Abdikeringskoalitionen

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.

Annonser