I flodvågen av försök att analysera det svenska valresultatet är det slående hur de flesta journalister och kolumnister fortfarande inte kan ta till sig de mest självklara orsakerna till vad som hände framför deras ögon. Barlasten av trossatser och stelnade uppfattningar om var de politiska polerna är belägna gör att samtiden lär bli svårbegriplig för dessa skribenter. Här syftar jag inte enbart på unga hetsporrar som kan rabbla sin ideologiska katekes, utan även på respektabla seniorer med världsvana och intellektuella ansatser, såsom DN:s Richard Swartz och Sydsvenskans Per T Ohlsson. Båda har europeiska utblickar i sina senaste krönikor. Båda misslyckas att bibringa läsaren en förståelse av varför en del europeiska väljare gör som de gör.

Swartz text är särskilt intressant, eftersom den ger återblickar på Europas historia och på den efterkrigstid då nationalism, enligt Swartz, var en icke-fråga i skuggan av kampen mellan Väst och Öst. Så icke längre, ställer han sorgset fast. Sammanfattningsvis försöker han, liksom många andra intellektuella debattörer, tyda samtiden med kartor som gick i tryck år 1945. Den oftast kloke Swartz hamnar därför snett i sin analys. Han borde inte ha stannat vid konstaterandet att kampen är över mellan de två stora idésystemen, mellan frihet och kommunism, utan han borde ha fortsatt sitt resonemang och ställt sig frågan vilka ämnen som är samtidens politiska vattendelare. Är det så att folk vänder sig till nationalism för att allt blev så trist och meningslöst efter 1989? Är det det postindustriella medelklasslivets olidliga lätthet som gör att medborgarna vill jazza upp tillvaron en smula genom att hata utlänningar och trasa sönder Europa? 1914 fanns det i högsta grad män från överklassen som drevs av sådana bevekelsegrunder. Men 2014 är läget ett annat.

Det är visserligen sant att en stark politisk konflikt, likt kapitalism mot socialism, kan tränga undan andra motsättningar, vilka kan fylla den förras plats om den skulle försvagas eller upphöra helt. I en demokrati är det dock rimligt att anta att valet av politiska trätoämnen inte sker av en slump; ej heller för att väljarna längtar efter ett världskrig. Av detta följer att framgångarna för partier som vill värna den sammanhållna nationen troligen beror på att deras väljare anser att just den frågan har gått och blivit viktig.

Till skillnad från förhållandena under den efterkrigstid som Swartz minns med viss nostalgi, har den sammanhållna europeiska nationen idag kommit att utmanas på allvar av omfattande invandring, av överstatliga organs långtgående styrning och av en allmän misskreditering av den nationella gemenskapen. Så var det inte tidigare, varför det inte heller fördes något väsen om den saken. Det som inte utmanas eller hotas behöver nämligen inte diskuteras, utan det finns där bara, som en faktor vars själva existens kanske inte ens är med i folks medvetande, likt marken vi går på och luften vi andas. Om vi bortser från fallet regioner med strävan efter autonomi och självständighet, fanns det inte någon jordmån för politiker med nationalism högst upp på agendan, eftersom de varken knöt an till människors vardag eller till deras idévärld. Nationen fanns där dock som ett till synes orubbligt faktum och en självklar norm, inom vilken konflikter, såsom höger-vänster i ekonomisk politik, kunde slitas. Nationalstaten, inordnad i FN-systemet, var ett ideal.

Efter att nationen under ganska många år har utmanats, både ideologiskt och i praktisk handling, har det hela nått en punkt då många människor sätter klackarna i backen och väljer att rösta på partier som vill strama åt invandringen, minska EU:s inflytande och framhäva nationens betydelse. I Sverige, där Sverigedemokraterna är det enda riksdagspartiet som motsätter sig den nu gällande invandringspolitiken, har sannolikt många av partiets väljare i valet 2014 röstat på det i brist på annat. Liknande situationer kan säkerligen råda i andra länder, även om jag har svårt att tro att det extrema läget i Sverige finner någon riktig motsvarighet.

Svårare än så behöver det inte vara. Väljarna röstar på vad som står dem till buds, efter att en ny politisk motsättning av stor betydelse har vuxit fram. Jämställandet av dagens utveckling med framväxten av totalitära rörelser under 20- och 30-talen i vissa europeiska länder är vilseledande, av den enkla anledningen att både politiken och dess drivkrafter idag är annorlunda. Att försöka navigera i dagens landskap med hjälp av kartor som ritades med 1914-1945 i åtanke, leder ibland till absurda, oförnuftiga resultat. Såsom exempelvis den huvudlösa antingen-eller-dogmen, vilken ligger som en dold förutsättning i det offentliga samtalet och lyder att vi har att välja mellan upplösning av nationen och fascism.

Genom att inte befatta sig med de högst verkliga samhällsförändringar som har skett i många europeiska länder på sistone, och som nu sker i accelererande fart i Sverige, missförstår både Richard Swartz och Per T Ohlsson vad som driver fram de nya valresultaten. Därmed ansluter de sig, tyvärr, till en kär journalisttradition.

Lästips: Min essä Till sammanhållningens försvar