Krav på samtyckesbestämmelse som trojansk häst

Jag har tidigare, både i min bok och i en artikel i Dagens Juridik, riktat kritik mot advokaten Elisabeth Massi Fritz och den kampanj hon driver för att sänka beviskraven i sexualmål. För det är precis vad det rör sig om: sänkta beviskrav. Hennes debattartikel i dagens Svenska Dagbladet utgör ett tydligt exempel på hur önskemålet att lättare kunna fälla de tilltalade i tveksamma fall bakas in i samtyckesfrågan, likt akajer i en trojansk trähäst.

Massi Fritz kräver ”[e]n lagstiftning som säger att ett nej räcker”. Den svenska lagstiftningens tillkortakommande inom detta område är dock en teoretisk historia, som har liten eller ingen betydelse i praktiken. Den situation som inte täcks av våldtäktsparagrafen idag och som skulle täckas av en samtyckesregel, är nämligen det teoretiskt möjliga fallet att en person som inte befinner sig i ett särskilt utsatt läge på allvar säger nej till sexuellt umgänge, men ändå låter det ske. Fallet är förstås tänkbart, men hur många sådana fall som i praktiken skulle komma upp till en domstols prövning kan man verkligen fundera över. Vidare kvarstår alla bevissvårigheter när ord står mot ord. Ett införande av en samtyckesbestämmelse skulle följaktligen, allt annat lika, inte få några betydande följder.

I andra halvan av Massi Fritz artikel tar hon emellertid upp ett rättsfall, vars domslut hon uppenbarligen menar att en samtyckesbestämmelse skulle ha förvandlat från friande till fällande. I fallet, såsom det återges av Massi Fritz, ska Hovrätten över Skåne och Blekinge ha tagit fasta på att målsäganden självmant lade sig i samma säng som den tilltalade, samt att hon var starkt påverkad av alkohol och droger, vilket medförde att hennes berättelse kunde ifrågasättas.

Det Massi Fritz pekar på här är omständigheter som en domstol i ett svårbedömt fall kan bli tvungen att värdera, i brist på annat. Hennes indignation över att domstolar tar fasta på sådana indicier, vilket här skedde till den tilltalades förmån, har ingenting att göra med hennes krav på samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen. Enligt Massi Fritz vokabulär, innebär domstolens bedömning i det refererade fallet att målsäganden ”skuldbeläggs”. Detta är förstås ren nonsens. Här framkommer hennes verkliga ärende: att det är målsäganden man ska lyssna på och inte understå sig att ifrågasätta målsägandens utsaga.

Sedan kommer den obligatoriska ramsan som är en gemensam nämnare för alla ideologiska vettvillingar: de som inte har bekänt sig till deras lära måste upplysas genom ”kunskap” och ”utbildning”.

”Den kunskapsbrist om sexualbrott och brottsoffer som finns i våra domstolar är oacceptabel. Det finns inget ‘rätt’ och ‘fel’ sätt att bete sig på när man utsätts för ett övergrepp. Brottsoffer har heller inget ansvar att tydligt och ihärdigt nog informera förövaren om att denne begår ett övergrepp.”

Vad Massi Fritz säger här syftar till att ytterligare underbygga hennes krav att inga faktiska omständigheter kring själva händelsen ska få användas av en domstol till den tilltalades fördel. Om man utsätts för ett övergrepp kan man tydligen bete sig hur som helst. Frågan infinner sig gång på gång: vad har detta med införandet av en samtyckesbestämmelse i våldtäktsparagrafen att göra?

Sedan ställer hon sig, föga förvånande, även bakom idén att det ska räcka med oaktsamhet från den tilltalades sida för att en våldtäkt ska anses ha begåtts. Skulle en sådan rättsregel införas, får vi, till skillnad från situationen då en samtyckesbestämmelse införs, en väsentlig förändring i lagen som öppnar upp för en fruktansvärd rättsosäkerhet. Istället för att bedöma vad den tilltalade faktiskt insåg under det bedömda händelseförloppet, ska domstolen börja fundera över vad den tilltalade borde ha insett. Regelverket är som gjort för att påverkan från opinionsbildare och den tillfälliga tidsandan ska få genomslag i enskilda domar.

Sverige har ett gigantiskt problem med sexuella övergrepp. Antalet anmälda våldtäkter är bland de högsta i världen, om man relaterar till landets storlek. Detta är givetvis ingenting man löser genom ökad rättsosäkerhet i domstolarna. Här har vi ytterligare en av alla dessa surrogatdebatter.

Annonser

Hovrätten har värnat rättssäkerheten – trots drevet

I går kom hovrättsdomen i ett uppmärksammat våldtäktsmål, som har blivit känt i medierna som ”dominanssexmålet”. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar den åtalade på samma grunder som tingsrätten tidigare har gjort: det anses inte vara bevisat med tillräcklig styrka att den åtalade insåg att kvinnan motsatte sig det sexuella umgänget.

Rubriken i Dagens Juridik (länken ovan) är något missvisande. Hovrättens tre juristdomare är nämligen eniga om det friande domslutet, medan de två nämndemännen ville fälla den åtalade. Att nämndemännen, som är partipolitiker, kan ha låtit sig påverkas av den allmänna debatten efter tingsrättsdomen och av gatans parlament är tyvärr en misstanke som är svår att bli kvitt.

Jag rekommenderar alla som har starka åsikter i frågan att själva läsa domen. Min egen bestämda uppfattning är att tingsrätts- och hovrättsdomarna har värnat rättssäkerheten i en brottskategori som håller på att laddas med allt mer politisering och rättsosäkerhet. På grund av personuppgiftslagen och av etiska skäl kan jag inte bistå med domen här, men var och en har rätt att vända sig till Hovrätten över Skåne och Blekinge och be att få dokumentet skickat till sig. Målnumret är B 409-14. Tänk bara på att personuppgifterna ska hanteras varsamt.

Lita alltså inte på vad som står i massmedia och vad av massmedia dubbade ”experter” påstår (vilket f ö även gäller andra ämnesområden än detta). Bilda er en egen uppfattning, baserad på fakta i målet, genom att gå till källmaterialet. Nöj er inte med medias med fleras återgivning. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud och advokat Elisabeth Massi Fritz, vilka är i stort sett de enda som journalister vänder sig till så snart en domstol har meddelat friande dom i något uppmärksammat våldtäktsmål, är inte mer ”experter” än att de båda på var sitt håll har oerhört tendentiösa agendor.

För inte så länge sedan rapporterades det att en man, som nu har hunnit nå pensionsåldern, efter hela tio år i fängelse fick domen undanröjd genom resning. Han dömdes för grova sexuella övergrepp på sin dotter. Det viktigaste beviset var dotterns egen berättelse. Efter att mannen hade avtjänat sitt fängelsestraff framkom det nya omständigheter som gav anledning att starkt ifrågasätta dotterns trovärdighet. Mannen friades då från skuld genom en resningsprocess. Bevisligen har ett rättsövergrepp skett. Men inte ett ljud från vare sig Madeleine Leijonhufvud eller Elisabeth Massi Fritz. De vet när de ska tiga.

Kanske är detta värt att tänka på när det skriks och skränas om att det är för svårt att meddela fällande domar i våldtäktsmål.