När någon vill stänka brunfärg ställer DN Kultur upp

Att Dagens Nyheters kultursida är en lekstuga för självupptagna rödgardister som inte kan sina ämnen, är inte direkt någon nyhet. Likväl kan jag inte undgå att häpna över vilka texter som bedöms som publiceringsbara. Finns det inte någon nedre gräns för vad DN:s läsare ska behöva ta emot? Förmodligen inte, med tanke på ett av de senare alstren.

Låt oss emellertid behandla Kajsa Ekis Ekmans text med rubriken ”Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt” på allvar, i stället för att stanna vid pajkastning. Var finns bristerna? Låt oss ta det hela från början till slut.

Ekis Ekman inleder med påståendet att ”de intellektuellas reaktioner på SD:s framgångar är att vandra genom en terapisession”. De intellektuella, i bestämd form. Här infinner sig förstås misstanken att Ekis Ekmans definition av ”intellektuella” inte överensstämmer med min egen. I synnerhet inte i bestämd form. Möjligen har hon återkommande skribenter på DN Kultur i tankarna.

Sedan sägs ”fascismen” ha vuxit under de senaste två decennierna i Europa. Här kommer nästa definitionsproblem, som utgör en av de stora bristerna i artikeln. Vad är fascism? Varför skulle det vara rimligt att kalla en brokig skara partier, med värnandet av nationen och motstånd mot den invandringspolitik som förs i respektive land som gemensam nämnare, för fascistiska? Möjligen kommer förklaringen till Ekis Ekmans definition några rader längre ned, genom hänvisningarna till Ann Heberlein och Henrik Arnstad. Den sistnämnde anser t ex på fullaste allvar att Norge numera leds av en fascistregim. Ekis Ekman ansluter sig till Arnstads språkmanipulerande aktivism. Det som skulle ledas i bevis, d v s att exempelvis SD, DF eller UKIP är fascister, blir i stället ett ideologiskt påbud:

”Det gäller att se till att fascism inte normaliseras, att den inte får utrymme i medierna, att den inte omtalas med andra ord såsom ‘främlingsfientlighet’ eller ‘invandringskritik.'”

De är fascister för att…de är fascister. Därför måste vi trumma in i allas huvud att de är, just det, fascister.

Den stora förvirringen och historielösheten framkommer dock när Ekis Ekman, helt i enlighet med kända marxistiska tankebanor, börjar söka efter materiella förklaringsmodeller. Hon spekulerar i att stora klassklyftor och ekonomiska kriser skulle kunna leda till ”fascism” (jag är tvungen att använda mig av citationstecken, eftersom hennes definition av fascism, som sagt, kan omfatta allt möjligt).

”Att det finns ett samband mellan fascism och ekonomiska kriser står ganska uppenbart. Fascismen uppstod efter den stora depressionen och försvann under de gyllene åren 1945-1980: samma period då fascismen var frånvarande från västvärldens politiska liv var också den period då väst inte genomgick en enda kris.”

Nej, Kajsa Ekis Ekman, den fascism som faktiskt finns i sinnevärlden uppstod inte efter den stora depressionen, utan under årtiondet dessförinnan. I Sydeuropa kan man inte heller tala om något försvinnande under 1945-1980. Och skulle inte väst ha genomgått en enda kris under denna period? Har inte Ekis Ekman hört talas om oljekrisen? Att Storbritannien under 1970-talet var i ett ekonomiskt moras?

Sedan kommer nästa fantasifulla tes: för att ”kväva den unga demokratin i sin linda” stöttade ”storkapitalet” fascismen under 30-talet, då den sistnämnda, enligt Ekis Ekman, ”uppstod i Italien och Tyskland”. Förutom en påminnelse om att dateringen åter är felaktig, kan det vara på sin plats att erinra om att den utomstående part som särskilt bör utpekas för att ha stärkt fascismen är vänsterextremismen. Mussolini var t ex inledningsvis socialist. Hoppet från det ena till det andra gjordes av många.

Därefter blir det riktigt, riktigt rörigt. Å ena sidan menar Ekis Ekman att ”kapitalet” inte längre är i behov av något samarbete med fascister, till följd av globaliseringen och socialismens försvagning. Å andra sidan påstår hon att det likväl finns något slags samband mellan de två, genom att det som hon kallar fascism skulle springa ur många års nyliberal kapitalism. Inte som en reaktion, utan som ett rättfärdigande och teoretiskt stöd. Frågan som då pockar på ett svar, lyder varför sambandet mellan fri marknadsekonomi med stora förmögenhetsskillnader och fascism (denna gång i ordets rätta bemärkelse) ofta är det omvända. Varför har inte USA och Storbritannien några starka politiska rörelser som ens ligger i närheten av fascism? Ekis Ekman saknar helt empiri för sin hemmasnickrade tes.

Det bestående intrycket av Kajsa Ekis Ekmans inlägg är att hon väldigt gärna ville stänka lite brunfärg på kapitalismen, kosta vad det kosta vill i bristande sammanhang och sakfel. Och DN Kultur ställde, sin vana trogen, upp.

Annonser