätt skulle bana vägen för MED.

Det sistnämnda är fullständig gallimatias. SD är ett symptom, inte en orsak. MED finns för att framförallt Alliansen har förbrukat sitt förtroende hos många medborgare. MED förhåller sig inte till SD; MED förhåller sig till den verklighet vi ser och vad vi vill förändra. Det är för övrigt någonting som fler borde pröva. Flera etablerade partier och inte minst journalister har gjort SD till alltings måttstock och politikens medelpunkt. Denna bisarra övning intresserar inte MED. Det är kanske därför MED provocerar och journalister tvunget måste placera in partiet i förhållande till SD.

Vad gäller frågan om ”populism” – ordet som har blivit det nya ”rasism” efter Brexit och valet av Trump – är det på sin plats att reda ut ett och annat.

Inom ramen för den svenska demokratin har populism fram till nyligen främst varit ett epitet som man har klistrat på politiska förslag som är publikfriande och ofinansierade. Alla partier är i den meningen mer eller mindre populistiska, i synnerhet i valtider. Nu har dock begreppet omtolkats till att stå för en blandning av fientlighet mot makteliterna och folkförförelse med (alltför) enkla och ofta impulsiva budskap. I detta ligger också bristande respekt för maktdelning och rättsstatens principer. Detta knyter i viss mån an till de klassiska definitionerna.

Somliga tycks dock anse att det räcker att misstro makten och vilja bekämpa de nuvarande politiska och statliga eliterna – etablissemanget – för att hamna i populistfållan. Att vara anti-etablissemang blir liktydigt med att vara populist. I detta kan även ingå att göra upp med den gängse politiska jargongen och tala på ett annorlunda sätt.

Om den sistnämnda definitionen är den som gäller, ja då får jag väl komma ut som stolt populist! Jag kommer att fortsätta att prata om etablissemanget och om den politiska adeln, eftersom dessa begrepp är träffande och beskriver någonting som existerar. Här finns en tydlig konflikt, och MED har tagit medborgarnas parti. Om vi ska använda etablissemangskritik som definition var liberaler och socialdemokrater definitivt ”populister” för 100 år sedan. Faktum är att det finns seriösa tänkare som rentav tar till sig och förordar begreppet populism, se Christopher Laschs The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy.

Om det däremot ingår i konceptet att vara folkförförare och förorda något slags pöbelvälde där rättstat och maktdelning inte respekteras, finns det inget politiskt parti i Sverige som är mindre populistiskt än MED.

Det kan för övrigt tilläggas att det hör till klassisk populistisk jargong att tala om ”folket” och ”folkviljan” som något som trumfar det mesta. MED använder i regel inte folkbegreppet, utan snarare begreppet ”medborgare”. Ett folk är alltid ett kollektiv, medan medborgare är enskilda fria personer (”borgare”, det gamla ordet för stadsbor) vilka går samman för att ta ansvar för gemensamma angelägenheter.

Sydsvenskans reportrar har helt uppenbart inte läst MED:s idéprogram till fullo, och i den mån de har läst hela programmet har de inte förmått ta till sig dess innehåll. Maktdelning, författningsdomstol, värnande om äganderätt, ett fritt civilsamhälle – det är inte precis vad Sydsvenskan framhäver i sin artikel. Tidningens reportrar har haft en förutfattad mening baserad på en förstockad världsbild. Då kan man välja att bortse från sådant som stör den bild som man på förhand har bestämt sig för att förmedla.

Se även Claes Anderssons inlägg på Medbloggen: Att angripa polariseringens orsaker

Annonser

Transportstyrelsen-skandalen och tankeförbudet mot ministerstyre

img_0763

Transportstyrelsen-skandalen har en stark koppling till grundläggande strukturella problem i styret av Sverige. Jag ser nämligen att den självklara frågan nu ställs hur det kan komma sig att myndigheten över huvud taget kom på idén att lägga ut IT-driften på entreprenad, och varför regeringen inte ingrep.

Nu är det möjligen så att regeringen hade kunnat ingripa med hänvisning till rikets säkerhet, men huvudregeln inom svensk statsförvaltning är att regeringen formellt endast styr genom instruktionsförordning och årligt regleringsbrev. Jag skriver formellt, eftersom alla kan räkna ut att det pågår informella kontakter hela tiden mellan regeringskansliet och ämbetsverkens huvudstyrelser/generaldirektörer. Av regeringsformen följer dock att statens förvaltningsmyndigheter inte är underkastade andra regeringsbeslut än instruktionsförordningar och regleringsbrev. Som ni ser i regleringsbrevet till Transportstyrelsen är det inte mycket som står där. I övrigt har myndigheten frihet att under lagarna (n.b., de som Transportstyrelsen valde att göra ”avsteg från”) och förordningarna verka i enlighet med sitt uppdrag.

Ministrar i regeringen får under inga omständigheter gå in och styra vad en statlig förvaltningsmyndighet ska göra. Generaldirektören kan högaktningsfullt ge blanka fanken i vad ministern tycker och tänker, och ministern kan räkna med KU (mindre allvarligt) och/eller avsättning (allvarligare – d v s för ministern…).

Den svenska statsförvaltningen är dock på väg utför mot avgrunden. Skandalerna är toppen på ett isberg av förfall. Jag är övertygad om att det nu är dags att ifrågasätta några heliga kor, för att just återfå skicklighet, sakkunnighet och lojalitet gentemot lagarna – och därmed gentemot medborgarna – i statsförvaltningen. En sådan helig ko är förbudet mot ministerstyre.

Paradoxalt nog kan det vara så att förbudet mot alla former av ministerstyre har lett till ökad politisering av förvaltningen och inkompetens i ledningen.

Vi kan börja med att konstatera att de flesta politiker vill ha och vill utöva makt. När det nu inte finns någon formell möjlighet att styra, vad gör politikerna då? Jo, givetvis använder de utnämningsmakten för att besätta posterna med gamla kompisar och personer som de kan tänkas ha hållhakar på. Politruker och personer i beroendeställning blir de ideala myndighetscheferna för en regering som vill styra informellt genom telefonsamtal och luncher i stället för genom den väg som nästan alltid är stängd: formella beslut.

Vi ska under inga förhållanden öppna för ministerstyre i enskilda förvaltningsärenden. Däremot bör åtminstone tankeförbudet hävas när det gäller ministerstyre i vissa mer övergripande frågor. Och – givetvis – ett vidhängande ministeransvar. Detta kan i alla fall vara värt en ordentlig diskussion.

En annan följd av dagens ordning är att den underlättar utnämning av helt oerfarna och inkompetenta ministrar, eftersom de egentligen rent formellt inte behöver ansvara för särskilt mycket mer än att de har knäppt skjortor och blusar rätt om morgnarna. Regeringen fattar beslut i grupp. Man kan med rätta fråga sig varför vi över huvud taget har en massa ministrar. Framförallt socialdemokratiska regeringar har under de senaste årtiondena gjort ministerposter till rena PRAO-praktikplatserna. Regeringssammanträden måste ha börjat likna saftkalas med SSU (Disneyklubben har ju en egen representant på plats).

Nåväl, den viktigaste frågan för svensk statsförvaltnings vidkommande är förstås att återinföra ett tjänstemannansvar och få in nya politiska krafter som inte har suttit vid köttgrytorna i 100 år. Vi måste göra rent hus med vänskapskorruptionen och inkompetensen. Men vi måste även våga diskutera grundlagsfrågor och om det är rätt att helt blockera möjligheten till ministerstyre och vidhängande juridiskt ansvar inom vissa, mycket väl avgränsade ramar. Finns det ett utökat formellt ansvar för ministrars del kanske vi också börjar få ministrar med utökad förmåga att ta ansvar.

 

Uppdateringar

Jag har på sistone varit dålig på att uppdatera hemsidan med nytt material som har varit ute – det är många kanaler att hålla reda på samtidigt. Här följer några artiklar och ett videoklipp:

Först och främst har jag och Josefin Utas haft ett gemensamt inlägg i Göteborgs-Posten om utnämningskorruptionen, som har fått mycket stor spridning:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/politisk-korruption-har-blivit-vardagsmat-1.4382139

Vidare har jag haft ett par inlägg på Medbloggen som det kan vara värt att tipsa om:

Det korrumperande partistödet bör försvinna

Miljöpartiet är inget hållbarhetsparti

I Sydsvenskan var följande artikel inne nu i torsdags, med anledning av regeringens förslag om att inskränka grundlagsskyddet för viss typ av informationsspridning:

https://www.sydsvenskan.se/2017-07-13/forbudet-mot-sa-kallad-hets-mot-folkgrupp-utvidgas-alltsa-standigt-och-granserna-blir-alltmer-oklara

Slutligen kan jag även länka till videon ”Är du MED?”, som på Facebook är uppe i över 40 000 visningar:

Allmänna arvsfonden ett hån mot de avlidna

InläggMedbloggen från den 10 februari 2017. Utdrag:

Vad som möter en skulle kunna vara satir om urspårad identitetspolitik, normkritik och infantilt, sinnesförvirrat trams. Nu är det dock inte satir, utan verklighet. Man översköljs av en flod av projektrubriker i stil med ”Röst!”, ”Afrosvenska akademin”, ”Brytiga böcker” och ”VAHÀK – kolonialism, heterosexualitet och våra drömmar om något bättre”. Såhär fortsätter det i oändlighet.

Uttalande med anledning av MUCF:s avslagsbeslut

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har beslutat att avslå bidragsansökningar från organisationerna Ung Vänster, Sverigedemokratisk Ungdom (SD:s före detta ungdomsförbund) och Sveriges Unga Muslimer. Det rör sig om belopp i miljonklassen. Enligt rapporter hänvisar MUCF i Ung Vänsters fall till brister i redovisningen, samt till bristande demokratiskt engagemang i de övriga två fallen.

Det är visserligen bra att MUCF drar in några bidrag, men samtidigt är det tydligt att vi har att göra med ett godtycke, som lätt påverkas av dagsaktuell samhällsdebatt. MUCF är en extremt politiserad historia från början till slut i den statliga identitetspolitikens tjänst. Politiska ändamål är liksom en del av kärnverksamheten.

Om någon skulle sluta få bidrag är det MUCF. Dra in alla bidrag till myndigheten och lägg ned verksamheten. Vi har ett civilsamhällesfrälse som fungerar som halvstatliga förkunnare av etablissemangets läror. Det är dags att frikoppla detta från staten, så att organisationerna verkligen får söka sina mandat och sina bidrag hos medborgarna – unga som gamla.

Ilan Sadé, partiordförande för Medborgerlig Samling