Avnjut skönandarnas konst; gör dem inte till politiker

”Von der Puszta will ich träumen”, dundrar Zarah Leander ur mina högtalare. Kanske Sveriges största vis- och schlagerartist genom tiderna. Hon sålde sig till den statliga filmproduktionen i Tredje riket fram till 1943. Moraliskt oförlåtligt. Hennes stämma är vidunderlig. Lyssna gärna när hon i mogen ålder framför Vilja-sången ur Den glada änkan. Ståpäls, som idrottskommentatorer brukar säga.

Apropå Den glada änkan och Franz Lehár – där var det väl också lite si och så med avståndet till Tredje rikets mördarregim, eller? Men Lehár hålls, på goda grunder, för att vara operettens störste kompositör. Leendets land; ”Dein ist mein ganzes Herz”. En glimt av österrikisk-ungersk högkultur, alldeles innan den gick under.

Sådant ställer en gammal fråga på sin spets, nämligen möjligheten att skilja mellan verk och person; mellan konst och konstnär. När samhället förmår göra en sådan distinktion, bör detta ses som ett sundhetstecken. Vad gäller privatliv och politik, har ju skönandar ofta visat sig ha ett ovanligt dåligt omdöme. Det samhälle som gör stor sak av upphovsmännens personliga eller politiska vandel, utgår från att det inte går att uppskatta skönhet för skönhetens skull. Det är ett samhälle som äts upp av den totalitära, antiborgerliga föreställningen att allt är politik; att allt innebär något slags moraliskt ställningstagande.

Sångerskan Malena Ernman är ett exempel på hur denna totalitära föreställningsvärld flyttar fram sina positioner. I veckan som gått har hon drivit en kampanj i sociala medier mot att Birgit Nilsson ska figurera på de nya 500-kronorssedlarna med en scen från en Wagner-opera i bakgrunden. Richard Wagner var en glödande antisemit, och kom även (lång tid efter sin död) att bli inspirationskälla åt nazisterna. Adolf Hitlers fascination inför Wagner är någonting Ernman ständigt återkommer till, samtidigt som hon bedyrar att hon inte ägnar sig åt guilt-by-association. En annan undrar då förstås varför hon ständigt kommer dragande med Hitler, som inte ens var avlad när Wagner dog. Menar hon att Wagners antisemitism är inbakad i hans operor; att hans tonskalor och mystik i sig själva är antijudiska, vilket bevisas genom hänvisningen till hans sentida beundrare? Jag vet inte. Skulle Ernmans tankegångar gå åt det hållet, är hon, paradoxalt nog, inne i samma dimmiga, antisemitiska idévärld som Wagner själv.

Ernmans neototalitära bannor av 500-kronorssedeln väcker fler frågor. Får man lyssna på Zarah Leander? Varför stanna vid Wagner?

Jag har ett nytt scoop åt Ernman, om hon vill fortsätta med korståget mot förbjuden – eller ska vi säga urartad? – konst. Birgit Nilsson är även känd för att ha spelat huvudrollen i operan Salome av Richard Strauss. ”De sju slöjornas dans” från den operan brukade åtminstone förr spelas som ackompanjemang till SVT:s testbild. Richard Strauss var inte någon Wagnersk protonazist, han var i själva verket nazist, och blev till och med något slags kulturminister för Tredje riket under 30-talet, innan han föll i onåd och byttes ut. Se så, Ernman, där har du någonting nytt att storma mot. Dels dyker La Nilsson ånyo upp i dåligt sällskap, dels är det självaste SVT som har präntat in huvudnumret ur nazistens opera i oskyldiga svenska barns hjärnor under 80- och 90-talet.

Värst tycker jag ändå att DN:s kulturredaktör Björn Wiman har betett sig i veckan som gått. Han går nämligen steget längre än Ernman och försöker solka ned såväl Birgit Nilsson personligen som Skåne i samma andetag. Han har nämligen funnit en formulering i Nilssons självbiografi som osar gammal stereotyp: den närige, judiske ockraren à la Shylock. Att judar ofta har varit framgångsrika affärsmän i Europa ända sedan medeltiden, och i USA under 1900-talet, är ett faktum. Att detta har använts av antisemiter genom tiderna är likaså ett faktum. Att Nilsson faller in i en stelnad föreställning om den judiske affärsmannen i den passage som Wiman citerar, är odiskutabelt. Gör detta Nilsson till antisemit?

Wimans inlägg är försåtligt och oförskämt. Varför föranleder Malena Ernmans uppgörelse med Wagner-motiv på 500-lapparna Wiman att framhäva en olustig stereotyp från Birgit Nilssons memoarer? Och hänvisningen till ”den skånska antisemitismen”? Här ser vi plötsligt en antydd skuldbeläggning som går betydligt längre än vad Ernman har vågat gå. Ingen rök utan eld. Kan det vara så att Nilssons förkärlek för Wagner-operor beror på…? Ja, ni ser. Wiman vet mycket väl vad han gör, när han publicerar en artikel med detta innehåll i en debatt som från början handlade om lämpliga sedelmotiv.

Apropå Skåne, innebär 500-lappens nya avbildningar ett symobliskt skifte av ett helt annat slag, som inte tycks ha uppmärksammats i riksmedia. Birgit Nilsson är från Västra Karup på Bjärehalvön, och en bild av Skåne och Öresundsbron ska tydligen pryda sedelns baksida. Omkastningen i förhållande till dagens bild på Karl XI kunde inte vara större. I stället för den brutale försvenskningskungen som gjorde upp med det danska återerövringsförsöket utanför Lund 1676 i det blodigaste slaget någonsin mellan brödrafolken, får vi en bild av Skåne och bron mot väster, likt en symbolisk återförening.

Däri ligger en viss skönhet och, ja, en liten upprättelse. Med eller utan Wagner.

Annonser

Håll sektfasonerna borta från det sociala livet

Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.

När någon vill stänka brunfärg ställer DN Kultur upp

Att Dagens Nyheters kultursida är en lekstuga för självupptagna rödgardister som inte kan sina ämnen, är inte direkt någon nyhet. Likväl kan jag inte undgå att häpna över vilka texter som bedöms som publiceringsbara. Finns det inte någon nedre gräns för vad DN:s läsare ska behöva ta emot? Förmodligen inte, med tanke på ett av de senare alstren.

Låt oss emellertid behandla Kajsa Ekis Ekmans text med rubriken ”Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt” på allvar, i stället för att stanna vid pajkastning. Var finns bristerna? Låt oss ta det hela från början till slut.

Ekis Ekman inleder med påståendet att ”de intellektuellas reaktioner på SD:s framgångar är att vandra genom en terapisession”. De intellektuella, i bestämd form. Här infinner sig förstås misstanken att Ekis Ekmans definition av ”intellektuella” inte överensstämmer med min egen. I synnerhet inte i bestämd form. Möjligen har hon återkommande skribenter på DN Kultur i tankarna.

Sedan sägs ”fascismen” ha vuxit under de senaste två decennierna i Europa. Här kommer nästa definitionsproblem, som utgör en av de stora bristerna i artikeln. Vad är fascism? Varför skulle det vara rimligt att kalla en brokig skara partier, med värnandet av nationen och motstånd mot den invandringspolitik som förs i respektive land som gemensam nämnare, för fascistiska? Möjligen kommer förklaringen till Ekis Ekmans definition några rader längre ned, genom hänvisningarna till Ann Heberlein och Henrik Arnstad. Den sistnämnde anser t ex på fullaste allvar att Norge numera leds av en fascistregim. Ekis Ekman ansluter sig till Arnstads språkmanipulerande aktivism. Det som skulle ledas i bevis, d v s att exempelvis SD, DF eller UKIP är fascister, blir i stället ett ideologiskt påbud:

”Det gäller att se till att fascism inte normaliseras, att den inte får utrymme i medierna, att den inte omtalas med andra ord såsom ‘främlingsfientlighet’ eller ‘invandringskritik.'”

De är fascister för att…de är fascister. Därför måste vi trumma in i allas huvud att de är, just det, fascister.

Den stora förvirringen och historielösheten framkommer dock när Ekis Ekman, helt i enlighet med kända marxistiska tankebanor, börjar söka efter materiella förklaringsmodeller. Hon spekulerar i att stora klassklyftor och ekonomiska kriser skulle kunna leda till ”fascism” (jag är tvungen att använda mig av citationstecken, eftersom hennes definition av fascism, som sagt, kan omfatta allt möjligt).

”Att det finns ett samband mellan fascism och ekonomiska kriser står ganska uppenbart. Fascismen uppstod efter den stora depressionen och försvann under de gyllene åren 1945-1980: samma period då fascismen var frånvarande från västvärldens politiska liv var också den period då väst inte genomgick en enda kris.”

Nej, Kajsa Ekis Ekman, den fascism som faktiskt finns i sinnevärlden uppstod inte efter den stora depressionen, utan under årtiondet dessförinnan. I Sydeuropa kan man inte heller tala om något försvinnande under 1945-1980. Och skulle inte väst ha genomgått en enda kris under denna period? Har inte Ekis Ekman hört talas om oljekrisen? Att Storbritannien under 1970-talet var i ett ekonomiskt moras?

Sedan kommer nästa fantasifulla tes: för att ”kväva den unga demokratin i sin linda” stöttade ”storkapitalet” fascismen under 30-talet, då den sistnämnda, enligt Ekis Ekman, ”uppstod i Italien och Tyskland”. Förutom en påminnelse om att dateringen åter är felaktig, kan det vara på sin plats att erinra om att den utomstående part som särskilt bör utpekas för att ha stärkt fascismen är vänsterextremismen. Mussolini var t ex inledningsvis socialist. Hoppet från det ena till det andra gjordes av många.

Därefter blir det riktigt, riktigt rörigt. Å ena sidan menar Ekis Ekman att ”kapitalet” inte längre är i behov av något samarbete med fascister, till följd av globaliseringen och socialismens försvagning. Å andra sidan påstår hon att det likväl finns något slags samband mellan de två, genom att det som hon kallar fascism skulle springa ur många års nyliberal kapitalism. Inte som en reaktion, utan som ett rättfärdigande och teoretiskt stöd. Frågan som då pockar på ett svar, lyder varför sambandet mellan fri marknadsekonomi med stora förmögenhetsskillnader och fascism (denna gång i ordets rätta bemärkelse) ofta är det omvända. Varför har inte USA och Storbritannien några starka politiska rörelser som ens ligger i närheten av fascism? Ekis Ekman saknar helt empiri för sin hemmasnickrade tes.

Det bestående intrycket av Kajsa Ekis Ekmans inlägg är att hon väldigt gärna ville stänka lite brunfärg på kapitalismen, kosta vad det kosta vill i bristande sammanhang och sakfel. Och DN Kultur ställde, sin vana trogen, upp.

Invandring förutsätter en sammanhållen nation

En som då och då träffar mitt i prick med sina aforismer är den engelske filosofen Roger Scruton, som har blivit något av samtidskonservatismens främste tänkare. Det följande citatet förtjänar verkligen ordentlig eftertanke.

Med denna mening pekar nämligen Scruton på det faktum att nationen utgör den samtida invandringens förutsättning, vilket också innebär att om invandringen får sådan karaktär att den tunnar ut den nationella sammanhållningen, går till slut bådadera om intet.

Mänskliga fri- och rättigheter bygger på att det finns en understödjande, allmän lojalitet gentemot de gemensamma institutioner vilkas uppgift det är att värna och förverkliga dessa rättigheter. Mänskliga rättigheter kan inte bli verklighet i tomma intet, utan en underbyggande infrastruktur. Om vi till detta lägger att staten även genom omfattande beskattning ska omfördela tillgångar till människor med tillfälliga eller särskilda behov, blir detta med viss lojalitet gentemot det allmänna och hög samhällsmoral än viktigare.

Av det sagda följer att invandring med nödvändighet måste regleras. Inte bara för att ta till vara de befintliga medborgarnas intressen, utan även för att landet på sikt ska kunna fungera som en säker hamn för människor med verkliga flyktbehov.

Scrutons uttalande visar också varför den politiska vänstern i allmänhet och den identitetspolitiska vänstern i synnerhet inte har begripit någonting. De som på fullaste allvar ifrågasätter nationens och gränsernas existensberättigande försöker helt enkelt slita sönder den väv av samhörighetskänslor och ömsesidig solidaritet som i sin tur en fungerande asylpolitik (och vänsterpolitik, för den delen) förutsätter. Med utopism och slagord ska de förhatliga gränserna rivas. Men vad kommer att återstå efter att dessa livsfarliga seloter har lekt färdigt?

Det märkliga är egentligen inte att det finns djupt troende ideologer inom den identitetspolitiska sfären. Det märkliga, tillika särskilt bekymmersamma, är att merparten av Sveriges liberaler är hjärntvättade med samma tvättmedel.

Om rökgranaten ”islamofobi”

Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.

Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.

Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.

Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?

Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.

Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.

Förr slog de självrättfärdiga pippin av greken

De stora konstmuséerna innehåller en och annan skön grekisk gud eller fager mytologisk figur av hankön, som har haft oturen att få sin mandomsdetalj stympad någon gång under senare historiska epoker. Genitalier i det fria var ingenting för oroliga moralister, som såg stora faror i att visa upp sådant för allmänheten. Stympningen skedde således med folkets bästa för ögonen. Unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet kunde ju drabbas av ytterst osunda tankar i mötet med en antik penis och förledas rakt in i fördärvet.

Dessutom handlade det ju bara om en liten detalj (grekerna överdrev inte direkt i detta avseende). Verkets helhet påverkades ju ändå inte. Man skulle rentav kunna säga att man anpassade det till nya, mer upplysta tider. Om skulptörerna kunde dras upp ur Hades, Limbo, eller var de än befann sig, skulle de säkert samtycka ivrigt, efter att ha informerats om att de dessvärre levde och verkade i en tid då syndiga felsteg tilläts passera obemärkt. De skulle säkert bara visa sin tacksamhet, efter att ha nått insikt om sin tidsbundna okunnighet om otuktens alla förslagna vägar.

Så kom vi till Pippi Långstrump. Passande nog betyder ordet ”pippi” på hebreisk familjeslang, utöver urin, även just vad de välanpassade grekiska skulpturerna numera saknar mellan benen, vilket tvingade fram en namnändring vid översättningen. Idag känner dock upplysta samtidsmoralister i Sverige sig föranledda att knacka bort små detaljer både här och där i själva originalet. Förmodligen är man lika självrättfärdigt säker på sin sak om det kränkande och osunda i det som ska väck som tidigare seklers moralister, innan de slog pippin av greken.

Sydsvenskans artikelrubrik tar nog priset i Pravda-genren. Tidningen förkunnar högtidligt att Pippi numera ”slipper kolonialt bagage”. Förväntas vi få glädjetårar? Eller skrika ”äntligen”, som Gert Fylking? Det var ju skönt för Pippi, som har lidit alla dessa år under denna börda. Att vi inte såg det tidigare! Vi är sannerligen inne i framstegens tidsålder.

På de så kallade kultursidorna är prästerskapet förstås enigt. ”Ja, ibland måste vi faktiskt få stryka”, säger Lotta Olsson på DN. Bara vi gör det lite lagom och med god smak och finess, menar hon. Om en av dåtidens penisknackare hade kunnat plockas ned från Himmelriket (för det är väl där vi ska finna dem?), hade Lotta Olsson – och den här gången är jag inte ironisk – garanterat funnit en själsfrände. Det handlar ju inte om en total demolering à la Gustav Wasa eller Kristian III av Danmark, när katolikerna skulle nitas ordentligt, eller à la svensk socialdemokrati 1965-75, när minnen av armod i städerna skulle ersättas med Konsum- och Åhlénskistor. Om negerkungen och kinesimitationen ryker, är väl inte det hela världen? Vi måste ju tänka på barnen.

Men när Lotta Olssons balanserade, finkänsliga censorer har tillåtits sätta igång, har argumenten mot en fortsättning i samma anda givetvis pyst ihop och försvunnit. Patriarkala stereotyper och könsroller i Emil i Lönneberga kan måhända kränka unga flickor, som tappar självförtroendet framför TV:n. Knack knack, ritsch ratsch. Och den där Bullerbyn är väl mer än lovligt nationalromantisk. Någon kränks säkert därute, om man bara letar. Ritsch ratsch, knack knack. I framsynta Malmö har stadsbiblioteket redan inrättat ett råd, innefattade ”rasifierade” representanter från några identitetspolitiska klubbar, som har förpassat Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat till källaren. Säkert för allmänhetens bästa. Vill man låna någon av böckerna, får man diskret viska till bibliotikarien och hoppas att önskemålet inte expedieras högljutt och demonstrativt.

För övrigt ryktas det att British Museum har en massa skulpterade, grekiska penisar gömda i en låda i sina källarvalv. Eller var det Louvren? Jag minns inte.

Varje tid har sina egna lagar och seder. Somligt består, annat förgår. Någonting som brukar bestå, är att de som har gett sig på tidigare epokers konstverk och kulturarv döms hårt av senare tiders människor som varande inskränkta och ibland löjliga fanatiker. Även de som bara vill nagga en smula i kanten, i rättfärdighetens namn.

Den som röstar fel får finna sig i psykoanalys

Vi måste ta deras väljare på största allvar. Det är en varningssignal att en stor grupp inom valmannakåren inför en komplex, globaliserad värld väljer ett odemokratiskt parti. Tilltagande rotlöshet och en känsla av att inte höra hemma skapar en grogrund för extremism. Då är det lätt att enbart se sitt val som en protest, samt att lockas av budskap som förenklar och skyller alla problem på en eller några få faktorer. Läror som ställer grupp mot grupp; vi mot dem. Valet är kanske rentav ett nödrop på hjälp.

Jag talar förstås om Vänsterpartiets och Feministiskt Initiativs framgångar i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Om vissa valdistrikt finge bestämma, skulle dessa två partier tillsammans kunna bilda majoritetsregering. Det är naturligtvis ett chockartat besked, givet att det handlar om krafter med kopplingar till vänsterterror, mötessabotage o s v.

Emellertid tror jag inte att socio- och psykologiserande texter av den typ som du nyss har läst tillägnas dessa väljare. Sådana resonemang brukar förbehållas en annan väljargrupp, boende i andra valdistrikt.

Det räcker nu med alla dessa psykoanalyser, som högfärdiga journalister sprider omkring sig när väljarna har varit stygga nog att inte göra vad journalisterna säger. Sanningen är att många gick till Sverigedemokraterna i brist på annat, för att värna sådant som de anser vara viktigt. Dessa väljare har handlat helt rationellt, utifrån sina levnadsbetingelser och målsättningar. Svårare än så är det inte.

Nu återstår det att se ifall det finns andra partier, eller i vart fall andra partiföreträdare, som börjar fatta poängen. Det parlamentariska läget är verkligen egendomligt. Sverige har i allt väsentligt en borgerlig majoritet i riksdagen, men de olika pakterna och låsningarna har gjort att en vänsterpolitiker nu har tagit på sig skygglappar och försöker pussla ihop en regering som faktiskt ser ut som en omöjlighet.

Sådant beteende kan man säkert också psykologisera. Förträngning, tror jag att Freud hade sagt.