Researchgruppen, journalistkåren och PUL

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Annonser

Skampålen och Lex Ramberg

Ur Frommare kan ingen vara, kapitlet Sekt:

”Den digitala dokumentationen tar numera upp händelser i livet om vilka man under hela mänsklighetens historia fram till för ungefär fem-tio år sedan kunde säga: det var inte mitt stoltaste ögonblick; det är någonting jag helst vill glömma; det är någonting som jag måste be om ursäkt för. Ty vi är faktiskt människor, inte robotar. Ibland sänker vi garden. Vi har även behov av att få utlopp för frustrationer och vi är i varierande grad styrda av drifter.

[—]

Floden av anonym vrede och oförskämdhet på nätet, det så kallade ‘nät­hatet’, kan sannolikt delvis förklaras med att vissa som känner sig hårt trängda av den ständiga filmupptagningen lättar på den säkerhets­ventil som står dem till buds. Yttranden som ligger så avlägset som möjligt från vad som är politiskt korrekt i anonyma fora och kommentarsfält blir då klavesidan av det mynt vars krona stavas social kontroll.”

De sociala medierna och e-postandet har inneburit en stor omvälvning för all mellanmänsklig kommunikation, vars inverkan på samhället och på vårt sätt att förhålla oss till varandra knappast kan överskattas. Allt har blivit omedelbart tillgängligt. Alla kan meddela sig till alla utan ansträngning, fördröjning eller mellanliggande filter. Man kan skicka mail till den där kulturjournalisten när man är i upprört tillstånd. Man kan påverkas av och dras med i elak, hetsig jargong på Twitter. Man kan uppdatera sin Facebook när man är full.

Vad som saknas i vår av yttranden och ordval besatta samtid är en analys av uttryckshetsen och den elektroniska dokumentationen som företeelser – vad de kan göra med människor och vilka följder det kan få. Jon Ronsons artikel i The New York Times Magazine, om hur ett dåligt övervägt och plumpt litet kvitter förändrade livet för den unga karriärskvinnan Justine Sacco, borde läsas och begrundas av alla. Här ser vi mönstret tydligt: du förväntas hålla igång i nätverken för att få hög status, du ska gärna ta del i stormar och drev, men om du säger någonting ogenomtänkt vid fel tillfälle kan ditt liv slås i spillror. Sak samma om du skulle ryckas med i det hårda tonläge som råder där ute och göra omdömeslösa inlägg anonymt, varefter din identitet plötsligt röjs och hängs ut.

Mot bakgrund av detta morbida samtalsklimat, är det särskilt beklämmande att se hur stora tidningar inte bara faller in i hetsen mot enskilda s k näthatare, utan de ger uppdraget åt politiska fanatiker att kartlägga och hacka sig fram för att hänga ut och skämma ut folk. Samma tidningar värnar i nästa andetag grova brottslingars och deras familjers behov av integritet.

Apropå grova brottslingar, kunde man möjligen förvänta sig att Sveriges Advokatsamfund skulle stå upp för enskilda privatpersoners rätt till skydd mot offentlig utskämning. När det knystas om utvidgade tvångsmedel från rättsväsendets sida, brukar det nämligen bli liv i luckan. Personer som misstänks för grov brottslighet har nämligen rätt till integritet, menar Advokatsamfundet. Håller man inte efter staten, kan den börja missbruka sina befogenheter.

Men när det gäller personer vilkas förlöpningar består i att ha varit oförskämda på nätet bakom anonymitetens slöja, är offentligt skamstraff, androm till skräck och varnagel, det enda rätta enligt Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg:

”Kontroversiella, rasistiska och kränkande uttalanden ska inte kunna döljas i anonymitetens dimma. De ska enligt min mening i detta hänseende inte heller åtnjuta yttrandefrihetens skydd. Missbruk av grundlagsskyddade rättigheter är inte skyddsvärda, vare sig pressetiskt eller lagligt.”

Sydsvenskans ledarskribent Mats Skogkär har uppmärksammat Rambergs bisarra uttalanden i en ledarkrönika, där den välgrundade invändningen framförs att vad som är kontroversiellt och fördomsfullt för den ene kan vara sanning för den andre. Ramberg svarar på sin blogg, men levererar egentligen bara nya groteskerier:

”Det är nämligen enligt min mening en publicistisk skyldighet att avslöja personer som ägnar sig åt näthat. I vissa fall handlar det om brott. I andra fall handlar det om att förfölja, att mobba eller att ge uttryck för en människosyn som inte respekterar alla människors lika värde. Det kan givetvis benämnas på många sätt. Det kan handla om rasism, om kränkningar eller om hyllningar till odemokratiska krafter.”

För en advokat borde det inte vara främmande att resonera i termer av att samhället måste upprätthålla vissa principer, vilka innebär att en hel del som man själv finner förkastligt får slinka förbi ostraffat. För Ramberg tycks emellertid den enda principen lyda att vad hon finner utgöra ”näthat” rimligen bör leda till offentligt skamstraff i Nordens största tidning. Att ”alla människors lika värde”, ”kränkningar” eller ”hyllningar till odemokratiska krafter” är avgränsningar dragna i vatten bekommer inte Advokatsamfundets generalsekreterare, berusad som hon är av sin självrättfärdighet.

Ty sedan har vi ju detta med radikal islamism. Borde inte nätfora där anonyma inlägg görs av islamister hackas och uthängning verkställas? Sedan har vi ju folk som ger uttryck för en taskig syn på jämställdhet – vore inte det nästa lämpliga uppdrag för Aftonbladet? Och ”hyllningar till odemokratiska krafter”; vilket smörgåsbord! Var ska man börja? Och var tar det slut? I takt med att den allmänna moralen och – inte minst – etablissemangets moraluppfattning skiftar, kommer även karaktären på de yttranden som kommer att dra sina upphovsmän i fördärvet enligt Lex Ramberg oundvikligen att ändras. För en sak är säker: framtidens Ramberg kommer inte att dela en identisk uppsättning åsikter med samtidens Ramberg, som i sin tur har andra hållningar än dåtidens utgåva.

Skampålen har återuppstått, om än i massmedial skepnad. Alltför få tycks ha någonting däremot. Och Advokatsamfundet hetsar hungrigt på för uthängning av fler. O tider, o seder.

Därför är decemberöverenskommelsen odemokratisk

Den konstitutionella demokratin, med inbyggd maktbalans och begränsning av flertalets makt över mindretalet, har visat sig svårslagen som styrelseskick. Man måste dock ha klart för sig att denna typ av folkstyre inte vidmakthålls av några inledningssidor i en lagbok. Den bygger på sådant som tradition, ömsesidig tillit och politisk kultur. Om varken makthavarna eller folket är besjälade av den konstitutionella demokratins principer – dess anda – är det en smal sak att avveckla demokratin i exakt den ordning som författningen föreskriver.

175 riksdagsledamöter kan mycket väl besluta att de återstående 174 ledamöternas huvuden ska pryda räckena längs Stockholms ström. För detta krävs det dock en grundlagsändring, varvid ett mellanliggande val blir nödvändigt. Tanken är att medborgarna genom val till riksdagen ska få tillfälle att ta ställning till den föreslagna ändringen. Det är ju inte säkert att de 175 ledamöterna har varit särskilt tydliga i den senaste valrörelsen om sina planer för Stockholms försköning. Valutgången blir då avgörande för förslagets öde.

Exemplet ovan är måhända hårdraget (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen) och orealistiskt, men det illustrerar på ett tydligt sätt att det finns en vits med grundlagar som inte låter sig ändras i ett huj. Det folkliga medbestämmandet som möjliggörs genom riksdagsvalet tjänar inte bara som garant för att folkviljan ska få genomslag, utan även som potentiell nödbroms när exempelvis makthavarna hyser lägre tankar om den konstitutionella demokratin än vad folket gör. Och inte har berättat om sina idéer före det senaste valet.

Det sistnämnda för oss till det gångna årets decemberöverenskommelse, innefattande sex riksdagspartier, vilka tillsammans företräder ca 80 % av riksdagen. De har, som bekant, enats om ett upplägg som innebär att den största av de två partikonstellationerna både tillförsäkras regeringsmakten och bifallen budget, som om den stöddes av en riksdagsmajoritet. Merparten av oppositionen förpliktar sig helt enkelt på förhand att inte fälla kommande budgetpropositioner. Man har enats om viktiga ändringar i formalia; i de demokratiska spelreglerna.

Den svenska författningen stadgar emellertid att det högsta beslutande organet utgörs av riksdagen i sin helhet, vartill väljarna utser sina ledamöter enligt ett proportionerligt valsystem. Principen om riksdagsmajoritetens rätt att bestämma gäller och inte ens en majoritetsregering kan vara 100 % säker, eftersom avfall från partilinjen kan ske. Den som till äventyrs bildar minoritetsregering lever förstås ännu osäkrare. Så har lagstiftaren, och indirekt folket, velat ha det i majoritetsprincipens namn.

Men genom en intern överenskommelse, framkastad under en presskonferens mellan jul och nyår, har sex partiledare, som anser sig ha fullmakt i ärendet att företräda 80 % av riksdagen, bestämt sig för att frivilligt tillämpa nya regler. Har Sveriges väljarkår tillfrågats genom ett riksdagsval? Nej. Har upplägget presenterats inför det senaste riksdagsvalet? Nej. Har partierna ens bemödat sig om att försöka förankra idén internt i partiorganisationerna? Nej.

Därför är uppgörelsen en spottloska i den svenska demokratins anlete. Därför är uppgörelsen en uppvisning i förakt för medborgarna och för de sex partiernas medlemmar.

Demokratin bygger på att vi inte plötsligt kommer överens om att strunta i den. Om de sex partiledarna hade enats om att riksdagsledamöterna framöver kommer att rösta enligt en inhyrd diktators befallningar (eller enligt en lottdragning, eller enligt den där bläckfisken som spådde i senaste fotbolls-VM), vore detta genomförbart på samma sätt som det man nu har kokat ihop. Grundlagen bestämmer nämligen inte över hur politiska partier och riksdagsgrupper frivilligt väljer att handla. Men vore ett sådant förfarande odemokratiskt? Utan tvivel. Den politiska kulturens förhållningssätt och lojalitet visavi de demokratiska principerna är och förblir en del av en sund, balanserad demokrati.

Därför måste uppgörelsen bli en kostsam historia för det politiska ledarskap som står bakom densamma.

I rövarbaronernas våld

Ni läsare får ursäkta (eller tacka mig, vad vet jag?), men den här gången lämnar jag den politiska cirkusen därhän, för att skriva några rader om ett verkligt missförhållande som borde föras högst upp på den rättspolitiska dagordningen. Jag har redan skrivit om det i Frommare kan ingen vara, och häromdagen fick jag ett nytt bevis för hur illa och orättvist det är ställt. Det handlar om hur våra domstolar hanterar övervältring av rättgångskostnader på förlorande part i tvistemål.

I Sverige är huvudregeln den att den tappande parten i en tvist ska ersätta sin motparts rättegångskostnader, i den utsträckning anspråken som motparten har framställt är skäliga. Rättegångskostnader utgörs av en parts utlägg för ombud, bevisning och ibland även ersättning för eget arbete. Tanken är alltså att full ersättning ska kunna utgå till den vinnare som har hållit sina kostnader på en rimlig nivå.

Såsom även är fallet inom en del andra områden, uppvisar den svenska rättstraditionen här klara likheter med den anglosaxiska dito, som brukar kallas Common Law. Domstolarna ges friheter, men de lutar sig oftast mot sedvänja och prejudikat från högre rätt. I Kontinentaleuropa är det däremot vanligare att möjligheten att få ersättning för sina egna ombudskostnader är reglerad i tabeller, där hänsyn främst tas till det omtvistades värde. I praktiken har detta medfört att förloraren bara kan förpliktas ersätta en viss del av vinnarens kostnader, eftersom tabellerna ofta är snåla i förhållande till de arvoden som advokater tar ut. Å andra sidan innebär ordningen en viss hälsosam prispress på jurist- och advokatbyråer. Därtill kan parterna i en rättegång förutse hur stora kostnader de riskerar att stå för vid en förlust.

I princip stödjer jag den svenska/anglosaxiska ordningen. Problemet är bara hur den har kommit att tillämpas. Låt mig ta ett anonymiserat exempel från verkligheten.

En klient som jag själv biträdde i tingsrätten hävdade att en värdefull båt som han hade köpt var behäftad med fel, vilka berättigade honom till ett prisavdrag på ca 300 000 kr. Både klienten och säljarna var privatpersoner, men på andra sidan stod även en professionell förmedlare av båten, som också ansvarade enligt lag. Det rörde sig alltså om en ganska ordinär tvist, som inte gällde några extrema summor i domstolssammanhang. Tingsrättsförhandlingen pågick i två dagar, med fem-sex förhörspersoner, förutom parterna själva.

Dessvärre gick tingsrättsdomen oss emot. Motparterna hade krävt – tro det eller ej – sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor i ersättning för sina rättegångskostander, i denna tämligen vardagliga tvist om ca 300 000 kr. Tingsrätten skar en del i deras begäran, och tillerkände dem ca 750 000 kr. Även det en hutlös summa, vill jag tillägga.

Min klient valde då att försöka gå vidare med annat ombud, och lyckades få ett prövningstillstånd i hovrätten. Domen därifrån kom till min kännedom i veckan som gick. Hovrätten ändrade ingenting i huvudsaken (om man nu, såsom tvisten hade utvecklats, kan kalla dessa 300 000 kr för ”huvudsak”), men tyckte däremot att tingsrätten inte hade haft rätt att skära i motparternas kostnadsräkningar. Alltså blir min före detta klient nu tvingad att betala deras krävda 1,2 miljoner för tingsrättsprocessen med dröjsmålsränta därtill, samt ytterligare drygt 400 000 kr för hovrättsprocessen, d v s totalt ca 1 650 000 kr exklusive ränta. Och då är de egna ombudskostnaderna inte inräknade. Sannolikt uppgår den samlade kostnaden till ca 2 miljoner kr.

Vad som har hänt är alltså att en person har gått till tings för att få sin rätt prövad avseende några fel i en köpt vara, värderade till runt 300 000 kr. Tvisten är inte anmärkningsvärd på något sätt, vare sig i omfattning eller komplexitet. De ersättningskrav som motparterna har fått rättsväsendets sanktion för att driva in, uppgår till ca 5,5 gånger tvistebeloppet. Sådan är verkligheten ute i våra svenska domstolar. Utfall av detta slag förekommer, gång efter annan.

Därför ställer jag frågan: har vanliga, skötsamma medborgare verkligen tillgång till rättvisa i dagens Sverige? Har man möjlighet att under rimliga villkor få sin sak prövad? Eller löper man faran att bli överlämnad åt ett perverterat system, där man i händelse av förlust kan bli plundrad av rövarbaroner i form av skamlösa advokatbyråer?

Det finns mycket att säga om detta ämne, som tyvärr är fullständigt frånvarande i den offentliga debatten, till förmån för alla fjanterier som fyller dagspress och TV-tablåer. Den skötsamme, myndigförklarade medborgarens ställning i mötet med rättsväsendet intresserar få i landet där det uppenbarligen är värre att vilja få sin sak prövad i en tvist än att vara notorisk kåkfarare.

Krav på samtyckesbestämmelse som trojansk häst

Jag har tidigare, både i min bok och i en artikel i Dagens Juridik, riktat kritik mot advokaten Elisabeth Massi Fritz och den kampanj hon driver för att sänka beviskraven i sexualmål. För det är precis vad det rör sig om: sänkta beviskrav. Hennes debattartikel i dagens Svenska Dagbladet utgör ett tydligt exempel på hur önskemålet att lättare kunna fälla de tilltalade i tveksamma fall bakas in i samtyckesfrågan, likt akajer i en trojansk trähäst.

Massi Fritz kräver ”[e]n lagstiftning som säger att ett nej räcker”. Den svenska lagstiftningens tillkortakommande inom detta område är dock en teoretisk historia, som har liten eller ingen betydelse i praktiken. Den situation som inte täcks av våldtäktsparagrafen idag och som skulle täckas av en samtyckesregel, är nämligen det teoretiskt möjliga fallet att en person som inte befinner sig i ett särskilt utsatt läge på allvar säger nej till sexuellt umgänge, men ändå låter det ske. Fallet är förstås tänkbart, men hur många sådana fall som i praktiken skulle komma upp till en domstols prövning kan man verkligen fundera över. Vidare kvarstår alla bevissvårigheter när ord står mot ord. Ett införande av en samtyckesbestämmelse skulle följaktligen, allt annat lika, inte få några betydande följder.

I andra halvan av Massi Fritz artikel tar hon emellertid upp ett rättsfall, vars domslut hon uppenbarligen menar att en samtyckesbestämmelse skulle ha förvandlat från friande till fällande. I fallet, såsom det återges av Massi Fritz, ska Hovrätten över Skåne och Blekinge ha tagit fasta på att målsäganden självmant lade sig i samma säng som den tilltalade, samt att hon var starkt påverkad av alkohol och droger, vilket medförde att hennes berättelse kunde ifrågasättas.

Det Massi Fritz pekar på här är omständigheter som en domstol i ett svårbedömt fall kan bli tvungen att värdera, i brist på annat. Hennes indignation över att domstolar tar fasta på sådana indicier, vilket här skedde till den tilltalades förmån, har ingenting att göra med hennes krav på samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen. Enligt Massi Fritz vokabulär, innebär domstolens bedömning i det refererade fallet att målsäganden ”skuldbeläggs”. Detta är förstås ren nonsens. Här framkommer hennes verkliga ärende: att det är målsäganden man ska lyssna på och inte understå sig att ifrågasätta målsägandens utsaga.

Sedan kommer den obligatoriska ramsan som är en gemensam nämnare för alla ideologiska vettvillingar: de som inte har bekänt sig till deras lära måste upplysas genom ”kunskap” och ”utbildning”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ‘rätt’ och ‘fel’ sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp.”

Vad Massi Fritz säger här syftar till att ytterligare underbygga hennes krav att inga faktiska omständigheter kring själva händelsen ska få användas av en domstol till den tilltalades fördel. Om man utsätts för ett övergrepp kan man tydligen bete sig hur som helst. Frågan infinner sig gång på gång: vad har detta med införandet av en samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen att göra?

Sedan ställer hon sig, föga förvånande, även bakom idén att det ska räcka med oaktsamhet från den tilltalades sida för att en våldtäkt ska anses ha begåtts. Skulle en sådan rättsregel införas, får vi, till skillnad från situationen då en samtyckesbestämmelse införs, en väsentlig förändring i lagen som öppnar upp för en fruktansvärd rättsosäkerhet. Istället för att bedöma vad den tilltalade faktiskt insåg under det bedömda händelseförloppet, ska domstolen börja fundera över vad den tilltalade borde ha insett. Regelverket är som gjort för att påverkan från opinionsbildare och den tillfälliga tidsandan ska få genomslag i enskilda domar.

Sverige har ett gigantiskt problem med sexuella övergrepp. Antalet anmälda våldtäkter är bland de högsta i världen, om man relaterar till landets storlek. Detta är givetvis ingenting man löser genom ökad rättsosäkerhet i domstolarna. Här har vi ytterligare en av alla dessa surrogatdebatter.

Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

Dan Park – barnet som säger fula ord på pin kiv

Tillämpningen av paragrafen om hets mot folkgrupp (HMF) tar sig allt bisarrare uttryck. I Nyköping åtalas nu en man för att ha skrivit en bitsk kommentar på Facebook med anledning av ett morgontidigt muslimskt bönemöte på fotbollsplanen (!) utanför hans hus. Det verkar som att Sveriges åklagarmyndigheter hela tiden försöker förskjuta gränserna för vad som är straffbart. Det som var otänkbart för, säg, 20 år sedan är en realitet idag.

Vad som har hänt är dels att IT-språnget och tyckarkulturen har lett till att gemene man hela tiden står i förbindelse med omvärlden genom några snabba klick, dels att samhället och staten har blivit allt mer besatta av uttrycken i sig – hur orden faller, vad som är korrekt att säga och vad som inte är det. Detta hänger samman med kulten kring begreppet ”kränkt”. Människors privata kommunikation sker allt oftare på nätet, varvid det samhälle som har satt en ära i att märka ord genast kan slå ned på sådant som uppfattas som hädiskt. HMF-paragrafen, som har sitt ursprung i ett helt annat samhälle och hade ett mycket mer avgränsat ändamål, har idag börjat fungera som ett mäktigt och flexibelt vapen i händerna på makten. En allians har skapats mellan de rättsvårdande och de ideologiproducerande myndigheterna, journalisterna och vissa skattefinansierade föreningar.

Dan Park kan liknas vid det där barnet som märker hur de vuxna blir arga och nervösa när man säger vissa fula ord, och levererar därför sådana på löpande band, på pin kiv. Och eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå. Jag säger inte att det är smakfullt eller bra; jag säger bara att hans bilder och aktioner kan tolkas just på det sättet. En sådan tolkning gör förstås fängslingen än mer bekymmersam.

En annan sak som är riktigt bekymmersam är fällningen av galleristen, Henrik Rönnquist. Har Malmö tingsrätt gjort en gallerist till ansvarig utgivare? Hur kan han vara medansvarig för själva hetsbrottet, när HMF-paragrafen inleds med ”[d]en som i uttalande eller i annat meddelande…”? Det är ju inte gallerist Rönnquist som uttalar sig eller meddelar sig genom bilderna. Tingsrätten riktar stark kritik mot honom i domskälen, på ett sätt som får mig att fundera över ifall rätten är ute efter att skrämma gallerister runt om i landet till försiktighet. Till allmän skräck och varnagel.

Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.