Puritania

Johan Hakelius skriver i sin senaste bok, Rule, Britannia!, bland annat om den antirojalistiske och antipapistiske Oliver Cromwell och hans puritaner, som lyckades ta makten i England under 1600-talets mitt efter ett inbördeskrig. Efter maktövertagandet såg Cromwell bland annat till att förskingra och fördärva många av kronjuvelerna – allt för att utrota kungliga symboler och påminnelser. Flera ovärderliga arvegods som erinrade om en kunglig kontinuitet sedan saxisk tid och framåt förstördes eller försvann för gott. Under tiden drog Cromwells underhuggare runt från kyrka till kyrka för att krossa skulpturer, förstöra altare och bränna tavlor som ansågs uttrycka vidskepelse och avgudadyrkan. En av officererna förde noggrann dagbok över den nitiska massförstörelsen.

Händelserna påminner om reformationen i Danmark och Sverige, då kungamakten såg till att riva kloster, lägga vantarna på dyrgripar och vitrappa kyrkoväggarna så att församlingarna inte skulle sitta och glo på medeltida muralmålningar med potentiellt tvivelaktigt innehåll. Men tankarna går även till själva urkunden, till Bibeln. Från Abraham och framåt förs en ständig kamp mot husgudar, efoder, Baaltempel och annat otyg, vilka alla måste tillintetgöras för att hålla den nitälskande Herren på gott humör. Och Jesus drev ju månglarna ur templet. Senare tiders självrättfärdiga kan lätt finna inspiration i böckernas bok.

Såsom Hakelius själv påtalar, skulle Cromwells underbefäls dagbok kunna brukas ”som instruktion för dagens kulturhatande islamister och talibaner.” De senaste veckorna har vi kunnat ta del av illustrerade rapporter om hur Islamska staten har förstört assyriska lämningar i Nineveh. Innan dess har det varit andra historiska klenoder som har slagits i bitar. Historien upprepar sig.

Puritanism är sökandet efter det rena och förment ursprungliga, befriat från historiska tillägg och anpassningar. Befriat från intressanta paradoxer och kulturellt motstånd. Historiskt arvegods och bevis för att rika kulturer har förekommit vilka inte lever upp till puritanens krav på fulländning och ensidighet måste därför, i puritanens värld, förintas. Annars kan folk förledas till syndiga gärningar. Annars kan människor påminnas om att någonting annat än puritanens eget vrickade utopia är möjligt, eftersom det bevisligen har förekommit. Sådant gör puritanen nervös. Puritanen strävar efter kontroll. Genom att rensa i kulturarvet ska samtiden bemästras och framtiden leva upp till alla dimmiga visioner.

Sverige är ett land med starka puritanska impulser. Det är väldigt tydligt att de beteenden som förr motiverades med religionens hjälp numera rättfärdigas med ideologi och kvasireligiösa, vaga övertygelser. I Sverige hamras det också på kulturarvet, i synnerhet när det antar barnkulturens skepnad. För inte så länge sedan hamrades det i mer bokstavlig mening, när rivningsvågen drog fram i innerstäderna. Själva språket är föremål för ideologiskt grundade förändringar, för att allt ska bli ”modernt” och ”fräscht”. Det ska användas könlösa pronomina och ve den som hädar. Om det historiska källmaterialet inte lever upp till samtida ideologiska krav, förs det numera fram helt oförblommerade krav från regeringshåll om att historieskrivningen minsann måste ändras. Ja, listan kan förstås göras väldigt, väldigt lång.

Puritania är inte och har aldrig varit någonting att sträva efter. Varför är det då så många som inget hellre vill än ta oss dit?

Annonser

Om rökgranaten ”islamofobi”

Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.

Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.

Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.

Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?

Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.

Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.

Ondskans origo

Internationell politik kan vara besynnerlig i all sin nyckfullhet och brist på konsekvens. År 2003 invaderades Irak av en västerländsk allians, efter att världen hade fått höra att landets regim utgjorde en tredjedel av ”ondskans axel”. Utan tvivel var Saddam Husseins regim en blodtörstig diktatur, med bruk av kemiska vapen som motbjudande specialitet. Förevändningen för att anfalla var dock att kärnvapen skulle vara inom regimens räckhåll, vilket visade sig vara ett rent falsarium. Massiva interventioner av detta slag är dessutom en ytterst svår och kostsam historia, vars följder bevisligen är svåra att förutse.

Idag håller en i jämförelse med 2003 års Irakregim betydligt instabilare aktör på att organisera sig och stärka sin ställning i östra Syrien samt västra och norra Irak. I det här fallet möts flera ondskefulla axlar i en vedervärdig origo. Ideologiskt är det någonting av det mest avskyvärda som världen har skådat, utan tvivel i paritet med nazismen under andra världskrigets sista år. Den relativa instabiliteten kan dessutom vara en övergående fas. Trots detta, är intresset från USA än så länge måttligt, medan Europa förefaller vara helt paralyserat, förmodligen på grund av rysk huvudvärk och inrikespolitiska bekymmer.

Nyhetsbolaget Vice News har än så länge lagt ut två delar i en serie reportage om Islamska staten. Jag råder alla att se dessa skildringar. Någonting som hela tiden kommer upp bland mina tankar är alla likheter med nazisterna. Man återfinner samma gamla föreställning om att en historisk oförrätt har begåtts. Samma hjärntvättning av barn och ungdomar. Samma avgudadyrkan av en statsbildning, om än i det här fallet i dess roll som förment tjänare av förment gudomliga påbud. Man har till och med funnit en egen handhälsning och ett eget ”sieg heil” att använda vid hetsiga massmöten. För att inte tala om, givetvis, vilka illdåd som redan utförs.

Flera tusen europeiska medborgare beräknas ha ställt sig i dessa avskums led. Den aktiva terrorbekämpning som skedde i början av 00-talet, då al-Qaida jagades världen över med såväl legitima som illegitima metoder, står i bjärt kontrast till dagens loja avståndstaganden. Skulle Usama Bin Laden ha tillåtits grunda en egen stat mitt i Levanten för tio år sedan? Helt otänkbart. Men nu är vi i stort sett där.

Europa borde omedelbart skicka stridsflyg till området och bistå USA i försvagningen av terroristernas militära förmåga. Det finns ingenting att vänta på, såvida man inte är intresserad av ett allt starkare motstånd.

De europeiska medborgare som har anslutit sig till Islamska staten har förrått de stater de är medborgare i. De har förrått civilisationen. Har exempelvis Sverige tillräckliga lagliga och polisiära resurser för att ta hand om dessa förrädare, om och när de återvänder? Är detta över huvud taget någonting som bekymrar svenska politiker?

Just nu upplever jag tyvärr dessa frågor som rent retoriska.

Detta är ett krig inför vilket Europa inte ska väja

Om vi tidigare inte riktigt visste eller förstod vad Islamska Staten är för slags gruppering, lär det nu ha framgått med önskvärd tydlighet. Likaså vad varje civiliserad stat på denna jord måste göra. Krossa den.

Islamism som trossystem har sina rötter i en synnerligen olycklig korsning mellan europeisk fascism och islam. Ideologins mest erkände stiftare, egyptern Sayyid Qutb, tog nämligen intryck av totalitära ideologier från Europa när hans syn på islam och dess roll i samhället formades. Att kalla islamister för ”ultrakonservativa”, som jag har sett att svensk massmedia har gjort, är därför helt missvisande, om man med konservativ menar att ty sig till och söka trygghet i traditionen. Faktum är att Jimmie Åkesson inte var helt fel ute, när han i sitt sommartal utnämnde islamismen till vår tids nazism.

Muslimska brödraskapet, som nyligen innehade presidentposten i Egypten, kan sägas vara den första islamistiska rörelsen. Ur denna bas har det sedan vuxit ut grenar åt olika håll. Att det skulle bli shiitisk islam som först tog över stafettpinnen genom revolutionen i Iran 1979 och sedan under 80-talet genom Hizballah, var något överraskande. Men den sunnitiska sidan har i gengäld vuxit sig allt starkare med åren, och dykt upp i allt ondskefullare avarter.

Man skulle nog kunna säga att om Muslimska brödraskapet motsvarar italienska fascister, motsvarar Islamska Staten SS Einsatzgruppen i Ukraina. Någonting sådant. Och om det är någonting den fria världen borde ha lärt sig vad gäller totalitära ideologier, är det att inte underskatta deras dragningskraft och deras förmåga att sprida död och undergång. Det blir sällan bättre av att låta deras anhängare hållas och hoppas på moderering och mognad. Allra minst när de ägnar sig åt massmord och barbari. Allra minst när tusentals av förövarna har europeiska pass i bakfickorna.

Vi kan inte acceptera att de bildar en stat som spänner över stora delar av Levanten, som konsoliderar sig och berikar sig med oljefält och med pengar från nya sympatisörer runt om i världen. De kommer naturligtvis att fortsätta med sitt mördande, och även föra över det till Europa (någonting som egentligen redan har skett i och med skjutningen vid judiska muséet i Bryssel; glöm ej heller terrorhotet mot Norge för ett par veckor sedan). Det är bara att lyssna till vad de säger och kika på deras expansionskarta.

Den oerhört kostsamma och tämligen misslyckade insatsen i Irak från amerikansk sida har satt sina spår. Obama gick till val på att avveckla sådana engagemang, inte på att sätta igång nya fälttåg. Återhållsamheten är förståelig.

Emellertid krävs här troligen inte några fälttåg; här krävs förmodligen en flyginsats. Samt ett europeiskt engagemang. De områden som IS har intagit i Irak är i allt väsentligt öppna slätter, där markstyrkor är mycket sårbara från luften. Är Europa berett att ta ett ansvar och nu, så fort det bara är möjligt, inleda luftangrepp mot mördarna? Kontinenten står ändå på tur, så det är lika bra att sätta igång. En föregående inbjudan från irakiska regeringen gör saken folkrättsligt korrekt. Förhoppningsvis ska irakiska marktrupper och den irakisk-kurdiska armén kunna stå emot med hjälp av flygunderstöd, för att sedan kunna flytta fram sina positioner. Sedan är det upp till de europeiska staterna att hantera återvändande IS-män med europeiska medborgarskap på ett resolut sätt. I vissa stater kan medborgarskapet dras in, i andra kan förövaren bli lagförd och åtalad. Här behövs nog en hel arsenal med åtgärder.

Jag tror att historien kommer att döma Europa hårt om ingenting görs ganska omgående.

Den blodiga halvmånen

Situationen i Syrien och Irak för tankarna till religionskrigens Europa under 1500- och 1600-talen. Större delen av den bördiga halvmånen är nu endast uppdelad i stater på papperet. I verkligheten råder det allmän kaos och nya, gränsöverskridande maktgrupperingar dyker upp. I likhet med det 30-åriga kriget i Centraleuropa 1618-1648, intervenerar regionala stormakter genom lokala ombud, och nya, oheliga allianser ser dagens ljus.

Våldsförhärligande, radikal islam tycks hela tiden vara den ideologi som vinner störst framgångar; nu i en sällsynt vedervärdig skepnad. Dess framgångar kan förstås mot bakgrund av att alternativa lojaliteter, såsom nationer med folkligt förankrade styren, är mycket svaga och i det närmaste obefintliga i Syrien och Irak. Den utdragna och ofta plågsamma processen mot geografiskt avgränsade nationer, som utgör en förutsättning för demokratiska styren, har aldrig ens kommit i gång i dessa områden. Eller är det kanske just det som har påbörjats, men i en väldigt blodig och olycklig utgåva.

Tre funderingar från min sida:

– Det bästa omvärlden kan göra är förmodligen att godta en sönderdelning av Irak i tre stater. Kurderna har i praktiken redan en stat, så det återstår att utföra en sunni-shiitisk bodelning. Att finna liknande arrangemang för Syrien låter sig nog inte göras; där är det snarare en utveckling mot det libanesiska tillståndet som man kan hoppas på – en dysfunktionell halvdemokrati som mot alla odds har lyckats undvika ett nytt inbördeskrig.

– Den neokonservativa idén (George W Bush, Paul Wolfowitz m fl) om att arabvärlden kommer att gå mot frihet om bara ett diktatoriskt styre avsätts har lidit ett gruvligt nederlag. Att terrorism och innehav av massförstörelsevapen ibland måste bekämpas offensivt är en sak, men tro inte att man kan göra ett Schweiz av Irak över en natt.

– De frivilliga europeiska medborgarna i förbanden i Syrien och Irak utgör ett livsfarligt hot mot de europeiska staternas säkerhet. Terrordådet vid det judiska museet i Bryssel utfördes just av en återvändande fransk jihadkrigare. Uppgifter cirkulerar om att antalet svenska medborgare som deltar i striderna överstiger 100. Detta är helt sensationella siffror. Jag hoppas innerligt att SÄPO hårdbevakar dessa människor, varav flera torde kunna åtalas för krigsbrott vid eventuell återkomst till Sverige. Utländska medborgare som har uppehållstillstånd i Sverige och deltar i striderna borde automatiskt betraktas som ett hot mot rikets säkerhet och inte släppas in i landet igen.