Kategoriarkiv: Okategoriserade

Av intrig är du kommen, intrig skall du åter varda

Publicerad den av

Den stridbare vänstermannen Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt och palatsintrigerna som ledde till hans fall har fått ett stort medialt genomslag. Valda utdrag ur boken har släppts och publicerats i pressen. Suhonen har uppenbarligen innehaft rollen som Juholts consigliere, eller möjligen hans levnadstecknare. Pikanta detaljer om ränksmidandet på Sveavägen viks ut i all sin nakenhet. När Juholt tog över ordförandeskapet hade han uppenbarligen inte Fursten av Macchiavelli i färskt minne, vilken åtminstone sedan Göran Perssons dagar borde vara varje (s)-ledares utantilläxa. Suhonen borde kanske ha försett sin gudfader med den boken, istället för att försöka göra en fransk socialistledare av karlen och skicka honom till kanapéstinna premiärer på Malmöoperan.

Det sistnämnda har ett visst underhållningsvärde. Jag råkade faktiskt själv vara på plats vid samma premiär på Les Misérables den 16 september 2011, och noterade mycket riktigt att herr Juholt lunkade runt i foajén. S-hövdingens närvaro bar sedermera frukt i form av den ovan länkade kulturartikeln i Sydsvenskan, som består av en del finkulturell namedropping och en del krystade analogier – allt skrivet i en jag-centrerad, personlig stil. Nu har det dock avslöjats att Juholts text om sina innersta reflektioner under den lilla Malmöodyssén har författats av ingen mindre än Suhonen, med en Kalle Anka-pocket (?!) som underlag. Syftet var att ge bossen en kultiverad image. Molière eller H C Andersen hade knappast kunnat komma på ett bättre narrstycke.

Suhonen upprörs över hur Juholt i praktiken avsattes av partiets mäktiga verkställande utskott, under former som för tankarna till en sammansvärjning. Så ska det bara inte få gå till i ett demokratiskt parti, menar han. Emellertid är det sätt varpå Juholt tvingades lämna ifrån sig partiledarskapet bara en spegelbild av det sätt varpå Socialdemokraterna tillsätter sina ledare. Frågan är om Suhonen har uppmärksammat att här nog finns ett samband.

Vem som helst förstår att en partiledare som väljs genom en öppen process, då exempelvis hela organisationen får tycka till genom ett primärval, eller åtminstone genom lokala och regionala valmöten, står betydligt starkare vid kuppförsök i högkvarteret. Ledaren kan då hämta sin legitimitet ur hela organisationen, inte ur en handfull kungamakare i den närmaste omgivningen. Vid val av partiledare i demokratiska stater tycks det faktiskt vara mer regel än undantag att det sker ett primärval med kamp mellan olika kandidater. Även när partierna, såsom i Sverige, aldrig verkställer denna typ av direktdemokrati, händer det att det åtminstone förs fram mer än en pretendent – ibland hela vägen fram till partiets riksmöte.

Socialdemokratin har sedan valet av Göran Persson gjort det till en konstart att dölja processen, under det att möjliga kandidater ömsom tiger, ömsom tackar nej. Intrycket som förmedlas är att partiledarskapet är ett straff som förmodligen strider mot FN:s tortyrkonvention. Politiska journalister ägnar sig åt att försöka tolka tystnaden och bena ut ifall ett nej verkligen är ett nej. Man gör en fars av medlemsdemokratin. De olika falangerna och intressegrupperna gör upp bakom lyckta dörrar i sann korporativistisk anda, istället för att ställa kandidater mot varandra i en öppen process. Är det då konstigt att ledaren även kan avsättas av en handfull pampar? Av intrig är du kommen, intrig skall du åter varda.

Utan att ha läst Suhonens bok – den släpps inte officiellt förrän imorgon, har jag förstått – måste jag därför säga att hans val att hänga ut byken är lovvärt. Socialdemokraterna borde kunna se kopplingen mellan maktspelet vid såväl till- som avsättning av sina hövdingar. Rörelsen borde kanske även fråga sig om inte bristen på villiga kandidater inför partiledarval också är en återspegling av bristen på idéer för både samtid och framtid.

Jag är definitivt inte socialdemokrat, än mindre Juholtsupporter, men det hindrar inte att jag ser en viktig poäng i att alla partier försöker att gå i riktning mot transparenta, demokratiska ledarval.

Om rökgranaten ”islamofobi”

Publicerad den av

Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.

Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.

Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.

Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?

Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.

Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.

Min fagra folkgrupp

Publicerad den av

Professor emeritus i etnologi, Karl-Olov Arnstberg, har skrivit många tänkvärda och initierade inlägg på sistone på den blogg som han driver tillsammans med journalisten Gunnar Sandelin. Arnstberg har särskilda kunskaper om folkgruppen romer och hur Sverige har hanterat sin romska minoritet, vilket kommer fram i ett synnerligen intressant blogginlägg, döpt till Stormakteri på sjuttiotalet. Arnstbergs inlägg visar på ytterligare en aspekt av den svenska självbild som jag också har beskrivit i min bok – en självbild som blev högaktuell i den senaste valrörelsen, i och med Fredrik Reinfeldts tal om öppna hjärtan och den ”humanitära stormakten”.

Arnstberg beskriver hur ett antal riksdagsmän år 1969 bildade en ”expertgrupp för zigenarfrågor”, som tog fram ett utredningsbetänkande med förslag om att Sverige aktivt skulle hämta hem ett antal utomnordiska romer. Ett huvudsyfte med det hela, förutom att visa sig humanitär inför grannarna, tycks, enligt Arnstberg, ha varit att genomföra ett socialt experiment. Målet var att Sverige skulle inlemma dessa människor till fullo i sitt statsindividualistiska välfärdssamhälle, och därmed spänna sina muskler inför en häpen omvärld. Man var därför särskilt angelägen om att de familjer som kom ifråga skulle vara extra krävande och svårintegrerade, påtalar Arnstberg. De skulle, med andra ord, gärna vara analfabeter och särskilt utstötta i sina hemländer. 238 personer hämtades till slut från fattiga områden i några västeuropeiska storstäder. Flest från Rom.

Såsom Arnstberg konstaterar, blev det – milt uttryckt – inte riktigt som svenska staten hade tänkt sig, efter att detta experiment i social ingenjörskonst hade satt igång. Kulturkrockarna blev många och romerna leddes in i bidragsberoende. Försök till spridning och assimilering på småorter fungerade inte, varpå många flyttade till de två största städerna i Skåne, Malmö och Helsingborg.

Denna historia har förstås sin motsvarighet på scen. Alla som har sett My Fair Lady vet vad jag talar om. Vi är i London strax före första världskriget. Imperiet är på topp. Det självupptagna språkgeniet professor Henry Higgins slår vad med en celeber gäst från Indien att han på sex månader kan förvandla en cockneytalande gatuförsäljerska, Eliza Doolittle, som han nyligen hade sprungit in i av en slump, till fin överklassdam. Trots en och annan malör på vägen, lyckas Higgins (till skillnad från svenska staten) med sitt uppsåt. Efter att vadet hade vunnits hade han egentligen inga ytterligare planer för den nu förvirrade och rotlösa Eliza Doolittle. Hon hanteras som om hon vore en restprodukt från ett experiment, om än en lyckad sådan. Emellertid plockas den högfärdige, egocentriske Higgins till slut ned på jorden.

Fram till musikalens slutscener betraktar professorn inte Eliza Doolittle som en medmänniska, utan snarare som en formbar leksak genom vilken han kan stärka sitt självförtroende och sitt varumärke som världsberömd fonetiker. Även om följden för fröken Doolittle blir en enastående klassresa, framstår Higgins människosyn (för att anamma ett populärt begrepp) som synnerligen instrumentell och nedsättande. Sak samma gäller den människosyn som svenska staten har gett prov på i Arnstbergs text. Den sociala ingenjörskonsten under 1970-talet syftade inte till att lyfta Europas romer ur fattigdom, utan ändamålet har helt klart varit att bevisa den svenska modellens förträfflighet. Ett nytt ljus skulle tändas i den humanitära stormaktens krona.

Det är just denna inställning som hittills har varit så förödande för Sverige vid hanteringen av framförallt – men inte enbart – invandringen till landet. Såsom framgår av My Fair Lady, är det dessutom en inställning som ytterst, trots floskler om motsatsen, grundar sig på ett översitteri och en instrumentalisering av främmande människor och kulturer. Den sociala ingenjörskonsten från 70-talet är inte lika uttalad, men den finns där fortfarande, omstöpt till en liberalare skepnad. Idag är det mindre fokus på sociala insatser och mer fokus på arbetsmarknad, vilket i och för sig är vettigt. Icke desto mindre finns den utopiska tanken där om den humanitära stormakten, som minsann ska visa alla inskränkta, halvrasistiska grannar vem som är bäst. Faktorer som kultur, utbildning, religion och volymer spelar ingen som helst roll – bara alla har ett jobb att gå till i vårt Utopia. Nu fungerar ju inte ens det, men det är en annan historia. Min poäng är att idéer om social ingenjörskonst och om uppvisning av sin förträfflighet finns inbäddade i många svenska liberalers tankevärld, vilket förklarar den naiva tron att allt blir tipptopp om folk bara har ett värv. Och vänstern ska vi inte tala om.

Bakom alla slagord som den svenska överideologin sprider omkring sig, sitter det en högfärdig professor Higgins och väntar på nya objekt för sin experimentlusta. När kan det komma en Eliza Doolittle och plocka ned honom på jorden?

Förr slog de självrättfärdiga pippin av greken

Publicerad den av

De stora konstmuséerna innehåller en och annan skön grekisk gud eller fager mytologisk figur av hankön, som har haft oturen att få sin mandomsdetalj stympad någon gång under senare historiska epoker. Genitalier i det fria var ingenting för oroliga moralister, som såg stora faror i att visa upp sådant för allmänheten. Stympningen skedde således med folkets bästa för ögonen. Unga människor i allmänhet och unga kvinnor i synnerhet kunde ju drabbas av ytterst osunda tankar i mötet med en antik penis och förledas rakt in i fördärvet.

Dessutom handlade det ju bara om en liten detalj (grekerna överdrev inte direkt i detta avseende). Verkets helhet påverkades ju ändå inte. Man skulle rentav kunna säga att man anpassade det till nya, mer upplysta tider. Om skulptörerna kunde dras upp ur Hades, Limbo, eller var de än befann sig, skulle de säkert samtycka ivrigt, efter att ha informerats om att de dessvärre levde och verkade i en tid då syndiga felsteg tilläts passera obemärkt. De skulle säkert bara visa sin tacksamhet, efter att ha nått insikt om sin tidsbundna okunnighet om otuktens alla förslagna vägar.

Så kom vi till Pippi Långstrump. Passande nog betyder ordet ”pippi” på hebreisk familjeslang, utöver urin, även just vad de välanpassade grekiska skulpturerna numera saknar mellan benen, vilket tvingade fram en namnändring vid översättningen. Idag känner dock upplysta samtidsmoralister i Sverige sig föranledda att knacka bort små detaljer både här och där i själva originalet. Förmodligen är man lika självrättfärdigt säker på sin sak om det kränkande och osunda i det som ska väck som tidigare seklers moralister, innan de slog pippin av greken.

Sydsvenskans artikelrubrik tar nog priset i Pravda-genren. Tidningen förkunnar högtidligt att Pippi numera ”slipper kolonialt bagage”. Förväntas vi få glädjetårar? Eller skrika ”äntligen”, som Gert Fylking? Det var ju skönt för Pippi, som har lidit alla dessa år under denna börda. Att vi inte såg det tidigare! Vi är sannerligen inne i framstegens tidsålder.

På de så kallade kultursidorna är prästerskapet förstås enigt. ”Ja, ibland måste vi faktiskt få stryka”, säger Lotta Olsson på DN. Bara vi gör det lite lagom och med god smak och finess, menar hon. Om en av dåtidens penisknackare hade kunnat plockas ned från Himmelriket (för det är väl där vi ska finna dem?), hade Lotta Olsson – och den här gången är jag inte ironisk – garanterat funnit en själsfrände. Det handlar ju inte om en total demolering à la Gustav Wasa eller Kristian III av Danmark, när katolikerna skulle nitas ordentligt, eller à la svensk socialdemokrati 1965-75, när minnen av armod i städerna skulle ersättas med Konsum- och Åhlénskistor. Om negerkungen och kinesimitationen ryker, är väl inte det hela världen? Vi måste ju tänka på barnen.

Men när Lotta Olssons balanserade, finkänsliga censorer har tillåtits sätta igång, har argumenten mot en fortsättning i samma anda givetvis pyst ihop och försvunnit. Patriarkala stereotyper och könsroller i Emil i Lönneberga kan måhända kränka unga flickor, som tappar självförtroendet framför TV:n. Knack knack, ritsch ratsch. Och den där Bullerbyn är väl mer än lovligt nationalromantisk. Någon kränks säkert därute, om man bara letar. Ritsch ratsch, knack knack. I framsynta Malmö har stadsbiblioteket redan inrättat ett råd, innefattade ”rasifierade” representanter från några identitetspolitiska klubbar, som har förpassat Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat till källaren. Säkert för allmänhetens bästa. Vill man låna någon av böckerna, får man diskret viska till bibliotikarien och hoppas att önskemålet inte expedieras högljutt och demonstrativt.

För övrigt ryktas det att British Museum har en massa skulpterade, grekiska penisar gömda i en låda i sina källarvalv. Eller var det Louvren? Jag minns inte.

Varje tid har sina egna lagar och seder. Somligt består, annat förgår. Någonting som brukar bestå, är att de som har gett sig på tidigare epokers konstverk och kulturarv döms hårt av senare tiders människor som varande inskränkta och ibland löjliga fanatiker. Även de som bara vill nagga en smula i kanten, i rättfärdighetens namn.

Att tyda samtiden med kartor från 1945

Publicerad den av

I flodvågen av försök att analysera det svenska valresultatet är det slående hur de flesta journalister och kolumnister fortfarande inte kan ta till sig de mest självklara orsakerna till vad som hände framför deras ögon. Barlasten av trossatser och stelnade uppfattningar om var de politiska polerna är belägna gör att samtiden lär bli svårbegriplig för dessa skribenter. Här syftar jag inte enbart på unga hetsporrar som kan rabbla sin ideologiska katekes, utan även på respektabla seniorer med världsvana och intellektuella ansatser, såsom DN:s Richard Swartz och Sydsvenskans Per T Ohlsson. Båda har europeiska utblickar i sina senaste krönikor. Båda misslyckas att bibringa läsaren en förståelse av varför en del europeiska väljare gör som de gör.

Swartz text är särskilt intressant, eftersom den ger återblickar på Europas historia och på den efterkrigstid då nationalism, enligt Swartz, var en icke-fråga i skuggan av kampen mellan Väst och Öst. Så icke längre, ställer han sorgset fast. Sammanfattningsvis försöker han, liksom många andra intellektuella debattörer, tyda samtiden med kartor som gick i tryck år 1945. Den oftast kloke Swartz hamnar därför snett i sin analys. Han borde inte ha stannat vid konstaterandet att kampen är över mellan de två stora idésystemen, mellan frihet och kommunism, utan han borde ha fortsatt sitt resonemang och ställt sig frågan vilka ämnen som är samtidens politiska vattendelare. Är det så att folk vänder sig till nationalism för att allt blev så trist och meningslöst efter 1989? Är det det postindustriella medelklasslivets olidliga lätthet som gör att medborgarna vill jazza upp tillvaron en smula genom att hata utlänningar och trasa sönder Europa? 1914 fanns det i högsta grad män från överklassen som drevs av sådana bevekelsegrunder. Men 2014 är läget ett annat.

Det är visserligen sant att en stark politisk konflikt, likt kapitalism mot socialism, kan tränga undan andra motsättningar, vilka kan fylla den förras plats om den skulle försvagas eller upphöra helt. I en demokrati är det dock rimligt att anta att valet av politiska trätoämnen inte sker av en slump; ej heller för att väljarna längtar efter ett världskrig. Av detta följer att framgångarna för partier som vill värna den sammanhållna nationen troligen beror på att deras väljare anser att just den frågan har gått och blivit viktig.

Till skillnad från förhållandena under den efterkrigstid som Swartz minns med viss nostalgi, har den sammanhållna europeiska nationen idag kommit att utmanas på allvar av omfattande invandring, av överstatliga organs långtgående styrning och av en allmän misskreditering av den nationella gemenskapen. Så var det inte tidigare, varför det inte heller fördes något väsen om den saken. Det som inte utmanas eller hotas behöver nämligen inte diskuteras, utan det finns där bara, som en faktor vars själva existens kanske inte ens är med i folks medvetande, likt marken vi går på och luften vi andas. Om vi bortser från fallet regioner med strävan efter autonomi och självständighet, fanns det inte någon jordmån för politiker med nationalism högst upp på agendan, eftersom de varken knöt an till människors vardag eller till deras idévärld. Nationen fanns där dock som ett till synes orubbligt faktum och en självklar norm, inom vilken konflikter, såsom höger-vänster i ekonomisk politik, kunde slitas. Nationalstaten, inordnad i FN-systemet, var ett ideal.

Efter att nationen under ganska många år har utmanats, både ideologiskt och i praktisk handling, har det hela nått en punkt då många människor sätter klackarna i backen och väljer att rösta på partier som vill strama åt invandringen, minska EU:s inflytande och framhäva nationens betydelse. I Sverige, där Sverigedemokraterna är det enda riksdagspartiet som motsätter sig den nu gällande invandringspolitiken, har sannolikt många av partiets väljare i valet 2014 röstat på det i brist på annat. Liknande situationer kan säkerligen råda i andra länder, även om jag har svårt att tro att det extrema läget i Sverige finner någon riktig motsvarighet.

Svårare än så behöver det inte vara. Väljarna röstar på vad som står dem till buds, efter att en ny politisk motsättning av stor betydelse har vuxit fram. Jämställandet av dagens utveckling med framväxten av totalitära rörelser under 20- och 30-talen i vissa europeiska länder är vilseledande, av den enkla anledningen att både politiken och dess drivkrafter idag är annorlunda. Att försöka navigera i dagens landskap med hjälp av kartor som ritades med 1914-1945 i åtanke, leder ibland till absurda, oförnuftiga resultat. Såsom exempelvis den huvudlösa antingen-eller-dogmen, vilken ligger som en dold förutsättning i det offentliga samtalet och lyder att vi har att välja mellan upplösning av nationen och fascism.

Genom att inte befatta sig med de högst verkliga samhällsförändringar som har skett i många europeiska länder på sistone, och som nu sker i accelererande fart i Sverige, missförstår både Richard Swartz och Per T Ohlsson vad som driver fram de nya valresultaten. Därmed ansluter de sig, tyvärr, till en kär journalisttradition.

Lästips: Min essä Till sammanhållningens försvar

Direktval av borgmästare och fristående kommunal revision

Publicerad den av

Jag (o-)roade mig i går kväll med att se Martin Borgs senaste film om spektakulärt slöseri med skattepengar. Se den gärna. Filmen väcker verkligen en del tankar och frågeställningar.

Jag har själv en del erfarenheter från det kommunala, med ordförandeskap i Lunds kommuns miljönämnd som det tyngsta uppdraget. Det har ofta slagit mig att det knappast finns någon politisk tradition i Sverige att följa upp och granska den offentliga verksamheten. Det rådande förhållningssättet är att hela tiden pumpa ut nya förslag om vad som bör göras, för att visa sig engagerad och handlingskraftig inför väljarna. Att det även kan – och borde – vara en politikers uppgift att utvärdera hur hittills genomförda förslag har fallit ut, samt vara en medborgarnas ständiga granskare av den offentliga verksamheten, tycks inte ha slagit särskilt många.

Såsom den ur arma förhållanden sprungne socialministern Gustav Möller (s) en gång ska ha sagt, är varje förslösad skattekrona en stöld från folket. Att det offentliga ska iaktta sträng återhållsamhet vad gäller utgifter som inte har med kärnverksamheten att göra, är en inställning som borde överskrida alla partigränser. Den frågan har faktiskt ingenting att göra med hur stor offentlig sektor man egentligen önskar.

A och O för att stävja missbruk med medel som inte tillhör beslutsfattarna är att det finns ett personligt ansvar och personlig redovisningsplikt. Min erfarenhet av kommunpolitik är att det är alldeles för mycket kollektivt ansvar i form av nämnder, där alla luddigt och suddigt delar på ansvarsbördan. Men delat ansvar blir oftast ingens ansvar. För att komplicera det hela ytterligare, är arbetsgivaransvaret för kommunala chefer inte förlagt hos nämnderna som handhar verksamheten, utan hos kommunchefen och ytterst hos kommunstyrelsen. Ett annat problemområde som kan påverka den kommunala organisationen negativt, är att myndighetsutövning och politik ofta blandas ihop.

En tänkbar reform för att tydliggöra det personliga ansvaret och öka intresset för kommunala val är att införa direktval av borgmästare. Man skulle t ex kunna tänka sig att borgmästaren väljs personligt, parallellt med val till ett kommunfullmäktige/-råd med betydligt färre platser och mer begränsade befogenheter än idag. Fullmäktiges/kommunrådets viktigaste uppgift skulle då bli att fortlöpande granska borgmästarens styre och den kommunala verksamheten i stort. Samtidigt bör vissa renodlade myndighetsuppgifter lyftas bort från kommunerna, liksom skolan. Deras roll som fora för verklig närdemokrati skulle kunna stärkas.

Idag är kommunrevisionen en politiskt tillsatt nämnd. Även om externa, professionella revisorer alltid anlitas vid revisionen, är denna ordning otillfredsställande av uppenbara skäl. En fristående revision utan politiska förtecken borde stadgas i lag.

Oavsett vilken organisation man har, är det förstås viktigt att det finns politiker som ser som sin uppgift att granska hanteringen av skattemedel, istället för att enbart stapla nya förslag på varandra. En sådan politisk kultur får man dessvärre leta efter med förstoringsglas. Sak samma om man vill hitta någon tillstymmelse till konstitutionell debatt i Sverige.

Sara Skyttedal beskriver det som finns framför allas näsor

Publicerad den av

Veckans hjälte, eller rättare sagt hjältinna, heter Sara Skyttedal, ordförande för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet och riksdagskandidat i Kronobergs län. I en omtalad debattartikel i DN förklarar hon att politik är en fråga om att finna en rimlig avvägning mellan olika motstridiga intressen, och att detta – hör och häpna – även gäller invandringspolitiken. Detta låter måhända som den banalaste saken i världen. Sverige ingår emellertid inte i världen härvidlag. George Orwells bevingade ord gör sig ständigt påminda:

”To see what is in front of one’s nose needs a constant struggle.”

Skyttedals artikel är visserligen trevande och egentligen tom på konkreta förslag. Men att beskriva och erkänna den verklighet som finns där ute och att peka på att det finns en logik som inte försvinner bara för att man inte vill tala om den, är bara det ett viktigt steg framåt. Skyttedal tar sig ut ur den verklighetsfrånvända sektens jargong och beskriver det som finns framför allas näsor. Hon bryter mot etablissemangets falskhet, dess skenhelighet och dess överspända poserande.

Reaktionerna mot hennes inlägg skvallrar en hel del om hur sjuk och sektliknande situationen är. Det är svårt att göra sig kvitt känslan att vad alla dessa fördömande kollegor egentligen försöker säga, är: ”Nu har vi andra länge och mangrant ställt upp på att solidariskt mångla ut de förljugna slagorden, så springer du iväg och talar sanning med väljarna!”. Att det just är ungdomsförbundets ordförande som tar steget, för tankarna till den tragiska situationen då barn måste ta på sig rollen att leda och hjälpa sina berusade föräldrar.

Skyttedal är, på grund av sin position, en allianspolitiker som den mäktiga apparat som hon utmanar har svårare att göra sig kvitt än exempelvis kommunpolitiskt aktiva, som regelmässigt kastas ut. Hon ska dock vara beredd på fördömelse och utfrysning. Som ung kan det vara särskilt tufft. Förhoppningsvis ska detta vägas upp av väljarnas bifall, ty Kronobergs läns alliansväljare har verkligen fått en ynnest.

Må det bli en plats i riksdagen i höst.

Lästips: Vänd surrogatet ryggen; Frommare kan ingen vara

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Publicerad den av

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller på Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Dan Park – barnet som säger fula ord på pin kiv

Publicerad den av

Tillämpningen av paragrafen om hets mot folkgrupp (HMF) tar sig allt bisarrare uttryck. I Nyköping åtalas nu en man för att ha skrivit en bitsk kommentar på Facebook med anledning av ett morgontidigt muslimskt bönemöte på fotbollsplanen (!) utanför hans hus. Det verkar som att Sveriges åklagarmyndigheter hela tiden försöker förskjuta gränserna för vad som är straffbart. Det som var otänkbart för, säg, 20 år sedan är en realitet idag.

Vad som har hänt är dels att IT-språnget och tyckarkulturen har lett till att gemene man hela tiden står i förbindelse med omvärlden genom några snabba klick, dels att samhället och staten har blivit allt mer besatta av uttrycken i sig – hur orden faller, vad som är korrekt att säga och vad som inte är det. Detta hänger samman med kulten kring begreppet ”kränkt”. Människors privata kommunikation sker allt oftare på nätet, varvid det samhälle som har satt en ära i att märka ord genast kan slå ned på sådant som uppfattas som hädiskt. HMF-paragrafen, som har sitt ursprung i ett helt annat samhälle och hade ett mycket mer avgränsat ändamål, har idag börjat fungera som ett mäktigt och flexibelt vapen i händerna på makten. En allians har skapats mellan de rättsvårdande och de ideologiproducerande myndigheterna, journalisterna och vissa skattefinansierade föreningar.

Dan Park kan liknas vid det där barnet som märker hur de vuxna blir arga och nervösa när man säger vissa fula ord, och levererar därför sådana på löpande band, på pin kiv. Och eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå. Jag säger inte att det är smakfullt eller bra; jag säger bara att hans bilder och aktioner kan tolkas just på det sättet. En sådan tolkning gör förstås fängslingen än mer bekymmersam.

En annan sak som är riktigt bekymmersam är fällningen av galleristen, Henrik Rönnquist. Har Malmö tingsrätt gjort en gallerist till ansvarig utgivare? Hur kan han vara medansvarig för själva hetsbrottet, när HMF-paragrafen inleds med ”[d]en som i uttalande eller i annat meddelande…”? Det är ju inte gallerist Rönnquist som uttalar sig eller meddelar sig genom bilderna. Tingsrätten riktar stark kritik mot honom i domskälen, på ett sätt som får mig att fundera över ifall rätten är ute efter att skrämma gallerister runt om i landet till försiktighet. Till allmän skräck och varnagel.

Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.

Vänd surrogatet ryggen – redovisa verkliga lösningar på verkliga problem

Publicerad den av

En gång är ingen gång; två gånger är en vana. I serien Mummelförlagets författare orerar, ber jag om att få ta över efter Nima Dervish.

Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti. Den ideologiska nit och förbenade slagordspolitik som dessa aktörer tillsammans trycker ned i medborgarnas halsar tar sig hela tiden nya former. De borde helt enkelt byta bana och bli gåsfarmare i Frankrike.

Värst av allt är alla surrogatdebatter. Surrogat betyder ersättning, i meningen att träda in istället för någonting annat. Det ligger i sakens natur att det där andra, som surrogatet ersätter, brukar vara mer önskvärt, ursprungligt eller äkta. Surrogatdebatt är följaktligen en debatt som förs istället för en debatt rörande någonting mer äkta eller angeläget. En surrogatdebatt drivs ofta av att det finns intressen som vill förhindra att människor blir medvetna om det äkta eller det angelägna. Medborgarna ska istället fösas in i en inte sällan falsk motsättning mellan två poler, där allt är riggat på förhand för att man ska välja den ena polen, varpå äkta problem och angelägna frågor förblir obehandlade.

Tidningen Expressen är kampanjjournalistikens nestor. Det senaste bidraget är så svulstigt att de stackars tvångsmatade gäss som inte spyr lär orsaka prisfall på foie gras-marknaden. När det är exakt en månad kvar till valdagen, bestämmer sig nämligen Expressen för att dra igång en serie om invandrares livsöden i det nya landet Sverige. ”Här ser du viktiga pusselbitar i det moderna Sverige”, förkunnar reportern Diamant Salihu.

Här ser du ett typexempel på surrogat, säger jag. Expressen visar att det minsann har invandrat frejdiga och handlingskraftiga människor. Tidningen vill att debatten om migration ska handla om ifall man tycker att dessa människor ska tas upp i en svensk gemenskap, eller om man vill köra ut dem. För säkerhets skull markeras detta genom publicering av några läsarkommentarer till artikelserien, där det enda riktigt kritiska inlägget utgörs av ett bittert dra-dit-pepparn-växter-mail. Därmed har Expressens läsare fått besked om mellan vilka två poler kampen står. Värme mot kyla. Gott mot ont. Rösta nu rätt i valet.

Motsättningen som målas upp är förstås genomfalsk. Ett fullständigt erkännande av invandrade och inrikes födda medborgares likställighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, samt uppskattning av alla goda insatser för samhället utan hänsyn till personlig bakgrund, kan självfallet förenas med en minskning av invandringen. Det finns övergripande samhällshänsyn, såsom arbetsmarknaden, de offentliga finanserna och – hör och häpna – landets kulturella sammansättning, som alla världens stater måste beakta när regler för migration ställs upp. ”Men i Sverige gör man väl inte någon kulturell skillnad”, kanske någon invänder. Inte? Har vederbörande hört talas om den fria rörligheten och rätten till bosättning inom Norden? Eller känns EU och EES-samarbetet bekanta? Expressen vill emellertid inte ha någon genomlysning av dylika frågor. Expressen vill att motsättningen ska bestå i ifall jag gillar Adelaide Nkembi, 28, eller ej.

Många medborgare ser igenom propagandan och vägrar låta sig matas. Åtskilliga andra känner säkerligen intuitivt att någonting är fel, men har inte riktigt förmått peka ut var tankefelet sitter. Båda dessa grupper drivs förstås i sverigedemokratisk riktning av de toppolitiker och politiska journalister som månglar ut alla dessa hårt kryddade surrogat. Detta i brist på alternativ. Vilket sedan leder till att alla börjar gräva i och vända ut och in på SD, istället för att redogöra för de verkliga politiska vägvalen och ge medborgarna ärliga, relevanta svar.

Jag tror att svenska väljarkåren är utled på surrogat. Kandidater till de beslutande församlingarna från Alliansen och från Socialdemokraterna: ge er nu i kast med de verkliga frågorna. Ni har knappt en månad på er. Inte för att jag tror att ni kommer att göra det under denna knappa tidsrymd, präglad av partipiskor och enade fronter. Men ni borde.

Ytterligare lästips: Den goda nattsömnen av Johan Westerholm; boken Frommare kan ingen vara av undertecknad