Etikettarkiv: Extremism

Välfärdsindustrin och hybris banar väg för söndringsideologin

Publicerad den av

Inlägg på Det goda samhället. Utdrag:

”En relevant fråga i sammanhanget är vilka historiska och samtida exempel det finns på stater och härskardynastier som fastnar i för den egna välmågan skadliga och nedbrytande ideologier. De stater som under den sentida historien har anammat totalitära ideologier – då inte minst kommunismen – dyker förstås genast upp på listan. Det spanska riket från 1492 och framåt är ett annat exempel, med dess besatthet av att fördriva judar och morer och adelns hyllande av sysslolöshet. Att skicka iväg sin köpmanna- och handelselit till ärkefienderna brukar dock sällan vara särskilt klokt.”

Puritania

Publicerad den av

Johan Hakelius skriver i sin senaste bok, Rule, Britannia!, bland annat om den antirojalistiske och antipapistiske Oliver Cromwell och hans puritaner, som lyckades ta makten i England under 1600-talets mitt efter ett inbördeskrig. Efter maktövertagandet såg Cromwell bland annat till att förskingra och fördärva många av kronjuvelerna – allt för att utrota kungliga symboler och påminnelser. Flera ovärderliga arvegods som erinrade om en kunglig kontinuitet sedan saxisk tid och framåt förstördes eller försvann för gott. Under tiden drog Cromwells underhuggare runt från kyrka till kyrka för att krossa skulpturer, förstöra altare och bränna tavlor som ansågs uttrycka vidskepelse och avgudadyrkan. En av officererna förde noggrann dagbok över den nitiska massförstörelsen.

Händelserna påminner om reformationen i Danmark och Sverige, då kungamakten såg till att riva kloster, lägga vantarna på dyrgripar och vitrappa kyrkoväggarna så att församlingarna inte skulle sitta och glo på medeltida muralmålningar med potentiellt tvivelaktigt innehåll. Men tankarna går även till själva urkunden, till Bibeln. Från Abraham och framåt förs en ständig kamp mot husgudar, efoder, Baaltempel och annat otyg, vilka alla måste tillintetgöras för att hålla den nitälskande Herren på gott humör. Och Jesus drev ju månglarna ur templet. Senare tiders självrättfärdiga kan lätt finna inspiration i böckernas bok.

Såsom Hakelius själv påtalar, skulle Cromwells underbefäls dagbok kunna brukas ”som instruktion för dagens kulturhatande islamister och talibaner.” De senaste veckorna har vi kunnat ta del av illustrerade rapporter om hur Islamska staten har förstört assyriska lämningar i Nineveh. Innan dess har det varit andra historiska klenoder som har slagits i bitar. Historien upprepar sig.

Puritanism är sökandet efter det rena och förment ursprungliga, befriat från historiska tillägg och anpassningar. Befriat från intressanta paradoxer och kulturellt motstånd. Historiskt arvegods och bevis för att rika kulturer har förekommit vilka inte lever upp till puritanens krav på fulländning och ensidighet måste därför, i puritanens värld, förintas. Annars kan folk förledas till syndiga gärningar. Annars kan människor påminnas om att någonting annat än puritanens eget vrickade utopia är möjligt, eftersom det bevisligen har förekommit. Sådant gör puritanen nervös. Puritanen strävar efter kontroll. Genom att rensa i kulturarvet ska samtiden bemästras och framtiden leva upp till alla dimmiga visioner.

Sverige är ett land med starka puritanska impulser. Det är väldigt tydligt att de beteenden som förr motiverades med religionens hjälp numera rättfärdigas med ideologi och kvasireligiösa, vaga övertygelser. I Sverige hamras det också på kulturarvet, i synnerhet när det antar barnkulturens skepnad. För inte så länge sedan hamrades det i mer bokstavlig mening, när rivningsvågen drog fram i innerstäderna. Själva språket är föremål för ideologiskt grundade förändringar, för att allt ska bli ”modernt” och ”fräscht”. Det ska användas könlösa pronomina och ve den som hädar. Om det historiska källmaterialet inte lever upp till samtida ideologiska krav, förs det numera fram helt oförblommerade krav från regeringshåll om att historieskrivningen minsann måste ändras. Ja, listan kan förstås göras väldigt, väldigt lång.

Puritania är inte och har aldrig varit någonting att sträva efter. Varför är det då så många som inget hellre vill än ta oss dit?

Researchgruppen, journalistkåren och PUL

Publicerad den av

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Järnhandskar mot islamismens senaste monster

Publicerad den av

Vad som sagts tidigare, måste sägas ånyo, mot den dystra och tragiska bakgrunden av våldsdåden i Köpenhamn. Det är högre tid än någonsin att ta till krafttag för att tillintetgöra Da’esh/IS.

Vi måste inse att IS maktövertagande i delar av Syrien och Irak har skapat en maktbas och en utgångspunkt i världen för spridning av en totalitär, fanatisk och vulgär utgåva av sunniislam. Denna lära har uppenbarligen en viss attraktionskraft bland unga sunnimuslimer i ett Mellanöstern där den arabiska civilisationen ser ut att implodera inför våra ögon och dela upp sig efter trosinriktningar. Likaså i Europa, där många muslimska ynglingar i städernas förorter tycks finna en identitet i den mordiska ideologin.

Startskottet för islamismen brukar tillskrivas den iranska revolutionen 1979. Det var alltså inom shiaislam som den politiserade utgåvan av tron tog fart på allvar. I Egypten hade emellertid det Muslimska brödraskapet verkat sedan några årtionden tillbaka, och islamister stod bakom det dödliga attentatet på landets president Anwar Sadat år 1981. I Libanon stärktes en shiitisk terrorgrupp, med det numera kända namnet Hizbollah – Guds parti. I Afghanistan tog kampen mot de invaderande sovjetiska trupperna allt mer religionsfanatiska uttryck – dessvärre med visst stöd från USA, enligt den under kalla kriget tillämpade principen ”min fiendes fiende är min vän”, samt ”he may be a son-of-a-bitch, but he’s our son-of-a-bitch”.

Under framförallt 1990-talet kom allt fler arabstater att drabbas av den våldsdyrkande läran, inte minst Algeriet. I Levanten lyckades rörelsen Hamas genom sina terrordåd bidra starkt till att fredsprocessen mellan Israel och den nybildade Palestinska myndigheten gick i stå.

Så kom 00-talet och terrorn spred sig på allvar till USA och Europa. Det islamistiska våldets epicentrum återfanns nu i den kollapsade irakiska staten, samt i Afghanistan och Pakistan.

Jag räknar inte upp dessa historiska fakta för att tråka ut läsaren, utan för att sätta samtidens händelser i perspektiv. Den Islamska Staten har sina ideologiska anförvanter i den nära historien. Emellertid innebär denna de facto-statsbildning att ett väldigt steg har tagits i upptrappningen av islamismens kamp mot all anständig civilisation. I likhet med talibanernas Afghanistan och delar av Pakistan finns det en spridningseffekt, i och med att unga män reser till platserna för att skolas och strida, varefter de kan åka tillbaka till sina hemländer och fortsätta kampen där. Men till skillnad från Afghanistan och Pakistan rör det sig nu om ett arabiskt landområde. Betydelsen därav ska nog inte underskattas. Kopplingen till arabvärlden och till invandrade européer med arabiskt ursprung blir så mycket starkare.

Hur sjukt det än låter, är den Islamska staten en källa till inspiration och skapar nya mördare på löpande band, oavsett om ynglingen i fråga har varit där eller ej. Därför är det nödvändigt att krossa den. De kurdiska krigare som står i frontlinjen mot detta monster är samtidens största hjältar.

Islamska staten har genom sina handlingar förklarat större delen av världen krig. Samtidigt finns det medborgare och innevånare i europeiska länder som tar värvning i dess led. Det är hög tid att europeiska stater, däribland Sverige, anpassar sina lagar därefter. Svenska medborgare som ansluter sig till IS bör betraktas som landsförrädare. Utlänningar med hemvist i Sverige som ansluter sig till IS bör behandlas som fiender och en fara för rikets säkerhet. Och om politikerna i Örebro tycker att terapi låter spännande, kan de hålla sig till sig själva.

Att omsätta detta i lagstiftning som balanseras mot rättsstatens och demokratins fordringar är vad en regering värd namnet borde ägna sig åt under närmsta tiden.

Avnjut skönandarnas konst; gör dem inte till politiker

Publicerad den av

”Von der Puszta will ich träumen”, dundrar Zarah Leander ur mina högtalare. Kanske Sveriges största vis- och schlagerartist genom tiderna. Hon sålde sig till den statliga filmproduktionen i Tredje riket fram till 1943. Moraliskt oförlåtligt. Hennes stämma är vidunderlig. Lyssna gärna när hon i mogen ålder framför Vilja-sången ur Den glada änkan. Ståpäls, som idrottskommentatorer brukar säga.

Apropå Den glada änkan och Franz Lehár – där var det väl också lite si och så med avståndet till Tredje rikets mördarregim, eller? Men Lehár hålls, på goda grunder, för att vara operettens störste kompositör. Leendets land; ”Dein ist mein ganzes Herz”. En glimt av österrikisk-ungersk högkultur, alldeles innan den gick under.

Sådant ställer en gammal fråga på sin spets, nämligen möjligheten att skilja mellan verk och person; mellan konst och konstnär. När samhället förmår göra en sådan distinktion, bör detta ses som ett sundhetstecken. Vad gäller privatliv och politik, har ju skönandar ofta visat sig ha ett ovanligt dåligt omdöme. Det samhälle som gör stor sak av upphovsmännens personliga eller politiska vandel, utgår från att det inte går att uppskatta skönhet för skönhetens skull. Det är ett samhälle som äts upp av den totalitära, antiborgerliga föreställningen att allt är politik; att allt innebär något slags moraliskt ställningstagande.

Sångerskan Malena Ernman är ett exempel på hur denna totalitära föreställningsvärld flyttar fram sina positioner. I veckan som gått har hon drivit en kampanj i sociala medier mot att Birgit Nilsson ska figurera på de nya 500-kronorssedlarna med en scen från en Wagner-opera i bakgrunden. Richard Wagner var en glödande antisemit, och kom även (lång tid efter sin död) att bli inspirationskälla åt nazisterna. Adolf Hitlers fascination inför Wagner är någonting Ernman ständigt återkommer till, samtidigt som hon bedyrar att hon inte ägnar sig åt guilt-by-association. En annan undrar då förstås varför hon ständigt kommer dragande med Hitler, som inte ens var avlad när Wagner dog. Menar hon att Wagners antisemitism är inbakad i hans operor; att hans tonskalor och mystik i sig själva är antijudiska, vilket bevisas genom hänvisningen till hans sentida beundrare? Jag vet inte. Skulle Ernmans tankegångar gå åt det hållet, är hon, paradoxalt nog, inne i samma dimmiga, antisemitiska idévärld som Wagner själv.

Ernmans neototalitära bannor av 500-kronorssedeln väcker fler frågor. Får man lyssna på Zarah Leander? Varför stanna vid Wagner?

Jag har ett nytt scoop åt Ernman, om hon vill fortsätta med korståget mot förbjuden – eller ska vi säga urartad? – konst. Birgit Nilsson är även känd för att ha spelat huvudrollen i operan Salome av Richard Strauss. ”De sju slöjornas dans” från den operan brukade åtminstone förr spelas som ackompanjemang till SVT:s testbild. Richard Strauss var inte någon Wagnersk protonazist, han var i själva verket nazist, och blev till och med något slags kulturminister för Tredje riket under 30-talet, innan han föll i onåd och byttes ut. Se så, Ernman, där har du någonting nytt att storma mot. Dels dyker La Nilsson ånyo upp i dåligt sällskap, dels är det självaste SVT som har präntat in huvudnumret ur nazistens opera i oskyldiga svenska barns hjärnor under 80- och 90-talet.

Värst tycker jag ändå att DN:s kulturredaktör Björn Wiman har betett sig i veckan som gått. Han går nämligen steget längre än Ernman och försöker solka ned såväl Birgit Nilsson personligen som Skåne i samma andetag. Han har nämligen funnit en formulering i Nilssons självbiografi som osar gammal stereotyp: den närige, judiske ockraren à la Shylock. Att judar ofta har varit framgångsrika affärsmän i Europa ända sedan medeltiden, och i USA under 1900-talet, är ett faktum. Att detta har använts av antisemiter genom tiderna är likaså ett faktum. Att Nilsson faller in i en stelnad föreställning om den judiske affärsmannen i den passage som Wiman citerar, är odiskutabelt. Gör detta Nilsson till antisemit?

Wimans inlägg är försåtligt och oförskämt. Varför föranleder Malena Ernmans uppgörelse med Wagner-motiv på 500-lapparna Wiman att framhäva en olustig stereotyp från Birgit Nilssons memoarer? Och hänvisningen till ”den skånska antisemitismen”? Här ser vi plötsligt en antydd skuldbeläggning som går betydligt längre än vad Ernman har vågat gå. Ingen rök utan eld. Kan det vara så att Nilssons förkärlek för Wagner-operor beror på…? Ja, ni ser. Wiman vet mycket väl vad han gör, när han publicerar en artikel med detta innehåll i en debatt som från början handlade om lämpliga sedelmotiv.

Apropå Skåne, innebär 500-lappens nya avbildningar ett symobliskt skifte av ett helt annat slag, som inte tycks ha uppmärksammats i riksmedia. Birgit Nilsson är från Västra Karup på Bjärehalvön, och en bild av Skåne och Öresundsbron ska tydligen pryda sedelns baksida. Omkastningen i förhållande till dagens bild på Karl XI kunde inte vara större. I stället för den brutale försvenskningskungen som gjorde upp med det danska återerövringsförsöket utanför Lund 1676 i det blodigaste slaget någonsin mellan brödrafolken, får vi en bild av Skåne och bron mot väster, likt en symbolisk återförening.

Däri ligger en viss skönhet och, ja, en liten upprättelse. Med eller utan Wagner.

Håll sektfasonerna borta från det sociala livet

Publicerad den av

Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.

När någon vill stänka brunfärg ställer DN Kultur upp

Publicerad den av

Att Dagens Nyheters kultursida är en lekstuga för självupptagna rödgardister som inte kan sina ämnen, är inte direkt någon nyhet. Likväl kan jag inte undgå att häpna över vilka texter som bedöms som publiceringsbara. Finns det inte någon nedre gräns för vad DN:s läsare ska behöva ta emot? Förmodligen inte, med tanke på ett av de senare alstren.

Låt oss emellertid behandla Kajsa Ekis Ekmans text med rubriken ”Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt” på allvar, i stället för att stanna vid pajkastning. Var finns bristerna? Låt oss ta det hela från början till slut.

Ekis Ekman inleder med påståendet att ”de intellektuellas reaktioner på SD:s framgångar är att vandra genom en terapisession”. De intellektuella, i bestämd form. Här infinner sig förstås misstanken att Ekis Ekmans definition av ”intellektuella” inte överensstämmer med min egen. I synnerhet inte i bestämd form. Möjligen har hon återkommande skribenter på DN Kultur i tankarna.

Sedan sägs ”fascismen” ha vuxit under de senaste två decennierna i Europa. Här kommer nästa definitionsproblem, som utgör en av de stora bristerna i artikeln. Vad är fascism? Varför skulle det vara rimligt att kalla en brokig skara partier, med värnandet av nationen och motstånd mot den invandringspolitik som förs i respektive land som gemensam nämnare, för fascistiska? Möjligen kommer förklaringen till Ekis Ekmans definition några rader längre ned, genom hänvisningarna till Ann Heberlein och Henrik Arnstad. Den sistnämnde anser t ex på fullaste allvar att Norge numera leds av en fascistregim. Ekis Ekman ansluter sig till Arnstads språkmanipulerande aktivism. Det som skulle ledas i bevis, d v s att exempelvis SD, DF eller UKIP är fascister, blir i stället ett ideologiskt påbud:

”Det gäller att se till att fascism inte normaliseras, att den inte får utrymme i medierna, att den inte omtalas med andra ord såsom ‘främlingsfientlighet’ eller ‘invandringskritik.'”

De är fascister för att…de är fascister. Därför måste vi trumma in i allas huvud att de är, just det, fascister.

Den stora förvirringen och historielösheten framkommer dock när Ekis Ekman, helt i enlighet med kända marxistiska tankebanor, börjar söka efter materiella förklaringsmodeller. Hon spekulerar i att stora klassklyftor och ekonomiska kriser skulle kunna leda till ”fascism” (jag är tvungen att använda mig av citationstecken, eftersom hennes definition av fascism, som sagt, kan omfatta allt möjligt).

”Att det finns ett samband mellan fascism och ekonomiska kriser står ganska uppenbart. Fascismen uppstod efter den stora depressionen och försvann under de gyllene åren 1945-1980: samma period då fascismen var frånvarande från västvärldens politiska liv var också den period då väst inte genomgick en enda kris.”

Nej, Kajsa Ekis Ekman, den fascism som faktiskt finns i sinnevärlden uppstod inte efter den stora depressionen, utan under årtiondet dessförinnan. I Sydeuropa kan man inte heller tala om något försvinnande under 1945-1980. Och skulle inte väst ha genomgått en enda kris under denna period? Har inte Ekis Ekman hört talas om oljekrisen? Att Storbritannien under 1970-talet var i ett ekonomiskt moras?

Sedan kommer nästa fantasifulla tes: för att ”kväva den unga demokratin i sin linda” stöttade ”storkapitalet” fascismen under 30-talet, då den sistnämnda, enligt Ekis Ekman, ”uppstod i Italien och Tyskland”. Förutom en påminnelse om att dateringen åter är felaktig, kan det vara på sin plats att erinra om att den utomstående part som särskilt bör utpekas för att ha stärkt fascismen är vänsterextremismen. Mussolini var t ex inledningsvis socialist. Hoppet från det ena till det andra gjordes av många.

Därefter blir det riktigt, riktigt rörigt. Å ena sidan menar Ekis Ekman att ”kapitalet” inte längre är i behov av något samarbete med fascister, till följd av globaliseringen och socialismens försvagning. Å andra sidan påstår hon att det likväl finns något slags samband mellan de två, genom att det som hon kallar fascism skulle springa ur många års nyliberal kapitalism. Inte som en reaktion, utan som ett rättfärdigande och teoretiskt stöd. Frågan som då pockar på ett svar, lyder varför sambandet mellan fri marknadsekonomi med stora förmögenhetsskillnader och fascism (denna gång i ordets rätta bemärkelse) ofta är det omvända. Varför har inte USA och Storbritannien några starka politiska rörelser som ens ligger i närheten av fascism? Ekis Ekman saknar helt empiri för sin hemmasnickrade tes.

Det bestående intrycket av Kajsa Ekis Ekmans inlägg är att hon väldigt gärna ville stänka lite brunfärg på kapitalismen, kosta vad det kosta vill i bristande sammanhang och sakfel. Och DN Kultur ställde, sin vana trogen, upp.

Invandring förutsätter en sammanhållen nation

Publicerad den av

En som då och då träffar mitt i prick med sina aforismer är den engelske filosofen Roger Scruton, som har blivit något av samtidskonservatismens främste tänkare. Det följande citatet förtjänar verkligen ordentlig eftertanke.

Med denna mening pekar nämligen Scruton på det faktum att nationen utgör den samtida invandringens förutsättning, vilket också innebär att om invandringen får sådan karaktär att den tunnar ut den nationella sammanhållningen, går till slut bådadera om intet.

Mänskliga fri- och rättigheter bygger på att det finns en understödjande, allmän lojalitet gentemot de gemensamma institutioner vilkas uppgift det är att värna och förverkliga dessa rättigheter. Mänskliga rättigheter kan inte bli verklighet i tomma intet, utan en underbyggande infrastruktur. Om vi till detta lägger att staten även genom omfattande beskattning ska omfördela tillgångar till människor med tillfälliga eller särskilda behov, blir detta med viss lojalitet gentemot det allmänna och hög samhällsmoral än viktigare.

Av det sagda följer att invandring med nödvändighet måste regleras. Inte bara för att ta till vara de befintliga medborgarnas intressen, utan även för att landet på sikt ska kunna fungera som en säker hamn för människor med verkliga flyktbehov.

Scrutons uttalande visar också varför den politiska vänstern i allmänhet och den identitetspolitiska vänstern i synnerhet inte har begripit någonting. De som på fullaste allvar ifrågasätter nationens och gränsernas existensberättigande försöker helt enkelt slita sönder den väv av samhörighetskänslor och ömsesidig solidaritet som i sin tur en fungerande asylpolitik (och vänsterpolitik, för den delen) förutsätter. Med utopism och slagord ska de förhatliga gränserna rivas. Men vad kommer att återstå efter att dessa livsfarliga seloter har lekt färdigt?

Det märkliga är egentligen inte att det finns djupt troende ideologer inom den identitetspolitiska sfären. Det märkliga, tillika särskilt bekymmersamma, är att merparten av Sveriges liberaler är hjärntvättade med samma tvättmedel.

Om rökgranaten ”islamofobi”

Publicerad den av

Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.

Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.

Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.

Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?

Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.

Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.

Förr slog de självrättfärdiga pippin av greken

Publicerad den av

De stora konstmuséerna innehåller en och annan skön grekisk gud eller fager mytologisk figur av hankön, som har haft oturen att få sin mandomsdetalj stympad någon gång under senare historiska epoker. Genitalier i det fria var ingenting för oroliga moralister, som såg stora faror i att visa upp sådant för allmänheten. Stympningen skedde således med folkets bästa för ögonen. Unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet kunde ju drabbas av ytterst osunda tankar i mötet med en antik penis och förledas rakt in i fördärvet.

Dessutom handlade det ju bara om en liten detalj (grekerna överdrev inte direkt i detta avseende). Verkets helhet påverkades ju ändå inte. Man skulle rentav kunna säga att man anpassade det till nya, mer upplysta tider. Om skulptörerna kunde dras upp ur Hades, Limbo, eller var de än befann sig, skulle de säkert samtycka ivrigt, efter att ha informerats om att de dessvärre levde och verkade i en tid då syndiga felsteg tilläts passera obemärkt. De skulle säkert bara visa sin tacksamhet, efter att ha nått insikt om sin tidsbundna okunnighet om otuktens alla förslagna vägar.

Så kom vi till Pippi Långstrump. Passande nog betyder ordet ”pippi” på hebreisk familjeslang, utöver urin, även just vad de välanpassade grekiska skulpturerna numera saknar mellan benen, vilket tvingade fram en namnändring vid översättningen. Idag känner dock upplysta samtidsmoralister i Sverige sig föranledda att knacka bort små detaljer både här och där i själva originalet. Förmodligen är man lika självrättfärdigt säker på sin sak om det kränkande och osunda i det som ska väck som tidigare seklers moralister, innan de slog pippin av greken.

Sydsvenskans artikelrubrik tar nog priset i Pravda-genren. Tidningen förkunnar högtidligt att Pippi numera ”slipper kolonialt bagage”. Förväntas vi få glädjetårar? Eller skrika ”äntligen”, som Gert Fylking? Det var ju skönt för Pippi, som har lidit alla dessa år under denna börda. Att vi inte såg det tidigare! Vi är sannerligen inne i framstegens tidsålder.

På de så kallade kultursidorna är prästerskapet förstås enigt. ”Ja, ibland måste vi faktiskt få stryka”, säger Lotta Olsson på DN. Bara vi gör det lite lagom och med god smak och finess, menar hon. Om en av dåtidens penisknackare hade kunnat plockas ned från Himmelriket (för det är väl där vi ska finna dem?), hade Lotta Olsson – och den här gången är jag inte ironisk – garanterat funnit en själsfrände. Det handlar ju inte om en total demolering à la Gustav Wasa eller Kristian III av Danmark, när katolikerna skulle nitas ordentligt, eller à la svensk socialdemokrati 1965-75, när minnen av armod i städerna skulle ersättas med Konsum- och Åhlénskistor. Om negerkungen och kinesimitationen ryker, är väl inte det hela världen? Vi måste ju tänka på barnen.

Men när Lotta Olssons balanserade, finkänsliga censorer har tillåtits sätta igång, har argumenten mot en fortsättning i samma anda givetvis pyst ihop och försvunnit. Patriarkala stereotyper och könsroller i Emil i Lönneberga kan måhända kränka unga flickor, som tappar självförtroendet framför TV:n. Knack knack, ritsch ratsch. Och den där Bullerbyn är väl mer än lovligt nationalromantisk. Någon kränks säkert därute, om man bara letar. Ritsch ratsch, knack knack. I framsynta Malmö har stadsbiblioteket redan inrättat ett råd, innefattade ”rasifierade” representanter från några identitetspolitiska klubbar, som har förpassat Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat till källaren. Säkert för allmänhetens bästa. Vill man låna någon av böckerna, får man diskret viska till bibliotikarien och hoppas att önskemålet inte expedieras högljutt och demonstrativt.

För övrigt ryktas det att British Museum har en massa skulpterade, grekiska penisar gömda i en låda i sina källarvalv. Eller var det Louvren? Jag minns inte.

Varje tid har sina egna lagar och seder. Somligt består, annat förgår. Någonting som brukar bestå, är att de som har gett sig på tidigare epokers konstverk och kulturarv döms hårt av senare tiders människor som varande inskränkta och ibland löjliga fanatiker. Även de som bara vill nagga en smula i kanten, i rättfärdighetens namn.