Denna text avhandlar juridik. Min ambition är dock att använda ett språkbruk som tillåter den intresserade läsaren som händelsevis inte är jurist att hänga med i svängarna. En sak har nämligen de som är snara att fälla kritiska omdömen om friande våldtäktsdomar rätt i: det är viktigt att juridiken diskuteras i en öppen samhällsdebatt och inte flyr upp i ett elfenbenstorn.

Jag har tidigare bemött professorn i rättssociologi Håkan Hydéns alster i Dagens Juridik. Han har nu skrivit en ny krönika i nämnda nättidning, med synpunkter på vilken roll domstolarna borde ha vid inhämtning av bevisning. Hydén är inte vem som helst i detta sammanhang. Han innehar professorstitel i ett ämne med anknytning till juridik, och är en tongivande debattör som har vunnit journalisternas öra. Man skulle på goda grunder kunna hävda att titeln och positionen förpliktar.

Mot den bakgrunden är det särskilt beklämmande att se vilken soppa denne debattör lyckas åstadkomma i sina krönikor.

I sin senaste text menar Håkan Hydén att domstolarna oftare borde ta in bevisning självmant när parterna inte har lagt fram bevis för sina påståenden i tillräcklig omfattning. I dagens svenska processordning är detta mycket ovanligt. Inom vanliga tvistemål är det inte ens tillåtet (35 kap. 6 § rättegångsbalken), utan det är parterna som har ansvaret att lägga fram den bevisning de vill åberopa. Inom brottmål är det visserligen inte förbjudet för domstolen att t ex bestämma sig för att det måste kallas in en sakkunnig, men ansvaret vilar i princip ändå på parterna – och så måste det få vara, vilket jag strax återkommer till. Egentligen är det främst i vårdnadsmål, då domstolen självmant måste sätta barnets bästa främst, som ny bevisning inhämtad på domstolens eget initiativ kan vara nödvändig i vissa speciella lägen. Även här kan dock en domare genom en smula ledande frågor under målets förberedelse oftast få parten själv att agera.

Varför är det då viktigt att framläggningen av bevisning nästan helt och hållet är parternas ansvar?

Svaret utgörs av den kanske viktigaste processprincipen av alla, som nästan alltid blir förbisedd i rättspolitiska debatter, men som vi som arbetar med processer inte kan betona tillräckligt många gånger: principen om förutsägbarhet, ibland även kallad principen om transparens. Som part i en tvist och som tilltalad i ett brottmål måste du få veta vilka bevis som kommer att läggas fram under huvudförhandlingen, för att kunna förbereda ditt försvar och eventuella motbevis. Om rätten vid sittande huvudförhandling plötsligt kommer fram till att det krävs ny bevisning och själv kallar in sådan, blir följden ökat godtycke och minskad förutsägbarhet. Sverige har med rätta fjärmat sig allt längre bort från en sådan inkvisitorisk rättegångsordning, där domstolen rannsakar parterna och dess dagsform och kompetens blir avgörande för hur den samlade bevisningen kommer att se ut, istället för att ge parterna det ansvaret.

Regelverket för processer ska inrymma och ta hänsyn till flera olika, sinsemellan motstridiga principer. När någon enstaka dom har utfallit till Håkan Hydéns missbelåtenhet på grund av någon viss princip, argumenterar han i Dagens Juridik för att principen ska avskaffas. Visst, i det av Hydén refererade målet från Örebro tingsrätt låter det verkligen som att rätten har gett sig hän åt ren spekulation. Men skulle lösningen på problemet vara att frångå principen om att det är parterna som förser rätten med bevisningen?

Vad gäller det så kallade dominanssexmålet, gör Hydén dubbelfel. Dels vill han åter att rätten själv ska hämta in bevisning, dels är själva idén att ta in en sakkunnig som ska berätta vad regelhandboken i BDSM-sex säger fullständigt befängd, vilket jag tidigare har kommenterat. Rätten ska i frågan om uppsåt döma efter vad den tilltalade bevisligen insåg i det särskilda fall som har rullats upp inför domarna; inte ifall man har följt någon fetischförenings handbok eller ej. Argumentet är rent ut sagt urbota korkat.

Hydén skriver vidare att den tilltalade alltid kommer att frias framöver ”i kontroversiella fall, där ord står mot ord”. Även detta är ett fullständigt befängt påstående. Varje fall är unikt och det meddelas även fällande domar i ord-mot-ord-situationer, beroende på vad som har förekommit och vad som är bevisat.

”Risken är för övrigt att om samtyckeskrav införs blir det kvinnan som måste bevisa att samtycke inte fanns”, fortsätter Hydén. Självklart är det åklagaren (”kvinnan”?! – våldtäkt står faktiskt under allmänt åtal) som har bevisbördan för påståendet om avsaknad av samtycke. Hydén kallar detta för en risk. Det skulle möjligen kunna bli så, bedömer han.

Sammantaget tyder Håkan Hydéns skriverier på att han faktiskt inte behärskar det område som han ständigt kommenterar. Det är alltför många felaktigheter och tankevurpor i texterna för att det ska röra sig om enstaka slarvfel. Kanske dags att journalister med juridik som bevakningsområde börjar komplettera sin lista över ”experter” inför nästa kommentarsomgång när någon domstol ogillar ett våldtäktsåtal?