Moderera idealen – eller se dem gå under

Från Det goda samhället. Utdrag:

”Om förståelse saknas för en fungerande samhällsordnings betingelser och historien bara används som ett russin- och rönnbärskafferi, där man kan plocka ömsom sött ömsom surt ur sitt sammanhang för att bevisa sin tes, måste världen framstå som en helt irrationell plats som styrs av magiska krafter. Politik reduceras då till konsten att hävda goda principer i vått och torrt. Det vill säga inte mycket till konst. Den inställningen till politik är inte bara dum och naiv; den är livsfarlig.”

Annonser

Adolescentia (eller jag går i första ring och jag fattar ingenting)

InläggDet goda samhället. Utdrag:

”På många sätt är det politiska etablissemanget i Sverige som ett slags permanentad 16-åring. Dagens situation kan alltså liknas vid att landet styrs av en skolklass i första ring (som, enligt Freestyles slagdänga, inte fattar någonting). Helt följdriktigt vill Miljöpartiet, med det tvetydiga tillägget ”de gröna”, sänka rösträttsåldern till 16 år. Själv tror jag att vi vore betjänta av en höjning till runt 25. Blandningen av bråd- och omognad slår nämligen för närvarande igenom överallt.”

 

Vuxna visionärer i överflöd

InläggDet goda samhället. Utdrag:

”Men även bland dem som nått medelåldern – var någonstans har vi de praktiska ledarna som månar om landets bästa, med bakgrund i annan sysselsättning och ödmjukhet inför uppdragets svårighet och komplexitet? Varför beter sig även medelålders folkvalda som förprogrammerade robotar, alternativt hetlevrade ungdomsförbundare? Hur har vi kommit dithän att många unga tycks längta efter de gamla tråkiga pragmatikerna, likt barn i dysfunktionella familjer?”

Välfärdsindustrin och hybris banar väg för söndringsideologin

InläggDet goda samhället. Utdrag:

”En relevant fråga i sammanhanget är vilka historiska och samtida exempel det finns på stater och härskardynastier som fastnar i för den egna välmågan skadliga och nedbrytande ideologier. De stater som under den sentida historien har anammat totalitära ideologier – då inte minst kommunismen – dyker förstås genast upp på listan. Det spanska riket från 1492 och framåt är ett annat exempel, med dess besatthet av att fördriva judar och morer och adelns hyllande av sysslolöshet. Att skicka iväg sin köpmanna- och handelselit till ärkefienderna brukar dock sällan vara särskilt klokt.”

Puritania

Johan Hakelius skriver i sin senaste bok, Rule, Britannia!, bland annat om den antirojalistiske och antipapistiske Oliver Cromwell och hans puritaner, som lyckades ta makten i England under 1600-talets mitt efter ett inbördeskrig. Efter maktövertagandet såg Cromwell bland annat till att förskingra och fördärva många av kronjuvelerna – allt för att utrota kungliga symboler och påminnelser. Flera ovärderliga arvegods som erinrade om en kunglig kontinuitet sedan saxisk tid och framåt förstördes eller försvann för gott. Under tiden drog Cromwells underhuggare runt från kyrka till kyrka för att krossa skulpturer, förstöra altare och bränna tavlor som ansågs uttrycka vidskepelse och avgudadyrkan. En av officererna förde noggrann dagbok över den nitiska massförstörelsen.

Händelserna påminner om reformationen i Danmark och Sverige, då kungamakten såg till att riva kloster, lägga vantarna på dyrgripar och vitrappa kyrkoväggarna så att församlingarna inte skulle sitta och glo på medeltida muralmålningar med potentiellt tvivelaktigt innehåll. Men tankarna går även till själva urkunden, till Bibeln. Från Abraham och framåt förs en ständig kamp mot husgudar, efoder, Baaltempel och annat otyg, vilka alla måste tillintetgöras för att hålla den nitälskande Herren på gott humör. Och Jesus drev ju månglarna ur templet. Senare tiders självrättfärdiga kan lätt finna inspiration i böckernas bok.

Såsom Hakelius själv påtalar, skulle Cromwells underbefäls dagbok kunna brukas ”som instruktion för dagens kulturhatande islamister och talibaner.” De senaste veckorna har vi kunnat ta del av illustrerade rapporter om hur Islamska staten har förstört assyriska lämningar i Nineveh. Innan dess har det varit andra historiska klenoder som har slagits i bitar. Historien upprepar sig.

Puritanism är sökandet efter det rena och förment ursprungliga, befriat från historiska tillägg och anpassningar. Befriat från intressanta paradoxer och kulturellt motstånd. Historiskt arvegods och bevis för att rika kulturer har förekommit vilka inte lever upp till puritanens krav på fulländning och ensidighet måste därför, i puritanens värld, förintas. Annars kan folk förledas till syndiga gärningar. Annars kan människor påminnas om att någonting annat än puritanens eget vrickade utopia är möjligt, eftersom det bevisligen har förekommit. Sådant gör puritanen nervös. Puritanen strävar efter kontroll. Genom att rensa i kulturarvet ska samtiden bemästras och framtiden leva upp till alla dimmiga visioner.

Sverige är ett land med starka puritanska impulser. Det är väldigt tydligt att de beteenden som förr motiverades med religionens hjälp numera rättfärdigas med ideologi och kvasireligiösa, vaga övertygelser. I Sverige hamras det också på kulturarvet, i synnerhet när det antar barnkulturens skepnad. För inte så länge sedan hamrades det i mer bokstavlig mening, när rivningsvågen drog fram i innerstäderna. Själva språket är föremål för ideologiskt grundade förändringar, för att allt ska bli ”modernt” och ”fräscht”. Det ska användas könlösa pronomina och ve den som hädar. Om det historiska källmaterialet inte lever upp till samtida ideologiska krav, förs det numera fram helt oförblommerade krav från regeringshåll om att historieskrivningen minsann måste ändras. Ja, listan kan förstås göras väldigt, väldigt lång.

Puritania är inte och har aldrig varit någonting att sträva efter. Varför är det då så många som inget hellre vill än ta oss dit?

Researchgruppen, journalistkåren och PUL

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Järnhandskar mot islamismens senaste monster

Vad som sagts tidigare, måste sägas ånyo, mot den dystra och tragiska bakgrunden av våldsdåden i Köpenhamn. Det är högre tid än någonsin att ta till krafttag för att tillintetgöra Da’esh/IS.

Vi måste inse att IS maktövertagande i delar av Syrien och Irak har skapat en maktbas och en utgångspunkt i världen för spridning av en totalitär, fanatisk och vulgär utgåva av sunniislam. Denna lära har uppenbarligen en viss attraktionskraft bland unga sunnimuslimer i ett Mellanöstern där den arabiska civilisationen ser ut att implodera inför våra ögon och dela upp sig efter trosinriktningar. Likaså i Europa, där många muslimska ynglingar i städernas förorter tycks finna en identitet i den mordiska ideologin.

Startskottet för islamismen brukar tillskrivas den iranska revolutionen 1979. Det var alltså inom shiaislam som den politiserade utgåvan av tron tog fart på allvar. I Egypten hade emellertid det Muslimska brödraskapet verkat sedan några årtionden tillbaka, och islamister stod bakom det dödliga attentatet på landets president Anwar Sadat år 1981. I Libanon stärktes en shiitisk terrorgrupp, med det numera kända namnet Hizbollah – Guds parti. I Afghanistan tog kampen mot de invaderande sovjetiska trupperna allt mer religionsfanatiska uttryck – dessvärre med visst stöd från USA, enligt den under kalla kriget tillämpade principen ”min fiendes fiende är min vän”, samt ”he may be a son-of-a-bitch, but he’s our son-of-a-bitch”.

Under framförallt 1990-talet kom allt fler arabstater att drabbas av den våldsdyrkande läran, inte minst Algeriet. I Levanten lyckades rörelsen Hamas genom sina terrordåd bidra starkt till att fredsprocessen mellan Israel och den nybildade Palestinska myndigheten gick i stå.

Så kom 00-talet och terrorn spred sig på allvar till USA och Europa. Det islamistiska våldets epicentrum återfanns nu i den kollapsade irakiska staten, samt i Afghanistan och Pakistan.

Jag räknar inte upp dessa historiska fakta för att tråka ut läsaren, utan för att sätta samtidens händelser i perspektiv. Den Islamska Staten har sina ideologiska anförvanter i den nära historien. Emellertid innebär denna de facto-statsbildning att ett väldigt steg har tagits i upptrappningen av islamismens kamp mot all anständig civilisation. I likhet med talibanernas Afghanistan och delar av Pakistan finns det en spridningseffekt, i och med att unga män reser till platserna för att skolas och strida, varefter de kan åka tillbaka till sina hemländer och fortsätta kampen där. Men till skillnad från Afghanistan och Pakistan rör det sig nu om ett arabiskt landområde. Betydelsen därav ska nog inte underskattas. Kopplingen till arabvärlden och till invandrade européer med arabiskt ursprung blir så mycket starkare.

Hur sjukt det än låter, är den Islamska staten en källa till inspiration och skapar nya mördare på löpande band, oavsett om ynglingen i fråga har varit där eller ej. Därför är det nödvändigt att krossa den. De kurdiska krigare som står i frontlinjen mot detta monster är samtidens största hjältar.

Islamska staten har genom sina handlingar förklarat större delen av världen krig. Samtidigt finns det medborgare och innevånare i europeiska länder som tar värvning i dess led. Det är hög tid att europeiska stater, däribland Sverige, anpassar sina lagar därefter. Svenska medborgare som ansluter sig till IS bör betraktas som landsförrädare. Utlänningar med hemvist i Sverige som ansluter sig till IS bör behandlas som fiender och en fara för rikets säkerhet. Och om politikerna i Örebro tycker att terapi låter spännande, kan de hålla sig till sig själva.

Att omsätta detta i lagstiftning som balanseras mot rättsstatens och demokratins fordringar är vad en regering värd namnet borde ägna sig åt under närmsta tiden.