Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.