Kategoriarkiv: Svensk politik

Mindretalsvisan – valsång för de sex sammansvurna

Publicerad den av

It’s Only a Paper Leaf

Melodi och inspiration: It’s Only a Paper Moon

Say, its only a paper leaf
Acting firm as a solid tree
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Yes, it’s only a minor group
We pretend it’s democracy
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Without your faith
It’s a rum ‘n frido slush
Without your faith
Annie’s left with no gun in the bird cherry brush

It’s a batra and birchgrove world
Just as phony as it can be
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

It’s phony it’s plain to see
How happy I would be
If you believed in me

Abdikeringskoalitionen

Publicerad den av

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.

I rövarbaronernas våld

Publicerad den av

Ni läsare får ursäkta (eller tacka mig, vad vet jag?), men den här gången lämnar jag den politiska cirkusen därhän, för att skriva några rader om ett verkligt missförhållande som borde föras högst upp på den rättspolitiska dagordningen. Jag har redan skrivit om det i Frommare kan ingen vara, och häromdagen fick jag ett nytt bevis för hur illa och orättvist det är ställt. Det handlar om hur våra domstolar hanterar övervältring av rättgångskostnader på förlorande part i tvistemål.

I Sverige är huvudregeln den att den tappande parten i en tvist ska ersätta sin motparts rättegångskostnader, i den utsträckning anspråken som motparten har framställt är skäliga. Rättegångskostnader utgörs av en parts utlägg för ombud, bevisning och ibland även ersättning för eget arbete. Tanken är alltså att full ersättning ska kunna utgå till den vinnare som har hållit sina kostnader på en rimlig nivå.

Såsom även är fallet inom en del andra områden, uppvisar den svenska rättstraditionen här klara likheter med den anglosaxiska dito, som brukar kallas Common Law. Domstolarna ges friheter, men de lutar sig oftast mot sedvänja och prejudikat från högre rätt. I Kontinentaleuropa är det däremot vanligare att möjligheten att få ersättning för sina egna ombudskostnader är reglerad i tabeller, där hänsyn främst tas till det omtvistades värde. I praktiken har detta medfört att förloraren bara kan förpliktas ersätta en viss del av vinnarens kostnader, eftersom tabellerna ofta är snåla i förhållande till de arvoden som advokater tar ut. Å andra sidan innebär ordningen en viss hälsosam prispress på jurist- och advokatbyråer. Därtill kan parterna i en rättegång förutse hur stora kostnader de riskerar att stå för vid en förlust.

I princip stödjer jag den svenska/anglosaxiska ordningen. Problemet är bara hur den har kommit att tillämpas. Låt mig ta ett anonymiserat exempel från verkligheten.

En klient som jag själv biträdde i tingsrätten hävdade att en värdefull båt som han hade köpt var behäftad med fel, vilka berättigade honom till ett prisavdrag på ca 300 000 kr. Både klienten och säljarna var privatpersoner, men på andra sidan stod även en professionell förmedlare av båten, som också ansvarade enligt lag. Det rörde sig alltså om en ganska ordinär tvist, som inte gällde några extrema summor i domstolssammanhang. Tingsrättsförhandlingen pågick i två dagar, med fem-sex förhörspersoner, förutom parterna själva.

Dessvärre gick tingsrättsdomen oss emot. Motparterna hade krävt – tro det eller ej – sammanlagt ca 1,2 miljoner kronor i ersättning för sina rättegångskostander, i denna tämligen vardagliga tvist om ca 300 000 kr. Tingsrätten skar en del i deras begäran, och tillerkände dem ca 750 000 kr. Även det en hutlös summa, vill jag tillägga.

Min klient valde då att försöka gå vidare med annat ombud, och lyckades få ett prövningstillstånd i hovrätten. Domen därifrån kom till min kännedom i veckan som gick. Hovrätten ändrade ingenting i huvudsaken (om man nu, såsom tvisten hade utvecklats, kan kalla dessa 300 000 kr för ”huvudsak”), men tyckte däremot att tingsrätten inte hade haft rätt att skära i motparternas kostnadsräkningar. Alltså blir min före detta klient nu tvingad att betala deras krävda 1,2 miljoner för tingsrättsprocessen med dröjsmålsränta därtill, samt ytterligare drygt 400 000 kr för hovrättsprocessen, d v s totalt ca 1 650 000 kr exklusive ränta. Och då är de egna ombudskostnaderna inte inräknade. Sannolikt uppgår den samlade kostnaden till ca 2 miljoner kr.

Vad som har hänt är alltså att en person har gått till tings för att få sin rätt prövad avseende några fel i en köpt vara, värderade till runt 300 000 kr. Tvisten är inte anmärkningsvärd på något sätt, vare sig i omfattning eller komplexitet. De ersättningskrav som motparterna har fått rättsväsendets sanktion för att driva in, uppgår till ca 5,5 gånger tvistebeloppet. Sådan är verkligheten ute i våra svenska domstolar. Utfall av detta slag förekommer, gång efter annan.

Därför ställer jag frågan: har vanliga, skötsamma medborgare verkligen tillgång till rättvisa i dagens Sverige? Har man möjlighet att under rimliga villkor få sin sak prövad? Eller löper man faran att bli överlämnad åt ett perverterat system, där man i händelse av förlust kan bli plundrad av rövarbaroner i form av skamlösa advokatbyråer?

Det finns mycket att säga om detta ämne, som tyvärr är fullständigt frånvarande i den offentliga debatten, till förmån för alla fjanterier som fyller dagspress och TV-tablåer. Den skötsamme, myndigförklarade medborgarens ställning i mötet med rättsväsendet intresserar få i landet där det uppenbarligen är värre att vilja få sin sak prövad i en tvist än att vara notorisk kåkfarare.

Fel fokus del II: I huvudet på Björn Söder

Publicerad den av

Egentligen hade förra söndagens inlägg kunnat räcka som kommentar till den gångna veckan. Och förmodligen även till den kommande. Och den därpå kommande. Allt fokus på Sverigedemokraterna; inget fokus på hur de politiska partier som har haft, och har närmast till, regeringsmakten tänker sig att Sverige ska klara av en invandring enligt dagens mönster och enligt Migrationsverkets prognoser. Idiotin fortsätter ostört.

DN fortsätter på inslagen väg, genom journalisten Niklas Orrenius ”i huvudet på Björn Söder”-reportage. Artikeln blir sedan underlag för nya braskande rubriker, som sedan ältas en ny runda bland kommentatorer av skilda slag. Nu är det framförallt Söders syn på begreppet ”nation” och vad det innebär att vara svensk i nationell mening som Orrenius försöker få grepp om, samt kallar in ”expertis” för att analysera.

Om man bortser från att detta, som sagt, är att lägga energi på fel saker, bör ändå Orrenius få ett visst erkännande för att han försöker få fram nyanser och knyter an till idéhistoria. Samma redovisningkrav som har ställts på den trevande och fumlande Björn Söder och på andra SD-företrädare, borde emellertid även ställas på företrädare för de sju andra riksdagspartierna.

Diskussion om nationsbegreppet är ingenting som på allvar har förekommit inom svensk politik på mycket länge. På sätt och vis är väl det ett sundhetstecken, men det har även skapat en illusion av att nationen – d v s en upplevd folkgemenskap, på grundval av vissa delade egenskaper – är någonting irrelevant, eller rentav någonting fult och farligt i sig. Visst är det oerhört viktig att nalkas ämnet med försiktighet, och – inte minst – ha förmåga att skilja på utsagor om vad som är (deskriptiva utsagor) och vad som bör vara (normativa utsagor). Just detta är en bristvara i den postmoderna idévärld som tycks ha tagit över det offentliga samtalet helt, där utsagor om hur saker och ting faktiskt förhåller sig genast uppfattas som sagesmannens önskan om hur det bör vara. För egen del har jag gjort ett försök till analys av dessa frågor här.

Till att börja med, är förekomsten av nationer som underbyggnad för demokratiska politiska enheter – må det vara stater, må det vara delstater/regioner – ett empiriskt faktum. Man kan tycka vad man vill om detta, men sambandet låter sig inte förnekas; bara förträngas. Och låt oss inte blanda ihop det privata med det övergripande och kollektiva. Att undertecknad trivs som fisken i vattnet i kosmopolitiska miljöer, betyder inte att en demokratisk stat, med den sammanhållning och lojalitet som krävs för dess funktionsduglighet, kan byggas på kosmopolitiska nätverk. Tyvärr, kan man för all del lägga till.

Det finns inkluderande nationer, såsom i USA:s fall, och det finns nationer där det är ytterst svåra att bli fullvärdig medlem. Att födas in i dubbla nationaliteter brukar inte vålla några problem. Björn Söder tycks i DN-artikeln vara inne på att dubbla nationaliteter skulle vara en omöjlighet, eller åtminstone problemfyllt, vilket är obegripligt. För de flesta nationer/kulturfolk är inte en enskild individs nationstillhörighet ett nollsummespel. Tvåspråkighet och god praktisk kännedom om två uppsättningar seder och bruk är vardagliga exempel på att nationstillhörigheter kan dubblas, utan att inkräkta på varandra.

Utifrån dessa förutsättningar, kan man sedan komma fram till olika slutsatser när det gäller avvägningen mellan intresset av att nation och politisk enhet (stat; delstat; region) sammanfaller och andra angelägna intressen. Detta är ingen enkel sak, men att förneka problemets existens är det dummaste man kan göra.

När journalister och flertalet rikspolitiker får höra någon opinionsbildare diskutera nationens betydelse, påminner reaktionsmönstret om det som man kan se hos ett barn som vägrar ta in en obehaglig sanning. Niklas Orrenius hör visserligen till de mer belästa reportrarna inom området, men ibland vinklas ändå frågorna och kommentarerna i hans reportage som om blotta tanken på att en demokratisk stat underbyggs av ett dominerande kulturfolk utgör Björn Söders föraktliga åsikt, snarare än ett ganska självklart faktum. ”Pappa, Björn sa ‘nation’!”

Björn Söders påståenden om det problematiska med dubbla nationaliteter förblir ogrundade, och för det förtjänar han hård kritik. Att över huvud taget resonera om nationen som förutsättning för ett demokratiskt styre, är däremot att återge erfarenheter från historia och samtid. Skilj på dessa ting. Men framförallt: byt fokus. Det rådet riktas både till Björn Söder och till alla dem som är besatta av Söder & Co.

Varianter på samma tema: fel fokus

Publicerad den av

Det är förmodligen många som undrar vad som rör sig inne i Stefan Löfvens huvud just nu. Tilltaget att genast utlysa nyval, snarare än att avgå och prova på att bilda regering på nytt, var att gå händelserna i förväg. Jag är visserligen övertygad om att nyvalet hade kommit ändå, men Löfven hade i så fall kunnat gå in i valrörelsen utifrån en avsevärt bättre position – nämligen som statsministern som på allvar sökte blocköverskridande lösningar, men inte fick Alliansens gehör. Att nu skylla allt ömsom på Sverigedemokraterna, ömsom på Alliansen, är bara löjligt. Har vi att göra med en förorättad barnunge?

Påminnelse till Löfven: det var du som valde att bilda minoritetsregering med den gröna nyvänstern i en riksdag med mitten-högermajoritet. Jag kunde redan några dagar efter valet i september konstatera att regerandet ser ut som en omöjlighet. Du gjorde uppenbarligen en annan bedömning.

Sedan kom vågen av verbala angrepp på Sverigedemokraterna. ”Nyfascistiskt parti”, sade Bill. Nyfascister är de, sade Bull. Antingen har Socialdemokraterna i lönndom gjort Henrik Arnstad till chefsstrateg, eller så visar de att de inte har fattat ett dyft av vad som driver väljarna till SD. Eller, för all del, både ock.

Jag vill inte läsa en enda rad till från någon fisförnäm kulturskribent eller dylik journalist om Sverigedemokraternas mörka förflutna, eller om deras förment påklistrade nolltolerans. Inte en rad. Allt det där är bara varianter på ett och samma tema: fel fokus. Journalister, när ska ni börja ställa kritiska frågor till dem som faktiskt har makten? Socialdemokrater och allianspolitiker, folket flyr inte till SD för partiets skönhets skull; folket flyr dit för att ni inte erbjuder något alternativ. Ni tävlar i att stämpla rysliga epitet på det växande partiet, men ni driver era egna väljare till att överge er till förmån för den stämplade, eftersom ni hittills har varit låsta och oförmögna att hantera en växande invandrings- och integrationsproblematik. Danska Politikens intervju med Fredrik Reinfeldt visar hur illa det är ställt med verklighetskontakten och analyserna. Liksom i fallet Löfven, undrar man om det är en vuxen människa som intervjuas, eller om tidningen har fått tag i ett litet barn som har kikat ut genom ett flygplansfönster och kommit fram till att Sverige är stort och glest.

Och ett gott råd till Alliansen, nu för femtioelfte gången: kom inte med floskeln att vi måste ”ta integrationsutmaningarna på allvar”, o s v. Så har det låtit under de tidigare åtta åren vid makten, liksom under åren dessförinnan i opposition. Ta både tag i integrations- och i invandringsutmaningen. Spela inte Allan. Genomsnittsväljaren är inte korkad. Det förstnämnda förutsätter det sistnämnda.

Det sista vi behöver är officiella blodsprivilegier

Publicerad den av

Tidigare i veckan formulerade jag mitt hjärtas mening på Twitter om att människors ras och hudfärg borde tillmätas betydelse i samhällsdebatten, eller rentav läggas till grund för rättigheter:

https://twitter.com/sadeilan/status/537359579395670017

Detta spontana lilla utbrott fick stor spridning, och ledde även till några efterföljande meningsutbyten om kvotering. Jag menar varje ord i uttalandet. Snacket om ras (eller ”rasifiering”, som det brukar heta), färg och kön är ett gift som sprider sig i samhällskroppen från den akademiska och kulturella överheten. Det leder till att människor placeras i fack beroende på kön, färg och härkomst, samt till och med tillerkänns rättigheter beroende på dessa egenskaper. Ibland vill jag bara nypa mig i armen för att förhoppningsvis vakna upp ur denna skruvade dröm, i vilken personer som påstår sig kämpa mot orättvisor inget hellre vill än att blodsprivilegier ska inrättas.

Motargumentet som kastas fram lyder att just blodsprivilegier är någonting som ändå upprätthålls i dag, genom ”strukturer” som förtrycker och sållar bort. För att råda bot på detta, påstås det att vi måste uppmärksamma kön och ras, samt inrätta kvoter för olika personkategorier. Någonstans här märks en skillnad mellan, å ena sidan, de debattörer som menar att kvoteringen trots sina nackdelar är ett rimligt medel för att uppnå målet att riva de sagda strukturerna, samt, å andra sidan, de som anser att rättigheter grundade på kön och ras är ett självändamål, eftersom dessa kategorier är – och bör vara – betydelsefulla och måste få ”representation” i olika sammanhang. Sedan är det förstås många som glider mellan dessa två positioner, utan att riktigt sätta ned foten.

Den förstnämnda inställningen är naiv och kontraproduktiv; den sistnämnda är genomrutten. Att anta att kön och ras danar intressegemenskaper, vilka måste bli företrädda genom kvoter vid högskolor, i arbetslivet o s v, är att medvetet vilja trycka tillbaka den unika individen och frånkänna hennes förmågor all betydelse. Man vill tribalisera samhället och trivialisera det mänskliga intellektet. Jag har svårt att se detta som någonting annat än en strävan efter att dela in människor i kaster utifrån raskarakteristik. Vilket är en ovanligt dum idé.

Men även tanken att kvotering framgångsrikt kan användas som medel, snarare än att vara ett självändamål, är behäftad med stora brister. Om målet är att förmå samhället att helt bortse från faktorer såsom kön och hudfärg, kan jag för mitt liv inte förstå hur kvotindelning baserad på just sådana egenskaper skulle kunna leda i rätt riktning. Strävan efter att rekrytering och befordran enbart ska bygga på mätbara egenskaper som är relevanta för verksamheten, får sig en allvarlig knäck om just de irrelevanta egenskaperna blir styrande vid kvotindelning. Vi blir, liksom dagens politiska vänster, besatta av det som vi egentligen skulle ge fanken i.

Vidare för dagens vänsterpolitiker (och många socialliberaler) sin bevisning baklänges. Tesen att diskriminering och ”strukturer” är orsaken till skevheter i utfallet behöver aldrig styrkas – den hålls bara för sann, varefter det blir en smal sak att finna ”bevis” för idén i statistiken. Olikheter i utfall måste emellertid inte bero på uteslutning och bortsållning på grund av kön eller hud; de kan lika gärna bero på genomsnittliga beteendeskillnader, socioekonomiska faktorer som gör att vissa grupper har sämre utbildning, o s v. Somligt pekar på att saker och ting behöver förbättras och förändras. Annat behöver inte i sig vara något problem. Det viktiga för samhället i sin helhet är att den som har viljan och förmågan får komma till sin rätt. Skicklighet och förtjänst måste vara ledstjärnor i en framgångsrik kultur.

För all del: människan är funtad på så sätt att hon söker sina likar. Kaka söker maka; lika barn leka bäst. Sverige har därtill en ovanligt konformistisk kultur, med ett socialt finlir som kan vara svårt att avkoda. Detta förändras inte med hjälp av blodsprivilegier. Sällan är metaforen om att gå ur askan in i elden mer träffande.

De oberörbara

Publicerad den av

En fråga som ständigt återkommer i den ängsliga, bigotta offentligheten i Sverige är i vilka sammanhang man får tala, skriva och synas. Det finns tydligen personer och grupperingar som har tilldelats oberörbarhetsplatsen i kastordningen, med vilka man bör akta sig för att slå sig i slang. Även om man bara är ute efter att torgföra sina egna åsikter och lyssna till vad andra har att säga, kommer skuldbeläggning genom associering som ett brev på posten. Man får nämligen inte ”legitimera” dessa människor och grupper, brukar det heta.

En herre som nyligen inte brydde sig om den oskrivna regeln om de oberörbara är skribenten och författaren Marcus Birro. Genom att medverka i ett nätradioprogram (podcast) som har producerats och sänts ut av stationen RLM har han (ånyo) dragit på sig anklagelser. I programmet medverkade även journalisten Ingrid Carlqvist, som ju anses vara en omstridd person.

Jag har ännu inte lyssnat på programmet. Faktum är att jag hittills aldrig har lyssnat på något program som stationen har producerat. Emellertid spelar inte det någon som helst roll för mitt svar på frågan ifall det är rätt eller fel att delta i en podcast med sagda producent. Mitt svar lyder nämligen att det aldrig kan vara fel att delta i ett samtal eller i ett massmedium bara för att de åsikter man möter där inte står högt i kurs. Det kan förstås finnas andra skäl till att avstå från medverkan, men så länge de personer man ska träffa respekterar ens yttrandefrihet och så länge det man säger inte förvrängs (om det är i massmedia), är jag av den bestämda uppfattningen att man kan tala med precis vem som helst och medverka var som helst.

Vår överspända samtid är inte bara besatt av enskilda ordval, utan det intelligenta samtalet har allt mer kommit att överskuggas av att man måste hänga med rätt människor, på rätt ställen. Yta och förpackning går före innehåll. Klassificering i olika läger går före vad man faktiskt säger. Situationen får mig att minnas ett bevingat ord som Per-Ola Eriksson, riksdagsman under 90-talet från Norrbotten, lär ha sagt till sitt försvar om det kritiserade samarbetet mellan (c) och (s) under 90-talet:

”Bara för att man har bjudit upp bordsdamen till dans, måste man inte gifta sig med henne.”

Den som står emot oberörbarhetsdoktrinen gör samhället en stor tjänst.

Håll sektfasonerna borta från det sociala livet

Publicerad den av

Det har nu hänt flera gånger att jag genom e-post eller vid samtal har fått inblickar i någonting som tycks vara ett växande socialt problem: svenskar är ängsliga för att tala politik med sina närmaste släktingar och vänner. Politik har visserligen alltid kunnat så split bland människor som saknar distans till frågan om hur staten bör styras – i synnerhet när den politiska övertygelsen har en totalitär tendens och spiller över på varje vardaglig tanke och handling. Nu tycks det dock spridas en oro bland balanserade människor, vilka inte har bett om att få bli medlemmar i någon som helst sekt, att politiska diskussioner med nära och kära kan sluta med uppsagda bekantskaper. Som varje läsare av denna blogg förstår, är det inte vilka frågor som helst som har potential att gå ut över relationer, utan det är förstås främst den brännheta invandrings- och integrationsfrågan som ger upphov till oron. Den sekteristiska låsningen har gett upphov till en rädslans kultur ute bland familjer, på arbetsplatser och vid parmiddagar.

Mot bakgrund av dessa tendenser, är det särskilt upprörande att det faktiskt finns kända opinionsbildare och personligheter som underblåser fenomenet. Den oftast förnuftige och färgstarke Leif GW Persson uttalade sig härförleden i Expressen på ett helt vansinnigt sätt:

”Två bekanta berättade för ett tag sen att de röstade på SD och då sa jag att de inte behövde komma hem till oss mer.”

Detta har sedan fångats upp bland en och annan – för att uttrycka mig på GW:skt vis – sekteristisk jävel i massmedia som tyckte att det var rättfärdigt och fint sagt.

GW Persson får givetvis bjuda hem vem han vill; det är inte det som är poängen här. Poängen är att GW Persson, som varande en av landets mest beundrade mediala personligheter, uttalar sig i en av landets största tidningar. Vad han säger har potential att påverka många människor. Detta för med sig ett ansvar. Istället har han det ovanligt dåliga omdömet att ge stöd åt social isolering och brännmärkning som metod mot personer som inte delar ens åsikter. Jag slår vad om att många tusen svenskar kände hans ord som ett hugg i magen.

Det har även rapporterats om trender i sociala medier, i synnerhet på Facebook, att klippa banden med dem som har röstat på Sverigedemokraterna i senaste valet. Beteendet har nu även sanktionerats från högsta ort.

Givetvis är allt detta rent och skärt vansinne. Att politik kan tillåtas gå in och föreskriva med vem vi kan upprätthålla goda relationer är någonting som hör hemma i sekter. Och sekterna hör inte hemma i vardagens mänskliga relationer. Detta sagt utan att jag för den sakens skull på förhand skulle utesluta någon brinnande sekterist från möjligheten att få komma hem till oss.

Brytningstid?

Publicerad den av

I klartext är Sveriges mottagande av asylsökande nu mycket nära ett sammanbrott. De långsiktiga följderna av den politik som har förts under åtskilliga år är potentiellt förödande. Vad som kan komma om mottagningen i Migrationsverkets regi totalhavererar kan vi bara gissa.

Kanske är detta anledningen till att tunga pressröster nu börjar skicka upp testballonger och försöker förskjuta gränsen en aning för vad som är tillåtet att säga. Anna Dahlberg på Expressen har i flera år varit en tämligen nykter och sansad röst i debatten (hennes tidning till trots). Idag tycker jag mig se en ökad frimodighet i hennes krönika jämfört med tidigare debattinlägg. Framförallt dristar sig Dahlberg att fullfölja sitt resonemang denna gång, i stället för att göra halt vid problemformuleringen. Här finns förslag som syftar till att minska volymerna. Ni vet, det där som Tobias Billström för några år sedan var nära att bli avsatt för.

Idag har även chefen på Svenska Dagbladets ledarredaktion, Tove Lifvendahl, tagit upp volymfrågan. Lifvendahl är försiktigare och hennes budskap är mer inlindat och nervöst markerande mot SD:s politik. Slutsatserna av resonemangen är inte heller lika uttalade, men det går inte att ta miste på vad hon vill ha sagt: Sverige kan inte i längden ta emot så många flyktning- och anhöriginvandrare som vi gör idag. Inte bara arbetsmarknads- och välfärdspolitiken måste ses över, utan även villkoren för uppehållstillstånd.

Tidigare i veckan har Dagens Samhälles chefredaktör, Mats Edman, resonerat om det stora antalet människor som kan tänkas få uppehållstillstånd av flyktning- och anhörigskäl under de närmaste åren. Under perioden 2014-2018 kan denna grupp komma att uppgå till ca 600 000 personer. EU-migranter och arbetskraftsinvandrare ingår förstås inte i kategorin. Kanske blir det en politisk omvälvning av historiska mått i valet 2018, menar Edman, ifall situationen inte förändras.

Siffror av det slag som Edman presenterar innebär även demografiska och kulturella omvälvningar för Sveriges vidkommande, som ska läggas till de förändringar som redan har ägt rum under gångna årtionden. Oavsett hur man ser på den saken, är det ett obestridligt faktum att en liknande förvandling i kulturellt hänseende aldrig tidigare har skett i Sverige.

Förmodligen råder det viss förvirring ute på andra ledarredaktioner i landet. Sådant som fram till nyligen ansågs vara tecken på ”rasism” och ledde till fördömelse har nu sagts i några rikstäckande tidningar. Kanske befinner vi oss just nu i en brytningstid. Sektfasonerna räcker möjligen inte längre för att helt undertrycka en allt mer desperat verklighet. Kanske är vissa blockeringar på väg att rämna.

Vad som anses vara fint, rätt och medmänskligt är nämligen inte konstant. Om verkligheten till slut tvingar fram förändringar, kan man vara säker på att medmänskligheten hänger med på ett hörn. Om än i något annorlunda tappning.

Replik: Värnplikt innebär både för- och nackdelar

Publicerad den av

Kort tid efter mitt inlägg om värnplikten, där kritik framförs mot Neos redaktör Mattias Svenssons debattartikel på SVT Opinion, vari han förkastar värnplikten med hänvisning till tre olika skäl, valde Svensson att bemöta min text på sin egen blogg. Hans bemötande bör inte lämnas okommenterat.

Inledningsvis måste jag säga att jag blir något förvånad över de tramsiga påhopp som förekommer i Svenssons text. Värnpliktsförespråkare skulle tydligen inte vara så skarpa på argumentation, menar han, eftersom de vill tvinga folk istället för att idka övertalning. Det där skulle förstås även kunna sägas om skatt, skol-/utbildningsplikt och offentligrättslig lagstiftning i största allmänhet. Därav beteckningen trams.

När det gäller tvånget, har jag invänt mot Svenssons resonemang genom att påpeka att jämställandet av värnplikten med tvångsarbete och slaveri missar viktiga skillnader vad gäller verksamhetens karaktär och ändamål. Jag nämner även att jag, som mer hemmahörande i den konservativa idétraditionen – vilket inte betyder att jag säger ja och amen till allt som kan tänkas ha en konservativ stämpel – genast blir misstänksam mot tankeövningar som går ut på att plocka ut en fråga ur ett större sammanhang och söka gemensamma nämnare med förkastliga företeelser. De som söka skola finna. Var fascisterna auktoritära? Ja, då är all auktoritet av ondo. Brukar kommunistdiktaturer ha konfiskatoriska skatter? Ja, då är all skatt orättfärdig konfiskering. Förekom det mycket tvång i 1800-talets amerikanska sydstater? Ja, då är allt tvång i sig förkastligt. Sådär kan man hålla på. Sådär håller tyvärr många liberala debattörer i samtidens Sverige på.

Mattias Svensson tror att jag struntar i moralfrågor. Nej, det gör jag inte, men våra respektive tillvägagångssätt för att komma fram till rimliga ställningstaganden i moralfrågor kanske skiljer sig åt i vissa avseenden. Eller menar Svensson att det han tycker alltid är den rätta moralen – ett facit – och att allt annat är omoraliskt?

Sedan anser Svensson att jag inte har någon respekt för folk som inte vill rycka in. Detta är förstås bara att med andra ord säga samma sak som Svensson redan har sagt, om och om igen: att tvång är moraliskt förkastligt. Har jag någonsin skrivit att jag inte beaktar tvånget som förmodligen varande det tyngsta argumentet mot värnplikt? Jag väger dock även in andra faktorer, såsom behovet av ett förhållandevis starkt försvar. Vilket ska vägas mot tvånget för medborgarna i ett demokratiskt land att utbilda sig i landets försvar under en begränsad tid. Bland annat.

Jag struntar inte i samhällsekonomin, såsom Svensson påstår. Jag nämner bara i mitt förra inlägg att jag inte har tillräckligt med underlag för att bemöta hans påståenden i denna del, vilket innebär att jag inte kan bortse från att värnpliktsförsvaret kan vara kostsammare än ett smalt yrkesförsvar. Detta är givetvis i sig en nackdel, men det är en nackdel som vägs upp av annat. Jag har dock tagit upp några aspekter som jag misstänker kan läggas på den ekonomiska plussidan, vilka inte tas upp av Niclas Berggren i den artikel som Svensson hänvisar till. Man kan inte heller bortse från att ett land med förhållandevis liten befolkning knappast kan hålla sig med en stående yrkesarmé av betydande mått, som ens kommer i närheten av vad en allmän mobilisering kan åstadkomma. Skulle landet ändå göra det, kan man verkligen tala om fördyring.

Jag ignorera inte heller det svenska försvarets historia. Det blir bara en smula märkligt att dra stora växlar på vad en debattör anser om just det svenska värnpliktsförsvarets tidigare brister i fråga om modernitet, när värnpliktsförsvar är en ytterst spridd företeelse i världen och det finns exempel på att ett värnpliktsförsvar inte måste bli teknologiskt eftersatt.

Slutligen väljer Svensson att producera fördomsfulla halmgubbar. Läs vänligen inte in saker i min text som inte står där. Med integration menar jag inte att ”få pli på stökiga invandrarungdomar”, utan – hör och häpna – att unga medborgare från olika bakgrunder och etniciteter möts, knyter kontakter och gör en gemensam insats för Sverige. Vad gäller personer som av säkerhetsskäl inte skulle komma i fråga för militär värnplikt, är det förstås beklagligt om denna skara är större idag än den var förr. Det hindrar inte att värnplikten skulle vara integrationsfrämjande – inte minst om nämnda säkerhetsskäl är en följd av just bristande integration.