Etikettarkiv: Extremism

Den som röstar fel får finna sig i psykoanalys

Publicerad den av

Vi måste ta deras väljare på största allvar. Det är en varningssignal att en stor grupp inom valmannakåren inför en komplex, globaliserad värld väljer ett odemokratiskt parti. Tilltagande rotlöshet och en känsla av att inte höra hemma skapar en grogrund för extremism. Då är det lätt att enbart se sitt val som en protest, samt att lockas av budskap som förenklar och skyller alla problem på en eller några få faktorer. Läror som ställer grupp mot grupp; vi mot dem. Valet är kanske rentav ett nödrop på hjälp.

Jag talar förstås om Vänsterpartiets och Feministiskt Initiativs framgångar i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Om vissa valdistrikt finge bestämma, skulle dessa två partier tillsammans kunna bilda majoritetsregering. Det är naturligtvis ett chockartat besked, givet att det handlar om krafter med kopplingar till vänsterterror, mötessabotage o s v.

Emellertid tror jag inte att socio- och psykologiserande texter av den typ som du nyss har läst tillägnas dessa väljare. Sådana resonemang brukar förbehållas en annan väljargrupp, boende i andra valdistrikt.

Det räcker nu med alla dessa psykoanalyser, som högfärdiga journalister sprider omkring sig när väljarna har varit stygga nog att inte göra vad journalisterna säger. Sanningen är att många gick till Sverigedemokraterna i brist på annat, för att värna sådant som de anser vara viktigt. Dessa väljare har handlat helt rationellt, utifrån sina levnadsbetingelser och målsättningar. Svårare än så är det inte.

Nu återstår det att se ifall det finns andra partier, eller i vart fall andra partiföreträdare, som börjar fatta poängen. Det parlamentariska läget är verkligen egendomligt. Sverige har i allt väsentligt en borgerlig majoritet i riksdagen, men de olika pakterna och låsningarna har gjort att en vänsterpolitiker nu har tagit på sig skygglappar och försöker pussla ihop en regering som faktiskt ser ut som en omöjlighet.

Sådant beteende kan man säkert också psykologisera. Förträngning, tror jag att Freud hade sagt.

Utan yttrandefrihet kan vi lägga ned demokratin

Publicerad den av

Yttrandefriheten är den enskilt viktigaste rättigheten i en demokrati. Utan yttrandefrihet, finns det ingen mening med folkstyret. Utan yttrandefrihet kan inte övriga politiska rättigheter värnas, hur vackert och mångordigt de än är inskrivna i grundlagen. Friheten att sprida upplysningar och att delge andra sin mening är således någonting utöver det vanliga. Inskränkningar måste därför hanteras med största varsamhet och restriktivitet.

Inskränkningar i yttrandefriheten förekommer formellt i lagstiftningen, men även informellt, i form av konventioner, etikett, sedlighet och tabun. Så måste det vara – tänk er ett samhälle där vi alla hela tiden säger vad som faller oss in, utan hämningar. Det skulle genast bryta ihop. När inskränkningarna gör sig gällande på det politiska området, är det dock fara å färde.

Det finns all anledning att vara mycket bekymrad över tillståndet för den politiska yttrandefriheten i Sverige, både i juridisk och i praktisk bemärkelse. Det fria området är utsatt för ett samfällt angrepp.

På den juridiska fronten är det lagparagrafen om hets mot folkgrupp som utgör det främsta verktyget för att trycka ned yttranden som etablissemanget håller för oacceptabla. Den senaste Dan Park-domen, för att inte tala om domen mot galleristen Henrik Rönnquist, har utvidgat det potentiellt förbjuda området på ett alldeles oerhört sätt. Hovrätten kommer senare i höst att ta upp fallet, så det återstår att se hur det går. Men redan tingsrättsdomen och åklagarkammarens agerande är i sig mycket oroande.

Under tiden har aktörer inom det antirasismindustriella komplexet (för att travestera en tankefigur från generalen och 50-talspresidenten Dwight Eisenhower) vädrat morgonluft i en annan juridisk debatt, nämligen ifall vissa torgmöten och rentav vissa politiska partier borde förbjudas helt och hållet. Denna typ av nyheter framställs och serveras på silverfat av vissa journalister på de stora tidningarna, som ser det som en viktig publicistisk uppgift att förbjuda, inskränka och fördöma misshagliga yttranden. Svenska FN-förbundet och dess evige (?) ordförande och professionelle uppropsundertecknare Aleksander Gabelic (s), har förstås genast hängt på. Denna förening, med ca 5 500 medlemmar, brukar skicka alarmerande rapporter till FN om hur rasismen grasserar i Sverige och hur nödvändigt det är med förbud, inskränkningar, kvoteringar och mer pengar till kampanjer, vilket sedan slås upp på förstasidan i dagspressen. Givetvis ingår FN-förbundet bland de tacksamma bidragstagarna, får man förmoda. År 2013 fick föreningen i runda slängar 21,5 miljoner kr av skattebetalarnas pengar, vilket bl a sysselsatte 21 anställda på kansliet.

Det värsta anloppet mot frihetens domäner sker dock för närvarande i praktisk handling, genom att ändra de sociala och politiska spelreglerna. Fenomenet ”motdemonstrationer” är ett strålande exempel. Vissa ska i praktisk handling berövas möjligheten att föra ut sina budskap, trots att de ligger inom lagens råmärken. Detta drabbade redan Ian Wachtmeister under valrörelsen 1998, då han försökte etablera ett nytt parti. Idag drabbar det framförallt Sverigedemokraterna. För det lilla obetydliga extremistpartiet Svenskarnas Parti gjorde dessa motdemonstrationer en annars icke uppmärksammad torgmötesturné till rena rama Eriksgatan. I just det fallet stärker motdemonstranterna sina motståndare, varpå de så att säga säkrar sin egen sysselsättning inför framtiden. Men så är det förstås inte alltid; tvärtom kan mötesstörningarna vara ett effektivt medel för att skapa ett slags masspsykos bland deltagarna och sätta ful-stämpel på föremålet för avskyn.

I och med de sociala mediernas genombrott, har även en besatthet uppstått kring enskilda yttranden och ordval, som sedan slås upp i gammelmedia i syfte att fälla sagesmannen. Sådana häxjakter har blivit något av en favoritsysselsättning bland politiska journalister. Paradoxen är att offentliga personer förväntas yttra sig jämt och ständigt via de elektroniska kanalerna, varpå det förr eller senare dyker upp något yttrande som kan ge upphov till ett mediedrev för att avsätta personen. Om man å andra sidan bara befinner sig inom de gränser som etablissemanget upprätthåller, finns det inte någon hejd på hur oförskämt man får uttrycka sig. Här finns en tydlig asymmetri.

Sverige måste vakna. Det är inte normalt i en demokrati att sätta konstnärer i fängelse och straffa gallerister för vad som hänger i galleriet. Det är inte normalt att politiska partier inte kan hålla torgmöten, torgföra vad de torgföra må. Det är inte normalt att jaga häxor på sociala medier och göra detta till huvudrubriker i dagspressen.

Det är hög tid för en bred motrörelse mot dessa farliga tendenser.

Lästips: Marika Formgren i tidskriften Neo: Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Publicerad den av

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller på Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Ondskans origo

Publicerad den av

Internationell politik kan vara besynnerlig i all sin nyckfullhet och brist på konsekvens. År 2003 invaderades Irak av en västerländsk allians, efter att världen hade fått höra att landets regim utgjorde en tredjedel av ”ondskans axel”. Utan tvivel var Saddam Husseins regim en blodtörstig diktatur, med bruk av kemiska vapen som motbjudande specialitet. Förevändningen för att anfalla var dock att kärnvapen skulle vara inom regimens räckhåll, vilket visade sig vara ett rent falsarium. Massiva interventioner av detta slag är dessutom en ytterst svår och kostsam historia, vars följder bevisligen är svåra att förutse.

Idag håller en i jämförelse med 2003 års Irakregim betydligt instabilare aktör på att organisera sig och stärka sin ställning i östra Syrien samt västra och norra Irak. I det här fallet möts flera ondskefulla axlar i en vedervärdig origo. Ideologiskt är det någonting av det mest avskyvärda som världen har skådat, utan tvivel i paritet med nazismen under andra världskrigets sista år. Den relativa instabiliteten kan dessutom vara en övergående fas. Trots detta, är intresset från USA än så länge måttligt, medan Europa förefaller vara helt paralyserat, förmodligen på grund av rysk huvudvärk och inrikespolitiska bekymmer.

Nyhetsbolaget Vice News har än så länge lagt ut två delar i en serie reportage om Islamska staten. Jag råder alla att se dessa skildringar. Någonting som hela tiden kommer upp bland mina tankar är alla likheter med nazisterna. Man återfinner samma gamla föreställning om att en historisk oförrätt har begåtts. Samma hjärntvättning av barn och ungdomar. Samma avgudadyrkan av en statsbildning, om än i det här fallet i dess roll som förment tjänare av förment gudomliga påbud. Man har till och med funnit en egen handhälsning och ett eget ”sieg heil” att använda vid hetsiga massmöten. För att inte tala om, givetvis, vilka illdåd som redan utförs.

Flera tusen europeiska medborgare beräknas ha ställt sig i dessa avskums led. Den aktiva terrorbekämpning som skedde i början av 00-talet, då al-Qaida jagades världen över med såväl legitima som illegitima metoder, står i bjärt kontrast till dagens loja avståndstaganden. Skulle Usama Bin Laden ha tillåtits grunda en egen stat mitt i Levanten för tio år sedan? Helt otänkbart. Men nu är vi i stort sett där.

Europa borde omedelbart skicka stridsflyg till området och bistå USA i försvagningen av terroristernas militära förmåga. Det finns ingenting att vänta på, såvida man inte är intresserad av ett allt starkare motstånd.

De europeiska medborgare som har anslutit sig till Islamska staten har förrått de stater de är medborgare i. De har förrått civilisationen. Har exempelvis Sverige tillräckliga lagliga och polisiära resurser för att ta hand om dessa förrädare, om och när de återvänder? Är detta över huvud taget någonting som bekymrar svenska politiker?

Just nu upplever jag tyvärr dessa frågor som rent retoriska.

Detta är ett krig inför vilket Europa inte ska väja

Publicerad den av

Om vi tidigare inte riktigt visste eller förstod vad Islamska Staten är för slags gruppering, lär det nu ha framgått med önskvärd tydlighet. Likaså vad varje civiliserad stat på denna jord måste göra. Krossa den.

Islamism som trossystem har sina rötter i en synnerligen olycklig korsning mellan europeisk fascism och islam. Ideologins mest erkände stiftare, egyptern Sayyid Qutb, tog nämligen intryck av totalitära ideologier från Europa när hans syn på islam och dess roll i samhället formades. Att kalla islamister för ”ultrakonservativa”, som jag har sett att svensk massmedia har gjort, är därför helt missvisande, om man med konservativ menar att ty sig till och söka trygghet i traditionen. Faktum är att Jimmie Åkesson inte var helt fel ute, när han i sitt sommartal utnämnde islamismen till vår tids nazism.

Muslimska brödraskapet, som nyligen innehade presidentposten i Egypten, kan sägas vara den första islamistiska rörelsen. Ur denna bas har det sedan vuxit ut grenar åt olika håll. Att det skulle bli shiitisk islam som först tog över stafettpinnen genom revolutionen i Iran 1979 och sedan under 80-talet genom Hizballah, var något överraskande. Men den sunnitiska sidan har i gengäld vuxit sig allt starkare med åren, och dykt upp i allt ondskefullare avarter.

Man skulle nog kunna säga att om Muslimska brödraskapet motsvarar italienska fascister, motsvarar Islamska Staten SS Einsatzgruppen i Ukraina. Någonting sådant. Och om det är någonting den fria världen borde ha lärt sig vad gäller totalitära ideologier, är det att inte underskatta deras dragningskraft och deras förmåga att sprida död och undergång. Det blir sällan bättre av att låta deras anhängare hållas och hoppas på moderering och mognad. Allra minst när de ägnar sig åt massmord och barbari. Allra minst när tusentals av förövarna har europeiska pass i bakfickorna.

Vi kan inte acceptera att de bildar en stat som spänner över stora delar av Levanten, som konsoliderar sig och berikar sig med oljefält och med pengar från nya sympatisörer runt om i världen. De kommer naturligtvis att fortsätta med sitt mördande, och även föra över det till Europa (någonting som egentligen redan har skett i och med skjutningen vid judiska muséet i Bryssel; glöm ej heller terrorhotet mot Norge för ett par veckor sedan). Det är bara att lyssna till vad de säger och kika på deras expansionskarta.

Den oerhört kostsamma och tämligen misslyckade insatsen i Irak från amerikansk sida har satt sina spår. Obama gick till val på att avveckla sådana engagemang, inte på att sätta igång nya fälttåg. Återhållsamheten är förståelig.

Emellertid krävs här troligen inte några fälttåg; här krävs förmodligen en flyginsats. Samt ett europeiskt engagemang. De områden som IS har intagit i Irak är i allt väsentligt öppna slätter, där markstyrkor är mycket sårbara från luften. Är Europa berett att ta ett ansvar och nu, så fort det bara är möjligt, inleda luftangrepp mot mördarna? Kontinenten står ändå på tur, så det är lika bra att sätta igång. En föregående inbjudan från irakiska regeringen gör saken folkrättsligt korrekt. Förhoppningsvis ska irakiska marktrupper och den irakisk-kurdiska armén kunna stå emot med hjälp av flygunderstöd, för att sedan kunna flytta fram sina positioner. Sedan är det upp till de europeiska staterna att hantera återvändande IS-män med europeiska medborgarskap på ett resolut sätt. I vissa stater kan medborgarskapet dras in, i andra kan förövaren bli lagförd och åtalad. Här behövs nog en hel arsenal med åtgärder.

Jag tror att historien kommer att döma Europa hårt om ingenting görs ganska omgående.

Globala hetsmobbar och tidningen Aftonbladet

Publicerad den av

Mobben, vari enskilda personer går upp i en större, ansvarslös massa och uppviglar varandra, är något av det sämsta med mänskligheten. Det är tydligt att människan är benägen att låta hätsk gruppdynamik ta överhand, varpå hon både säger och gör saker som hon aldrig hade sagt och gjort i enskildhet.

I och med de sociala mediernas framväxt, måste en mobb inte längre vara platsbestämd. Detta är en unik förändring i mänsklighetens historia, vars följder är svåra att överblicka. Det krävs inte längre samling på något torg eller utanför någons hus. Mobben kan blixtsnabbt uppstå genom nätverken. På plussidan återfinns givetvis allas möjlighet att opponera sig, vederlägga falska påståenden och mana till lugn. Förvrängning och propaganda genom de gamla, envägskommunicerande massmedierna låter sig inte ske lika lätt som tidigare. Samtidigt måste vi vara medvetna om den nya dynamik som de sociala medierna skapar, samt att myter och osanningar lätt skickas vidare, utan eftertanke.

I det nuvarande kriget mellan Gaza/Hamas och Israel har det beklagliga pöbelskränet kommit att spränga alla gränser. Det sker i samverkan mellan etablerade massmedier, mindre nogräknade toppolitiker och hätska utfall från privatpersoner. Vad ni som deltar i skrikfesten måste förstå, är att här, i själva kärnområdet, är det bokstavligt talat blodigt allvar. Era ord utgör en del av en global hets, som säkerligen inverkar på enskilda människors beslut att vandalisera och begå våldsdåd.

Om vi börjar med situationen inom Israel, är det exempelvis helt oacceptabelt att landets utrikesminister, Avigdor Lieberman, skrev ett Facebook-inlägg för några veckor sedan där han uppmanade till bojkott av de arabiska näringsidkare som en dag höll stängt som protest mot krigsinsatserna. Detta är oansvarigt i den situation som råder. Ungdomliga hatmobbar har sprungit runt och skränat ”död åt araberna” i en omfattning som chockar många äldre israeler, som har varit med ett tag. Rena överfall på araber har skett. Sak samma i motsatt riktning: stenkastning mot fordon på vägar vid arabiska städer, våldsamheter mot ordningsmakten och inte mindre än tre enskilda överfall på judar de senaste två dagarna – ett med dödlig utgång. I Jerusalem är läget mycket spänt, medan samvaron tack och lov fungerar bättre i Tel Aviv-Jaffa och i Haifa. Många talar om hetsen på Facebook och i tidningarnas kommentarsfält som en bidragande orsak till illdåden. Jag tror att det ligger någonting i det.

I stora världen är det demoniseringen av Israel som sticker ut. Det snack som går i Turkiet under Erdogans styre är helt vedervärdig. I Storbritannien spelar en minister drama queen genom att avgå. Hon blev säkert populär på Twitter. I Sverige har tidningen Aftonbladet tydligen sett det som sin särskilda mission att bidra med hat. I går var det Mattias Gardells tur, idag Ehsan Fadakar. Tydligen hyser ingen av dem några betänkligheter inför att i praktiken kräva Israels undergång. Inga lögner och inga överdrifter är dem främmande.

Detta, i kombination med det förräderi mot demokratiska ideal, saklighet och öppna samtal som Aftonbladet på alla sätt står för, medför att länkningen ovan till tidningen var min sista, såvida det inte sker ett permanent linjebyte på redaktionen. Jag vill inte själv bidra till reklamintäkterna genom besök på nätet; ej heller leda andra läsare dit. Hatblaskor förtjänar inte läsare. Tyvärr kan jag inte vara utan Johan Hakelius krönikor (bäste herr Hakelius, varför kan du inte byta tidning?), så direktlänken till hans kolumn är undantagen.

Varifrån kommer då allt detta hat och förakt, som om Israel vore Djävulens ställföreträdare på jorden? Kanske kommer jag att ägna ett längre blogginlägg åt detta, någon gång i framtiden, när saker och ting har lugnat sig.

Äter sig extremismen in i socialdemokratin?

Publicerad den av

Under EU-valvakan konstaterade flera politiska journalister att Socialdemokraterna inte hade lyckats fånga den ”vänstervind” som drog genom landet. Istället var det tre andra partier som lyckades styra in denna vind i sina segel. Den större och trögare (s)kutan låg däremot i stiltje.

”Vänstervind” är egentligen ett ordval som kan ifrågasättas. Vad som snarare har hänt är att idén om gruppidentiteter och synen på samhället som ett slagfält mellan dessa olika grupper har vuxit sig allt starkare, vilket har gynnat partier som följer, och kanske även leder, denna trend. I EU-valet finns dessutom inte regeringsfrågan och regeringsfähigheten med i väljarnas beräkning.

Likväl avtecknar sig nu en valrörelse i de allmänna valen som präglas allt mer av identitetspolitisk extremism och oförsonlighet.

Särskilt oroväckande är utvecklingen inom och runt omkring socialdemokratin – den gamla statsbäraren. Trots att jag inte delar och aldrig har delat dess ideologiska utgångspunkt, socialismen, har det funnits någonting måttfullt, hederligt och inbjudande i den gamla klassiska Per Albin Hansson- och Tage Erlander-utgåvan. Ja, även i viss mån under Ingvar Carlssons och Göran Perssons respektive era. Att döma av de åsikter som numera torgförs av rörelsens unga företrädare och i närstående fora, såsom på socialdemokratiska ledarsidor och på hemsidan Politism, är emellertid någonting allvarligt på väg att hända. Den identitetspolitiska extremism som omhuldas av partierna på den yttersta vänsterkanten och av Miljöpartiet tycks även vara på väg att äta sig in i socialdemokratin via det unga gardet. Misstanken att partiet har svårt att stå emot flörten med identitetspolitiken, i skepnad av extrem feminism och utflippad antirasism, blir allt starkare. Möjligen för att partiledningen bävar inför utsikten att än en gång hamna i stiltje.

De dåliga tecknen hopar sig. Sedan länge har vi Aftonbladet, Sveriges största tidning, som på ledar- och kulturplats driver en oförsonlig hets mot allt vad västerländska värden och landvinningar heter. Det hätska tonläget och vulgariteten förefaller gå allt längre. Sedan har vi den ovan nämnda hemsidan Politism, som sponsrars av just Aftonbladet och av LO (!). Sidan tycks ha tagit på sig rollen som något slags ideologisk hitman, en förtrupp som ska driva den bredare vänstern i allt vansinnigare riktning. Det tycks dessutom fungera.

En valledare från ungdomsförbundet SSU har nyligen skrivit en ledarartikel där tesen drivs att det inte är konstigare att vara våldsam vänsterextremist än att t ex vara moderat ersättare i kulturnämnden. I en annan socialdemokratisk tidning skriver en annan ung ledarskribent om ett annat favoritämne för identitetsvänstern: att stora delar av samtida islams förhållande till terrorism skulle vara lika obefintligt, alternativt lika starkt, som den samtida kristendomens förhållande till Anders Behring Breivik. Eller den samtida judenhetens förhållande till, med skribentens egna ord, ”Israels terror”. Det är samma knep som förr användes för att leda i bevis att Sovjetblocket inte var sämre än USA och Västeuropa: relativisering av viktiga principer, sökandet av allt ont i det egna samhället och försök att finta bort läsarens/lyssnarens förnuft och sinne för proportioner. Orwells ”Krig Är Fred”, o s v.

Jag tror inte att sidor som Politism och unga socialdemokraters identitetspolitiska radikalisering i dagspressen och i olika nätfora kommer som en ensam olycka. Här finns ett mönster. Trycket kommer utifrån och partiet tycks inte längre klara av att hålla fanatismen borta. Det stolta arv som rörelsen har av att hålla västfientliga, antidemokratiska kommunister borta från regeringsmakt och reellt inflytande håller på att förskingras inför den nya vågen av extremism. Stefan Löfvén verkar i allt väsentligt vara en hygglig, jordnära svetsare från Norrland, vilket återspeglas i en del uttalanden (t ex det på Facebook om Israel-Gaza), men kan han driva partiet bort från samtidens irrläror?

Eller har jag rentav fel i mina farhågor? I så fall: upp till bevis, Stefan Löfvén!

Förkvittring i ekokammaren

Publicerad den av

Anna Dahlberg på Expressen är en debattör som, till skillnad från den tidning som är hennes arbetsgivare, har förmågan att ta ett steg åt sidan och analysera Sverige lite snett utifrån. Hennes krönika om det amerikaniserade debattklimatet tar upp ett särskilt angeläget ämne.

Vi ser en tilltagande tendens, i och med diversifieringen av och det folkliga deltagandet i massmedia, till anhopning i olika ”ekokammare”. Folk väljer i allt högre grad att främst ta del av information och åsikter som bekräftar deras egen världsbild. Ofta i kortfattad, ”förkvittrad” form. Meningsutbytet med motståndarlägret går sedan ut på att visa förakt och kasta giftiga pilar. Ibland även dynga. Inte för att försöka övertyga dem om att de kan ha fått saker och ting om bakfoten, utan för att erhålla stärkande ryggdunkningar och sköna favoritmarkeringar och ”gilla”-tummar från meningsfränder.

Begreppet ”hat” har blivit väldigt centralt, såsom tänkaren och skribenten Johan Hakelius konstaterade i Danmarks Röst. Å ena sidan kan debattörer och journalister kläcka ur sig väldigt hätska och hatiska påståenden; å andra sidan är samma debattörer och journalister väldigt snara att anklaga motståndaren när denne avlossar samma slags salva. Samma beteende ser vi på andra sidan ingenmansland. Mycket tid läggs på att försöka sätta dit belackaren för enstaka ordval i sociala medier. På så sätt avleds hela tiden debatterna från sakfrågorna, för att istället handla om själva formerna för debatten, ”debatten om debatten”. Detta blir dock ofrånkomligt, när människor uttrycker sig som de gör.

Utvecklingen har förstås pågått under en längre tid; faktum är att den påbörjades innan de sociala mediernas genombrott. Jag minns så väl att en av de vanligaste rubrikerna på löpsedlarna under början och mitten av 00-talet var att A ”hånade” B i någon TV-sändning. A kunde vara allt från landets statsminister till en deltagare i Paradise Hotel. Det fanns en besatthet vid ordet ”hån”. När även saklig kritik stämplas som hån och förakt i sann identitetspolitisk splittringsanda, och när massmedia tycker att just spottloskan i sig är smakfullt nyhetsstoff, är det inte så underligt att hånet och föraktet till slut verkligen tränger undan den sakliga kritiken.

De sociala medierna har bidragit med mycket positivt – inte minst genom att bryta de etablerade mediernas oligopol vad gäller information och åsiktsspridning. Jag använder själv Twitter för att i första hand ge tips om texter på nätet. Emellertid har dessa medier även blivit ett utmärkt verktyg för ekokammardebattörer och ren mobbmentalitet. Ungefär som om man befann sig i en evig sändning av TV-programmet ”Debatt”.

Men vi måste tänka på en sak. Mänskligheten har under historiens lopp visat sig benägen att avgöra sina inre dispyter genom att slåss. Den ordnade demokratin, som bygger på en tyst överenskommelse om att hantera meningsskiljaktigheter genom samtal, kompromisser och allmänna val, tar en försvinnande liten plats i historien. Om vi inte klarar av lyssna på varandra och låta människor utveckla sina resonemang, kommer vi förr eller senare att börja slåss istället.

Att det finns starka krafter i Sverige som ger ekokammarmentaliteten sitt fulla stöd är, om något, en gäll varningssignal.

Almedalen är en språngbräda för fanatiker

Publicerad den av

Almedalen närmar sig sitt slut. När jag ser rapporteringen såhär på avstånd, kommer jag snarare att tänka på en äkta renässansfurstes hov än ett demokratiskt forum. När en storvulen renässansfurste drog ut till något sommarresidens, följde alltid hela hovstaten med – familjen, rådgivarna, ämbetsmännen, tjänstefolket, hantverkarna, levnadstecknarna. Hovnarrarna. Ja, ni ser ju själva.

Det blir lätt rundgång i tjattret. Företeelser som borde ha förbigåtts med ett halvt ögonbrynslyft kan plötsligt sväva upp som en riksnyhet som ältas i en hel vecka. Tillställningen kan bli en fantastisk språngbräda för helt marginella rörelser och för politiska vettvillingar, om man lyckas få alla andra att tjattra. I år är det tyvärr ett nynazistiskt parti med (hittills) färre än tusen väljare i hela landet som lyckades bäst.

Det finns ingen bättre uttolkare av den svenska fromheten än Mona Sahlin. I en debatt anordnad av Expressen ges Sahlin både en predikstol och en entusiastisk publik. Självrättfärdigheten formligen lyser ur hennes ögon, när hon med sin vanliga ”nu-blir-jag-upprörd”-argumentation framför en massa ogrundat nonsens. Jag råder alla att se debatten, för att få en bild av hur antiintellektuell och fördummande svenska debatter kan vara i känsliga frågor. Den borgerligt sinnade statsvetaren Andreas Johansson Heinö är förnuftets röst i samlingen, varför han genast blir påhoppad av Fru Jagblirupprörd. Ämnet för debatten: hur vi sätter gränser för nazisterna?

Sahlin & Co driver tesen att rasism och rentav nazism är som ett listigt virus, som kommer smygande och sprids när man minst anar det. Detta är svensk mainstream. Den förre folkpartiledaren Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss är, såsom titeln utvisar, ett annat exempel. Problemet är bara att det inte finns någon grund för Sahlin med fleras antagande. Men dessa människor är tydligen inte intresserade av fakta och empiri, utan bara av sin egen godhet.

Låt oss se på de länder där nazism och fascism en gång i tiden lyckades bli livskraftiga rörelser och ta makten. Vad kännetecknar händelseutvecklingen som föregick dessa rörelsers maktövertagande i Tyskland, Italien och Spanien? Ja, inte var det att etablissemanget glömde att uppmärksamma några farliga fanatiker, som på så sätt kunde förmå annars vettiga medborgare att plötsligt konvertera till onda läror. Vad som har legat bakom framgångarna har varit politiskt kaos, rena gatustrider med kommunister, ekonomisk kollaps och i Spaniens fall ett oerhört blodigt inbördeskrig.

Vad allt uppskruvat prat i Almedalen har åstadkommit är att ge extremister ett helt oproportionerligt stort utrymme i massmedia. Det kan tyvärr komma att visa sig i valet. De 600-800 väljarna riskerar att bli mångdubbelt fler. Och hovet i Almedalen är tyvärr deras bästa valarbetare.