Essä: till sammanhållningens försvar

Härmed kan jag presentera en niosidig essä som något skissartat och preliminärt berör ett motsatsförhållande mellan två renodlade styrelsemodeller, vilka jag har valt att kalla ”det mångkulturella imperiet” respektive ”det enhetliga nationsstyret”.

Min slutsats lyder att det enhetliga nationsstyret är den överlägsna modellen. Det tycks finnas ett mycket starkt samband mellan (nationell) sammanhållning, demokrati och folkligt välstånd. Detta är frågor som helt försummas av de centrala aktörer som hörs mest i svensk idédebatt. I stora drag är både vänstern och liberalerna analfabeter inom dessa områden.

Det är, som sagt, en text som målar med den breda penseln och det finns säkert en och annan formulering som hade kunnat förtydligas, eller som rentav kan ifrågasättas. Men syftet är just att visa på de stora mönstren, inte de små detaljerna, eller de eventuella undantagen.

Håll till godo:

Till sammanhållningens försvar – essä om nationen, demokratin och välståndet

Den blodiga halvmånen

Situationen i Syrien och Irak för tankarna till religionskrigens Europa under 1500- och 1600-talen. Större delen av den bördiga halvmånen är nu endast uppdelad i stater på papperet. I verkligheten råder det allmän kaos och nya, gränsöverskridande maktgrupperingar dyker upp. I likhet med det 30-åriga kriget i Centraleuropa 1618-1648, intervenerar regionala stormakter genom lokala ombud, och nya, oheliga allianser ser dagens ljus.

Våldsförhärligande, radikal islam tycks hela tiden vara den ideologi som vinner störst framgångar; nu i en sällsynt vedervärdig skepnad. Dess framgångar kan förstås mot bakgrund av att alternativa lojaliteter, såsom nationer med folkligt förankrade styren, är mycket svaga och i det närmaste obefintliga i Syrien och Irak. Den utdragna och ofta plågsamma processen mot geografiskt avgränsade nationer, som utgör en förutsättning för demokratiska styren, har aldrig ens kommit i gång i dessa områden. Eller är det kanske just det som har påbörjats, men i en väldigt blodig och olycklig utgåva.

Tre funderingar från min sida:

– Det bästa omvärlden kan göra är förmodligen att godta en sönderdelning av Irak i tre stater. Kurderna har i praktiken redan en stat, så det återstår att utföra en sunni-shiitisk bodelning. Att finna liknande arrangemang för Syrien låter sig nog inte göras; där är det snarare en utveckling mot det libanesiska tillståndet som man kan hoppas på – en dysfunktionell halvdemokrati som mot alla odds har lyckats undvika ett nytt inbördeskrig.

– Den neokonservativa idén (George W Bush, Paul Wolfowitz m fl) om att arabvärlden kommer att gå mot frihet om bara ett diktatoriskt styre avsätts har lidit ett gruvligt nederlag. Att terrorism och innehav av massförstörelsevapen ibland måste bekämpas offensivt är en sak, men tro inte att man kan göra ett Schweiz av Irak över en natt.

– De frivilliga europeiska medborgarna i förbanden i Syrien och Irak utgör ett livsfarligt hot mot de europeiska staternas säkerhet. Terrordådet vid det judiska museet i Bryssel utfördes just av en återvändande fransk jihadkrigare. Uppgifter cirkulerar om att antalet svenska medborgare som deltar i striderna överstiger 100. Detta är helt sensationella siffror. Jag hoppas innerligt att SÄPO hårdbevakar dessa människor, varav flera torde kunna åtalas för krigsbrott vid eventuell återkomst till Sverige. Utländska medborgare som har uppehållstillstånd i Sverige och deltar i striderna borde automatiskt betraktas som ett hot mot rikets säkerhet och inte släppas in i landet igen.