Krönika på Det goda samhället. Utdrag:
Härförleden presenterades resultatet av utredningen om den statliga mediepolitiken (SOU 2016:80). Utredaren Anette Novak har valt att döpa sitt betänkande till ”En gränsöverskridande mediepolitik”. ”Gränsöverskridande” är en alldeles utmärkt beskrivning av betänkandets innehåll – ett överskridande av de goda gränser som skiljer den politiska makten från den granskande.
Inlägg på Det goda samhället. Utdrag:
”På många sätt är det politiska etablissemanget i Sverige som ett slags permanentad 16-åring. Dagens situation kan alltså liknas vid att landet styrs av en skolklass i första ring (som, enligt Freestyles slagdänga, inte fattar någonting). Helt följdriktigt vill Miljöpartiet, med det tvetydiga tillägget ”de gröna”, sänka rösträttsåldern till 16 år. Själv tror jag att vi vore betjänta av en höjning till runt 25. Blandningen av bråd- och omognad slår nämligen för närvarande igenom överallt.”
I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.
Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.
Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.
Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.
Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.
Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.
Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.
Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.
Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.
Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?
Identitetspolitik, d v s att utgå från att någon med vissa personliga egenskaper – ofta kroppsliga sådana – automatiskt blir en företrädare för alla med samma eller liknande attribut, är ett gift som förvänder synen på folk. Det är en syra som tär och fräter på det sammanhållande kittet hos de större, överbryggande gemenskaperna. Det har sagts på denna blogg gång på gång, och det bör sägas igen: vad som till en början ter sig som en tämligen oskyldig och tämligen akademisk lek, slutar så småningom i ideologiska skiften och lagstiftning.
För snart två veckor sedan ansåg en förment humorgrupp i Sveriges Radios P3 att Göteborgs-Postens nytillträdda politiska chefredaktör, Alice Teodorescu, skulle bli häcklad. Gott så; bra satir är en bristvara i dagens Sverige. Ganska snart märks dock en tendens i programmet (förutom att skämten mest påminner om fjantig skolgårdsmobbning), nämligen att Teodorescus personliga härkomst anses väldigt intressant. Det går till slut så långt att några av de så kallade humoristerna börjar analysera hennes person, gärning och åsikter mot bakgrund av att hon en gång i tiden har invandrat till Sverige. Det går till slut så långt att hon blir kallad ”husblatte” – alltså ett skällsord som är en muterad variant av det från den nordamerikanska slaveritiden stammande ”house negro”. Alltså en person som låter sig ”tämjas” och bli sin förtryckares familjemedlem – men fortfarande i grund och botten en tjänare utan rättigheter, och därtill en förrädare av sin egen klass/kast, som erhåller förmåner som de andra inte får.
Men det stannar inte där. Synsättet att redaktör Teodorescu är en person som lämpligen kan bedömas och förklaras utifrån sin bakgrund får eldunderstöd – från Sveriges riksdag (var annars?). Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbati tyckte redan år 2005 att Mauricio Rojas tillhörde kategorin ”husnegrer”. Liknande tillmälen har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali fått ta emot från vänsterhåll för inte så länge sedan.
Ganska nyligen genomförde Sveriges Television en undersökning av personers härkomst i styrelser för de tio största börsnoterade bolagen. En kampanj på Twitter skulle dra igång under hashtaggen (rubriken) #Vitabolag. Personerna med utländsk härkomst skulle dessutom klassas i ett par olika undergrupper. Kritiken blev dock så hård att kampanjen avblåstes, men en sak ter sig som väldigt säker: SR och SVT är fullständigt marinerade i identitetspolitikens gift.
Utvecklingen mot mer identitetsfixering, mer hudfärg och mindre fritt intellekt, rullar alltså vidare. Det är hög tid för alla motkrafter att kämpa emot ännu hårdare. Alla borde ju vid det här laget kunna se vart det leder.
Detta är en veritabel kulturkamp, som tyvärr den svenska borgerligheten har försummat under alltför lång tid.
Public Service har fått utstå en hel del kritik under sommaren, som riktar sig mot den politiska tendens som genomsyrar radio- och TV-redaktionerna. Sedan 68-vänstern såg dagens ljus har det varit en inofficiell sanning att Public Service drar åt vänster, så detta är ingenting nytt. Ej heller någonting unikt för Sverige.
På sistone tycks dock uttrycken för denna politiska slagsida bli allt mer oförblommerade. Vänstern i radio- och TV-husen har ömsat skinn på samma sätt som utanför byggnadernas väggar, varför gammalt marxistiskt testuggande ersätts med de nya Lärorna: postmodernism, identitetspolitik, postkolonial teori. För att generalisera, har journalisten övergett kommunismen för att bli miljöpartist och Fi-anhängare. Och eftersom Allianspartierna stegvis har närmat sig dessa läror, hamnar först och främst Sverigedemokraterna i journalisternas skottfält.
Det ingår inte bland SVT:s villkor för sändningstillståndet att uppfostra medborgarna, eller driva kampanj för eller mot ett eller annat parti. Alla som såg SVT:s EU-valvaka och var något sånär uppmärksamma på vad som hände, borde dock – oavsett egna partisympatier – kunna enas om att SVT gjorde bort sig ordentligt. Förtroendet är redan skadat, varför de politiska reportrarna har ett och annat att bevisa i denna valrörelse.
Därför är historien om SVT:s bristande källkritik inför utfrågningen av Jimmie Åkesson (sd) någonting som ytterligare raserar ett redan skadat förtroende. Såsom har uppdagats det senaste dygnet, ansatte SVT:s utfrågare Åkesson hårt angående partiets A-kasseförslag med siffror vilka härrörde från finansdepartementets politiska ledning. SVT:s journalister gick alltså till Anders Borg och frågade vilka ekonomiska effekter Sverigedemokraternas förslag på A-kasseområdet skulle få, varpå dessa siffror användes som slagträ under utfrågningen, utan att deras verkliga ursprung redovisades. Detta är inte saklig journalistik. Utfrågarna borde naturligtvis ha gett både Åkesson och tittarna en ursprungsmärkning – siffrorna härrör från en annan politisk aktör, med ett egenintresse i saken.
Oavsett politisk hemvist, borde man oroa sig för Public Services allt värre förlöpningar. Oron borde inte minst vara stor bland dem som vill bevara institutionen, vilka ofta står till mitten eller vänster inom svensk politik. Övertramp av det slag som vi har sett de senaste månaderna kanske inte väcker någon bestörtning i dessa läger – det är ju ”fienden” som drabbas. Men se det såhär: de kan utgöra Pyrrhussegrar, som till slut kommer att leda till ett nederlag i det allmänna kriget om Public Services framtid.
Ilan Sadé 