Viljeförklaring inför fientlig riksdag och befolkning

Frågan är hur mycket ord som ska ödslas på en regering vars regeringsförklaring, precis som PJ Anders Linder har påpekat, snarare är ett förhandlingsunderlag till riksdagen än ett besked om vad som komma skall. Av samma anledning är det osäkert om Stefan Löfvens ministär ens kommer att kunna sitta kvar året ut.

Mycket hänger på hur mycket allianspartierna i opposition är beredda att slå knut på sig själva för att undvika att tillsammans med Sverigedemokraterna fälla regeringen i någon avgörande fråga. SD:s nej-röst vid utnämningen av statsminister är ett tecken på att partiet inte har någonting emot att se Löfven och hans lag bita i gräset. Efter fyra år i frysfacket lär dessutom Jimmie Åkesson, med alla nya väljare i ryggen, ha andra planer för den tid som kommer. Samtidigt har vi tre små allianspartier och ett sargat Moderaterna, vilka inte har råd med ständiga krumsprång och taktikröstning för att till varje pris rädda Löfven och hålla Åkesson borta. Deras väljare är nämligen föga imponerade av dylik akrobatik. Det är således upplagt för nyval någon gång under innevarande mandatperiod.

Om man ändå ska säga några ord om det S-Mp-lag som har formerat sig, är det framförallt bristen på rutin som faller i ögonen. Av 24 ministrar är det endast sju som har hunnit fylla 50, vilket innefattar Löfven. Likaså är det anmärkningsvärt hur få det är som har annan bakgrund än partipolitik eller verksamhet inom en av etablissemanget omhuldad intresseorganisation. Regeringen befäster ytterligare bilden av samtidens toppolitiker som ett slags hov som cirkulerar och intrigerar runt maktens grytor. Då och då plockas någon ny förmåga in i de innersta finrummen. Det hela påminner inte så lite om Göran Perssons era, då folk på allvar började undra ifall ställningen som statsråd var en typ av praktikplats.

Regeringsförklaringen, som vi alltså måste betrakta som ett slags viljeförklaring inför en i huvudsak fientlig riksdag och befolkning, var en erbarmerlig historia. Ett genomgående tema var alla nya nationella råd och institut. Så brukar det låta när man vill fejka handlingskraft. Statens ideologiproducerande delar lär fortsätta att växa och nya jobb skapas åt vilsna akademiker. Vidare märktes tydliga identitetspolitiska inslag, med Socialdemokraternas vänsterflygel och Miljöpartiet som avsändare. Utnämningen av personer som Mehmet Kaplan och SSU-ordföranden Gabriel Wikström till ministrar säger också en del om vad som väntar. Detta samtidigt som orsaken till regeringsskiftet var att SD tog fler väljare från alliansen än från vänsterblocket. Det är sannerligen en skruvad situation…

Å andra sidan ska inte den identitetspolitiska svängen överdrivas. Alliansen har i mångt och mycket låtit samma vansinne få sprida sig inom statsapparaten och kommunerna under sina åtta år vid makten. Skillnaden ligger möjligen i att vi nu har en hel regering som dubbar galenskapen till officiell politik. Kanske är det lika bra att så sker, eftersom detta på allvar kan väcka en bred motrörelse.

Men nu märker jag att spekulationerna drar iväg. Vi vet ju inte ens om korthuset står kvar om två månader.

Annonser