”Von der Puszta will ich träumen”, dundrar Zarah Leander ur mina högtalare. Kanske Sveriges största vis- och schlagerartist genom tiderna. Hon sålde sig till den statliga filmproduktionen i Tredje riket fram till 1943. Moraliskt oförlåtligt. Hennes stämma är vidunderlig. Lyssna gärna när hon i mogen ålder framför Vilja-sången ur Den glada änkan. Ståpäls, som idrottskommentatorer brukar säga.

Apropå Den glada änkan och Franz Lehár – där var det väl också lite si och så med avståndet till Tredje rikets mördarregim, eller? Men Lehár hålls, på goda grunder, för att vara operettens störste kompositör. Leendets land; ”Dein ist mein ganzes Herz”. En glimt av österrikisk-ungersk högkultur, alldeles innan den gick under.

Sådant ställer en gammal fråga på sin spets, nämligen möjligheten att skilja mellan verk och person; mellan konst och konstnär. När samhället förmår göra en sådan distinktion, bör detta ses som ett sundhetstecken. Vad gäller privatliv och politik, har ju skönandar ofta visat sig ha ett ovanligt dåligt omdöme. Det samhälle som gör stor sak av upphovsmännens personliga eller politiska vandel, utgår från att det inte går att uppskatta skönhet för skönhetens skull. Det är ett samhälle som äts upp av den totalitära, antiborgerliga föreställningen att allt är politik; att allt innebär något slags moraliskt ställningstagande.

Sångerskan Malena Ernman är ett exempel på hur denna totalitära föreställningsvärld flyttar fram sina positioner. I veckan som gått har hon drivit en kampanj i sociala medier mot att Birgit Nilsson ska figurera på de nya 500-kronorssedlarna med en scen från en Wagner-opera i bakgrunden. Richard Wagner var en glödande antisemit, och kom även (lång tid efter sin död) att bli inspirationskälla åt nazisterna. Adolf Hitlers fascination inför Wagner är någonting Ernman ständigt återkommer till, samtidigt som hon bedyrar att hon inte ägnar sig åt guilt-by-association. En annan undrar då förstås varför hon ständigt kommer dragande med Hitler, som inte ens var avlad när Wagner dog. Menar hon att Wagners antisemitism är inbakad i hans operor; att hans tonskalor och mystik i sig själva är antijudiska, vilket bevisas genom hänvisningen till hans sentida beundrare? Jag vet inte. Skulle Ernmans tankegångar gå åt det hållet, är hon, paradoxalt nog, inne i samma dimmiga, antisemitiska idévärld som Wagner själv.

Ernmans neototalitära bannor av 500-kronorssedeln väcker fler frågor. Får man lyssna på Zarah Leander? Varför stanna vid Wagner?

Jag har ett nytt scoop åt Ernman, om hon vill fortsätta med korståget mot förbjuden – eller ska vi säga urartad? – konst. Birgit Nilsson är även känd för att ha spelat huvudrollen i operan Salome av Richard Strauss. ”De sju slöjornas dans” från den operan brukade åtminstone förr spelas som ackompanjemang till SVT:s testbild. Richard Strauss var inte någon Wagnersk protonazist, han var i själva verket nazist, och blev till och med något slags kulturminister för Tredje riket under 30-talet, innan han föll i onåd och byttes ut. Se så, Ernman, där har du någonting nytt att storma mot. Dels dyker La Nilsson ånyo upp i dåligt sällskap, dels är det självaste SVT som har präntat in huvudnumret ur nazistens opera i oskyldiga svenska barns hjärnor under 80- och 90-talet.

Värst tycker jag ändå att DN:s kulturredaktör Björn Wiman har betett sig i veckan som gått. Han går nämligen steget längre än Ernman och försöker solka ned såväl Birgit Nilsson personligen som Skåne i samma andetag. Han har nämligen funnit en formulering i Nilssons självbiografi som osar gammal stereotyp: den närige, judiske ockraren à la Shylock. Att judar ofta har varit framgångsrika affärsmän i Europa ända sedan medeltiden, och i USA under 1900-talet, är ett faktum. Att detta har använts av antisemiter genom tiderna är likaså ett faktum. Att Nilsson faller in i en stelnad föreställning om den judiske affärsmannen i den passage som Wiman citerar, är odiskutabelt. Gör detta Nilsson till antisemit?

Wimans inlägg är försåtligt och oförskämt. Varför föranleder Malena Ernmans uppgörelse med Wagner-motiv på 500-lapparna Wiman att framhäva en olustig stereotyp från Birgit Nilssons memoarer? Och hänvisningen till ”den skånska antisemitismen”? Här ser vi plötsligt en antydd skuldbeläggning som går betydligt längre än vad Ernman har vågat gå. Ingen rök utan eld. Kan det vara så att Nilssons förkärlek för Wagner-operor beror på…? Ja, ni ser. Wiman vet mycket väl vad han gör, när han publicerar en artikel med detta innehåll i en debatt som från början handlade om lämpliga sedelmotiv.

Apropå Skåne, innebär 500-lappens nya avbildningar ett symobliskt skifte av ett helt annat slag, som inte tycks ha uppmärksammats i riksmedia. Birgit Nilsson är från Västra Karup på Bjärehalvön, och en bild av Skåne och Öresundsbron ska tydligen pryda sedelns baksida. Omkastningen i förhållande till dagens bild på Karl XI kunde inte vara större. I stället för den brutale försvenskningskungen som gjorde upp med det danska återerövringsförsöket utanför Lund 1676 i det blodigaste slaget någonsin mellan brödrafolken, får vi en bild av Skåne och bron mot väster, likt en symbolisk återförening.

Däri ligger en viss skönhet och, ja, en liten upprättelse. Med eller utan Wagner.