Etikettarkiv: Postmodern vänster

Dom tjänar ju pengar på det för tillfället

Publicerad den av

”Dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”. Så faller de sista orden, yttrade av en konsthallsbesökare, i SVT:s nyhetsklipp om att romska tiggare i Malmö ställs ut inom ramen för en konstinstallation. En annan besökare berättar för nyhetsreportern om hur ”jobbigt” han upplever mötet med tiggarna. Anders Carlsson, som är konstnärlig ledare för den grupp som står bakom utställningen, förklarar att det hela är som ett ”laboratorium” och att ”även om det är lite obekvämt, så kan man stanna lite i den känslan och undersöka den…”.

Här uppmanar jag dig som läsare att fundera ett slag över dessa ord och gärna, för all del, att stanna lite i den känslan och undersöka den.

En teatergrupp tar alltså kontakt med ett par tiggare på Malmös gator och erbjuder dem någonting som de inte kan förkasta: en rund summa för att sitta inomhus med sin förnedring likt apor på ett zoo, för att narcissistiska konsthallsbesökare ska få en chans att gräva i sitt eget självföraktande känsloliv. Någon kulturdebatt om detta vedervärdiga tilltag kan man knappast tala om, förutom Aaron Israelsons hedervärda inlägg på SVT Opinion.

På sätt och vis manifesterar utställningen verkligen någonting viktigt, men kanske inte riktigt det som teatergruppen hade tänkt sig. Vad som visas är kulturvänsterns monumentala hyckleri; dess mörka, perverterade hjärta. De som säger sig gå dessa förnedrade, fattiga människors ärenden, är i själva verket beredda att utnyttja dem som instrument för självterapi och kolportering av självföraktande budskap. Översitteriet i förhållande till de romska tiggarna är vämjeligt. Av dem är ingenting annat att vänta än att de snällt ska ställa upp på den konstnärliga ledarens arrangemang, för att besökaren ska få sin upplevelse av maktordning och hur hemskt vårt samhälle är. De betraktas som värnlösa offer, men som sådana kan man å andra sidan använda dem en smula för sina egna syften. Som damen i inslaget sade: ”dom tjänar ju pengar på det för tillfället; dom kan ju inte ha någonting emot det”.

Se bara hur teatergruppen ifråga svarar på Israelsons kritik. Naturligtvis försöker gruppen skicka Israelsons invändningar i retur mot honom själv: den som sa’ det han va’ det; egentligen är det Aaron Israelson själv som objektifierar våra tjänstehjon! Se följande passage:

”Att Marcela och Luca saknar självbestämmande och skulle vara passiva aktörer, eller utställningsobjekt, är att påstå att Luca och Marcela inte har något val och därmed ingen integritet.

Ett förnekande av subjektivitet där personers erfarenheter och känslor inte beaktas eller överdrivs.”

Postmodern left goes full neoliberal. Kulturvänstern, med alla sina samhällsanalyser och maktstrukturer, blir fullständigt nyliberal när det passar de egna behoven. Jag skulle bra gärna vilja se samma debattörer göra bruk av liknande argument när de resonerar om minimilöner på arbetsmarknaden, eller könsroller i vardagen. Plötsligt finns det bara självbestämmande individer, när det handlar om att ”konstnärliga ledare” ska värva utställningsobjekt från gatan till sina narcissistiska övningar.

Den politiska högern är många gånger betydligt mer egalitär än dagens sjuka, postmoderna vänster. Tiggarna på våra gator är hitresta medborgare från ett annat EU-land, som uppenbarligen tjänar mer på tiggeriets förnedring i Sverige än att stanna i sina byar i Rumänien. Samtidigt är detta en kortsiktig vinst för dem, som knappast främjar deras ställning, utbildning och utveckling i Rumänien. Vi har all rätt att kräva av dessa medmänniskor att tiggeri och bosättning i Sverige inte ska fortsätta på det sätt som sker nu.

Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi har inte rätt att utnyttja deras behov för våra egna syften. Teatergruppen kan ju fundera över om de själva skulle vilja bli begapade på en konstutställning, ifall de vore i de hitresta tiggarnas kläder.

Undrar hur mycket skattepengar som går till detta.

Oklokt att åldersdiskriminera forskning

Publicerad den av

Häromdagen kunde man läsa braskande rubriker i Sydsvenskan om att Folkpartiet i frågan om betygens förtjänster stöder sig på pedagogisk forskning från 1935. Nyheten följdes upp i Svenska Dagbladet. Omständigheten att någon hänvisar till vetenskap som sammanställdes i Storbritannien för åttio år sedan förutsätts tydligen i sig vara så löjeväckande och graverande att kommentarer är överflödiga. ”Oj, det känns helt irrelevant”, sade, enligt Sydsvenskan, pedagogikprofessor Christian Lundahl.

Låt mig först och främst flika in att jag inte har en aning om hur vederhäftig 1935 års forskningsrapport kan tänkas vara. Jag har för närvarande inte heller någon uppfattning i frågan huruvida betyg ska införas från och med fjärde klass eller ej. Betyg är detsamma som mätning av hur väl elever lyckas redogöra för sina kunskaper. Min grunduppfattning är att skolan i första hand lider av brist på undervisning av just kunskaper, inte av brist på mätningar.

Vad som däremot stör sinnesfriden och tillika är väldigt talande för vår samtid, är själva grundantagandet som dessa näsvisa journalister gör: att forskning från 1935 per se är gammal smörja. Här följer ett litet representativt urval – saxat ur min bok Frommare kan ingen vara – av den samtida, hyperaktuella, pedagogiska forskningens ack så relevanta studieföremål. Det rör sig om de tio översta avhandlingarna i pedagogik som slumpmässigt dök upp på databasen avhandlingar.se vid en sökning i början av år 2014:

  • Toleransens pedagogik: en pedagogisk-filosofisk studie av tolerans som en fråga för undervisning
  • Kramar, kategoriseringar och hjälpfröknar. Könskonstruktioner i interaktion i förskola, förskoleklass och skolår ett
  • Bångstyriga barn: Makt, normer och delaktighet i förskolan
  • Grundskollärares tankar om kompetensutveckling
  • Relationer i skolan: en studie av feminiteter och maskuliniteter i år 9
  • Demokratiska värden i förskolebarns vardag
  • Kritisk sakprosaläsning i gymnasieskolan. Didaktiska perspektiv på läroböcker, lärare och nationella prov
  • De första sex åren. En studie av fyra lärares professionella utveckling med en yrkeslivshistorisk ingång
  • Det är enklare i teorin… Om skolutveckling i praktiken: En fall­studie av ett skolutvecklingsprojekt i en gymnasieskola
  • Så gör(s) idrottande flickor: Iscensättningar av flickor inom barn- och ungdomsidrotten

I Sverige produceras det avhandlingar i pedagogik på löpande band. På avhandlingar.se återfinns hundratals. Det mesta är bara övningar i att visa hur trogen man är sitt ideologiska credo – sitt ”perspektiv” eller sin ”teoretiska ansats”. En viss doktor i pedagogik, Gudrun Holmdahl, har lyckats med någonting som ser ut som en seriekoppling av franska dekonstruktivister i avhandlingen Skolutveckling som diskursiv praktik – Några ideologiska implikationer. Här är en väsentlig del av hennes syftesformulering:

”Utgångspunkt för studien är snarare en uppfattning att den ideologiska potentialen hos argument konstrueras, utvecklas och förändras i diskursiva praktiker och inte någon annanstans eller på någon abstraktare nivå och att detta gäller för vetenskap precis som för andra praktiker. Den ideologiska potentialen hos argument bör därför studeras där den uppträder, nämligen i den diskursiva praktiken [—] Syftet med studien är alltså att belysa ideologiska implikationer av skolutveckling som diskursiv praktik, samt att på ett mer övergripande plan härigenom även bidra till förskjutningar och perspektivskiften när det gäller skolutveckling.”

Någonstans här börjar jag plötsligt längta till 1935.

Men finns det ingen som inriktar sig på exempelvis jämförande studier med andra länders skolsystem? Vore inte undervisningen i framgångsrika kunskapsnationer ett givet studieföremål för den skattefinansierade forskningen? Tja, det enda jag kunde finna inför skrivningen av det aktuella bokkapitlet i Frommare kan ingen vara var sex avhandlingar från Linköpings universitet om…skolväsendet i Rwanda.

Det kan vara bra att veta att när journalister och diverse politiker hänvisar till samtida ”forskning” i skoldebatten, handlar det ofta om sådant som har listats ovan. Och då infinner sig givetvis frågan, om det inte i regel är bättre att grunda sin skolpolitik på forskningsrapporter från år 1935?

Vi borde åtminstone, i denna skymningstid för samhällsvetenskap och humaniora, kunna enas om att inte åldersdiskriminera någon endaste forskningsrapport.

Avnjut skönandarnas konst; gör dem inte till politiker

Publicerad den av

”Von der Puszta will ich träumen”, dundrar Zarah Leander ur mina högtalare. Kanske Sveriges största vis- och schlagerartist genom tiderna. Hon sålde sig till den statliga filmproduktionen i Tredje riket fram till 1943. Moraliskt oförlåtligt. Hennes stämma är vidunderlig. Lyssna gärna när hon i mogen ålder framför Vilja-sången ur Den glada änkan. Ståpäls, som idrottskommentatorer brukar säga.

Apropå Den glada änkan och Franz Lehár – där var det väl också lite si och så med avståndet till Tredje rikets mördarregim, eller? Men Lehár hålls, på goda grunder, för att vara operettens störste kompositör. Leendets land; ”Dein ist mein ganzes Herz”. En glimt av österrikisk-ungersk högkultur, alldeles innan den gick under.

Sådant ställer en gammal fråga på sin spets, nämligen möjligheten att skilja mellan verk och person; mellan konst och konstnär. När samhället förmår göra en sådan distinktion, bör detta ses som ett sundhetstecken. Vad gäller privatliv och politik, har ju skönandar ofta visat sig ha ett ovanligt dåligt omdöme. Det samhälle som gör stor sak av upphovsmännens personliga eller politiska vandel, utgår från att det inte går att uppskatta skönhet för skönhetens skull. Det är ett samhälle som äts upp av den totalitära, antiborgerliga föreställningen att allt är politik; att allt innebär något slags moraliskt ställningstagande.

Sångerskan Malena Ernman är ett exempel på hur denna totalitära föreställningsvärld flyttar fram sina positioner. I veckan som gått har hon drivit en kampanj i sociala medier mot att Birgit Nilsson ska figurera på de nya 500-kronorssedlarna med en scen från en Wagner-opera i bakgrunden. Richard Wagner var en glödande antisemit, och kom även (lång tid efter sin död) att bli inspirationskälla åt nazisterna. Adolf Hitlers fascination inför Wagner är någonting Ernman ständigt återkommer till, samtidigt som hon bedyrar att hon inte ägnar sig åt guilt-by-association. En annan undrar då förstås varför hon ständigt kommer dragande med Hitler, som inte ens var avlad när Wagner dog. Menar hon att Wagners antisemitism är inbakad i hans operor; att hans tonskalor och mystik i sig själva är antijudiska, vilket bevisas genom hänvisningen till hans sentida beundrare? Jag vet inte. Skulle Ernmans tankegångar gå åt det hållet, är hon, paradoxalt nog, inne i samma dimmiga, antisemitiska idévärld som Wagner själv.

Ernmans neototalitära bannor av 500-kronorssedeln väcker fler frågor. Får man lyssna på Zarah Leander? Varför stanna vid Wagner?

Jag har ett nytt scoop åt Ernman, om hon vill fortsätta med korståget mot förbjuden – eller ska vi säga urartad? – konst. Birgit Nilsson är även känd för att ha spelat huvudrollen i operan Salome av Richard Strauss. ”De sju slöjornas dans” från den operan brukade åtminstone förr spelas som ackompanjemang till SVT:s testbild. Richard Strauss var inte någon Wagnersk protonazist, han var i själva verket nazist, och blev till och med något slags kulturminister för Tredje riket under 30-talet, innan han föll i onåd och byttes ut. Se så, Ernman, där har du någonting nytt att storma mot. Dels dyker La Nilsson ånyo upp i dåligt sällskap, dels är det självaste SVT som har präntat in huvudnumret ur nazistens opera i oskyldiga svenska barns hjärnor under 80- och 90-talet.

Värst tycker jag ändå att DN:s kulturredaktör Björn Wiman har betett sig i veckan som gått. Han går nämligen steget längre än Ernman och försöker solka ned såväl Birgit Nilsson personligen som Skåne i samma andetag. Han har nämligen funnit en formulering i Nilssons självbiografi som osar gammal stereotyp: den närige, judiske ockraren à la Shylock. Att judar ofta har varit framgångsrika affärsmän i Europa ända sedan medeltiden, och i USA under 1900-talet, är ett faktum. Att detta har använts av antisemiter genom tiderna är likaså ett faktum. Att Nilsson faller in i en stelnad föreställning om den judiske affärsmannen i den passage som Wiman citerar, är odiskutabelt. Gör detta Nilsson till antisemit?

Wimans inlägg är försåtligt och oförskämt. Varför föranleder Malena Ernmans uppgörelse med Wagner-motiv på 500-lapparna Wiman att framhäva en olustig stereotyp från Birgit Nilssons memoarer? Och hänvisningen till ”den skånska antisemitismen”? Här ser vi plötsligt en antydd skuldbeläggning som går betydligt längre än vad Ernman har vågat gå. Ingen rök utan eld. Kan det vara så att Nilssons förkärlek för Wagner-operor beror på…? Ja, ni ser. Wiman vet mycket väl vad han gör, när han publicerar en artikel med detta innehåll i en debatt som från början handlade om lämpliga sedelmotiv.

Apropå Skåne, innebär 500-lappens nya avbildningar ett symobliskt skifte av ett helt annat slag, som inte tycks ha uppmärksammats i riksmedia. Birgit Nilsson är från Västra Karup på Bjärehalvön, och en bild av Skåne och Öresundsbron ska tydligen pryda sedelns baksida. Omkastningen i förhållande till dagens bild på Karl XI kunde inte vara större. I stället för den brutale försvenskningskungen som gjorde upp med det danska återerövringsförsöket utanför Lund 1676 i det blodigaste slaget någonsin mellan brödrafolken, får vi en bild av Skåne och bron mot väster, likt en symbolisk återförening.

Däri ligger en viss skönhet och, ja, en liten upprättelse. Med eller utan Wagner.

Därför väcker utnämningen av Alice Teodorescu känslor

Publicerad den av

Inom den svenska tidningsvärlden har Göteborgs-Postens utnämning av juristen och debattören Alice Teodorescu till politisk redaktör vållat debatt. GP:s ledarsida är officiellt liberal, vilket ska förstås som socialliberal. Denna orientering delar GP:s ledarsida med flertalet andra tungviktare, såsom DN, Sydsvenskan, UNT och Expressen. Teodorescu hålls dock av många för ”konservativ”, eller, som hon själv uttrycker saken, ”liberalkonservativ”. En del tar i från tårna och lägger till ett ”ultra-” som förled till ”konservativ”, vilket ska förstås som hu och tvi vale.

Riksdagsmannen Ali Esbati (v) finner rentav att Teodorescus karriärhopp är ett medialt genombrott för Sverigedemokraterna, men något annat uttalande var kanske inte heller att förvänta sig därifrån.

Det är svårt att inte förundras över reaktionerna. De som främst borde ha synpunkter, av vad slag de vara må, är GP:s läsare och de kvarvarande socialliberala ledarskribenterna på redaktionen. Märkligt nog kommer emellertid kritik farande från alla möjliga håll: från kultur- och ledarskribenter på andra tidningar; från fristående debattörer; från riksdagsledamöter. Frågan infinner sig: är GP statligt ägd? Har vi alla en ekonomisk eller ideell andel i denna dagsavis, utan att vi ens har blivit tillfrågade? Varför ringde ingen till exempelvis mig och bad om min åsikt, innan befattningen tillsattes?

Vad reaktionerna visar, är dels hur svårt det svenska etablissemanget har att hantera åsikter och politiska orienteringar som inte passar in i den avgränsade åsiktskorridoren, dels hur menlös – för att inte säga meningslös – den socialliberala ledarsidan har kommit att bli.

Om vi ska börja med det förstnämnda, är det väl ändå i slutändan GP:s ägare som avgör vem som ska städslas som ledarskribent? Och om nu denna tillsättning innebär en utmaning av den politiska linje som andra ledarredaktioner och kulturskribenter driver, är inte detta bara en syreberikning av debatten? Ängslan inför det avvikande är påtaglig. De som annars, i andra sammanhang, koketterar med att de gillar olika, gillar inte alls olika.

Men vad som framförallt faller i ögonen, är hur den (social-)liberala ledarsidan som institution i Sverige har utvecklats till att bli en sammanfattning av etablissemangets dogmer och svenskt samförstånd, fjärran från forna tiders utmaningar. Du som inte bor i Göteborg (och för all del även du som bor där), kan du nämna vem som skriver ledarartiklar för tidningen idag? Kan du peka på hur GP:s ledare har gett upphov till någon animerad diskussion på sistone? Samma fråga kan ställas om flera andra socialliberala ledarsidor. Om man bortser från enskilda skribenters signerade insatser, såsom Mats Skogkär på Sydsvenskan och Susanna Birgersson på DN, är det andefattigt värre. Att läsa huvudledarna i den socialliberala pressen är, ärligt talat, ofta lika intressant som att se målarfärg torka.

Att utnämningen av Alice Teodorescu väcker gensvar och motstånd, visar – utöver den kuriösa sammanblandningen av statlig och privat opinionsbildning – att hon, med sin dragning åt den konservativa tanketraditionen, har någonting relevant och omstritt att säga om samtiden. Detta till skillnad från den ledarsida som på sin höjd kan förmå en vänsterinriktad folkpartist och en och annan nymoderat att känna sig lite klok och fin till morgonkaffet.

Fel fokus del II: I huvudet på Björn Söder

Publicerad den av

Egentligen hade förra söndagens inlägg kunnat räcka som kommentar till den gångna veckan. Och förmodligen även till den kommande. Och den därpå kommande. Allt fokus på Sverigedemokraterna; inget fokus på hur de politiska partier som har haft, och har närmast till, regeringsmakten tänker sig att Sverige ska klara av en invandring enligt dagens mönster och enligt Migrationsverkets prognoser. Idiotin fortsätter ostört.

DN fortsätter på inslagen väg, genom journalisten Niklas Orrenius ”i huvudet på Björn Söder”-reportage. Artikeln blir sedan underlag för nya braskande rubriker, som sedan ältas en ny runda bland kommentatorer av skilda slag. Nu är det framförallt Söders syn på begreppet ”nation” och vad det innebär att vara svensk i nationell mening som Orrenius försöker få grepp om, samt kallar in ”expertis” för att analysera.

Om man bortser från att detta, som sagt, är att lägga energi på fel saker, bör ändå Orrenius få ett visst erkännande för att han försöker få fram nyanser och knyter an till idéhistoria. Samma redovisningkrav som har ställts på den trevande och fumlande Björn Söder och på andra SD-företrädare, borde emellertid även ställas på företrädare för de sju andra riksdagspartierna.

Diskussion om nationsbegreppet är ingenting som på allvar har förekommit inom svensk politik på mycket länge. På sätt och vis är väl det ett sundhetstecken, men det har även skapat en illusion av att nationen – d v s en upplevd folkgemenskap, på grundval av vissa delade egenskaper – är någonting irrelevant, eller rentav någonting fult och farligt i sig. Visst är det oerhört viktig att nalkas ämnet med försiktighet, och – inte minst – ha förmåga att skilja på utsagor om vad som är (deskriptiva utsagor) och vad som bör vara (normativa utsagor). Just detta är en bristvara i den postmoderna idévärld som tycks ha tagit över det offentliga samtalet helt, där utsagor om hur saker och ting faktiskt förhåller sig genast uppfattas som sagesmannens önskan om hur det bör vara. För egen del har jag gjort ett försök till analys av dessa frågor här.

Till att börja med, är förekomsten av nationer som underbyggnad för demokratiska politiska enheter – må det vara stater, må det vara delstater/regioner – ett empiriskt faktum. Man kan tycka vad man vill om detta, men sambandet låter sig inte förnekas; bara förträngas. Och låt oss inte blanda ihop det privata med det övergripande och kollektiva. Att undertecknad trivs som fisken i vattnet i kosmopolitiska miljöer, betyder inte att en demokratisk stat, med den sammanhållning och lojalitet som krävs för dess funktionsduglighet, kan byggas på kosmopolitiska nätverk. Tyvärr, kan man för all del lägga till.

Det finns inkluderande nationer, såsom i USA:s fall, och det finns nationer där det är ytterst svåra att bli fullvärdig medlem. Att födas in i dubbla nationaliteter brukar inte vålla några problem. Björn Söder tycks i DN-artikeln vara inne på att dubbla nationaliteter skulle vara en omöjlighet, eller åtminstone problemfyllt, vilket är obegripligt. För de flesta nationer/kulturfolk är inte en enskild individs nationstillhörighet ett nollsummespel. Tvåspråkighet och god praktisk kännedom om två uppsättningar seder och bruk är vardagliga exempel på att nationstillhörigheter kan dubblas, utan att inkräkta på varandra.

Utifrån dessa förutsättningar, kan man sedan komma fram till olika slutsatser när det gäller avvägningen mellan intresset av att nation och politisk enhet (stat; delstat; region) sammanfaller och andra angelägna intressen. Detta är ingen enkel sak, men att förneka problemets existens är det dummaste man kan göra.

När journalister och flertalet rikspolitiker får höra någon opinionsbildare diskutera nationens betydelse, påminner reaktionsmönstret om det som man kan se hos ett barn som vägrar ta in en obehaglig sanning. Niklas Orrenius hör visserligen till de mer belästa reportrarna inom området, men ibland vinklas ändå frågorna och kommentarerna i hans reportage som om blotta tanken på att en demokratisk stat underbyggs av ett dominerande kulturfolk utgör Björn Söders föraktliga åsikt, snarare än ett ganska självklart faktum. ”Pappa, Björn sa ‘nation’!”

Björn Söders påståenden om det problematiska med dubbla nationaliteter förblir ogrundade, och för det förtjänar han hård kritik. Att över huvud taget resonera om nationen som förutsättning för ett demokratiskt styre, är däremot att återge erfarenheter från historia och samtid. Skilj på dessa ting. Men framförallt: byt fokus. Det rådet riktas både till Björn Söder och till alla dem som är besatta av Söder & Co.

Det sista vi behöver är officiella blodsprivilegier

Publicerad den av

Tidigare i veckan formulerade jag mitt hjärtas mening på Twitter om att människors ras och hudfärg borde tillmätas betydelse i samhällsdebatten, eller rentav läggas till grund för rättigheter:

https://twitter.com/sadeilan/status/537359579395670017

Detta spontana lilla utbrott fick stor spridning, och ledde även till några efterföljande meningsutbyten om kvotering. Jag menar varje ord i uttalandet. Snacket om ras (eller ”rasifiering”, som det brukar heta), färg och kön är ett gift som sprider sig i samhällskroppen från den akademiska och kulturella överheten. Det leder till att människor placeras i fack beroende på kön, färg och härkomst, samt till och med tillerkänns rättigheter beroende på dessa egenskaper. Ibland vill jag bara nypa mig i armen för att förhoppningsvis vakna upp ur denna skruvade dröm, i vilken personer som påstår sig kämpa mot orättvisor inget hellre vill än att blodsprivilegier ska inrättas.

Motargumentet som kastas fram lyder att just blodsprivilegier är någonting som ändå upprätthålls i dag, genom ”strukturer” som förtrycker och sållar bort. För att råda bot på detta, påstås det att vi måste uppmärksamma kön och ras, samt inrätta kvoter för olika personkategorier. Någonstans här märks en skillnad mellan, å ena sidan, de debattörer som menar att kvoteringen trots sina nackdelar är ett rimligt medel för att uppnå målet att riva de sagda strukturerna, samt, å andra sidan, de som anser att rättigheter grundade på kön och ras är ett självändamål, eftersom dessa kategorier är – och bör vara – betydelsefulla och måste få ”representation” i olika sammanhang. Sedan är det förstås många som glider mellan dessa två positioner, utan att riktigt sätta ned foten.

Den förstnämnda inställningen är naiv och kontraproduktiv; den sistnämnda är genomrutten. Att anta att kön och ras danar intressegemenskaper, vilka måste bli företrädda genom kvoter vid högskolor, i arbetslivet o s v, är att medvetet vilja trycka tillbaka den unika individen och frånkänna hennes förmågor all betydelse. Man vill tribalisera samhället och trivialisera det mänskliga intellektet. Jag har svårt att se detta som någonting annat än en strävan efter att dela in människor i kaster utifrån raskarakteristik. Vilket är en ovanligt dum idé.

Men även tanken att kvotering framgångsrikt kan användas som medel, snarare än att vara ett självändamål, är behäftad med stora brister. Om målet är att förmå samhället att helt bortse från faktorer såsom kön och hudfärg, kan jag för mitt liv inte förstå hur kvotindelning baserad på just sådana egenskaper skulle kunna leda i rätt riktning. Strävan efter att rekrytering och befordran enbart ska bygga på mätbara egenskaper som är relevanta för verksamheten, får sig en allvarlig knäck om just de irrelevanta egenskaperna blir styrande vid kvotindelning. Vi blir, liksom dagens politiska vänster, besatta av det som vi egentligen skulle ge fanken i.

Vidare för dagens vänsterpolitiker (och många socialliberaler) sin bevisning baklänges. Tesen att diskriminering och ”strukturer” är orsaken till skevheter i utfallet behöver aldrig styrkas – den hålls bara för sann, varefter det blir en smal sak att finna ”bevis” för idén i statistiken. Olikheter i utfall måste emellertid inte bero på uteslutning och bortsållning på grund av kön eller hud; de kan lika gärna bero på genomsnittliga beteendeskillnader, socioekonomiska faktorer som gör att vissa grupper har sämre utbildning, o s v. Somligt pekar på att saker och ting behöver förbättras och förändras. Annat behöver inte i sig vara något problem. Det viktiga för samhället i sin helhet är att den som har viljan och förmågan får komma till sin rätt. Skicklighet och förtjänst måste vara ledstjärnor i en framgångsrik kultur.

För all del: människan är funtad på så sätt att hon söker sina likar. Kaka söker maka; lika barn leka bäst. Sverige har därtill en ovanligt konformistisk kultur, med ett socialt finlir som kan vara svårt att avkoda. Detta förändras inte med hjälp av blodsprivilegier. Sällan är metaforen om att gå ur askan in i elden mer träffande.

När någon vill stänka brunfärg ställer DN Kultur upp

Publicerad den av

Att Dagens Nyheters kultursida är en lekstuga för självupptagna rödgardister som inte kan sina ämnen, är inte direkt någon nyhet. Likväl kan jag inte undgå att häpna över vilka texter som bedöms som publiceringsbara. Finns det inte någon nedre gräns för vad DN:s läsare ska behöva ta emot? Förmodligen inte, med tanke på ett av de senare alstren.

Låt oss emellertid behandla Kajsa Ekis Ekmans text med rubriken ”Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt” på allvar, i stället för att stanna vid pajkastning. Var finns bristerna? Låt oss ta det hela från början till slut.

Ekis Ekman inleder med påståendet att ”de intellektuellas reaktioner på SD:s framgångar är att vandra genom en terapisession”. De intellektuella, i bestämd form. Här infinner sig förstås misstanken att Ekis Ekmans definition av ”intellektuella” inte överensstämmer med min egen. I synnerhet inte i bestämd form. Möjligen har hon återkommande skribenter på DN Kultur i tankarna.

Sedan sägs ”fascismen” ha vuxit under de senaste två decennierna i Europa. Här kommer nästa definitionsproblem, som utgör en av de stora bristerna i artikeln. Vad är fascism? Varför skulle det vara rimligt att kalla en brokig skara partier, med värnandet av nationen och motstånd mot den invandringspolitik som förs i respektive land som gemensam nämnare, för fascistiska? Möjligen kommer förklaringen till Ekis Ekmans definition några rader längre ned, genom hänvisningarna till Ann Heberlein och Henrik Arnstad. Den sistnämnde anser t ex på fullaste allvar att Norge numera leds av en fascistregim. Ekis Ekman ansluter sig till Arnstads språkmanipulerande aktivism. Det som skulle ledas i bevis, d v s att exempelvis SD, DF eller UKIP är fascister, blir i stället ett ideologiskt påbud:

”Det gäller att se till att fascism inte normaliseras, att den inte får utrymme i medierna, att den inte omtalas med andra ord såsom ‘främlingsfientlighet’ eller ‘invandringskritik.'”

De är fascister för att…de är fascister. Därför måste vi trumma in i allas huvud att de är, just det, fascister.

Den stora förvirringen och historielösheten framkommer dock när Ekis Ekman, helt i enlighet med kända marxistiska tankebanor, börjar söka efter materiella förklaringsmodeller. Hon spekulerar i att stora klassklyftor och ekonomiska kriser skulle kunna leda till ”fascism” (jag är tvungen att använda mig av citationstecken, eftersom hennes definition av fascism, som sagt, kan omfatta allt möjligt).

”Att det finns ett samband mellan fascism och ekonomiska kriser står ganska uppenbart. Fascismen uppstod efter den stora depressionen och försvann under de gyllene åren 1945-1980: samma period då fascismen var frånvarande från västvärldens politiska liv var också den period då väst inte genomgick en enda kris.”

Nej, Kajsa Ekis Ekman, den fascism som faktiskt finns i sinnevärlden uppstod inte efter den stora depressionen, utan under årtiondet dessförinnan. I Sydeuropa kan man inte heller tala om något försvinnande under 1945-1980. Och skulle inte väst ha genomgått en enda kris under denna period? Har inte Ekis Ekman hört talas om oljekrisen? Att Storbritannien under 1970-talet var i ett ekonomiskt moras?

Sedan kommer nästa fantasifulla tes: för att ”kväva den unga demokratin i sin linda” stöttade ”storkapitalet” fascismen under 30-talet, då den sistnämnda, enligt Ekis Ekman, ”uppstod i Italien och Tyskland”. Förutom en påminnelse om att dateringen åter är felaktig, kan det vara på sin plats att erinra om att den utomstående part som särskilt bör utpekas för att ha stärkt fascismen är vänsterextremismen. Mussolini var t ex inledningsvis socialist. Hoppet från det ena till det andra gjordes av många.

Därefter blir det riktigt, riktigt rörigt. Å ena sidan menar Ekis Ekman att ”kapitalet” inte längre är i behov av något samarbete med fascister, till följd av globaliseringen och socialismens försvagning. Å andra sidan påstår hon att det likväl finns något slags samband mellan de två, genom att det som hon kallar fascism skulle springa ur många års nyliberal kapitalism. Inte som en reaktion, utan som ett rättfärdigande och teoretiskt stöd. Frågan som då pockar på ett svar, lyder varför sambandet mellan fri marknadsekonomi med stora förmögenhetsskillnader och fascism (denna gång i ordets rätta bemärkelse) ofta är det omvända. Varför har inte USA och Storbritannien några starka politiska rörelser som ens ligger i närheten av fascism? Ekis Ekman saknar helt empiri för sin hemmasnickrade tes.

Det bestående intrycket av Kajsa Ekis Ekmans inlägg är att hon väldigt gärna ville stänka lite brunfärg på kapitalismen, kosta vad det kosta vill i bristande sammanhang och sakfel. Och DN Kultur ställde, sin vana trogen, upp.

Ett väldigt svenskt credo

Publicerad den av

I den jargong som snurrar runt bland svenska politiker och politiska kommentatorer, finns det ett uttryck som har en särskilt framstående ställning – ja, nästan som ett slags trosbekännelse. Jag syftar förstås på devisen ”alla människors lika värde”. Detta credo anses vara silen som skiljer agnarna från vetet, de onda från de goda, i samtidsdebatten. Vilket egentligen är märkligt, ty uttrycket är obegripligt.

I den svenska översättningen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948, lyder portalparagrafen såhär:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Sannolikt har uttrycket ”alla människors lika värde” sitt ursprung i just denna översättning. Svenska är dock inget officiellt FN-språk. På engelska, som däremot har en sådan ställning, står det ”equal in dignity and rights”. Textförfattarna har alltså inte använt det i sammanhanget svårförståeliga och materialistiska ordet ”värde” (value; worth), utan vad som faktiskt står är att alla människor är födda lika vad gäller värdighet och rättigheter. Franskan talar om ”dignité”, spanskan om ”dignidad”, arabiskan om ”karaama”. Om vi går över till icke officiella FN-språk i svenskans närhet, står det ”Würde” på tyska, inte ”Wert”, och ”værdighed” på danska, inte ”værdi”. Sammantaget tycks alltså svenskan vara ganska ensam om sitt ordval. Visst – även konceptet ”lika rättigheter” är svårförståeligt om avsikten är att det ska tillämpas i varje konkret fall, och portalparagrafens ändamål är väl främst att ange tonen och andan för resten av dokumentet. Min poäng är dock att de som har översatt texten till svenska har gjort det hela ännu mer förvirrande, genom att använda det flyktiga begreppet ”värde”, som ju inte alls är liktydigt med ”värdighet”.

De som hänvisar till ”alla människors lika värde” som argument i debatter, borde förstås fråga sig vad deras trossats innebär i praktiken. Vem är det egentligen som åläggs att göra denna värdering? Åligger det var och en att behandla alla Jordens människor lika, i alla sammanhang? Är t ex ens egna barn och valfri person på andra sidan jordklotet, eller, för den delen, i grannhuset, berättigade till samma hänsyn och omtanke? De flesta betraktar nog ett sådant beteende som direkt sinnesrubbat och grund för tvångsomhändertagande av barnen. En sådan självutplånande altruism är i själva verket inte mänsklig, och förutsätter något slags utopisk, centraliserad, världskommunistisk superstat. Å andra sidan – är inte just detta en rättrogen tillämpning av ”alla människors lika värde”?

Om vi lämnar individnivån och lyfter oss till ett statligt plan, uppstår förstås samma typ av fråga. Varför ska svenska staten bevärdiga sina medborgare allehanda förmåner, vilka inte utlänningar kan åtnjuta? Visst kan medborgarskapet även medföra plikter, men om man tar barn som exempel – varför ska svenska staten skydda och ge stöd åt svenska barn, på ett sätt som mer än 99,9 % av världens barn inte är berättigade till? Och vice versa, hur kan andra stater ge sina egna medborgare förmåner, vilka en nödställd svensk aldrig kan räkna med? Strider inte detta mot devisen ”alla människors lika värde”?

Om man menar allvar med uttrycket, har jag svårt att se någon annan utväg än att ställa sig bakom en upplösning av de mänskliga smågemenskaperna och mänsklig livsföring såsom vi känner den. Därmed lyder min slutsats att varken en person eller en institution bör värdera alla människor på Jordens rund lika. Det vore rentav moraliskt förkastligt.

När vi har gjort upp med den förljugna trossatsen, finns det förstås andra viktiga likhets- och rättviseprinciper med desto större aktualitet. Likhet inför lagen. Meritokrati och antidiskriminering i staten. För att inte tala om respekten för alla människors värdighet och rätt till ett värdigt bemötande.

Vore det inte rimligt med en ny, mer ackurat översättning av första artikeln i FN-deklarationen? Av någon anledning tror jag inte att ärendet står högt uppe på svenska dagordningar.

Invandring förutsätter en sammanhållen nation

Publicerad den av

En som då och då träffar mitt i prick med sina aforismer är den engelske filosofen Roger Scruton, som har blivit något av samtidskonservatismens främste tänkare. Det följande citatet förtjänar verkligen ordentlig eftertanke.

https://twitter.com/Scruton_Quotes/status/521924068195696640

Med denna mening pekar nämligen Scruton på det faktum att nationen utgör den samtida invandringens förutsättning, vilket också innebär att om invandringen får sådan karaktär att den tunnar ut den nationella sammanhållningen, går till slut bådadera om intet.

Mänskliga fri- och rättigheter bygger på att det finns en understödjande, allmän lojalitet gentemot de gemensamma institutioner vilkas uppgift det är att värna och förverkliga dessa rättigheter. Mänskliga rättigheter kan inte bli verklighet i tomma intet, utan en underbyggande infrastruktur. Om vi till detta lägger att staten även genom omfattande beskattning ska omfördela tillgångar till människor med tillfälliga eller särskilda behov, blir detta med viss lojalitet gentemot det allmänna och hög samhällsmoral än viktigare.

Av det sagda följer att invandring med nödvändighet måste regleras. Inte bara för att ta till vara de befintliga medborgarnas intressen, utan även för att landet på sikt ska kunna fungera som en säker hamn för människor med verkliga flyktbehov.

Scrutons uttalande visar också varför den politiska vänstern i allmänhet och den identitetspolitiska vänstern i synnerhet inte har begripit någonting. De som på fullaste allvar ifrågasätter nationens och gränsernas existensberättigande försöker helt enkelt slita sönder den väv av samhörighetskänslor och ömsesidig solidaritet som i sin tur en fungerande asylpolitik (och vänsterpolitik, för den delen) förutsätter. Med utopism och slagord ska de förhatliga gränserna rivas. Men vad kommer att återstå efter att dessa livsfarliga seloter har lekt färdigt?

Det märkliga är egentligen inte att det finns djupt troende ideologer inom den identitetspolitiska sfären. Det märkliga, tillika särskilt bekymmersamma, är att merparten av Sveriges liberaler är hjärntvättade med samma tvättmedel.

Om rökgranaten ”islamofobi”

Publicerad den av

Begreppet islamofobi och alla hänvisningar dit som sker i samhällsdebatten tillhör samtidens stora absurditeter. I Sverige stämplar exempelvis organisationen Sveriges Unga Muslimer (SUM), där för övrigt det nyblivna statsrådet Mehmet Kaplan har varit ordförande, i tid och otid sina debattmotståndares uttalanden som islamofobiska. Nu senast har det skett i ett replikskifte med ledarskribenten och krönikören Sakine Madon. I somras pågick ett utdraget gräl mellan SUM:s nuvarande ordförande, Rashid Musa, och terrorforskaren Magnus Ranstorp. Upprinnelsen till det var att Ranstorp undrade ifall SUM någon gång hade tagit avstånd från terrororganisationen Islamska Staten, vilket bemöttes av Musa med påståendet att Ranstorp skulle ha krävt ett avståndstagande från föreningen för handlingar begångna av muslimer i Syrien och Irak, vilket sades vara islamofobiskt.

Om vi börjar med den sistnämnda anklagelsen, ter det sig minst sagt som berättigat att fråga Sveriges främsta muslimska ungdomsorganisation ifall den faktiskt förhåller sig till det faktum att unga svenska medborgare i islams namn tar värvning i Mellanösterns – och troligen världens – vidrigaste terrorgrupp. Allra helst om SUM har anspråk på att vara en förebild för unga muslimer i Sverige. Men svaret blev genast det vanliga: islamofobi, islamofobi och åter islamofobi. SUM har inte något ansvar för vad enskilda muslimer hittar på i religionens namn, heter det, och att antyda motsatsen vore islamofobiskt. Nu låg det ju inte någon premiss om kollektivt ansvar i Ranstorps fråga, utan det var väl snarare SUM:s uppenbara ovilja att över huvud taget göra någonting i rollen som ledande muslimsk ungdomsorganisation i Sverige – därtill uppumpad med skattemedel – som väckte viss förundran. Att SUM:s ordförande till och med slingrar sig inför en så enkel och rak fråga som ifall han fördömer Islamska Staten, framgick vid SVT:s utsändning av ”Debatt” den 18 september 2014. Påståendena om islamofobi tjänar då som rökridå, bakom vilken organisationen och dess ordförande kan gömma sig när det ställs besvärliga frågor.

Islamofobibegreppet är i sig självt förrädiskt. Islam är en tro, ett idésystem och en mångfacetterad tradition, liksom kristendomen. Alla personer som har en religionskritisk utgångspunkt torde därför bära på en släng av ”islamofobi”, liksom ”kristofobi”, ”hindufobi”, och så vidare. Islam har därtill, liksom kristendomen (men inte judendomen), synnerligen låga trösklar för antagning av konvertiter, varför den etniska kopplingen är svag. Att uttrycka kritik mot islam och rentav motstånd mot hela idésystemets grundvalar låter sig därför göras, utan att minsta gnutta fientlighet med nödvändighet måste riktas mot utövarnas personliga egenskaper, bortom religionen. Självfallet förekommer det en hel del osakliga angrepp på islam, varvid en allmän antipati mot främmande människor med andra trosuppfattningar kan misstänkas, men så måste alltså inte vara fallet.

Islam är, som sagt, en mångfacetterad tradition, som inte minst rymmer stor konstnärlig och arkitektonisk skönhet. Samtidigt är det uppenbart att betydande delar av islam idag har kantrat ned i en totalitär kult som har orsakat civilisatoriska sammanbrott i Mellanöstern och även hotar stora delar av västvärlden. Men varför just islam? Måhända ligger det en ovanligt militant och totalitär tradition i religionens historia. Kanske är det den olyckliga korsbefruktningen mellan de religiösa urkunderna och de totalitära idéerna i 1900-talets Europa som spökar. En viktig aspekt, som aldrig får glömmas bort i debatten, är att islam har fått rollen som sammanbindande kitt i en arabvärld vars klansamhällen aldrig har rubbats i grunden och vars nationsbildningsprocesser har misslyckats. De monoteistiska religionernas stora anspråk på en Gud, en Sanning och ett Lyckorike tycks dessutom ha en särskild förmåga att dyka upp som politiska mutationer, med förödande följder. Har kristendomen och judendomen utvecklat spärrar mot rent politisk och militant hänryckning, som delar av dagens islam saknar?

Frågorna är många. En sak är säker: det blir inte bättre för att vi inte tillåts prata om ämnet, bara för att någon slänger in rökgranaten ”islamofobi” – en korsning mellan postkoloniala läror om skuld och identitetspolitiska idéer om att trosbekännelser inte får ”kränkas”. Kristendomen och i viss mån judendomen får angripas utan spärrar, medan islam måste behandlas med silkesvantar. Se bara hur man har förhållit sig till Lars Vilks i Sverige.

Först och främst är det, naturligtvis, muslimerna själva som drabbas hårdast av dylika samtalsförbud.