Det här kunde ju ingen förutse, sade avgående socialminister Göran Hägglund under valvakan. Hägglunds uttalande kan tjäna som det yttersta beviset för hur toppolitikerna har svävat iväg och kapat banden med folket. Skulle det vara så svårt att förutse att folk blir oroliga och reagerar inför en migrationspolitik som i förlängningen faktiskt kan medföra – och detta är ren matematik och varken myt eller främlingsfientlighet – att Sverige inom några få decennier har en förvandlats till kulturell oigenkännlighet?

För en sak ska vi ha klar för oss, nu när nya slagord om att ”87 % gillar öppenhet” genast smids av samma krafter som redan har bevisat att de är Sverigedemokraternas bästa valarbetare. Det finns också ett väldigt mörkertal av oro och frustration bland dessa 87 procent.

Svensken i gemen gillar utländska influenser och inflyttade medborgare som kan integreras och bidra till det gemensamma bästa. Rasism har inte mycket att hämta, och hjärtat står öppet. Det är dock en helt annan sak att, såsom makteliten nu har gjort, begära att svensken inte ska ha något att invända mot en långsiktig kulturell omdaning utan motstycke och risk för upplösning av samhället. Att även vilja framhålla den egna kulturen som ett värde som ska tas med i sammanvägningen, har ingenting med främlingsfientlighet att göra. Det är snarare ett försök till normalisering.

Valresultatet kan liknas vid att betydande delar av folket vill ta bilnycklarna från en berusad bilförare. Många önskar att fyllekörningen ska upphöra. Om det bara sker en tillnyktring, får föraren gärna sätta sig bakom ratten igen.

Frågan är förstås bara när föraren ska lyckas se igenom alkoholdimmorna.

Lästips: Till sammanhållningens försvar