Det sista vi behöver är officiella blodsprivilegier

Tidigare i veckan formulerade jag mitt hjärtas mening på Twitter om att människors ras och hudfärg borde tillmätas betydelse i samhällsdebatten, eller rentav läggas till grund för rättigheter:

Detta spontana lilla utbrott fick stor spridning, och ledde även till några efterföljande meningsutbyten om kvotering. Jag menar varje ord i uttalandet. Snacket om ras (eller ”rasifiering”, som det brukar heta), färg och kön är ett gift som sprider sig i samhällskroppen från den akademiska och kulturella överheten. Det leder till att människor placeras i fack beroende på kön, färg och härkomst, samt till och med tillerkänns rättigheter beroende på dessa egenskaper. Ibland vill jag bara nypa mig i armen för att förhoppningsvis vakna upp ur denna skruvade dröm, i vilken personer som påstår sig kämpa mot orättvisor inget hellre vill än att blodsprivilegier ska inrättas.

Motargumentet som kastas fram lyder att just blodsprivilegier är någonting som ändå upprätthålls i dag, genom ”strukturer” som förtrycker och sållar bort. För att råda bot på detta, påstås det att vi måste uppmärksamma kön och ras, samt inrätta kvoter för olika personkategorier. Någonstans här märks en skillnad mellan, å ena sidan, de debattörer som menar att kvoteringen trots sina nackdelar är ett rimligt medel för att uppnå målet att riva de sagda strukturerna, samt, å andra sidan, de som anser att rättigheter grundade på kön och ras är ett självändamål, eftersom dessa kategorier är – och bör vara – betydelsefulla och måste få ”representation” i olika sammanhang. Sedan är det förstås många som glider mellan dessa två positioner, utan att riktigt sätta ned foten.

Den förstnämnda inställningen är naiv och kontraproduktiv; den sistnämnda är genomrutten. Att anta att kön och ras danar intressegemenskaper, vilka måste bli företrädda genom kvoter vid högskolor, i arbetslivet o s v, är att medvetet vilja trycka tillbaka den unika individen och frånkänna hennes förmågor all betydelse. Man vill tribalisera samhället och trivialisera det mänskliga intellektet. Jag har svårt att se detta som någonting annat än en strävan efter att dela in människor i kaster utifrån raskarakteristik. Vilket är en ovanligt dum idé.

Men även tanken att kvotering framgångsrikt kan användas som medel, snarare än att vara ett självändamål, är behäftad med stora brister. Om målet är att förmå samhället att helt bortse från faktorer såsom kön och hudfärg, kan jag för mitt liv inte förstå hur kvotindelning baserad på just sådana egenskaper skulle kunna leda i rätt riktning. Strävan efter att rekrytering och befordran enbart ska bygga på mätbara egenskaper som är relevanta för verksamheten, får sig en allvarlig knäck om just de irrelevanta egenskaperna blir styrande vid kvotindelning. Vi blir, liksom dagens politiska vänster, besatta av det som vi egentligen skulle ge fanken i.

Vidare för dagens vänsterpolitiker (och många socialliberaler) sin bevisning baklänges. Tesen att diskriminering och ”strukturer” är orsaken till skevheter i utfallet behöver aldrig styrkas – den hålls bara för sann, varefter det blir en smal sak att finna ”bevis” för idén i statistiken. Olikheter i utfall måste emellertid inte bero på uteslutning och bortsållning på grund av kön eller hud; de kan lika gärna bero på genomsnittliga beteendeskillnader, socioekonomiska faktorer som gör att vissa grupper har sämre utbildning, o s v. Somligt pekar på att saker och ting behöver förbättras och förändras. Annat behöver inte i sig vara något problem. Det viktiga för samhället i sin helhet är att den som har viljan och förmågan får komma till sin rätt. Skicklighet och förtjänst måste vara ledstjärnor i en framgångsrik kultur.

För all del: människan är funtad på så sätt att hon söker sina likar. Kaka söker maka; lika barn leka bäst. Sverige har därtill en ovanligt konformistisk kultur, med ett socialt finlir som kan vara svårt att avkoda. Detta förändras inte med hjälp av blodsprivilegier. Sällan är metaforen om att gå ur askan in i elden mer träffande.

Annonser