Så har det varit Pride-tillställning i Stockholm. För egen del ingick jag i en liten grupp glada amatörer som såg till att Centerpartiet för första gången officiellt närvarande med ett tält i parken sommaren 2001. Innan dess hade bara ungdomsförbundet varit på plats, om jag inte misstar mig. Hela arrangemanget var fortfarande en tämligen ny företeelse i huvudstaden. Jag har därefter deltagit några gånger under 00-talets början och mitt.

Idag tror jag inte att jag hade velat närvara, även om jag skulle ha vägarna förbi. Det finns två anledningar till denna motvilja.

För det första, är det tydligt att Pride inte längre primärt är en fest för homosexuella, bisexuella och transpersoner, då man stolt kan hålla hög profil och under några dagar får slippa känna sig som en minoritet. Numera är det snarare så att det är hela det svenska etablissemanget som vill fira sin egen förträfflighet genom Pride. Tillställningen säger faktiskt väldigt mycket om den svenska samförståndskulturens mindre smickrande sidor.

För ett par månader sedan var det Pride-festival i Tel Aviv. Festivaltåget längs stadens strandväg bestod av några lastbilsekipage som gayklubbar m fl sponsrade, samt av en väldig mängd firare i en enda röra. Signalen var tydlig: här firar inte ”samhället” i form av organisationer och myndigheter, utan partajet tillhör deltagarna i rollen som privatpersoner. Undantaget är Tel Aviv stad, som statsar mycket på arrangemanget. Visst förekom en och annan politisk fana eller banderoll, men inte alls i samma omfattning som i Stockholm. Tåget var inte heller uppdelat i sektioner för allsköns myndigheter och organisationer. Det hör dock till saken att Tel Aviv är en av de mest välkomnande platserna i världen gentemot HBT-personer. Och då menar jag hela staden; inte bara några enstaka stadsdelar.

I det av värdegrund hemsökta Stockholm har Pride blivit en överspänd uppvisning i att visa sin godhet. Man sägs gilla mångfald, men festivalledningen portförbjuder ett av riksdagens partier i den berömda värdegrundens namn, istället för att se det som ett framsteg ifall alla partier försöker lyssna på och föra dialog med HBT-väljare. Det handlar väldigt mycket om ”inne” och ”ute”; antingen eller. Har man blivit indragen i det svenska samförståndets varma krets finns det ingen hejd på kramkalaset. Många ser väl inte något problem i detta, men mig påminner det bara om att det finns ett kylslaget landskap utanför Värdegrundens domäner, där för övrigt HBT-personer befann sig för inte så länge sedan.

Min andra invänding mot Pride-fenomenet är att det så tydligt manifesterar sammanblandningen mellan offentligt och privat. Jag tror faktiskt att många homo- och bisexuella med mig är rätt trötta på att förknippas med begivenheten (och, inte minst, med den numera identitetspolitiskt extrema organisationen RFSL). Genom den mediala dramaturgin och det officiella Sveriges omfamning av Pride blir hela gruppen sårbar för kritik som riktas mot festivalens översexualisering av det offentliga rummet.

Missförstå mig inte. Jag är livsstilsliberal ut i fingerspetsarna. Just för att kunna värna sann livsstilsliberalism från offentlig inblandning är det helt avgörande att upprätthålla en skillnad mellan hur man beter sig i offentligheten och i det privata. I detta avseende är Pride problematiskt. Om jag får generalisera en aning, finns det någonting hysteriskt och pubertalt i att vända ut och in på nattklubbsmiljöer och dra allt på släp genom staden en lördagseftermiddag tillsammans med Kriminalvården, Svenska kyrkan och statsministern. Sak samma gäller den nästan helt fullgångna sexualiseringen av valda delar av festivalområdet. Det handlar inte längre om att komma ut i offentligheten som homo, bi eller trans, utan om att visa att man vågar vara lite kinky eller en smula crazy på stan eller på utställningsområdet. Och det är faktiskt inte samma sak.

Arrangemanget i sin nuvarnade tappning har blivit ett möte mellan konsensuskultur och utåtriktad sexualisering. I det avseendet ligger det helt rätt i tiden, vilket inte är menat som komplimang.