Rakt in i skymningszonen

Igår eftermiddag ankom jag så Kastrup och tog tåget över bron. Är ni medvetna om att det nordiska ljuset i september är någonting väldigt egenartat och vackert? Det är milt och en smula drömskt. Landskapet liksom marineras i det och går upp i det, istället för att ta betäcknig, som i Tel Aviv (denna sommar i dubbel bemärkelse). Omgivningens skönhet står dock i bjärt kontrast till det fula som utspelar sig så fort man slår på radion eller TV:n.

På radion berättas om vad Jimmie Åkesson gör med sina egna, privata pengar. På TV står sju partiledare och förklarar för Jimmie Åkesson att gränsen mellan bottenlös ondska och sublim godhet utgörs av Migrationsverkets dagsaktuella tillämpning av utlänningslagen. Och jag undrar stilla för mig själv om jag har kommit till rätt land. Flygplanet kan ju ha farit in i en Stephen Kingsk ögla i rumtiden någon stans över Polen, vad vet jag?

Jag är inte alls road av att skriva texter om behovet av sans och rimliga begränsningar vad gäller mottagandet av asylsökande, familjesammanföringar och billig arbetskraft. Emellertid har hela det svenska etablissemanget lämnat den konkreta verkligheten bakom sig, där svåra kompromisser och sunt förnuft är nödvändiga beståndsdelar. Ibland får jag intrycket att sju av åtta riksdagspartier har anammat en så änglalik självbild, att de inte förmår hantera det faktum att alla är för regleringar inom migrationsområdet, varför de i hemlighet hoppas att någon annan ska göra det skitiga jobbet åt dem. Det åttonde riktsdagspartiet har ju ändå ett skitigt förflutet och tar i för mycket, så då kan man ju låta det partiet ta hand om allt som har med de skitiga begränsningarna att göra, tycks den allmänna uppfattningen lyda. Jag kan inte bli annat än förundrad, sedan redigt förbannad. Ni vill alltså att jag m fl ska göra jobbet åt er, era bigotta ärtprinsessor! Jag börjar förstå varför ni hoppas på ett mirakel från EU, så att ni själva slipper att fatta de svåra besluten.

Nej, jag vill inte höra mer om Åkessons spelande. Nej, jag vill inte höra någon imbecill kärleksmonolog av Björn Ranelid (kärlek och politik är för övrigt två storheter som ska hållas väldigt hårt åtskilda). Nej, jag vill inte att fler lokalpolitikers privatliv ska förstöras p g a ett knippe idiotiska yttranden på nätet. Nej, jag vill inte se mer spelad, självrättfärdig indignation.

Jag vill se allsidig belysning, jämvikt, förnuft och handling.

Annonser