Antirasismen har blivit ett opium åt folket

Karl Marx menade i en berömd sentens att religionen är folkets opium. Man behöver inte ta ställning till Marx samlade skrifter och hållningar i religionsfrågan (eller någon annan fråga, för den delen) för att finna visdom och slagfärdighet i just denna mening. Religiösa och halvreligiösa föreställningar kan ofta tjäna som verklighetsflykt och kanal för att ge utlopp åt frustration, i stället för att ta itu med påtagliga problem.

I 2010-talets Sverige, och även i andra länder, är den klassiska religionen i stor utsträckning ersatt med postmodern politisk ideologi.

Det offentliga samtalet i Sverige om det som har kommit att kallas ”rasism” och ”antirasism”, samt folks handlingar i anslutning till dessa begrepp, är ett iögonfallande exempel. Omedvetenheten i svensk debatt om vilken kvasireligion detta har blivit är i det närmaste chockerande. Vad värre är: besattheten vid dessa begrepp är just vad Marx så fyndigt satte ord på för 170 år sedan, nämligen en avledningsmanöver bort från förnuftig debatt om verklighetens utmaningar. Folkets opium, helt enkelt.

Avledningen fungerar på följande sätt. Det är till att börja med ett faktum att Sverige för en migrationspolitik som vid en jämförelse med likartade länder är väldigt säregen. Uttrycket ”extrem” är inte på något sätt missvisande. När det samlade etablissemanget, av skäl som jag utvecklar i min nyutkomna bok Frommare kan ingen vara, inte vill kännas vid sådana fakta, uppstår den situationen att kritik endast förs fram av oborstade politiska krafter såsom Sverigedemokraterna och nätbaserade tidningar/fora, eller av äkta fanatiker och rentav nynazister, såsom Svenskarnas Parti.

Vad etablissemanget och många privatpersoner då gör är att mobilisera och skapa folklig väckelse mot rasism, som givetvis finns och dyker upp då och då bland invandringskritiska krafter. Jag kan här ta upp två små droppar ur floden av nyfromhet. Inför EU-valet manade dagspressen ivrigt fram en smärre folkrörelse av brandmän, brevbärare, bagare, förskollärare, fackombudsmän, hundar (!), mm, vilka alla skulle skicka in selfies till en Facebooksida där de står med en skylt med sin yrkestitel och kungör att de minsann är mot rasism. Nu, i samband med att det verkligt rasistiska Svenskarnas Parti fått tillstånd att hålla öppet möte i Almedalen, har det picknickats, målats med fingerfärg, fallskärmhoppats för mångfald, ringts i kyrkklockor, i Dror Feilers fall blåsts i saxofonen för att gripas för femtioelfte gången, och Gud vet inte allt, för att protestera mot detta möte. Som möjligen samlade ett tiotal deltagare. I ösregn.

Budskapet från dessa aktioner är, förutom en uppmaning att delta i en väckelserörelse med ganska narcissistiska inslag, att slaget står mellan å ena sidan människor med fina, toleranta mångfaldsvärderingar som händelsevis kommer till uttryck genom den svenska politiken, och å andra sidan rasister och nazister. Den febriga och, ärligt talat, ofta farsartade mobiliseringen mot Djävulen rasismen ersätter det sansade samtalet om behov av förändringar av dagens invandrings- och integrationspolitik. Man lyckas med manövern genom att vädja till ett folkligt sökande efter fromhet och enhällighet, som tycks vara någonting väldigt svenskt.

Detta är, icke desto mindre, ett stort svek från etablissemangets sida mot alla svenska medborgare. För de verkliga problemen med skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsende som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet – allt detta försvinner inte bara för att man lägger ut behjärtansvärda selfies på Facebook.

”Karl Marx sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men också den andra gången är en tragedi.”

Orden är Peter Wolodarskis från den 29 januari 2008, då han var menig ledarskribent och inte, som idag, chefredaktör för landets största morgontidning. Så sant. När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi. Även om de farsartade inslagen dyker upp titt som tätt.

Annonser