Mindretalsvisan – valsång för de sex sammansvurna

It’s Only a Paper Leaf

Melodi och inspiration: It’s Only a Paper Moon

Say, its only a paper leaf
Acting firm as a solid tree
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Yes, it’s only a minor group
We pretend it’s democracy
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Without your faith
It’s a rum ‘n frido slush
Without your faith
Annie’s left with no gun in the bird cherry brush

It’s a batra and birchgrove world
Just as phony as it can be
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

It’s phony it’s plain to see
How happy I would be
If you believed in me

Annonser

Abdikeringskoalitionen

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.

Varianter på samma tema: fel fokus

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.

Beprövad erfarenhet talar för värnplikt

Frågan om värnpliktens återinförande har fått särskild aktualitet i och med den senaste tidens ökade anspänning i och ovanför Östersjön, samt Socialdemokraternas allt tydligare ställningstagande för en sådan reform. Sveriges bristande försvarsförmåga har dessutom påtalats många gånger de senaste åren, inte minst av överbefälhavaren själv, genom det ampra utspelet om att landet torde stå emot ett militärt angrepp på en geografisk front i ca en vecka. I och med att även Sverigedemokraterna och Folkpartiet drar åt värnpliktshållet, ser det faktiskt ut som att ungefär halva riksdagen kan tänkas ge sitt stöd i nuläget.

Från liberalt sinnade skribenter möter tanken på tvångsvärvning till försvarsmakten en del motstånd. En som har gett sig in i debatten med särskild frenesi, är magasinet Neos redaktör Mattias Svensson, som förkastar värnplikten med eftertryck i ett inlägg på SVT Opinion. Emellertid är Svenssons argumentation inte särskilt övertygande.

Han inleder med argumentet att tvånget i sig är någonting förkastligt. I andra sammanhang har han likställt det med tvångsarbete; ja, rentav med slaveri. Som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen blir jag genast skeptisk till denna typ av extrapolering in absurdum, eller – om man så vill – variant av skuldbeläggning genom associering. Trälar tvångsarbetar, alltså skulle allt tvång vara av ondo. Vidare är Svenssons argumentation ett typexempel på hur samtida liberaler ofta går in i tunnelseende och missar de stora sammanhangen – ja, de fundament som själva den liberala samhällsordningen vilar på.

Historien lär oss att det är viktigt att kunna försvara sig, i synnerhet om det finns mycket som är värt att försvara. Såsom, exempelvis, de liberala värden som undertecknad, Mattias Svensson m fl ställer oss bakom. Förhållandevis små länder måste då ofta väga upp sin litenhet genom ett brett folkligt deltagande i det militära. Som medborgare i en stat värd att försvara följer både rättigheter och plikter. Man har som utgångspunkt en plikt att följa lagar som är konstitutionellt riktiga. Man måste betala skatt till det gemensamma. Man är faktiskt tvingad att sätta sina barn i skola, och barnen tvingas därmed att delta i utbildningsverksamheten. Jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri är verkligen haltande – värnplikten är främst en obligatorisk utbildning till förmån för landet, inte utförandet av ett arbete, vilket som helst. Liknelsen är helt historielös.

Svenssons andra argument, gällande de samhällsekonomiska kostnaderna, har jag svårare att utvärdera och bemöta. Det är möjligt att värnplikten i det stora hela är en dyr försäkringspremie, när allt vägs in. Jag kan bara konstatera att det i så fall är en premie som ett litet land med förhållandevis god samhällsordning bör vara redo att betala. Här bör även framhållas de positiva biverkningar som ett värnpliktssystem kan föra med sig – för integrationen, för unga mäns självdisciplin, o s v. Det raljeras ibland i debatten över dessa bieffekter. Jag skulle inte göra det, i synnerhet inte när det gäller den potentiella betydelsen för integrationen. I synnerhet i dagens Sverige.

Det tredje argumentet som läggs fram i Svenssons artikel är något som jag finner snudd på absurt. Här tycks en annan liberal tankefigur spöka – att automatiskt utgå från ekonomisk teori och tillämpa teorin strikt, utan att se sig omkring. Världens mest värnpliktsgenomsyrade stat, Israel, råkar jag veta ett och annat om. Svenssons antagande om nedvärdering av soldaters liv och hälsa när tillgången på manskap är säkrad möter här ett svidande nederlag. Soldaterna ses som ”våra pojkar” på ett sätt som kan vara svårt att förstå för utomstående. Som hela nationens barn. Det kan ta sig så starka uttryck att man ibland kan undra om det hela inte går för långt, när exempelvis unga människor dagligen skadas och omkommer i trafiken. Det finns alltså faktorer i ett värnpliktsförsvar som med besked kan väga upp farhågan om nedvärderingen av unga människors liv. Det hela kommer nog mer an på den allmänna synen på individens rättigheter som råder i samhället.

Om argumentet enbart ska förstås som att ett stort, garanterat utbud av ”arbetskraft” i regel hämmar den tekniska utvecklingen, stämmer ju detta på en fri arbetsmarknad, men jag sätter stora frågetecken vad gäller tillämpligheten i värnpliktssammanhang. Man kan ju undra varför inget litet land med behov av ett starkt försvar har kommit fram till detta. Och Israel är ju inte precis militärteknologiskt efterblivet.

Nej, det är dags att Allianspartierna tänker om och gör upp med (s) och (sd) i försvarsfrågan om en ordentlig värnpliktsreform. Lyssna mer till liberalkonservativ klokskap än till nettoliberalt testuggande.

Viljeförklaring inför fientlig riksdag och befolkning

Frågan är hur mycket ord som ska ödslas på en regering vars regeringsförklaring, precis som PJ Anders Linder har påpekat, snarare är ett förhandlingsunderlag till riksdagen än ett besked om vad som komma skall. Av samma anledning är det osäkert om Stefan Löfvens ministär ens kommer att kunna sitta kvar året ut.

Mycket hänger på hur mycket allianspartierna i opposition är beredda att slå knut på sig själva för att undvika att tillsammans med Sverigedemokraterna fälla regeringen i någon avgörande fråga. SD:s nej-röst vid utnämningen av statsminister är ett tecken på att partiet inte har någonting emot att se Löfven och hans lag bita i gräset. Efter fyra år i frysfacket lär dessutom Jimmie Åkesson, med alla nya väljare i ryggen, ha andra planer för den tid som kommer. Samtidigt har vi tre små allianspartier och ett sargat Moderaterna, vilka inte har råd med ständiga krumsprång och taktikröstning för att till varje pris rädda Löfven och hålla Åkesson borta. Deras väljare är nämligen föga imponerade av dylik akrobatik. Det är således upplagt för nyval någon gång under innevarande mandatperiod.

Om man ändå ska säga några ord om det S-Mp-lag som har formerat sig, är det framförallt bristen på rutin som faller i ögonen. Av 24 ministrar är det endast sju som har hunnit fylla 50, vilket innefattar Löfven. Likaså är det anmärkningsvärt hur få det är som har annan bakgrund än partipolitik eller verksamhet inom en av etablissemanget omhuldad intresseorganisation. Regeringen befäster ytterligare bilden av samtidens toppolitiker som ett slags hov som cirkulerar och intrigerar runt maktens grytor. Då och då plockas någon ny förmåga in i de innersta finrummen. Det hela påminner inte så lite om Göran Perssons era, då folk på allvar började undra ifall ställningen som statsråd var en typ av praktikplats.

Regeringsförklaringen, som vi alltså måste betrakta som ett slags viljeförklaring inför en i huvudsak fientlig riksdag och befolkning, var en erbarmerlig historia. Ett genomgående tema var alla nya nationella råd och institut. Så brukar det låta när man vill fejka handlingskraft. Statens ideologiproducerande delar lär fortsätta att växa och nya jobb skapas åt vilsna akademiker. Vidare märktes tydliga identitetspolitiska inslag, med Socialdemokraternas vänsterflygel och Miljöpartiet som avsändare. Utnämningen av personer som Mehmet Kaplan och SSU-ordföranden Gabriel Wikström till ministrar säger också en del om vad som väntar. Detta samtidigt som orsaken till regeringsskiftet var att SD tog fler väljare från alliansen än från vänsterblocket. Det är sannerligen en skruvad situation…

Å andra sidan ska inte den identitetspolitiska svängen överdrivas. Alliansen har i mångt och mycket låtit samma vansinne få sprida sig inom statsapparaten och kommunerna under sina åtta år vid makten. Skillnaden ligger möjligen i att vi nu har en hel regering som dubbar galenskapen till officiell politik. Kanske är det lika bra att så sker, eftersom detta på allvar kan väcka en bred motrörelse.

Men nu märker jag att spekulationerna drar iväg. Vi vet ju inte ens om korthuset står kvar om två månader.

Stoppa fyllekörningen

Det här kunde ju ingen förutse, sade avgående socialminister Göran Hägglund under valvakan. Hägglunds uttalande kan tjäna som det yttersta beviset för hur toppolitikerna har svävat iväg och kapat banden med folket. Skulle det vara så svårt att förutse att folk blir oroliga och reagerar inför en migrationspolitik som i förlängningen faktiskt kan medföra – och detta är ren matematik och varken myt eller främlingsfientlighet – att Sverige inom några få decennier har en förvandlats till kulturell oigenkännlighet?

För en sak ska vi ha klar för oss, nu när nya slagord om att ”87 % gillar öppenhet” genast smids av samma krafter som redan har bevisat att de är Sverigedemokraternas bästa valarbetare. Det finns också ett väldigt mörkertal av oro och frustration bland dessa 87 procent.

Svensken i gemen gillar utländska influenser och inflyttade medborgare som kan integreras och bidra till det gemensamma bästa. Rasism har inte mycket att hämta, och hjärtat står öppet. Det är dock en helt annan sak att, såsom makteliten nu har gjort, begära att svensken inte ska ha något att invända mot en långsiktig kulturell omdaning utan motstycke och risk för upplösning av samhället. Att även vilja framhålla den egna kulturen som ett värde som ska tas med i sammanvägningen, har ingenting med främlingsfientlighet att göra. Det är snarare ett försök till normalisering.

Valresultatet kan liknas vid att betydande delar av folket vill ta bilnycklarna från en berusad bilförare. Många önskar att fyllekörningen ska upphöra. Om det bara sker en tillnyktring, får föraren gärna sätta sig bakom ratten igen.

Frågan är förstås bara när föraren ska lyckas se igenom alkoholdimmorna.

Lästips: Till sammanhållningens försvar

Rakt in i skymningszonen

Igår eftermiddag ankom jag så Kastrup och tog tåget över bron. Är ni medvetna om att det nordiska ljuset i september är någonting väldigt egenartat och vackert? Det är milt och en smula drömskt. Landskapet liksom marineras i det och går upp i det, istället för att ta betäcknig, som i Tel Aviv (denna sommar i dubbel bemärkelse). Omgivningens skönhet står dock i bjärt kontrast till det fula som utspelar sig så fort man slår på radion eller TV:n.

På radion berättas om vad Jimmie Åkesson gör med sina egna, privata pengar. På TV står sju partiledare och förklarar för Jimmie Åkesson att gränsen mellan bottenlös ondska och sublim godhet utgörs av Migrationsverkets dagsaktuella tillämpning av utlänningslagen. Och jag undrar stilla för mig själv om jag har kommit till rätt land. Flygplanet kan ju ha farit in i en Stephen Kingsk ögla i rumtiden någon stans över Polen, vad vet jag?

Jag är inte alls road av att skriva texter om behovet av sans och rimliga begränsningar vad gäller mottagandet av asylsökande, familjesammanföringar och billig arbetskraft. Emellertid har hela det svenska etablissemanget lämnat den konkreta verkligheten bakom sig, där svåra kompromisser och sunt förnuft är nödvändiga beståndsdelar. Ibland får jag intrycket att sju av åtta riksdagspartier har anammat en så änglalik självbild, att de inte förmår hantera det faktum att alla är för regleringar inom migrationsområdet, varför de i hemlighet hoppas att någon annan ska göra det skitiga jobbet åt dem. Det åttonde riktsdagspartiet har ju ändå ett skitigt förflutet och tar i för mycket, så då kan man ju låta det partiet ta hand om allt som har med de skitiga begränsningarna att göra, tycks den allmänna uppfattningen lyda. Jag kan inte bli annat än förundrad, sedan redigt förbannad. Ni vill alltså att jag m fl ska göra jobbet åt er, era bigotta ärtprinsessor! Jag börjar förstå varför ni hoppas på ett mirakel från EU, så att ni själva slipper att fatta de svåra besluten.

Nej, jag vill inte höra mer om Åkessons spelande. Nej, jag vill inte höra någon imbecill kärleksmonolog av Björn Ranelid (kärlek och politik är för övrigt två storheter som ska hållas väldigt hårt åtskilda). Nej, jag vill inte att fler lokalpolitikers privatliv ska förstöras p g a ett knippe idiotiska yttranden på nätet. Nej, jag vill inte se mer spelad, självrättfärdig indignation.

Jag vill se allsidig belysning, jämvikt, förnuft och handling.