Ondskans origo

Internationell politik kan vara besynnerlig i all sin nyckfullhet och brist på konsekvens. År 2003 invaderades Irak av en västerländsk allians, efter att världen hade fått höra att landets regim utgjorde en tredjedel av ”ondskans axel”. Utan tvivel var Saddam Husseins regim en blodtörstig diktatur, med bruk av kemiska vapen som motbjudande specialitet. Förevändningen för att anfalla var dock att kärnvapen skulle vara inom regimens räckhåll, vilket visade sig vara ett rent falsarium. Massiva interventioner av detta slag är dessutom en ytterst svår och kostsam historia, vars följder bevisligen är svåra att förutse.

Idag håller en i jämförelse med 2003 års Irakregim betydligt instabilare aktör på att organisera sig och stärka sin ställning i östra Syrien samt västra och norra Irak. I det här fallet möts flera ondskefulla axlar i en vedervärdig origo. Ideologiskt är det någonting av det mest avskyvärda som världen har skådat, utan tvivel i paritet med nazismen under andra världskrigets sista år. Den relativa instabiliteten kan dessutom vara en övergående fas. Trots detta, är intresset från USA än så länge måttligt, medan Europa förefaller vara helt paralyserat, förmodligen på grund av rysk huvudvärk och inrikespolitiska bekymmer.

Nyhetsbolaget Vice News har än så länge lagt ut två delar i en serie reportage om Islamska staten. Jag råder alla att se dessa skildringar. Någonting som hela tiden kommer upp bland mina tankar är alla likheter med nazisterna. Man återfinner samma gamla föreställning om att en historisk oförrätt har begåtts. Samma hjärntvättning av barn och ungdomar. Samma avgudadyrkan av en statsbildning, om än i det här fallet i dess roll som förment tjänare av förment gudomliga påbud. Man har till och med funnit en egen handhälsning och ett eget ”sieg heil” att använda vid hetsiga massmöten. För att inte tala om, givetvis, vilka illdåd som redan utförs.

Flera tusen europeiska medborgare beräknas ha ställt sig i dessa avskums led. Den aktiva terrorbekämpning som skedde i början av 00-talet, då al-Qaida jagades världen över med såväl legitima som illegitima metoder, står i bjärt kontrast till dagens loja avståndstaganden. Skulle Usama Bin Laden ha tillåtits grunda en egen stat mitt i Levanten för tio år sedan? Helt otänkbart. Men nu är vi i stort sett där.

Europa borde omedelbart skicka stridsflyg till området och bistå USA i försvagningen av terroristernas militära förmåga. Det finns ingenting att vänta på, såvida man inte är intresserad av ett allt starkare motstånd.

De europeiska medborgare som har anslutit sig till Islamska staten har förrått de stater de är medborgare i. De har förrått civilisationen. Har exempelvis Sverige tillräckliga lagliga och polisiära resurser för att ta hand om dessa förrädare, om och när de återvänder? Är detta över huvud taget någonting som bekymrar svenska politiker?

Just nu upplever jag tyvärr dessa frågor som rent retoriska.

Annonser