Marinerade i identitetspolitikens gift

Identitetspolitik, d v s att utgå från att någon med vissa personliga egenskaper – ofta kroppsliga sådana – automatiskt blir en företrädare för alla med samma eller liknande attribut, är ett gift som förvänder synen på folk. Det är en syra som tär och fräter på det sammanhållande kittet hos de större, överbryggande gemenskaperna. Det har sagts på denna blogg gång på gång, och det bör sägas igen: vad som till en början ter sig som en tämligen oskyldig och tämligen akademisk lek, slutar så småningom i ideologiska skiften och lagstiftning.

För snart två veckor sedan ansåg en förment humorgrupp i Sveriges Radios P3 att Göteborgs-Postens nytillträdda politiska chefredaktör, Alice Teodorescu, skulle bli häcklad. Gott så; bra satir är en bristvara i dagens Sverige. Ganska snart märks dock en tendens i programmet (förutom att skämten mest påminner om fjantig skolgårdsmobbning), nämligen att Teodorescus personliga härkomst anses väldigt intressant. Det går till slut så långt att några av de så kallade humoristerna börjar analysera hennes person, gärning och åsikter mot bakgrund av att hon en gång i tiden har invandrat till Sverige. Det går till slut så långt att hon blir kallad ”husblatte” – alltså ett skällsord som är en muterad variant av det från den nordamerikanska slaveritiden stammande ”house negro”. Alltså en person som låter sig ”tämjas” och bli sin förtryckares familjemedlem – men fortfarande i grund och botten en tjänare utan rättigheter, och därtill en förrädare av sin egen klass/kast, som erhåller förmåner som de andra inte får.

Men det stannar inte där. Synsättet att redaktör Teodorescu är en person som lämpligen kan bedömas och förklaras utifrån sin bakgrund får eldunderstöd – från Sveriges riksdag (var annars?). Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbati tyckte redan år 2005 att Mauricio Rojas tillhörde kategorin ”husnegrer”. Liknande tillmälen har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali fått ta emot från vänsterhåll för inte så länge sedan.

Ganska nyligen genomförde Sveriges Television en undersökning av personers härkomst i styrelser för de tio största börsnoterade bolagen. En kampanj på Twitter skulle dra igång under hashtaggen (rubriken) #Vitabolag. Personerna med utländsk härkomst skulle dessutom klassas i ett par olika undergrupper. Kritiken blev dock så hård att kampanjen avblåstes, men en sak ter sig som väldigt säker: SR och SVT är fullständigt marinerade i identitetspolitikens gift.

Utvecklingen mot mer identitetsfixering, mer hudfärg och mindre fritt intellekt, rullar alltså vidare. Det är hög tid för alla motkrafter att kämpa emot ännu hårdare. Alla borde ju vid det här laget kunna se vart det leder.

Detta är en veritabel kulturkamp, som tyvärr den svenska borgerligheten har försummat under alltför lång tid.

Annonser

Skampålen och Lex Ramberg

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

Brytningstid?

I klartext är Sveriges mottagande av asylsökande nu mycket nära ett sammanbrott. De långsiktiga följderna av den politik som har förts under åtskilliga år är potentiellt förödande. Vad som kan komma om mottagningen i Migrationsverkets regi totalhavererar kan vi bara gissa.

Kanske är detta anledningen till att tunga pressröster nu börjar skicka upp testballonger och försöker förskjuta gränsen en aning för vad som är tillåtet att säga. Anna Dahlberg på Expressen har i flera år varit en tämligen nykter och sansad röst i debatten (hennes tidning till trots). Idag tycker jag mig se en ökad frimodighet i hennes krönika jämfört med tidigare debattinlägg. Framförallt dristar sig Dahlberg att fullfölja sitt resonemang denna gång, i stället för att göra halt vid problemformuleringen. Här finns förslag som syftar till att minska volymerna. Ni vet, det där som Tobias Billström för några år sedan var nära att bli avsatt för.

Idag har även chefen på Svenska Dagbladets ledarredaktion, Tove Lifvendahl, tagit upp volymfrågan. Lifvendahl är försiktigare och hennes budskap är mer inlindat och nervöst markerande mot SD:s politik. Slutsatserna av resonemangen är inte heller lika uttalade, men det går inte att ta miste på vad hon vill ha sagt: Sverige kan inte i längden ta emot så många flyktning- och anhöriginvandrare som vi gör idag. Inte bara arbetsmarknads- och välfärdspolitiken måste ses över, utan även villkoren för uppehållstillstånd.

Tidigare i veckan har Dagens Samhälles chefredaktör, Mats Edman, resonerat om det stora antalet människor som kan tänkas få uppehållstillstånd av flyktning- och anhörigskäl under de närmaste åren. Under perioden 2014-2018 kan denna grupp komma att uppgå till ca 600 000 personer. EU-migranter och arbetskraftsinvandrare ingår förstås inte i kategorin. Kanske blir det en politisk omvälvning av historiska mått i valet 2018, menar Edman, ifall situationen inte förändras.

Siffror av det slag som Edman presenterar innebär även demografiska och kulturella omvälvningar för Sveriges vidkommande, som ska läggas till de förändringar som redan har ägt rum under gångna årtionden. Oavsett hur man ser på den saken, är det ett obestridligt faktum att en liknande förvandling i kulturellt hänseende aldrig tidigare har skett i Sverige.

Förmodligen råder det viss förvirring ute på andra ledarredaktioner i landet. Sådant som fram till nyligen ansågs vara tecken på ”rasism” och ledde till fördömelse har nu sagts i några rikstäckande tidningar. Kanske befinner vi oss just nu i en brytningstid. Sektfasonerna räcker möjligen inte längre för att helt undertrycka en allt mer desperat verklighet. Kanske är vissa blockeringar på väg att rämna.

Vad som anses vara fint, rätt och medmänskligt är nämligen inte konstant. Om verkligheten till slut tvingar fram förändringar, kan man vara säker på att medmänskligheten hänger med på ett hörn. Om än i något annorlunda tappning.

Förr slog de självrättfärdiga pippin av greken

De stora konstmuséerna innehåller en och annan skön grekisk gud eller fager mytologisk figur av hankön, som har haft oturen att få sin mandomsdetalj stympad någon gång under senare historiska epoker. Genitalier i det fria var ingenting för oroliga moralister, som såg stora faror i att visa upp sådant för allmänheten. Stympningen skedde således med folkets bästa för ögonen. Unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet kunde ju drabbas av ytterst osunda tankar i mötet med en antik penis och förledas rakt in i fördärvet.

Dessutom handlade det ju bara om en liten detalj (grekerna överdrev inte direkt i detta avseende). Verkets helhet påverkades ju ändå inte. Man skulle rentav kunna säga att man anpassade det till nya, mer upplysta tider. Om skulptörerna kunde dras upp ur Hades, Limbo, eller var de än befann sig, skulle de säkert samtycka ivrigt, efter att ha informerats om att de dessvärre levde och verkade i en tid då syndiga felsteg tilläts passera obemärkt. De skulle säkert bara visa sin tacksamhet, efter att ha nått insikt om sin tidsbundna okunnighet om otuktens alla förslagna vägar.

Så kom vi till Pippi Långstrump. Passande nog betyder ordet ”pippi” på hebreisk familjeslang, utöver urin, även just vad de välanpassade grekiska skulpturerna numera saknar mellan benen, vilket tvingade fram en namnändring vid översättningen. Idag känner dock upplysta samtidsmoralister i Sverige sig föranledda att knacka bort små detaljer både här och där i själva originalet. Förmodligen är man lika självrättfärdigt säker på sin sak om det kränkande och osunda i det som ska väck som tidigare seklers moralister, innan de slog pippin av greken.

Sydsvenskans artikelrubrik tar nog priset i Pravda-genren. Tidningen förkunnar högtidligt att Pippi numera ”slipper kolonialt bagage”. Förväntas vi få glädjetårar? Eller skrika ”äntligen”, som Gert Fylking? Det var ju skönt för Pippi, som har lidit alla dessa år under denna börda. Att vi inte såg det tidigare! Vi är sannerligen inne i framstegens tidsålder.

På de så kallade kultursidorna är prästerskapet förstås enigt. ”Ja, ibland måste vi faktiskt få stryka”, säger Lotta Olsson på DN. Bara vi gör det lite lagom och med god smak och finess, menar hon. Om en av dåtidens penisknackare hade kunnat plockas ned från Himmelriket (för det är väl där vi ska finna dem?), hade Lotta Olsson – och den här gången är jag inte ironisk – garanterat funnit en själsfrände. Det handlar ju inte om en total demolering à la Gustav Wasa eller Kristian III av Danmark, när katolikerna skulle nitas ordentligt, eller à la svensk socialdemokrati 1965-75, när minnen av armod i städerna skulle ersättas med Konsum- och Åhlénskistor. Om negerkungen och kinesimitationen ryker, är väl inte det hela världen? Vi måste ju tänka på barnen.

Men när Lotta Olssons balanserade, finkänsliga censorer har tillåtits sätta igång, har argumenten mot en fortsättning i samma anda givetvis pyst ihop och försvunnit. Patriarkala stereotyper och könsroller i Emil i Lönneberga kan måhända kränka unga flickor, som tappar självförtroendet framför TV:n. Knack knack, ritsch ratsch. Och den där Bullerbyn är väl mer än lovligt nationalromantisk. Någon kränks säkert därute, om man bara letar. Ritsch ratsch, knack knack. I framsynta Malmö har stadsbiblioteket redan inrättat ett råd, innefattade ”rasifierade” representanter från några identitetspolitiska klubbar, som har förpassat Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat till källaren. Säkert för allmänhetens bästa. Vill man låna någon av böckerna, får man diskret viska till bibliotikarien och hoppas att önskemålet inte expedieras högljutt och demonstrativt.

För övrigt ryktas det att British Museum har en massa skulpterade, grekiska penisar gömda i en låda i sina källarvalv. Eller var det Louvren? Jag minns inte.

Varje tid har sina egna lagar och seder. Somligt består, annat förgår. Någonting som brukar bestå, är att de som har gett sig på tidigare epokers konstverk och kulturarv döms hårt av senare tiders människor som varande inskränkta och ibland löjliga fanatiker. Även de som bara vill nagga en smula i kanten, i rättfärdighetens namn.

Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

Dan Park – barnet som säger fula ord på pin kiv

Tillämpningen av paragrafen om hets mot folkgrupp (HMF) tar sig allt bisarrare uttryck. I Nyköping åtalas nu en man för att ha skrivit en bitsk kommentar på Facebook med anledning av ett morgontidigt muslimskt bönemöte på fotbollsplanen (!) utanför hans hus. Det verkar som att Sveriges åklagarmyndigheter hela tiden försöker förskjuta gränserna för vad som är straffbart. Det som var otänkbart för, säg, 20 år sedan är en realitet idag.

Vad som har hänt är dels att IT-språnget och tyckarkulturen har lett till att gemene man hela tiden står i förbindelse med omvärlden genom några snabba klick, dels att samhället och staten har blivit allt mer besatta av uttrycken i sig – hur orden faller, vad som är korrekt att säga och vad som inte är det. Detta hänger samman med kulten kring begreppet ”kränkt”. Människors privata kommunikation sker allt oftare på nätet, varvid det samhälle som har satt en ära i att märka ord genast kan slå ned på sådant som uppfattas som hädiskt. HMF-paragrafen, som har sitt ursprung i ett helt annat samhälle och hade ett mycket mer avgränsat ändamål, har idag börjat fungera som ett mäktigt och flexibelt vapen i händerna på makten. En allians har skapats mellan de rättsvårdande och de ideologiproducerande myndigheterna, journalisterna och vissa skattefinansierade föreningar.

Dan Park kan liknas vid det där barnet som märker hur de vuxna blir arga och nervösa när man säger vissa fula ord, och levererar därför sådana på löpande band, på pin kiv. Och eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå. Jag säger inte att det är smakfullt eller bra; jag säger bara att hans bilder och aktioner kan tolkas just på det sättet. En sådan tolkning gör förstås fängslingen än mer bekymmersam.

En annan sak som är riktigt bekymmersam är fällningen av galleristen, Henrik Rönnquist. Har Malmö tingsrätt gjort en gallerist till ansvarig utgivare? Hur kan han vara medansvarig för själva hetsbrottet, när HMF-paragrafen inleds med ”[d]en som i uttalande eller i annat meddelande…”? Det är ju inte gallerist Rönnquist som uttalar sig eller meddelar sig genom bilderna. Tingsrätten riktar stark kritik mot honom i domskälen, på ett sätt som får mig att fundera över ifall rätten är ute efter att skrämma gallerister runt om i landet till försiktighet. Till allmän skräck och varnagel.

Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.

Vänd surrogatet ryggen – redovisa verkliga lösningar på verkliga problem

En gång är ingen gång; två gånger är en vana. I serien Mummelförlagets författare orerar, ber jag om att få ta över efter Nima Dervish.

Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti. Den ideologiska nit och förbenade slagordspolitik som dessa aktörer tillsammans trycker ned i medborgarnas halsar tar sig hela tiden nya former. De borde helt enkelt byta bana och bli gåsfarmare i Frankrike.

Värst av allt är alla surrogatdebatter. Surrogat betyder ersättning, i meningen att träda in istället för någonting annat. Det ligger i sakens natur att det där andra, som surrogatet ersätter, brukar vara mer önskvärt, ursprungligt eller äkta. Surrogatdebatt är följaktligen en debatt som förs istället för en debatt rörande någonting mer äkta eller angeläget. En surrogatdebatt drivs ofta av att det finns intressen som vill förhindra att människor blir medvetna om det äkta eller det angelägna. Medborgarna ska istället fösas in i en inte sällan falsk motsättning mellan två poler, där allt är riggat på förhand för att man ska välja den ena polen, varpå äkta problem och angelägna frågor förblir obehandlade.

Tidningen Expressen är kampanjjournalistikens nestor. Det senaste bidraget är så svulstigt att de stackars tvångsmatade gäss som inte spyr lär orsaka prisfall på foie gras-marknaden. När det är exakt en månad kvar till valdagen, bestämmer sig nämligen Expressen för att dra igång en serie om invandrares livsöden i det nya landet Sverige. ”Här ser du viktiga pusselbitar i det moderna Sverige”, förkunnar reportern Diamant Salihu.

Här ser du ett typexempel på surrogat, säger jag. Expressen visar att det minsann har invandrat frejdiga och handlingskraftiga människor. Tidningen vill att debatten om migration ska handla om ifall man tycker att dessa människor ska tas upp i en svensk gemenskap, eller om man vill köra ut dem. För säkerhets skull markeras detta genom publicering av några läsarkommentarer till artikelserien, där det enda riktigt kritiska inlägget utgörs av ett bittert dra-dit-pepparn-växter-mail. Därmed har Expressens läsare fått besked om mellan vilka två poler kampen står. Värme mot kyla. Gott mot ont. Rösta nu rätt i valet.

Motsättningen som målas upp är förstås genomfalsk. Ett fullständigt erkännande av invandrade och inrikes födda medborgares likställighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, samt uppskattning av alla goda insatser för samhället utan hänsyn till personlig bakgrund, kan självfallet förenas med en minskning av invandringen. Det finns övergripande samhällshänsyn, såsom arbetsmarknaden, de offentliga finanserna och – hör och häpna – landets kulturella sammansättning, som alla världens stater måste beakta när regler för migration ställs upp. ”Men i Sverige gör man väl inte någon kulturell skillnad”, kanske någon invänder. Inte? Har vederbörande hört talas om den fria rörligheten och rätten till bosättning inom Norden? Eller känns EU och EES-samarbetet bekanta? Expressen vill emellertid inte ha någon genomlysning av dylika frågor. Expressen vill att motsättningen ska bestå i ifall jag gillar Adelaide Nkembi, 28, eller ej.

Många medborgare ser igenom propagandan och vägrar låta sig matas. Åtskilliga andra känner säkerligen intuitivt att någonting är fel, men har inte riktigt förmått peka ut var tankefelet sitter. Båda dessa grupper drivs förstås i sverigedemokratisk riktning av de toppolitiker och politiska journalister som månglar ut alla dessa hårt kryddade surrogat. Detta i brist på alternativ. Vilket sedan leder till att alla börjar gräva i och vända ut och in på SD, istället för att redogöra för de verkliga politiska vägvalen och ge medborgarna ärliga, relevanta svar.

Jag tror att svenska väljarkåren är utled på surrogat. Kandidater till de beslutande församlingarna från Alliansen och från Socialdemokraterna: ge er nu i kast med de verkliga frågorna. Ni har knappt en månad på er. Inte för att jag tror att ni kommer att göra det under denna knappa tidsrymd, präglad av partipiskor och enade fronter. Men ni borde.

Ytterligare lästips: Den goda nattsömnen av Johan Westerholm; boken Frommare kan ingen vara av undertecknad