Israel-Gaza – en kort folkrättslig analys

I de ofta hetsiga debattinläggen om den väpnade konflikten mellan Gazaremsan och Israel åberopas ofta ”folkrätten”. Många har redan konstaterat ett flertal gånger att det aldrig tycks krävas några kunskaper om vare sig Israels eller palestiniernas historia, samhällsliv och politik för att uttala sig med bergsäkerhet. Sak samma tycks även gälla folkrätten – alltså den uppsättning regler och principer som styr staters relationer med varandra. Ofta verkar uttalandena bara vara en ogenomtänkt upprepning av saker som andra har sagt, eller påståenden helt tagna ur sina sammanhang. Jag ska därför här kortfattat analysera det aktuella Israel-Gaza-kriget ur ett folkrättsligt perspektiv.

En helt central fråga inom folkrätten, som ju gäller för världens stater, är förstås vad som konstituerar en stat. Svaret är att en stat utgörs av ett territorium, en befolkning och en regering/styrelse. De första två kriterierna är tämligen självklara, men det sistnämnda tarvar kanske en förklaring. Med regering eller styrelse menas i det här sammanhanget att herraväldet eller överhögheten över territoriet befinner sig inom territoriets gränser. Man brukar säga att det befolkade området ska vara suveränt. Detta kan förstås väcka tusen och en följdfrågor, eftersom det kan förekomma många gråzoner. Jag får här nöja mig med att inskärpa att det är de faktiska förhållandena som är viktiga, inte vad någon viss gruppering eller vad andra stater tycker. Detta att ”erkänna” en stat har visserligen betydelse för de mellanstatliga förbindelserna, och kan vara betydelsefullt i tveksamma fall, men det viktiga är alltså förhållandena på marken, inte högtidliga deklarationer (Västsahara har t ex ”erkänts” som stat av en stor mängd stater, men är likväl inte någon stat, eftersom Marocko kontrollerar området).

Mot bakgrund av ovanstående, är det ingen tvekan om att Gaza är att betrakta som en stat. Här finns ett landområde, en befolkning och ett styre som inte är underställt någon annan statsmakt. Israel drog sig helt ut ur Gazaremsan år 2005. Hamas tog herraväldet genom en våldsam kupp mot PLO-styret år 2007. Styret har dessutom visat sig ståndaktigt över tid – det är inte någon tillfällig erövring med osäkra gränser. Gazas regering är ingen lydvasall under den Palestinska myndigheten, utan har tvärt om visat att den är sin egen herre. Att ingen har erkänt statsbildningen förändrar knappast saken.

Alla stater har rätt att försvara sig mot väpnade angrepp och ockupation. Stater har också rätt att engagera sig i väpnat angrepp mot stat som angriper eller ockuperar annan stat. Dock gäller alltid en princip om proportionalitet och att man följer krigets lagar.

Gazas regering har det uttalade syftet att förgöra staten Israel och erövra hela det ”ockuperade Palestina”. Gaza erkänner över huvud taget inte Israel. Väldiga penningsummor och uppoffringar har investerats i offensiva vapen och i ett vittförgrenat tunnelsystem som på flera håll har visat sig leda in i israeliskt territorium. Granat- och raketbeskjutning har under de senaste åren skett fortlöpande med låg intensitet, med våldsamma pikar när Israel har engagerat sig i något i raden av samlade motangrepp. Israel har, å sin sida, bemött hotet från Gaza genom att upprätthålla en blockad mot området. Gazas styresmän har därför hänvisat till blockaden som skäl för sin beskjutning av israeliska byar och städer, men det uttalade målet är, som sagt, att förgöra den israeliska statsbildningen.

Dessa fakta föranleder följande slutsatser.

Hamasstyret i Gaza ägnar sig åt ett angreppskrig. Själva tillvägagångssättet bryter dessutom mot krigets lagar, men den frågan behandlas inte vidare här. Angreppskrig är i princip inte tillåtet enligt folkrätten, såvida det inte är ett led i försvaret av en annan olovligen angripen stat. Hamas hänvisar visserligen till Israels ”ockupation”, vilket antingen kan röra sig om situationen på Västbanken, eller bara är en upprepning av rörelsens förnekande av Israels rätt att existera. Om vi ska tolka rörelsen (och många svenska tvärsäkra debattörer) välvilligt och utgå från att det är Västbanken man syftar på, uppstår likväl stora folkrättsliga problem. Dessa territorier har nämligen aldrig i modern tid utgjort någon självständig stat, utan de är föremål för långdragna och tämligen misslyckade förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Området är inte de facto någon självständig stat, och den Palestinska myndigheten själv anser sig inte vara något statsöverhuvud. Dessutom har den Palestinska myndigheten aldrig bett om militärt stöd från Gaza, utan har tvärt om upprepade gånger begärt att beskjutningen från ömse håll ska upphöra.

Jag vill inskärpa att detta är en folkrättslig analys; inte något moraliskt uttalande från min sida. Jag anser att det finns starka moraliska och politiska skäl för upprättandet av en palestinsk stat på stora delar av Västbanken. Detta är också i huvudsak i linje med FN:s och världssamfundets uppfattning. Men man kan likväl konstatera att en annan stats angrepp på Israel knappast kan rättfärdigas folkrättsligt med hänvisning till den israeliska närvaron på stora delar av Västbanken.

Man måste även ha klart för sig att en ockupation i sig inte måste vara folkrättsvidrig, om den är en direkt följd av ett försvarskrig. Om detta även gäller Västbanken i dag är förstås tveksamt. Jag tänker inte fördjupa mig i den frågan, utan jag konstaterar bara att man inte utan vidare kan hävda att en ockupant inte har rätt att försvara sig mot angrepp från den ockuperade, eller från den ockuperades allierade.

Den samlade slutsatsen blir att då Hamas har valt att de facto bilda en egen stat på Gazaremsan, kan inte beskjutningen och terroranslagen mot Israel ses som någonting annat än ett olovligt angrepp. Att åberopa intervention till förmån för den Palestinska myndigheten håller inte, vilket redan framgår av det faktum att den Palestinska myndigheten inte har bett om någon militär hjälp. Israel har således all rätt att försvara sig på ett proportionerligt sätt.

Annonser