Etikettarkiv: arbetskraftsinvandring

Professor Harrison levererar lösa skott

Publicerad den av

De senaste dagarnas händelser i Frankrike har av naturliga skäl satt sordin på den inrikespolitiska debatten. För egen del har jag inte så mycket att tillföra i terrorfrågan. Jag har dock kunnat konstatera att när islamistisk terror flyttar fram sina positioner och angriper det fria ordet i Västvärlden, tycks mången svensk debattör vara fullt upptagen med att finna orsaker i allt annat än just islamistisk terror. Det där följer den gamla vanliga tankefiguren om att allt ont i själva verket måste stamma från vårt eget samhälle – ett slags inverterad kolonialism. George Orwells bevingade ord gör sig påminda:

”Att se vad som finns framför ens näsa kräver ständig kamp.”

Nåväl. Stiff upper lip. Vad jag faktisk avser skriva om denna gång är professor Dick Harrisons intåg i invandringsdebatten, då främst genom ett inlägg på hans SvD-blogg den 4 januari 2015. I inlägget utvecklar Harrison några påståenden som han kastade fram i ett tidigare debattinlägg, som väckte stor uppmärksamhet, och, tydligen, viss harm.

Vad gäller ett samhälles välmåga och migration, är min uppfattning ganska enkel: migration kan vara såväl förmånlig som betungande. Människan är en sammansatt varelse. Faktorer såsom kultur, utbildningsnivå, folkmängd, invandringsvolymer, styrelseskick, ekonomisk politik och målsättningar för jämlikheten i samhället inverkar alla på utfallet. Därför är professor Harrisons förbehållslösa påstående om att Sverige tjänar på immigration en väldigt märklig utsaga, hur goda avsikter han än har.

I Harrisons blogginlägg utvecklar och nyanserar han de väldigt generaliserande påståendena som fördes fram i debattartikeln. Hans intåg i debatten är i grunden bra, eftersom det kan leda till att ämnets komplexitet blir belyst. Men inlägget lider av två allvarliga fel: 1) historiskt/anakronistiskt russinplockande ur kakan, samt 2) slutledning som bygger på den nästan omöjliga konsten att jämföra med en kontrafaktisk historieskrivning (vad som hade hänt om…/om inte…). Jag ska ge exempel på dessa problem i det följande. Läsningen underlättas av om man har Harrisons text uppe på skärmen samtidigt.

Inledningsvis menar Harrison att ekonomen Tino Sanandajis kritik av hans första debattartikel i ämnet bygger på kunskapsluckor. Sanandajis huvudsakliga invändning lyder att Harrisons historiska exempel, såsom inflyttningen av tyska stormän och hantverkare under senmedeltiden, eller valloner under 1600-talet, är fullständigt irrelevanta när dagens situation ska bedömas. Detta av olika skäl. Sanandaji framhäver dock särskilt de små kvantiteterna och den expertis (s k braingain) som dessa invandrare bidrog med. För egen del skulle jag dessutom vilja lägga till kulturell närhet och skillnaderna i styrelseform och samhällsstruktur mellan då och nu. En invandrad vallon som bidrar med råd och dåd inom 1600-talets gruvnäring är väl närmast att jämföra med en invandrad polsk kirurg av idag. Här har vi ett typfall av fel nr. 1), d v s historiskt russinplockande. Få kritiker av dagens svenska belägenhet har någonting emot att polska kirurger får arbetstillstånd (eller ”burskap”, som det hette på 1600-talet). Men vad gör Harrison? Han väljer att enbart kritisera Sanandaji för att denne inte har förstått att en del tyskar minsann även bodde och verkade utanför stadsmurarna. På vilket sätt tar en sådan detalj udden av Sanandajis huvudsakliga kritik? Inte ett dyft.

I nästa stycke fortsätter russinplockandet. Ferdinand och Isabells utvisningar av judar och morer från Iberiska halvön 1492 kan väl platsa som en av de största nationalekonomiska blundrarna genom tiderna. De var per definition flyktingar när de, i första hand, anlände till det växande Osmanska rikets domäner. Om man ska jämföra med dagens förhållanden, skulle väl närmast en utvisning av alla med ostasiatisk härkomst från USA kunna komma i närheten av detta vansinniga påbud. Frankrikes förföljer av sina protestanter torde hamna i samma kategori. Till mottagarnas stora glädje och båtnad.

I det följande stycket, bemöter Harrison kritiken av hans jämförelser mellan äpplen och päron. Han vet förstås att genomsnittsutbildningen bland ankommande inom asyl- och familjeföreningskategorierna inte är särskilt hög, även om det finns undantag. Då hänvisar Harrison åter till judarna – denna gång den östeuropeiska ashkenaz-judenhetens utvandring till USA runt sekelskiftet 1900. Utvandrarna var i regel fattiga och många hade säkerligen luckor i sin (sekulära) bildning. Problemet med Harrisons hänvisning är att ashkenaz-judenheten förefaller vara en formidabel framgångssaga var den än sätter sina bopålar. Sannolikt finns det djupt liggande kulturella orsaker till detta – däribland inställningen till utbildning. Det är vanskligt att generalisera utifrån judisk migration. Vidare infinner sig frågan ifall europeisk migration till USA runt sekelskiftet 1900 ger upphov till samma utmaningar som migration från Mellanöstern och Afrikas horn till de nordeuropeiska, jämlikhetssträvande samhällena under 2010-talet.

Sedan ger sig Harrison i kast med hans, enligt egen utsago, missförstådda påståenden om vem som byggde Sverige och invandrarnas bidrag härvidlag. Han ser ett samband – en korrelation – mellan perioder av (förhållandevis) stor invandring och särskilt intensiv utveckling av landet. För det första kan det mycket väl vara så att den specifika invandring som då ägde rum bidrog stort. För det andra kan det även vara så att orsak och verkan också går åt andra hållet – d v s att god ekonomisk utveckling föregår tillströmningen av folk. För det tredje dyker problem nr. 2) (se ovan) upp i detta resonemang. Hur hade Sverige utvecklats om det av någon anledning inte hade skett någon inflyttning under någon eller några av de nämnda perioderna? Här drabbas ofta svensk migrationsdebatt av ostkupans syndrom – man glömmer helt omvärlden (trots ämnets mellanfolkliga natur!). Är exempelvis länder som inte har haft en betydande inflyttning under efterkrigstidens välfärdsutbyggnad i betydligt sämre läge idag än Sverige? De som ankom till Sverige har i högsta grad deltagit i utbyggnaden av välfärdssystemen och bidragit till deras finansiering. Gott så; all heder för det. Om de av någon anledning inte hade kommit, följer däremot inte automatiskt att Sverige per capita vore fattigare.

De två därpå följande styckena i Harrisons inlägg kan förbigås här, då jag inte har något särskilt att tillföra. Och de styckena tillför ju inte heller särskilt mycket i debatten.

Avslutningsvis förklarar Harrison att hans syfte inte har varit att omvända rasister, eller ens dem som han benämner invandringskritiker. Hans ändamål med sitt tidigare inlägg var att ge ammunition åt personer som vill försvara den nuvarande ordningen. Men, som vi har sett, levererar historieprofessorn mestadels lösa skott. Harrison har nämligen en agenda. Han vill inte att invandring över huvud taget ska betraktas som en källa till problem. Aldrig någonsin.

Men om det visar sig att det är lika meningslöst att fråga ifall invandring alltid i sig själv är förmånlig för mottagarlandet, som ifall ett företag alltid tjänar på att nyanställa?

Prata om den svenska verkligheten och inte om villkorade forskningsrapporter

Publicerad den av

Mikael Jalving fortsätter oförtrutet med projektet Danmarks Röst, där jag medverkade igår. Tredje programmet i serien sändes idag, och kan lyssnas av här. Idag var det ekonomen Jan Tullberg och Svensk Tidskrifts redaktör Maria Eriksson som deltog i samtalet. Tullberg har skrivit den förtjänstfulla boken Låsningen, som framförallt handlar om de ekonomiska aspekterna av den svenska invandringspolitiken. Han levererar kraftfull kritik mot dagens politik i sin bok. Eriksson har däremot en inställning i dessa frågor som är väl representerad inom den svenska borgerligheten och de borgerliga tankesmedjorna: att man bara ska tala om integration, inte om invandring.

Radioprojektet är lovvärt. Emellertid tog sig diskussionen mellan Tullberg och Eriksson inte riktigt; kanske på grund av tidsbrist. Båda var dessutom med på telefon, vilket försvårar det hela en aning.

Eriksson visade sig vara en skarp retoriker och gick snabbt på offensiven. Bakom retoriken kunde jag dock urskilja tre brister, som aldrig blev riktigt blottlagda i radiodiskussionen.

1. Eriksson kommer, likt många liberala debattörer, med allmänna påståenden av typen ”forskning visar att invandring medför ekonomiska fördelar…”. Men det är ju inte det som är själva grejen. Migration kan anta så många olika skepnader, och kan självfallet vara till stor ekonomisk nytta för alla inblandade parter. Det kommer an på en mängd olika faktorer. Vad som är relevant att diskutera är ju den högst konkreta situationen i Sverige just nu, ingenting annat. Det blir lätt svepande och teoretiskt, utan koppling till den svenska verkligheten, när svenska liberaler ska prata om invandring och integration. Så snart någon kommer med argumentet ”forskning visar att…” ska man vara på sin vakt.

2. Eriksson menar att det var mycket konstigt att en ekonom som Tullberg kan använda så kallade undanträngningseffekter som argument för restriktivare invandringspolitik. Med undanträngningseffekter menas i detta sammanhang att en nyanländ invandrare får en anställning som annars skulle ha kunnat gå till en arbetslös person som befinner sig i landet sedan tidigare. Eriksson påtalar att det i vilket fall som helst finns matchningsproblem på arbetsmarknaden, och att ett nytt jobb inte nödvändigtvis tas på någon annans bekostnad.

Det är i och för sig riktigt att man ska vara försiktig med resonemang om undanträngning. På det ekonomiska ritbordet stämmer de måhända, men samhället är ju väldigt komplext och olika dynamiska effekter kan vara en uppvägande faktor. Å andra sidan bygger Erikssons resonemang – helt felaktigt – på att det bara skulle vara misslyckad matchning som orsakar arbetslöshet. Framförallt människor med låg formell utbildning kan lätt hamna i permanent arbetslöshet om arbetsgivare istället kan välja arbetskraft med lägre löneanspråk, som är beredd att acceptera sämre arbetsvillkor. Här har vi alltså en tydlig undanträngningseffekt, som inte har med de arbetslösas kunskap och kompetens att göra. Vidare minskar förstås trycket på samhället att investera i omskolning och kompetenshöjning av långtidsarbetslösa, när behovet kan mötas genom arbetskraftsimport.

3. I slutet av samtalet dyker ändå det utopiska och det självuppoffrande upp i Erikssons utläggningar. Hon tycks avslutningsvis stödja tanken att Sverige främst har en skyldighet att skapa största möjliga välstånd på global nivå och inte se till det egna landet. Många liberala debattörer har egenheten att först säga att den svenska invandringspolitiken gynnar landet ekonomiskt, för att sedan, när de hamnar i trångmål, säga att det i vilket fall som helst inte är relevant ifall landet gynnas eller ej.

Fortsättning av programserien följer…

Guilt-by-Alliansen

Publicerad den av

Sverige kan liknas vid en patient med ytterst svåra tvångssyndrom, som visserligen har hyfsat god självinsikt och förmåga att betrakta och analysera sig själv, men vars öde likväl är att återfalla i självskadande tvångsbeteenden så snart hon utsätts för viss stimuli.

Så formulerar jag saken i min debutbok, Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid, som ges ut i nästa vecka. Mitt intryck är att väldigt många svenska debattörer å ena sidan är eniga om att sektbeteenden och skuldbeläggning genom association inte hör hemma i ett civiliserat samtal, men att de å andra sidan jämt och ständigt själva begår dessa förlöpningar så snart de matas med vissa upplysningar. Ungefär som en hund vars bakben börjar veva i luften när man kliar den under hakan. Vad gäller politisk färg, är alliansföreträdare inte ett dugg bättre än vänstern i denna genre.

Ta bara de senaste dagarnas debattinlägg om Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring. Radio Skaraborg observerade en likhet mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vad gäller den kritiska inställningen till utomeuropeisk invandring för arbetsändamål. Riksdagsmannen Urban Ahlin (s), som tycks tillhöra en tämligen vettig falang inom partiet, bekräftade att det finns en samsyn mellan de två partierna i denna sakfråga. Och konstigt vore väl annars. Att fri arbetskraftsinvandring och relativt höga minimilöner för enklare arbeten är en ekvation som inte går ihop, är inte precis någon raketvetenskap. Det handlar om utbud och efterfråga. Socialdemokraterna är ett parti som åtminstone säger sig vilja kämpa för höga lägstalöner och en arbetsmarknad på arbetarnas villkor. Därtill säger det sig vilja minska arbetslösheten bland alla lågutbildade långtidsarbetslösa som i dag lever i något slags permanent utanförskap.  Restriktioner för arbetskraftsinvandring är, för en gångs skull, faktiskt ett förslag som går ihop med den deklarerade målsättningen.

Vad händer? Jo, givetvis sätter en självgod guilt-by-associationkampanj igång från Alliansens sida. ”Socialdemokraterna tävlar nu med Sverigedemokraterna om att vara mest emot invandring. Fräscht.”, skriver näringsminister Annie Lööf på Twitter. Och även personer som annars brukar stå för självständigt tänkande och integritet, likt riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m), polerar plötsligt sina glorior på Twitter, med hänvisning till en självgodhetsorgie i Dagens Samhälle titulerad Toleransen finns till höger. Jaha, och den absoluta toleransen, ja, toleransens tolerans, har vi förstås uppnått just nu, i och med dagens reglering? Sverige var alltså fruktansvärt intolerant år 2007, innan de nya reglerna för arbetskraftsinvandring infördes (Annie Lööf kanske skulle säga ”ofräscht”)?

Synen på vad som är fint, fräscht och tolerant kan förstås också påverkas av vilken position man har i samhället – om man tillhör dem som kortsiktigt drar nytta av ett ökat utbud av billig arbetskraft, eller om man t ex är lågutbildad och långtidsarbetslös.

Hur som helst – att skuldbeläggning genom association är ett fördummande och lumpet trick brukar de flesta vara rörande eniga om. Ändå dyker det upp så fort vissa ämnen kommer på tal, likt ett tvångsbeteende som man inte kan rå för. Varför är det så svårt att bara ge fanken i alla dessa ogiltiga och vilseledande argument?