Etikettarkiv: Sociala medier

Den av er som är fri från synd

Publicerad den av

Inlägg på Det goda samhället. Utdrag:

Ni som nu kastar era stenar på dem som har fumlat iväg någon infantil grovhet eller något tonårsmässigt fjanteri, kan ni inte besinna er? Ni journalister som analyserar och kommenterar samtiden stort och brett, tror ni att ungdomspolitikers förmåga att sitta med kompisarna på drängkammaren och bröla är någonting som har kommit med Donald Trump? Låt mig då upplysa er om att så inte är fallet. Det är bara teknologin som har förändrats. Men visst, den av er som är fri från synd får väl kasta den första stenen.

Mediepolitik utan gräns

Publicerad den av

Krönika på Det goda samhället. Utdrag:

Härförleden presenterades resultatet av utredningen om den statliga mediepolitiken (SOU 2016:80). Utredaren Anette Novak har valt att döpa sitt betänkande till ”En gränsöverskridande mediepolitik”. ”Gränsöverskridande” är en alldeles utmärkt beskrivning av betänkandets innehåll – ett överskridande av de goda gränser som skiljer den politiska makten från den granskande.

Tyranniet senarelagt

Publicerad den av

Inlägg på Det goda samhället. Utdrag:

Samtidigt måste man analysera det missnöje som bär fram Trump, vilket har sina paralleller i Europa. Sullivan anser att vi har att göra med den vita arbetarklassens protest mot allt svårare levnadsbetingelser efter finanskrisen. Det republikanska etablissemanget och vänstern har båda fjärmat sig från denna väljargrupp. Den sistnämnda har rentav kommit att utnämna den vite, manlige arbetaren till huvudfiende på grund av den uppsättning värderingar som han hyser. Detta har lämnat ett politiskt tomrum, som lätt kan fyllas av en företrädare som genom sin uppenbarelse och sitt budskap utgör ett stort långfinger vänt mot hela det etablissemang som hans väljare med visst fog uppfattar som sin fiende.

Adolescentia (eller jag går i första ring och jag fattar ingenting)

Publicerad den av

Inlägg på Det goda samhället. Utdrag:

”På många sätt är det politiska etablissemanget i Sverige som ett slags permanentad 16-åring. Dagens situation kan alltså liknas vid att landet styrs av en skolklass i första ring (som, enligt Freestyles slagdänga, inte fattar någonting). Helt följdriktigt vill Miljöpartiet, med det tvetydiga tillägget ”de gröna”, sänka rösträttsåldern till 16 år. Själv tror jag att vi vore betjänta av en höjning till runt 25. Blandningen av bråd- och omognad slår nämligen för närvarande igenom överallt.”

 

Researchgruppen, journalistkåren och PUL

Publicerad den av

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Marinerade i identitetspolitikens gift

Publicerad den av

Identitetspolitik, d v s att utgå från att någon med vissa personliga egenskaper – ofta kroppsliga sådana – automatiskt blir en företrädare för alla med samma eller liknande attribut, är ett gift som förvänder synen på folk. Det är en syra som tär och fräter på det sammanhållande kittet hos de större, överbryggande gemenskaperna. Det har sagts på denna blogg gång på gång, och det bör sägas igen: vad som till en början ter sig som en tämligen oskyldig och tämligen akademisk lek, slutar så småningom i ideologiska skiften och lagstiftning.

För snart två veckor sedan ansåg en förment humorgrupp i Sveriges Radios P3 att Göteborgs-Postens nytillträdda politiska chefredaktör, Alice Teodorescu, skulle bli häcklad. Gott så; bra satir är en bristvara i dagens Sverige. Ganska snart märks dock en tendens i programmet (förutom att skämten mest påminner om fjantig skolgårdsmobbning), nämligen att Teodorescus personliga härkomst anses väldigt intressant. Det går till slut så långt att några av de så kallade humoristerna börjar analysera hennes person, gärning och åsikter mot bakgrund av att hon en gång i tiden har invandrat till Sverige. Det går till slut så långt att hon blir kallad ”husblatte” – alltså ett skällsord som är en muterad variant av det från den nordamerikanska slaveritiden stammande ”house negro”. Alltså en person som låter sig ”tämjas” och bli sin förtryckares familjemedlem – men fortfarande i grund och botten en tjänare utan rättigheter, och därtill en förrädare av sin egen klass/kast, som erhåller förmåner som de andra inte får.

Men det stannar inte där. Synsättet att redaktör Teodorescu är en person som lämpligen kan bedömas och förklaras utifrån sin bakgrund får eldunderstöd – från Sveriges riksdag (var annars?). Vänsterpartiets riksdagsman Ali Esbati tyckte redan år 2005 att Mauricio Rojas tillhörde kategorin ”husnegrer”. Liknande tillmälen har den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali fått ta emot från vänsterhåll för inte så länge sedan.

Ganska nyligen genomförde Sveriges Television en undersökning av personers härkomst i styrelser för de tio största börsnoterade bolagen. En kampanj på Twitter skulle dra igång under hashtaggen (rubriken) #Vitabolag. Personerna med utländsk härkomst skulle dessutom klassas i ett par olika undergrupper. Kritiken blev dock så hård att kampanjen avblåstes, men en sak ter sig som väldigt säker: SR och SVT är fullständigt marinerade i identitetspolitikens gift.

Utvecklingen mot mer identitetsfixering, mer hudfärg och mindre fritt intellekt, rullar alltså vidare. Det är hög tid för alla motkrafter att kämpa emot ännu hårdare. Alla borde ju vid det här laget kunna se vart det leder.

Detta är en veritabel kulturkamp, som tyvärr den svenska borgerligheten har försummat under alltför lång tid.

Skampålen och Lex Ramberg

Publicerad den av

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

Avnjut skönandarnas konst; gör dem inte till politiker

Publicerad den av

”Von der Puszta will ich träumen”, dundrar Zarah Leander ur mina högtalare. Kanske Sveriges största vis- och schlagerartist genom tiderna. Hon sålde sig till den statliga filmproduktionen i Tredje riket fram till 1943. Moraliskt oförlåtligt. Hennes stämma är vidunderlig. Lyssna gärna när hon i mogen ålder framför Vilja-sången ur Den glada änkan. Ståpäls, som idrottskommentatorer brukar säga.

Apropå Den glada änkan och Franz Lehár – där var det väl också lite si och så med avståndet till Tredje rikets mördarregim, eller? Men Lehár hålls, på goda grunder, för att vara operettens störste kompositör. Leendets land; ”Dein ist mein ganzes Herz”. En glimt av österrikisk-ungersk högkultur, alldeles innan den gick under.

Sådant ställer en gammal fråga på sin spets, nämligen möjligheten att skilja mellan verk och person; mellan konst och konstnär. När samhället förmår göra en sådan distinktion, bör detta ses som ett sundhetstecken. Vad gäller privatliv och politik, har ju skönandar ofta visat sig ha ett ovanligt dåligt omdöme. Det samhälle som gör stor sak av upphovsmännens personliga eller politiska vandel, utgår från att det inte går att uppskatta skönhet för skönhetens skull. Det är ett samhälle som äts upp av den totalitära, antiborgerliga föreställningen att allt är politik; att allt innebär något slags moraliskt ställningstagande.

Sångerskan Malena Ernman är ett exempel på hur denna totalitära föreställningsvärld flyttar fram sina positioner. I veckan som gått har hon drivit en kampanj i sociala medier mot att Birgit Nilsson ska figurera på de nya 500-kronorssedlarna med en scen från en Wagner-opera i bakgrunden. Richard Wagner var en glödande antisemit, och kom även (lång tid efter sin död) att bli inspirationskälla åt nazisterna. Adolf Hitlers fascination inför Wagner är någonting Ernman ständigt återkommer till, samtidigt som hon bedyrar att hon inte ägnar sig åt guilt-by-association. En annan undrar då förstås varför hon ständigt kommer dragande med Hitler, som inte ens var avlad när Wagner dog. Menar hon att Wagners antisemitism är inbakad i hans operor; att hans tonskalor och mystik i sig själva är antijudiska, vilket bevisas genom hänvisningen till hans sentida beundrare? Jag vet inte. Skulle Ernmans tankegångar gå åt det hållet, är hon, paradoxalt nog, inne i samma dimmiga, antisemitiska idévärld som Wagner själv.

Ernmans neototalitära bannor av 500-kronorssedeln väcker fler frågor. Får man lyssna på Zarah Leander? Varför stanna vid Wagner?

Jag har ett nytt scoop åt Ernman, om hon vill fortsätta med korståget mot förbjuden – eller ska vi säga urartad? – konst. Birgit Nilsson är även känd för att ha spelat huvudrollen i operan Salome av Richard Strauss. ”De sju slöjornas dans” från den operan brukade åtminstone förr spelas som ackompanjemang till SVT:s testbild. Richard Strauss var inte någon Wagnersk protonazist, han var i själva verket nazist, och blev till och med något slags kulturminister för Tredje riket under 30-talet, innan han föll i onåd och byttes ut. Se så, Ernman, där har du någonting nytt att storma mot. Dels dyker La Nilsson ånyo upp i dåligt sällskap, dels är det självaste SVT som har präntat in huvudnumret ur nazistens opera i oskyldiga svenska barns hjärnor under 80- och 90-talet.

Värst tycker jag ändå att DN:s kulturredaktör Björn Wiman har betett sig i veckan som gått. Han går nämligen steget längre än Ernman och försöker solka ned såväl Birgit Nilsson personligen som Skåne i samma andetag. Han har nämligen funnit en formulering i Nilssons självbiografi som osar gammal stereotyp: den närige, judiske ockraren à la Shylock. Att judar ofta har varit framgångsrika affärsmän i Europa ända sedan medeltiden, och i USA under 1900-talet, är ett faktum. Att detta har använts av antisemiter genom tiderna är likaså ett faktum. Att Nilsson faller in i en stelnad föreställning om den judiske affärsmannen i den passage som Wiman citerar, är odiskutabelt. Gör detta Nilsson till antisemit?

Wimans inlägg är försåtligt och oförskämt. Varför föranleder Malena Ernmans uppgörelse med Wagner-motiv på 500-lapparna Wiman att framhäva en olustig stereotyp från Birgit Nilssons memoarer? Och hänvisningen till ”den skånska antisemitismen”? Här ser vi plötsligt en antydd skuldbeläggning som går betydligt längre än vad Ernman har vågat gå. Ingen rök utan eld. Kan det vara så att Nilssons förkärlek för Wagner-operor beror på…? Ja, ni ser. Wiman vet mycket väl vad han gör, när han publicerar en artikel med detta innehåll i en debatt som från början handlade om lämpliga sedelmotiv.

Apropå Skåne, innebär 500-lappens nya avbildningar ett symobliskt skifte av ett helt annat slag, som inte tycks ha uppmärksammats i riksmedia. Birgit Nilsson är från Västra Karup på Bjärehalvön, och en bild av Skåne och Öresundsbron ska tydligen pryda sedelns baksida. Omkastningen i förhållande till dagens bild på Karl XI kunde inte vara större. I stället för den brutale försvenskningskungen som gjorde upp med det danska återerövringsförsöket utanför Lund 1676 i det blodigaste slaget någonsin mellan brödrafolken, får vi en bild av Skåne och bron mot väster, likt en symbolisk återförening.

Däri ligger en viss skönhet och, ja, en liten upprättelse. Med eller utan Wagner.

De oberörbara

Publicerad den av

En fråga som ständigt återkommer i den ängsliga, bigotta offentligheten i Sverige är i vilka sammanhang man får tala, skriva och synas. Det finns tydligen personer och grupperingar som har tilldelats oberörbarhetsplatsen i kastordningen, med vilka man bör akta sig för att slå sig i slang. Även om man bara är ute efter att torgföra sina egna åsikter och lyssna till vad andra har att säga, kommer skuldbeläggning genom associering som ett brev på posten. Man får nämligen inte ”legitimera” dessa människor och grupper, brukar det heta.

En herre som nyligen inte brydde sig om den oskrivna regeln om de oberörbara är skribenten och författaren Marcus Birro. Genom att medverka i ett nätradioprogram (podcast) som har producerats och sänts ut av stationen RLM har han (ånyo) dragit på sig anklagelser. I programmet medverkade även journalisten Ingrid Carlqvist, som ju anses vara en omstridd person.

Jag har ännu inte lyssnat på programmet. Faktum är att jag hittills aldrig har lyssnat på något program som stationen har producerat. Emellertid spelar inte det någon som helst roll för mitt svar på frågan ifall det är rätt eller fel att delta i en podcast med sagda producent. Mitt svar lyder nämligen att det aldrig kan vara fel att delta i ett samtal eller i ett massmedium bara för att de åsikter man möter där inte står högt i kurs. Det kan förstås finnas andra skäl till att avstå från medverkan, men så länge de personer man ska träffa respekterar ens yttrandefrihet och så länge det man säger inte förvrängs (om det är i massmedia), är jag av den bestämda uppfattningen att man kan tala med precis vem som helst och medverka var som helst.

Vår överspända samtid är inte bara besatt av enskilda ordval, utan det intelligenta samtalet har allt mer kommit att överskuggas av att man måste hänga med rätt människor, på rätt ställen. Yta och förpackning går före innehåll. Klassificering i olika läger går före vad man faktiskt säger. Situationen får mig att minnas ett bevingat ord som Per-Ola Eriksson, riksdagsman under 90-talet från Norrbotten, lär ha sagt till sitt försvar om det kritiserade samarbetet mellan (c) och (s) under 90-talet:

”Bara för att man har bjudit upp bordsdamen till dans, måste man inte gifta sig med henne.”

Den som står emot oberörbarhetsdoktrinen gör samhället en stor tjänst.

Håll sektfasonerna borta från det sociala livet

Publicerad den av

Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.