Om synen på Förintelsen som en israelisk tillgång

På sistone har olika skribenters utfall på nätet mot staten Israel och mot det judiska folket uppmärksammats ett flertal gånger. Det senaste tillskottet är en miljöpartistisk politiker i Stockholm. Man skulle kunna säga att hon gör en antiisraelisk klassiker, nämligen att jämställa Israel och Nazityskland, med tillägget att Israel skulle försöka rättfärdiga sitt agerande med hänvisning till Förintelsen. Sedan kommer de vanliga antisemitiska harrangerna om de inflytelserika judarna, o s v.

Jag har skrivit om det i min bok och jag upprepar det här: trenden att alla jämt och ständigt ska utgjuta sig på nätet, för att sedan få gruppstryk för något olyckligt ordval som har tillkommit i upphetsat tillstånd, är vansinnigt osund. Jag är inte alls glad för denna ”sätta-dit-din-motståndare-för-någon-formulering”-lek. Icke desto mindre går det inte att blunda inför det mönster av antisemitiska tankefigurer som så tydligt har framträtt i sociala medier på sistone.

Förhållandet mellan antisemitism och antiisraelism är inte helt enkelt att reda ut. Givetvis måste inte svårförklarligt hat eller dubbla standarder riktade mot Israel bygga på antisemitism. Samtidigt är det många som under efterkrigstiden har konstaterat att eftersom ren antisemitism inte längre är comme il faut, tycks en del istället ha tagit omvägen via irrationell demonisering av staten Israel. Den nya staten blev ”nationernas jude”, enligt denna analys.

Den ständigt upprepade kopplingen mellan Förintelsen och Israel är ett område där helt ogrundade påståenden florerar fritt, såsom vi redan har sett. Detta sker även i mer nedtonad och finstilt form i etablerade massmedier. DN Kulturs chefredaktör Björn Wiman bidrar med ett inlägg i genren, när han försöker analysera en nyutgiven roman av en ung israelisk författarinna. Wiman skriver, med hänvisning till Avraham Burg, som bland annat är före detta talman i israeliska parlamentet Knesset (och långt åt vänster), att landet måste upphöra med utnyttjandet av Förintelsen som ett slags trumfkort. Wiman skriver följande:

”Stoltheten över det nya triumferade, men skräcken från det förflutna levde kvar under ytan. Det är den som nu på många håll går igen i form av påklistrad propaganda – när landets ledare i dag ställer sitt agerande i relation till Förintelsen begär de också att allt ska vara dem tillåtet: den destruktiva och omänskliga ockupationen, det brutala militära övervåldet och den skriande likgiltigheten inför civila dödsoffer under den senaste månadens krig.”

Då undrar jag: vem av landets ledare ställer idag sitt agerande i relation till Förintelsen? Vem? Inga namn nämns, eftersom Wiman förmodligen inte har några sådana i rockärmen. Att Förintelsen har inverkat på Israels mentalitet är självklart; konstigt vore väl annars. Såsom Wiman själv nämner tidigare i sin text, vilket ju delvis förtar hans poäng i det citerade stycket, är förhållandet dock tilltrasslat. Det stickades aldrig någon offerkofta när staten var ung. Hur sjukt det än låter idag, uppfattade 50-talets statsetablissemang Förintelsen som snudd på skamlig för det judiska folket och svårförenlig med den nya nationella självbilden.

I den roman som utgör något slags varp för Wimans väverier, nämns, enligt honom, Förintelsen bara en gång i förbifarten, vilket inte hindrar honom från att göra följande tolkning:

”Likväl är den fullt närvarande i deras [soldaternas] vardag. Som när släkten samlas där vid inryckningen, applåderande som för att tysta rösterna från sitt lands förflutna – och gråtande över dess framtid.”

Jag har inte läst romanen ifråga, men den episod som Wiman återger, då hela tjocka släkten kommer för att med gråt och applåder ledsaga sin soldat vid inryckningen, för snarare mina tankar till en orientalisk-judisk familj än en med europeiska rötter. Är det inte snarare så att det är Wiman som ser Förintelsen överallt, precis som alla dessa identitetspolitiker som hittar ”strukturer” av varjehanda slag, var de än vilar sin blick?

Föreställningen att Israel innehar Förintelsen som ett slags skuldebrev med Europa som utställare, mot vilket staten försöker kvitta allt hävdat övervåld i de palestinska områdena, vandrar ständigt runt i Europa och dyker upp i alla möjliga sammanhang. Emellertid är det en föreställning som lever starkare i europeiska medvetanden än i verkligheten. Och möjligen hos en och annan israelisk vänsteraktivist. Men om någon utländsk journalist skulle skriva om den politiska situationen i Sverige, skulle vi då råda vederbörande att hålla sig till Göran Greider och Helle Klein?

Dessutom förutsätter tanken om Förintelsen som en nutida tillgång någonting som i högsta grad kan diskuteras, nämligen i vad mån det över huvud taget förekommer något militärt övervåld i exempelvis det senaste Gazakriget. På så sätt används även tankefiguren för att upprepa någonting diskutabelt, utan att riskera att motelden kommer att riktas dit.

Hetsiga dumheter i sociala medier och jakten på diskvalificerande citat

Att de sociala medierna har förändrat spelreglerna för informations- och åsiktsspridning är en truism. På plussidan ser vi att de stora mediernas oligopol har brutits. På minussidan ser vi en ”ekokammar”-tendens och en ”förkvittring” (med anledning av Twitter) av det offentliga samtalet, vilket jag tog upp i ett inlägg för några dagar sedan.

Men det finns ytterligare ett minustecken, som tycks bli fetare och fetare för varje år. Kombinationen sekteristiskt samhällsklimat och löst tyckande i sociala medier är nämligen långt i från a match made in heaven. Jag har bitvis berört denna fråga i min bok. De senaste dagarnas skriverier på exempelvis Twitter förstärker bara bilden av hur illa det är ställt.

Problemet kan formuleras såhär. Fora som Twitter och Facebook gör det möjligt för alla som önskar dela med sig av sina funderingar att omedelbart göra det, oavsett sinnestillstånd och skrivvana. Då blir det lätt så att osakliga påhopp och obalanserade ståndpunkter dyker upp lite varstans. Detta tycks dessutom underblåsas av den mobbmentalitet som har vuxit sig så stark på dessa sidor. Vad som sedan händer är att debatten mer och mer kommer att handla om vilka grodor som har hoppat ut från olika debattörers hårddiskar. I somliga fall stannar det i det elektroniska forumet. I andra fall kan det sluta med avskedande, entledigande från nämndemannauppdrag, hotelser, o s v.

Man måste dock ha en sak klar för sig. Twitter, Facebook och liknande fora har mer karaktären av dokumentation av pågående samtal än av att vara anslagstavlor för genomtänkta insändare. Sådant som förr kunde yttras i affekt vid köksbordet, bland vänner på krogen o s v har numera delvis förflyttat sig till nätet. Det rör sig faktiskt om en ganska revolutionerande förändring av den mänskliga samvaron i de kvittrande och facebookande kretsarna. Att det finns en totalitär baksida av myntet är det få som uppmärksammar. Allt som skrivs dokumenteras och kan sparas för överskådlig framtid. Och eftersom det – på gott och ont – inte finns något filter mellan varje skribents ord och världen, kan även den mest skrivovane lokal- eller ungdomspolitikerns lilla infall leda till drastiska följder, om och när mobben hittar det fällande citatet.

Jag skriver inte detta för att jag motsätter mig det ofiltrerade tyckandet i cyberrymden. Jag skriver detta för att jag ser ett oroväckande mönster av hätska dumheter på nätet, vilka följs av en metadebatt och en massa ”scoop” om vem som har sagt vad. Att det dessutom finns en asymmetri, i och med att det välkända ”fina, goda vänsterhatet” ofta kommer lindrigt undan, gör förstås inte saken bättre.

Finns det någon lösning? Knappast någon annan än att alla nätdebattörer, och då i synnerhet etablerade skribenter, dels måste tänka mer på hur man debatterar, dels måste lägga mindre tid på häxjakt. Tendensen verkar dock, tyvärr, vara den motsatta just nu.

Vad som har mognat är en förgiftande lära

Kulturskribenten Mona Masri, som på förekommen anledning är citerad ett antal gånger i min bok, anför nu i Sydsvenskan att det kan vara ett tecken på mognad att det talas allt mer om ras och ”rasifiering” i svensk mediadebatt. Påpekandet att dessa ord far runt är ju riktigt. Den senaste tiden tycks de gå som vålnader genom det politiska livet. Masri har för övrigt själv bidragit flitigt i genren.

Det sägs alltså att vi borde tala mer om ras. Så jag får väl bidra. Holländare tycks ofta vara högvuxna, magra och rödlätta. Samma drag syns inte sällan i England. Ett gemensamt saxiskt/plattyskt arv, tro? Japaner är i genomsnitt mindre än kineser, trots hyfsat lång tid av högre levnadsstandard. I Tel Aviv är det tydligt att eritreaner i allmänhet är betydligt ljusare och har annan kroppsbyggnad än sydsudaneser. Judar med etiopisk härkomst och de kristna eritreanerna är i själva verket väldigt lika. Är Masri med flera nöjda nu?

Nej. För vad de egentligen vill ha sagt är att skillnader i statistiskt utfall mellan personer med olika utseenden – om en viss grupp är under- eller överrepresenterad – beror på diskriminering och förtryck, vilket de vill bemöta med införande av grupprättigheter. Det är samma melodi som har sjungits länge, men med nya textrader. Skillnaden i förhållande till tidigare text är att man nu på ett tydligare sätt börjar sjunga om idéernas konsekvenser.

Den massmediala rapporteringen från Almedalen borde tjäna som väckarklocka för dem som vill ha en jämlik medborgarstat, men händelsevis inte har väckts av tidigare larm. Miljöpartiets Åsa Romson höll ett anförande under vilket hon flera gånger valde att skuldbelägga människor på grundval av kön, hudfärg, sexuell läggning och ålder. Gudrun Schyman och hennes parti, som har gjort gruppindelning till en del av kärnideologin, utnämndes av ett samlat mediauppbåd till något slags drottning av Almedalen. Under ett seminarium om ”antirasism” uttryckte arrangören, som kallar sig ”Rummet”, önskemålet att vita människor skulle maka på sig för att ge plats åt folk av annan ras. Och ett av de lägsta lågvattenmärken som jag någonsin har sett på en svensk ledarsida kunde beskådas i Dala-Demokraten, i och med att ledarskribenten Ida Ali-Lindqvist gjorde sin debattmotståndare, Hanif Bali, till en företrädare för en ras. Ali-Lindqvist blir ”ledsen” för Balis skull, eftersom han, enligt henne, antingen inte begriper sitt eget (läs rasens) bästa, eller ägnar sig åt något slags masochistisk självförnekelse. Allt detta anser sig Ida Ali-Lindqvist tydligen ha genomskådat.

Vad är det som händer? Jag skulle vilja påstå att vi bara ser första skörden av den draksådd som har spridits i årtionden. Kön; mångkulturalism; kvotering; strukturer; vi gillar mångfald. Och de kvasiakademiska vägröjarna: intersektionalitet; könsmaktsordning; rasifiering. Vad som nu sker är att vi ser konsekvenserna av grupptänkandet.

Om man är övertygad om att folk som delar vissa personliga egenskaper, såsom kön, sexualitet, härkomst eller utseende, ingår i något slags påtvingad ödesgemenskap, kommer man slutligen inte längre att se människor som unika personer. Alla blir till slut vandrande representanter för olika kollektiv. Det som det ideala medborgarsamhället skulle vara blint inför, blir istället förstärkt i allt grällare färger. Då kommer den typ av resonemang som Ida Ali-Lindqvist visar prov på som ett brev på posten. Hennes artikel är inte en anomali eller ett snedsprång i diskussionen; den är den nuvarande diskursens logiska fortsättning. Att läsa den är som att skåda in i en snar framtid, om identitetspolitikerna får fortsätta att hållas under några år. Snart kan detta vara allmängods.

På sätt och vis har Mona Masri rätt i sin analys. Det är kanske ett tecken på mognad att politiker och andra opinionsbildare har börjat prata om ras. Vad som har mognat är en förgiftande ideologi. Identitetspolitikens frukter kan plockas, ätas och öppna våra ögon inför medmänniskors gener och läggningar. Vi blir måhända inte utslängda från ett paradis, men väl från en samhällsmodell som förordar färgblindhet och överbryggande gemenskap istället för splittring. Sådana modeller är inte vanliga i mänsklighetens historia. Desto större anledning att kämpa mot de nedbrytande lärorna.

Timbro – ta ert intellektuella ansvar

Härförleden hade jag ett rätt intressant och belysande replikskifte med i huvudsak Timbros VD, Markus Uvell, på Twitter. Bakgrunden är en krönika som Mauricio Rojas har låtit publicera i Svenska Dagbladet, vilken i sin tur kan ses som en kommentar till Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Rojas är en debattör jag högaktar, varför jag måste säga att jag blev något förbluffad över de undermåliga resonemangen och den överspända strävan efter att positionera sig i just denna krönika.

Min invändning mot Rojas krönika är framförallt att han, likt den svenska borgerligheten i stort, jämför äpplen med päron. Situationen i länder som USA och Kanada tas till intäkt för att kritiken av invandringspolitiken i Sverige är obefogad. Allt sägs istället handla om integrationen, inte invandringen. Skillnaderna mellan USA och Sverige är dock milsvida i flera avseenden.

Vad jag och Markus Uvell kunde enas kring, var att den svenska invandringspolitiken fordrar en stor låglönesektor för att folk ska komma i arbete. Detta är Uvell befriande öppen med, och han riktade kritik mot de Nya Moderaterna för att de inte tar till sig detta. Kanske är även Rojas inne på Uvells linje, jag vet inte. Hur som helst, här kommer mina två stora invändningar mot Timbro-kretsens sätt att resonera:

1) Ni förutsätter någonting (låglönemarknad för okvalificerade jobb; slutet på den svenska/skandinaviska modellen) som en överväldigande majoritet i Sverige inte vill ha, och som följaktligen inte kommer att införas inom överskådlig tid; samt

2) ni hänfaller ofta åt ett tänkande med tydligt utopiska drag.

Om vi börjar med det förstnämnda, finns det – oavsett Timbros önskedrömmar – än så länge inte ens en tillstymmelse i Sveriges riksdag till att vilja kasta den skandinaviska arbetsmarknadsmodellen över ända. De Nya Moderaterna är ju delvis en produkt av insikten att en förkrossande majoritet av svenskarna vill värna en arbetsmarknad med hög organiseringsgrad och höga lägstalöner. Om man vet att man inte får igenom en radikal reform av arbetsmarknaden inom överskådlig tid, kan man inte låtsas som om det regnar och kasta beskyllningar mot dem som vill begränsa invandringen av lågutbildade personer från avlägsna kulturer. Eller tänker sig Timbro att dagens invandringspolitik kommer att bana väg för orimliga påfrestningar och politiskt kaos, som till slut kommer att leda till att det nyliberala paradigmet slår igenom?

När det gäller min andra invändning, ser jag faktiskt tydliga drag i Timbros resonemang av den nästan utopiska välfärdsnationalism som jag har beskrivit i min bok. Härvidlag skiljer sig inte Timbro-liberalerna från den svenska vänstern. Sverige kan åstadkomma någonting som inget annat europeiskt land har gjort. Sverige kan bli ett glimrande USA, om vi bara tror på det (trots att invandringen till Sverige inte alls har samma karaktär). Sverige borde bygga ett Ellis Island i Malmö, så att det syns ända till det inskränkta (?!) Köpenhamn. Men även länder med betydligt liberalare arbetsmarknad än Sverige har ju bekymmer som vi kan kalla för integrationsproblem. Se på Storbritannien. Jag är ledsen, men detta börjar likna samma sekulära religion som vänstern praktiserar.

Timbro har ett stort inflytande över idédebatten och över den svenska borgerligheten, även om framförallt de Nya Moderaterna ägnar sig åt något slags russinplockande ur Timbros kaka. Men även om de hade slukat allt vad Timbro bjuder på, måste man betänka vad detta kan innebära för det svenska samhället – samt att en stor låglönesektor inte är någon mirakelkur som löser allt.

Timbro – ta ert intellektuella ansvar.

Avslutningsvis, här har vi en bra krönika med anknytning till ämnet.

Medverkar i Danmarks Röst om sektfasonerna i Sverige

Programmet har nu lagts ut på Radio24syvs hemsida.

Programmet leds av Mikael Jalving och som ytterligare gäst har vi journalisten och författaren Gunnar Sandelin. Vi resonerar framförallt om det sekteristiska debattklimatet i Sverige och vilka orsaker det kan tänkas ha.

Visst finns det en del humor i hela programidén, med anspelning på kalla krigets Voice of America, med valthornstut à la Midvinterblot (eller fäbojäntan?) och ”stämningshöjande” klipp från bergmanska monologer. Men ärendet är inte alls lustigt. Sverige är på glid och har inte ett ordentligt, offentligt samtal om samtidens viktiga frågor.

Fler program följer, så fortsätt att lyssna, som alternativ eller komplettering till P1:s sommarpratare.

Medverkar i Danmarks Röst på tisdag

I morgon tisdag medverkar jag på telefon i programmet Danmarks Röst i Radio24syv, med anledning av min bok Frommare kan ingen vara. Om jag har förstått det hela rätt, kommer programmet att sändas mellan kl. 10-11. Det kommer förstås även att vara möjligt att lyssna till programmet i efterhand när man vill via radiostationens hemsida och via app.

Ett program i serien har redan sänts ut, och kan höras här.

Antirasismen har blivit ett opium åt folket

Karl Marx menade i en berömd sentens att religionen är folkets opium. Man behöver inte ta ställning till Marx samlade skrifter och hållningar i religionsfrågan (eller någon annan fråga, för den delen) för att finna visdom och slagfärdighet i just denna mening. Religiösa och halvreligiösa föreställningar kan ofta tjäna som verklighetsflykt och kanal för att ge utlopp åt frustration, i stället för att ta itu med påtagliga problem.

I 2010-talets Sverige, och även i andra länder, är den klassiska religionen i stor utsträckning ersatt med postmodern politisk ideologi.

Det offentliga samtalet i Sverige om det som har kommit att kallas ”rasism” och ”antirasism”, samt folks handlingar i anslutning till dessa begrepp, är ett iögonfallande exempel. Omedvetenheten i svensk debatt om vilken kvasireligion detta har blivit är i det närmaste chockerande. Vad värre är: besattheten vid dessa begrepp är just vad Marx så fyndigt satte ord på för 170 år sedan, nämligen en avledningsmanöver bort från förnuftig debatt om verklighetens utmaningar. Folkets opium, helt enkelt.

Avledningen fungerar på följande sätt. Det är till att börja med ett faktum att Sverige för en migrationspolitik som vid en jämförelse med likartade länder är väldigt säregen. Uttrycket ”extrem” är inte på något sätt missvisande. När det samlade etablissemanget, av skäl som jag utvecklar i min nyutkomna bok Frommare kan ingen vara, inte vill kännas vid sådana fakta, uppstår den situationen att kritik endast förs fram av oborstade politiska krafter såsom Sverigedemokraterna och nätbaserade tidningar/fora, eller av äkta fanatiker och rentav nynazister, såsom Svenskarnas Parti.

Vad etablissemanget och många privatpersoner då gör är att mobilisera och skapa folklig väckelse mot rasism, som givetvis finns och dyker upp då och då bland invandringskritiska krafter. Jag kan här ta upp två små droppar ur floden av nyfromhet. Inför EU-valet manade dagspressen ivrigt fram en smärre folkrörelse av brandmän, brevbärare, bagare, förskollärare, fackombudsmän, hundar (!), mm, vilka alla skulle skicka in selfies till en Facebooksida där de står med en skylt med sin yrkestitel och kungör att de minsann är mot rasism. Nu, i samband med att det verkligt rasistiska Svenskarnas Parti fått tillstånd att hålla öppet möte i Almedalen, har det picknickats, målats med fingerfärg, fallskärmhoppats för mångfald, ringts i kyrkklockor, i Dror Feilers fall blåsts i saxofonen för att gripas för femtioelfte gången, och Gud vet inte allt, för att protestera mot detta möte. Som möjligen samlade ett tiotal deltagare. I ösregn.

Budskapet från dessa aktioner är, förutom en uppmaning att delta i en väckelserörelse med ganska narcissistiska inslag, att slaget står mellan å ena sidan människor med fina, toleranta mångfaldsvärderingar som händelsevis kommer till uttryck genom den svenska politiken, och å andra sidan rasister och nazister. Den febriga och, ärligt talat, ofta farsartade mobiliseringen mot Djävulen rasismen ersätter det sansade samtalet om behov av förändringar av dagens invandrings- och integrationspolitik. Man lyckas med manövern genom att vädja till ett folkligt sökande efter fromhet och enhällighet, som tycks vara någonting väldigt svenskt.

Detta är, icke desto mindre, ett stort svek från etablissemangets sida mot alla svenska medborgare. För de verkliga problemen med skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsende som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet – allt detta försvinner inte bara för att man lägger ut behjärtansvärda selfies på Facebook.

”Karl Marx sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men också den andra gången är en tragedi.”

Orden är Peter Wolodarskis från den 29 januari 2008, då han var menig ledarskribent och inte, som idag, chefredaktör för landets största morgontidning. Så sant. När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi. Även om de farsartade inslagen dyker upp titt som tätt.

Socialdemokraterna har tolkningsföreträdet – och nyckeln till förändring

Alla fungerande demokratier har någon form av överbryggande idé om vad ett medborgarskap i landet egentligen innebär, eller bör innebära. Vissa kallar detta idékomplex för nationalism, andra för patriotism. I vissa länder är nationalismen väldigt uttalad; i andra är det svårare att reda ut vad identiteten består i. Sverige tillhör den senare kategorin.

I min bok Frommare kan ingen vara analyserar jag frågan närmare. Min slutsats – i korthet – är att Sverige och svenskarna sedan första halvan av 1900-talet har anammat en nationalism som präglas av välfärdsidén och att landet är modernt och medmänskligt. Detta har så småningom lett till storhetsvansinne. Det ingår i Sveriges outtalade självbild att landet är en humanitär stormakt, som klarar av det mesta så länge medmänskligheten och välfärdsstaten är i behåll.

Socialdemokratin är än idag denna idés främsta företrädare och uttolkare. De borgerliga partierna har dock i stora drag anammat tankegodset. Idag är t ex Moderaterna helt med på denna linje. Som alla konvertiter har de dessutom ett särskilt behov av att visa upp sin renlärighet. Detta är egentligen en klassiker, som går i repris om och om igen.

Jämviktsriksdagen 1973-1976 och de borgerliga regeringarna 1976-1982 bröt visserligen Socialdemokraternas makthegemoni, men om vi tittar på den offentliga sektorns utveckling och den praktiska politiken under denna period, med omfattande statligt stöd till krisande branscher, fortsatt kodifiering av arbetsrätten, mm, är det snarare socialdemokratisk kontinuitet som kan sägas sammanfatta perioden. Perioden 1991-1994 innebar ett desto större brott mot socialdemokratisk skattepolitik, men de offentliga utgifterna förblev höga, och perioden sammanföll med en akut finanskris och djup lågkonjunktur. Regeringen hade dessutom inte en chans i valrörelsen 1994. Det var sedan, märk väl, Socialdemokraterna, med stöd av Centerpartiet, som under mandatperioden 1994-1998 kunde genomföra åtstramningar vilka en borgerlig regering knappt ens hade vågat fantisera om.

Detta är klassiskt inom politiken. Det är bara den part som har tolkningsföreträde i förhållande till en helig idé som har förmågan att ändra kurs.

Nu närmar sig Sverige slutet av en andra mandatperiod med borgerligt styre, och det mesta tyder på att Alliansen inte kommer att få fortsatt förtroende. Det är inte heller osannolikt att nuvarande regeringskonstellation kommer att spricka. Man ska visserligen inte hålla griftetal när vederbörande inte är död, men om Alliansen lämnar någonting efter sig som är i olag och som kan förklaras med den välfärdsnationalistiska låsningen, är det invandringspolitiken. Borgerliga väljare med ett uns av klarsynthet och integritet ser att det är på väg att gå käpp rätt åt skogen, men jag har blivit mer och mer övertygad om att de borgerliga partierna inte kan göra någonting åt situationen. Det har investerats alldeles för mycket laddade ord och välfärdsnationalistisk nit i frågan. Jag tror att det enda av riksdagens partier, bortsett från Sverigedemokraterna, som faktiskt har förmåga att åstadkomma förändring, är välfärdsnationalismens fader: socialdemokratin.

Trots att socialdemokratin håller sig med ett helt hov av feberyrande, postmoderna kommissarier och Mona Sahlinska fromhetsapostlar, är det inte omöjligt att Stefan Löfvén, med sin bakgrund i industrifacket, har kraft nog att ta tag i rodret och ändra kurs. Sannolikheten för det är i alla fall större än att sådana initiativ skulle komma från Reinfeldt, eller från elevrådet Ullenhag.

Vi får väl se hur det utvecklas. En sak är i alla fall säker: om de rödgröna inte får egen majoritet i valet, men likväl blir större än Alliansen, står den svenska blockpolitiken inför intressanta och möjligen smärtfyllda förändringar.

Glad midsommar – tre lästips

1. Merit Wagers nya skriftserie på engelska till en internationell läsekrets: Stories from Sweden, a ”Humanitarian Superpower”. Det kan nog bli ett uppvaknande för många att läsa om förhållandena i det egna landet på ett annat språk, i texter som riktar sig till en publik som inte nödvändigtvis är bekant med situationen i Sverige.

2. Dansk public service-radios initiativ Danmarks Röst, som kommer att rikta sig till svenska lyssnare i sommar. Programmet kommer, enligt uppgift, att behandla och diskutera svenska tabun, vilka inte får avhandlas i gammelmedia öster om järnridån Öresund. Det är alltså dansk statsägd public service vi talar om, som ser sig föranledd att ge svenskarna sitt bistånd.

3. Ja, och så har vi förstås min bok Frommare kan ingen vara, som gavs ut igår och kan beställas här.

Ha en riktigt skön midsommarhelg!