Den konstitutionella demokratin, med inbyggd maktbalans och begränsning av flertalets makt över mindretalet, har visat sig svårslagen som styrelseskick. Man måste dock ha klart för sig att denna typ av folkstyre inte vidmakthålls av några inledningssidor i en lagbok. Den bygger på sådant som tradition, ömsesidig tillit och politisk kultur. Om varken makthavarna eller folket är besjälade av den konstitutionella demokratins principer – dess anda – är det en smal sak att avveckla demokratin i exakt den ordning som författningen föreskriver.

175 riksdagsledamöter kan mycket väl besluta att de återstående 174 ledamöternas huvuden ska pryda räckena längs Stockholms ström. För detta krävs det dock en grundlagsändring, varvid ett mellanliggande val blir nödvändigt. Tanken är att medborgarna genom val till riksdagen ska få tillfälle att ta ställning till den föreslagna ändringen. Det är ju inte säkert att de 175 ledamöterna har varit särskilt tydliga i den senaste valrörelsen om sina planer för Stockholms försköning. Valutgången blir då avgörande för förslagets öde.

Exemplet ovan är måhända hårdraget (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen) och orealistiskt, men det illustrerar på ett tydligt sätt att det finns en vits med grundlagar som inte låter sig ändras i ett huj. Det folkliga medbestämmandet som möjliggörs genom riksdagsvalet tjänar inte bara som garant för att folkviljan ska få genomslag, utan även som potentiell nödbroms när exempelvis makthavarna hyser lägre tankar om den konstitutionella demokratin än vad folket gör. Och inte har berättat om sina idéer före det senaste valet.

Det sistnämnda för oss till det gångna årets decemberöverenskommelse, innefattande sex riksdagspartier, vilka tillsammans företräder ca 80 % av riksdagen. De har, som bekant, enats om ett upplägg som innebär att den största av de två partikonstellationerna både tillförsäkras regeringsmakten och bifallen budget, som om den stöddes av en riksdagsmajoritet. Merparten av oppositionen förpliktar sig helt enkelt på förhand att inte fälla kommande budgetpropositioner. Man har enats om viktiga ändringar i formalia; i de demokratiska spelreglerna.

Den svenska författningen stadgar emellertid att det högsta beslutande organet utgörs av riksdagen i sin helhet, vartill väljarna utser sina ledamöter enligt ett proportionerligt valsystem. Principen om riksdagsmajoritetens rätt att bestämma gäller och inte ens en majoritetsregering kan vara 100 % säker, eftersom avfall från partilinjen kan ske. Den som till äventyrs bildar minoritetsregering lever förstås ännu osäkrare. Så har lagstiftaren, och indirekt folket, velat ha det i majoritetsprincipens namn.

Men genom en intern överenskommelse, framkastad under en presskonferens mellan jul och nyår, har sex partiledare, som anser sig ha fullmakt i ärendet att företräda 80 % av riksdagen, bestämt sig för att frivilligt tillämpa nya regler. Har Sveriges väljarkår tillfrågats genom ett riksdagsval? Nej. Har upplägget presenterats inför det senaste riksdagsvalet? Nej. Har partierna ens bemödat sig om att försöka förankra idén internt i partiorganisationerna? Nej.

Därför är uppgörelsen en spottloska i den svenska demokratins anlete. Därför är uppgörelsen en uppvisning i förakt för medborgarna och för de sex partiernas medlemmar.

Demokratin bygger på att vi inte plötsligt kommer överens om att strunta i den. Om de sex partiledarna hade enats om att riksdagsledamöterna framöver kommer att rösta enligt en inhyrd diktators befallningar (eller enligt en lottdragning, eller enligt den där bläckfisken som spådde i senaste fotbolls-VM), vore detta genomförbart på samma sätt som det man nu har kokat ihop. Grundlagen bestämmer nämligen inte över hur politiska partier och riksdagsgrupper frivilligt väljer att handla. Men vore ett sådant förfarande odemokratiskt? Utan tvivel. Den politiska kulturens förhållningssätt och lojalitet visavi de demokratiska principerna är och förblir en del av en sund, balanserad demokrati.

Därför måste uppgörelsen bli en kostsam historia för det politiska ledarskap som står bakom densamma.