Patos går före logiska samband

Inlägg på Det goda samhället. Urklipp:

”De känslo- och fromhetsutbrott som präglar svensk offentlighet i flyktingdebatten, som på sistone har skruvats upp till forte fortissimo, är ett fenomen som alla borde begrunda – inte minst de som tar aktiv del i det virtuella massmötet. Jag ser inte hur uppropsskrivande och närgången känsloargumentation kan bidra till någonting gott på lång sikt. Patetiken skymmer bara de logiska samband och de etiska dilemman som Sverige och Europa inte kan trolla bort.”

Annonser

Klyftan inom borgerligheten är här för att stanna

Artikel på Det goda samhället. Ur artikeln:

”Det finns ett annat svenskt ordstäv som lyder att hälsan tiger still. När saker och ting fungerar faller de ur vårt medvetande, så att vi kan slänga käft om annat. Om någonting har gått sönder, eller om någonting som vi håller kärt hotas, sätts tankarna naturligtvis i gång och vi börjar prata om det. Då kan det visa sig att personer som tidigare har varit rörande överens om ditten och datten inte alls delar samma uppfattning i de nya trätoämnena.”

Svensk invandringspolitik + smuggling = sant

Ingen människa med minsta uns av medkänsla i kroppen kan undgå att förfäras över de massiva drunkningsolyckorna på Medelhavet. Alla dessa hoppfulla människor som havet tog. Alla förtvivlade föräldrar och släktingar som lever i ovisshet. Eller i visshet.

Följare av denna blogg vet att här riktas mycket kritik mot den svenska invandringspolitiken och att jag är övertygad om att nationen, som bygger på en viss grad av homogenitet och kulturell gemenskap, är någonting som måste värnas och anpassas till nya tider – inte förkastas. Det är de fungerande nationerna i Europa som är det som utvandrarna från Afrika och Mellanöstern söker. Den totala fria rörligheten är dock en omöjlighet, eftersom just föremålet för allas begär – det europeiska välfärdssamhället, produkten av århundraden av blod, svett och tårar – lätt raseras.

Frågan är dock svårhanterlig, och då menar jag även på ett personligt plan. Farmor berättade att farfar en natt stod med vatten upp till midjan i samma medelhav i en annan tid och tog emot utvandrare från Europa, ankommande i ett uselt skepp som i skydd av mörkret lyckats bryta britternas blockad mot invandring till det det palestinska mandatet. Smugglingen var de tvungna att ha avklarad innan dagen grydde. Det var vinter. Han blev väldigt nedkyld.

Dagens migration till Europa drivs av ett sökande efter välstånd och säkerhet, snarare än att bygga en ny och säker nationalstat. Varje gång en större tragedi inträffar, vaknar debatten om vad Europa bör göra åter till liv. En sak framstår som väldigt tydlig: det finns en paradox i den invandrings- och asylpolitik som i synnerhet Sverige håller sig med.

Å ena sidan har Sverige en politik som beviljar asyl och uppehållstillstånd i väldigt stor omfattning, utan att den sökande måste styrka sin berättelse. Å andra sidan är det hart när omöjligt att ta sig till Sverige m fl länder på annat vis än genom smuggling, bara för att kunna lämna in ansökan. Häri ligger ett cyniskt hyckleri. Sverige reglerar inte i första hand invandringen hit genom sin lagstiftning om grunderna för att bevilja uppehållstillstånd, som ju i praktiken inte längre tillämpas (se t ex Merit Wagers blogg och böcker), utan genom att förlita sig på Schengen och inte bevilja besöksvisum. Håll människorna borta, för om de kommer hit, blir det bara PUT. Detta vill förstås ingen etablerad politiker tala högt om. Läget är krisartat nog som det är.

Som alla som kan lägga ihop ett och ett förstår, innebär denna policy att väldiga drivkrafter för människosmuggling manas fram. Kommer man bara över bron till Malmö, är ju allt klappat och klart. Det gäller bara att komma in illegalt. Att politiker som Erik Ullenhag har kunnat komma undan med detta faktum år efter år, säger en hel del om hur sällan svenska riksdagsledamöter och svensk massmedia resonerar förnuftigt i dessa frågor.

Mot bakgrund av ovanstående, ger jag de debattörer som vill att Sverige ska börja ge visum till medborgare från de stora utvandrarländerna ett litet erkännande för att de vill göra sig kvitt denna anomali och verkligen vill bidra till att slå undan benen för smugglingen. Annie Lööf har talat om detta, om jag inte missminner mig. Samtidigt är det på sin plats att påpeka att förslagsställarna lever i en bubbla av idealism (som så ofta är fallet i dessa frågor), utan tanke på vilka praktiska följder massiv visumgivning skulle innebära för det lilla landet i Europas norra utmarker som lystrar till namnet Sverige. Men detta bryder tydligen inte deras huvuden; den humanitära stormakten anses klara allt, that goes without saying.

Slutsatsen av det sagda blir att dagens situation, med ett frikostigt och många gånger ogrundat beviljande av uppehållstillstånd, men blockering av lagliga vägar till landet för att över huvud taget kunna lämna in ansökan, är en riktigt usel kombination som får smugglarna att gnugga händerna. Att både ha frikostighet med uppehållstillstånden och ge lagliga vägar för att söka dem, är dessvärre en idealistisk dröm utan grund i verkligheten. Smugglingen skulle minska, men det svenska välfärdssamhälllets nedgång och upplösning skulle påskyndas. Det tredje alternativet är givetvis att strama åt grunderna för uppehållstillstånd, faktiskt tillämpa lagstiftningen, inte acceptera att folk vistas i landet utan lov, o s v. Med ett sådant regelverk blir det praktiskt möjligt att i vissa fall ge visum på ambassader i utvandrarregioner. Dessutom innebär en sådan inriktning på politiken att drivkraften för smuggling skulle minska högst betydligt. Att man har rest in i landet illegalt ska inte i sig vara grund för avvisning om man söker asyl, men däremot skulle reglerna för beviljande av uppehållstillstånd i förening med vissa möjligheter att söka visum på svensk ambassad innebära att färre skulle välja smugglingsvägen.

En sådan väl avvägd, förnuftig debatt i dessa frågor har ännu inte siktats. Det blir som vanligt de självgoda ”allt-åt-alla”-människorna som ställs mot någon skeptisk SD-politiker, som får motta hela studions, inklusive journalistens, häftiga angrepp. Och ingen blir klokare av det.

Professor Harrison levererar lösa skott

De senaste dagarnas händelser i Frankrike har av naturliga skäl satt sordin på den inrikespolitiska debatten. För egen del har jag inte så mycket att tillföra i terrorfrågan. Jag har dock kunnat konstatera att när islamistisk terror flyttar fram sina positioner och angriper det fria ordet i Västvärlden, tycks mången svensk debattör vara fullt upptagen med att finna orsaker i allt annat än just islamistisk terror. Det där följer den gamla vanliga tankefiguren om att allt ont i själva verket måste stamma från vårt eget samhälle – ett slags inverterad kolonialism. George Orwells bevingade ord gör sig påminda:

”Att se vad som finns framför ens näsa kräver ständig kamp.”

Nåväl. Stiff upper lip. Vad jag faktisk avser skriva om denna gång är professor Dick Harrisons intåg i invandringsdebatten, då främst genom ett inlägg på hans SvD-blogg den 4 januari 2015. I inlägget utvecklar Harrison några påståenden som han kastade fram i ett tidigare debattinlägg, som väckte stor uppmärksamhet, och, tydligen, viss harm.

Vad gäller ett samhälles välmåga och migration, är min uppfattning ganska enkel: migration kan vara såväl förmånlig som betungande. Människan är en sammansatt varelse. Faktorer såsom kultur, utbildningsnivå, folkmängd, invandringsvolymer, styrelseskick, ekonomisk politik och målsättningar för jämlikheten i samhället inverkar alla på utfallet. Därför är professor Harrisons förbehållslösa påstående om att Sverige tjänar på immigration en väldigt märklig utsaga, hur goda avsikter han än har.

I Harrisons blogginlägg utvecklar och nyanserar han de väldigt generaliserande påståendena som fördes fram i debattartikeln. Hans intåg i debatten är i grunden bra, eftersom det kan leda till att ämnets komplexitet blir belyst. Men inlägget lider av två allvarliga fel: 1) historiskt/anakronistiskt russinplockande ur kakan, samt 2) slutledning som bygger på den nästan omöjliga konsten att jämföra med en kontrafaktisk historieskrivning (vad som hade hänt om…/om inte…). Jag ska ge exempel på dessa problem i det följande. Läsningen underlättas av om man har Harrisons text uppe på skärmen samtidigt.

Inledningsvis menar Harrison att ekonomen Tino Sanandajis kritik av hans första debattartikel i ämnet bygger på kunskapsluckor. Sanandajis huvudsakliga invändning lyder att Harrisons historiska exempel, såsom inflyttningen av tyska stormän och hantverkare under senmedeltiden, eller valloner under 1600-talet, är fullständigt irrelevanta när dagens situation ska bedömas. Detta av olika skäl. Sanandaji framhäver dock särskilt de små kvantiteterna och den expertis (s k braingain) som dessa invandrare bidrog med. För egen del skulle jag dessutom vilja lägga till kulturell närhet och skillnaderna i styrelseform och samhällsstruktur mellan då och nu. En invandrad vallon som bidrar med råd och dåd inom 1600-talets gruvnäring är väl närmast att jämföra med en invandrad polsk kirurg av idag. Här har vi ett typfall av fel nr. 1), d v s historiskt russinplockande. Få kritiker av dagens svenska belägenhet har någonting emot att polska kirurger får arbetstillstånd (eller ”burskap”, som det hette på 1600-talet). Men vad gör Harrison? Han väljer att enbart kritisera Sanandaji för att denne inte har förstått att en del tyskar minsann även bodde och verkade utanför stadsmurarna. På vilket sätt tar en sådan detalj udden av Sanandajis huvudsakliga kritik? Inte ett dyft.

I nästa stycke fortsätter russinplockandet. Ferdinand och Isabells utvisningar av judar och morer från Iberiska halvön 1492 kan väl platsa som en av de största nationalekonomiska blundrarna genom tiderna. De var per definition flyktingar när de, i första hand, anlände till det växande Osmanska rikets domäner. Om man ska jämföra med dagens förhållanden, skulle väl närmast en utvisning av alla med ostasiatisk härkomst från USA kunna komma i närheten av detta vansinniga påbud. Frankrikes förföljer av sina protestanter torde hamna i samma kategori. Till mottagarnas stora glädje och båtnad.

I det följande stycket, bemöter Harrison kritiken av hans jämförelser mellan äpplen och päron. Han vet förstås att genomsnittsutbildningen bland ankommande inom asyl- och familjeföreningskategorierna inte är särskilt hög, även om det finns undantag. Då hänvisar Harrison åter till judarna – denna gång den östeuropeiska ashkenaz-judenhetens utvandring till USA runt sekelskiftet 1900. Utvandrarna var i regel fattiga och många hade säkerligen luckor i sin (sekulära) bildning. Problemet med Harrisons hänvisning är att ashkenaz-judenheten förefaller vara en formidabel framgångssaga var den än sätter sina bopålar. Sannolikt finns det djupt liggande kulturella orsaker till detta – däribland inställningen till utbildning. Det är vanskligt att generalisera utifrån judisk migration. Vidare infinner sig frågan ifall europeisk migration till USA runt sekelskiftet 1900 ger upphov till samma utmaningar som migration från Mellanöstern och Afrikas horn till de nordeuropeiska, jämlikhetssträvande samhällena under 2010-talet.

Sedan ger sig Harrison i kast med hans, enligt egen utsago, missförstådda påståenden om vem som byggde Sverige och invandrarnas bidrag härvidlag. Han ser ett samband – en korrelation – mellan perioder av (förhållandevis) stor invandring och särskilt intensiv utveckling av landet. För det första kan det mycket väl vara så att den specifika invandring som då ägde rum bidrog stort. För det andra kan det även vara så att orsak och verkan också går åt andra hållet – d v s att god ekonomisk utveckling föregår tillströmningen av folk. För det tredje dyker problem nr. 2) (se ovan) upp i detta resonemang. Hur hade Sverige utvecklats om det av någon anledning inte hade skett någon inflyttning under någon eller några av de nämnda perioderna? Här drabbas ofta svensk migrationsdebatt av ostkupans syndrom – man glömmer helt omvärlden (trots ämnets mellanfolkliga natur!). Är exempelvis länder som inte har haft en betydande inflyttning under efterkrigstidens välfärdsutbyggnad i betydligt sämre läge idag än Sverige? De som ankom till Sverige har i högsta grad deltagit i utbyggnaden av välfärdssystemen och bidragit till deras finansiering. Gott så; all heder för det. Om de av någon anledning inte hade kommit, följer däremot inte automatiskt att Sverige per capita vore fattigare.

De två därpå följande styckena i Harrisons inlägg kan förbigås här, då jag inte har något särskilt att tillföra. Och de styckena tillför ju inte heller särskilt mycket i debatten.

Avslutningsvis förklarar Harrison att hans syfte inte har varit att omvända rasister, eller ens dem som han benämner invandringskritiker. Hans ändamål med sitt tidigare inlägg var att ge ammunition åt personer som vill försvara den nuvarande ordningen. Men, som vi har sett, levererar historieprofessorn mestadels lösa skott. Harrison har nämligen en agenda. Han vill inte att invandring över huvud taget ska betraktas som en källa till problem. Aldrig någonsin.

Men om det visar sig att det är lika meningslöst att fråga ifall invandring alltid i sig själv är förmånlig för mottagarlandet, som ifall ett företag alltid tjänar på att nyanställa?

Varianter på samma tema: fel fokus

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.

Håll sektfasonerna borta från det sociala livet

Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.

Brytningstid?

I klartext är Sveriges mottagande av asylsökande nu mycket nära ett sammanbrott. De långsiktiga följderna av den politik som har förts under åtskilliga år är potentiellt förödande. Vad som kan komma om mottagningen i Migrationsverkets regi totalhavererar kan vi bara gissa.

Kanske är detta anledningen till att tunga pressröster nu börjar skicka upp testballonger och försöker förskjuta gränsen en aning för vad som är tillåtet att säga. Anna Dahlberg på Expressen har i flera år varit en tämligen nykter och sansad röst i debatten (hennes tidning till trots). Idag tycker jag mig se en ökad frimodighet i hennes krönika jämfört med tidigare debattinlägg. Framförallt dristar sig Dahlberg att fullfölja sitt resonemang denna gång, i stället för att göra halt vid problemformuleringen. Här finns förslag som syftar till att minska volymerna. Ni vet, det där som Tobias Billström för några år sedan var nära att bli avsatt för.

Idag har även chefen på Svenska Dagbladets ledarredaktion, Tove Lifvendahl, tagit upp volymfrågan. Lifvendahl är försiktigare och hennes budskap är mer inlindat och nervöst markerande mot SD:s politik. Slutsatserna av resonemangen är inte heller lika uttalade, men det går inte att ta miste på vad hon vill ha sagt: Sverige kan inte i längden ta emot så många flyktning- och anhöriginvandrare som vi gör idag. Inte bara arbetsmarknads- och välfärdspolitiken måste ses över, utan även villkoren för uppehållstillstånd.

Tidigare i veckan har Dagens Samhälles chefredaktör, Mats Edman, resonerat om det stora antalet människor som kan tänkas få uppehållstillstånd av flyktning- och anhörigskäl under de närmaste åren. Under perioden 2014-2018 kan denna grupp komma att uppgå till ca 600 000 personer. EU-migranter och arbetskraftsinvandrare ingår förstås inte i kategorin. Kanske blir det en politisk omvälvning av historiska mått i valet 2018, menar Edman, ifall situationen inte förändras.

Siffror av det slag som Edman presenterar innebär även demografiska och kulturella omvälvningar för Sveriges vidkommande, som ska läggas till de förändringar som redan har ägt rum under gångna årtionden. Oavsett hur man ser på den saken, är det ett obestridligt faktum att en liknande förvandling i kulturellt hänseende aldrig tidigare har skett i Sverige.

Förmodligen råder det viss förvirring ute på andra ledarredaktioner i landet. Sådant som fram till nyligen ansågs vara tecken på ”rasism” och ledde till fördömelse har nu sagts i några rikstäckande tidningar. Kanske befinner vi oss just nu i en brytningstid. Sektfasonerna räcker möjligen inte längre för att helt undertrycka en allt mer desperat verklighet. Kanske är vissa blockeringar på väg att rämna.

Vad som anses vara fint, rätt och medmänskligt är nämligen inte konstant. Om verkligheten till slut tvingar fram förändringar, kan man vara säker på att medmänskligheten hänger med på ett hörn. Om än i något annorlunda tappning.