Jodå, statsminister Reinfeldt använde faktiskt begreppet ”humanitär stormakt” i sitt sommartal i Stockholm. Inte på skämt. Inte ironiskt. Utan på fullaste allvar. Han anslöt därmed till en tradition gällande svensk självuppfattning som tidigare har haft Olof Palme som den främste av alla företrädare. Reinfeldt vill bli en ny Palme, och begär svenska folkets och sitt eget partis förtroende. Är det så de nya moderaterna tänker sig att vinna valet?

Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-tal tycks ha potential att gå till historien. Inte för att svenskarna hittills har varit snåla med hjärtligheten; tvärt om. Anledningen till att talet kan ha en historisk betydelse är att statsministern plötsligt i valrörelsens spurt förmedlade det självklara, men som likväl har varit onämnbart i hans kretsar: att den nuvarande invandringspolitiken utsätter landet för en prövning som på många sätt är historisk.

Dittills hade alla budskap från regeringen och dess integrationsminister Erik Ullenhag varit att det mesta är frid och fröjd. Den rådande politiken har inte bara betraktats som medmänsklig, den skulle också vara en entydig vinstaffär. Fakta har manipulerats. Vansinniga rapporter har lyfts fram som vore de vetenskap. De som har påvisat brister och problem har misstänkliggjorts och frusits ut.

Men så hände det sig plötsligt, lördagen den 16 augusti 2014, att självaste statsministern förklarade att Sverige står inför stora prövningar och vädjade till väljarnas tålamod. Och till deras hjärtan.

Förutsägbart nog har Reinfeldt mötts av överspända bifall från en del journalister och från lojala partigängare. Men dessa nervösa ryggdunkningar kan inte lägra en allmän känsla som jag misstänker börjar sprida sig, särskilt inom statsministerns eget parti: ledaren har spelat ut det klädda kortet och sitter nu med tom hand. Ledaren vädjar till en typ av svensk utopisk nationalism som har Palme som instiftare. Ledaren låter faktiskt som Palme.

Att det skulle finnas ett likhetstecken mellan dagens politik och öppna hjärtan kan naturligtvis ifrågasättas. Läs om alla bedrägerier på Merit Wagers blogg och i hennes böcker. Läs om hur det inte längre finns vare sig medel eller tid för att genomföra rättssäkra individuella prövningar av asylskäl. Läs om de enorma resurser som mottagningsindustrin slukar, vilka hade kunnat omfördelas till exempelvis bistånd i konflikternas närområden. Men framförallt: betänk att svenska politiska ledare har ett ansvar inför folket – både de som lever, de som har gått hädan och de som ännu inte har fötts – att bibehålla landet i ett sådant skick att även framtida utmaningar och påfrestningar kan mötas. Däribland landets möjlighet att vara en medmänsklig aktör i världen fem, femton och femtio år fram i tiden. De gränslösa plikternas politik är inte nödvändigtvis den hjärtligaste i långa loppet.

Att vädja till svenska hjärtan och låta som Palme är alltså en tvivelaktig syssla, som borde förmå alla realistiska väljare att spetsa sinnena och vara på sin vakt. Att så skedde i statsministerns tal är egentligen bara en artikulering av vad som alltid har funnits där, mellan raderna i hans och hans underhuggares politiska språkbruk. Det nya i talet var att Reinfeldt förklarade att den förmenta hjärtligheten sker på bekostnad av ett och annat.

Därmed kan det faktiskt vara så att ett av den humanitära stormaktens tabun har fått sig en rejäl törn, mitt i valrörelsens slutspurt. Verkligheten hann liksom ikapp.

Lästips: Min bok Frommare kan ingen vara; Sanna Raymans ledarartikel Var är besparingsförslagen?; Anna Dahlbergs krönika Var är planen för det nya flyktninglägret?