Min fagra folkgrupp

Professor emeritus i etnologi, Karl-Olov Arnstberg, har skrivit många tänkvärda och initierade inlägg på sistone på den blogg som han driver tillsammans med journalisten Gunnar Sandelin. Arnstberg har särskilda kunskaper om folkgruppen romer och hur Sverige har hanterat sin romska minoritet, vilket kommer fram i ett synnerligen intressant blogginlägg, döpt till Stormakteri på sjuttiotalet. Arnstbergs inlägg visar på ytterligare en aspekt av den svenska självbild som jag också har beskrivit i min bok – en självbild som blev högaktuell i den senaste valrörelsen, i och med Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan och den ”humanitära stormakten”.

Arnstberg beskriver hur ett antal riksdagsmän år 1969 bildade en ”expertgrupp för zigenarfrågor”, som tog fram ett utredningsbetänkande med förslag om att Sverige aktivt skulle hämta hem ett antal utomnordiska romer. Ett huvudsyfte med det hela, förutom att visa sig humanitär inför grannarna, tycks, enligt Arnstberg, ha varit att genomföra ett socialt experiment. Målet var att Sverige skulle inlemma dessa människor till fullo i sitt statsindividualistiska välfärdssamhälle, och därmed spänna sina muskler inför en häpen omvärld. Man var därför särskilt angelägen om att de familjer som kom ifråga skulle vara extra krävande och svårintegrerade, påtalar Arnstberg. De skulle, med andra ord, gärna vara analfabeter och särskilt utstötta i sina hemländer. 238 personer hämtades till slut från fattiga områden i några västeuropeiska storstäder. Flest från Rom.

Såsom Arnstberg konstaterar, blev det – milt uttryckt – inte riktigt som svenska staten hade tänkt sig, efter att detta experiment i social ingenjörskonst hade satt igång. Kulturkrockarna blev många och romerna leddes in i bidragsberoende. Försök till spridning och assimilering på småorter fungerade inte, varpå många flyttade till de två största städerna i Skåne, Malmö och Helsingborg.

Denna historia har förstås sin motsvarighet på scen. Alla som har sett My Fair Lady vet vad jag talar om. Vi är i London strax före första världskriget. Imperiet är på topp. Det självupptagna språkgeniet professor Henry Higgins slår vad med en celeber gäst från Indien att han på sex månader kan förvandla en cockneytalande gatuförsäljerska, Eliza Doolittle, som han nyligen hade sprungit in i av en slump, till fin överklassdam. Trots en och annan malör på vägen, lyckas Higgins (till skillnad från svenska staten) med sitt uppsåt. Efter att vadet hade vunnits hade han egentligen inga ytterligare planer för den nu förvirrade och rotlösa Eliza Doolittle. Hon hanteras som om hon vore en restprodukt från ett experiment, om än en lyckad sådan. Emellertid plockas den högfärdige, egocentriske Higgins till slut ned på jorden.

Fram till musikalens slutscener betraktar professorn inte Eliza Doolittle som en medmänniska, utan snarare som en formbar leksak genom vilken han kan stärka sitt självförtroende och sitt varumärke som världsberömd fonetiker. Även om följden för fröken Doolittle blir en enastående klassresa, framstår Higgins människosyn (för att anamma ett populärt begrepp) som synnerligen instrumentell och nedsättande. Sak samma gäller den människosyn som svenska staten har gett prov på i Arnstbergs text. Den sociala ingenjörskonsten under 1970-talet syftade inte till att lyfta Europas romer ur fattigdom, utan ändamålet har helt klart varit att bevisa den svenska modellens förträfflighet. Ett nytt ljus skulle tändas i den humanitära stormaktens krona.

Det är just denna inställning som hittills har varit så förödande för Sverige vid hanteringen av framförallt – men inte enbart – invandringen till landet. Såsom framgår av My Fair Lady, är det dessutom en inställning som ytterst, trots floskler om motsatsen, grundar sig på ett översitteri och en instrumentalisering av främmande människor och kulturer. Den sociala ingenjörskonsten från 70-talet är inte lika uttalad, men den finns där fortfarande, omstöpt till en liberalare skepnad. Idag är det mindre fokus på sociala insatser och mer fokus på arbetsmarknad, vilket i och för sig är vettigt. Icke desto mindre finns den utopiska tanken där om den humanitära stormakten, som minsann ska visa alla inskränkta, halvrasistiska grannar vem som är bäst. Faktorer som kultur, utbildning, religion och volymer spelar ingen som helst roll – bara alla har ett jobb att gå till i vårt Utopia. Nu fungerar ju inte ens det, men det är en annan historia. Min poäng är att idéer om social ingenjörskonst och om uppvisning av sin förträfflighet finns inbäddade i många svenska liberalers tankevärld, vilket förklarar den naiva tron att allt blir tipptopp om folk bara har ett värv. Och vänstern ska vi inte tala om.

Bakom alla slagord som den svenska överideologin sprider omkring sig, sitter det en högfärdig professor Higgins och väntar på nya objekt för sin experimentlusta. När kan det komma en Eliza Doolittle och plocka ned honom på jorden?

Annonser