Den stridbare vänstermannen Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt och palatsintrigerna som ledde till hans fall har fått ett stort medialt genomslag. Valda utdrag ur boken har släppts och publicerats i pressen. Suhonen har uppenbarligen innehaft rollen som Juholts consigliere, eller möjligen hans levnadstecknare. Pikanta detaljer om ränksmidandet på Sveavägen viks ut i all sin nakenhet. När Juholt tog över ordförandeskapet hade han uppenbarligen inte Fursten av Macchiavelli i färskt minne, vilken åtminstone sedan Göran Perssons dagar borde vara varje (s)-ledares utantilläxa. Suhonen borde kanske ha försett sin gudfader med den boken, istället för att försöka göra en fransk socialistledare av karlen och skicka honom till kanapéstinna premiärer på Malmöoperan.

Det sistnämnda har ett visst underhållningsvärde. Jag råkade faktiskt själv vara på plats vid samma premiär på Les Misérables den 16 september 2011, och noterade mycket riktigt att herr Juholt lunkade runt i foajén. S-hövdingens närvaro bar sedermera frukt i form av den ovan länkade kulturartikeln i Sydsvenskan, som består av en del finkulturell namedropping och en del krystade analogier – allt skrivet i en jag-centrerad, personlig stil. Nu har det dock avslöjats att Juholts text om sina innersta reflektioner under den lilla Malmöodyssén har författats av ingen mindre än Suhonen, med en Kalle Anka-pocket (?!) som underlag. Syftet var att ge bossen en kultiverad image. Molière eller H C Andersen hade knappast kunnat komma på ett bättre narrstycke.

Suhonen upprörs över hur Juholt i praktiken avsattes av partiets mäktiga verkställande utskott, under former som för tankarna till en sammansvärjning. Så ska det bara inte få gå till i ett demokratiskt parti, menar han. Emellertid är det sätt varpå Juholt tvingades lämna ifrån sig partiledarskapet bara en spegelbild av det sätt varpå Socialdemokraterna tillsätter sina ledare. Frågan är om Suhonen har uppmärksammat att här nog finns ett samband.

Vem som helst förstår att en partiledare som väljs genom en öppen process, då exempelvis hela organisationen får tycka till genom ett primärval, eller åtminstone genom lokala och regionala valmöten, står betydligt starkare vid kuppförsök i högkvarteret. Ledaren kan då hämta sin legitimitet ur hela organisationen, inte ur en handfull kungamakare i den närmaste omgivningen. Vid val av partiledare i demokratiska stater tycks det faktiskt vara mer regel än undantag att det sker ett primärval med kamp mellan olika kandidater. Även när partierna, såsom i Sverige, aldrig verkställer denna typ av direktdemokrati, händer det att det åtminstone förs fram mer än en pretendent – ibland hela vägen fram till partiets riksmöte.

Socialdemokratin har sedan valet av Göran Persson gjort det till en konstart att dölja processen, under det att möjliga kandidater ömsom tiger, ömsom tackar nej. Intrycket som förmedlas är att partiledarskapet är ett straff som förmodligen strider mot FN:s tortyrkonvention. Politiska journalister ägnar sig åt att försöka tolka tystnaden och bena ut ifall ett nej verkligen är ett nej. Man gör en fars av medlemsdemokratin. De olika falangerna och intressegrupperna gör upp bakom lyckta dörrar i sann korporativistisk anda, istället för att ställa kandidater mot varandra i en öppen process. Är det då konstigt att ledaren även kan avsättas av en handfull pampar? Av intrig är du kommen, intrig skall du åter varda.

Utan att ha läst Suhonens bok – den släpps inte officiellt förrän imorgon, har jag förstått – måste jag därför säga att hans val att hänga ut byken är lovvärt. Socialdemokraterna borde kunna se kopplingen mellan maktspelet vid såväl till- som avsättning av sina hövdingar. Rörelsen borde kanske även fråga sig om inte bristen på villiga kandidater inför partiledarval också är en återspegling av bristen på idéer för både samtid och framtid.

Jag är definitivt inte socialdemokrat, än mindre Juholtsupporter, men det hindrar inte att jag ser en viktig poäng i att alla partier försöker att gå i riktning mot transparenta, demokratiska ledarval.