Av intrig är du kommen, intrig skall du åter varda

Den stridbare vänstermannen Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt och palatsintrigerna som ledde till hans fall har fått ett stort medialt genomslag. Valda utdrag ur boken har släppts och publicerats i pressen. Suhonen har uppenbarligen innehaft rollen som Juholts consigliere, eller möjligen hans levnadstecknare. Pikanta detaljer om ränksmidandet på Sveavägen viks ut i all sin nakenhet. När Juholt tog över ordförandeskapet hade han uppenbarligen inte Fursten av Macchiavelli i färskt minne, vilken åtminstone sedan Göran Perssons dagar borde vara varje (s)-ledares utantilläxa. Suhonen borde kanske ha försett sin gudfader med den boken, istället för att försöka göra en fransk socialistledare av karlen och skicka honom till kanapéstinna premiärer på Malmöoperan.

Det sistnämnda har ett visst underhållningsvärde. Jag råkade faktiskt själv vara på plats vid samma premiär på Les Misérables den 16 september 2011, och noterade mycket riktigt att herr Juholt lunkade runt i foajén. S-hövdingens närvaro bar sedermera frukt i form av den ovan länkade kulturartikeln i Sydsvenskan, som består av en del finkulturell namedropping och en del krystade analogier – allt skrivet i en jag-centrerad, personlig stil. Nu har det dock avslöjats att Juholts text om sina innersta reflektioner under den lilla Malmöodyssén har författats av ingen mindre än Suhonen, med en Kalle Anka-pocket (?!) som underlag. Syftet var att ge bossen en kultiverad image. Molière eller H C Andersen hade knappast kunnat komma på ett bättre narrstycke.

Suhonen upprörs över hur Juholt i praktiken avsattes av partiets mäktiga verkställande utskott, under former som för tankarna till en sammansvärjning. Så ska det bara inte få gå till i ett demokratiskt parti, menar han. Emellertid är det sätt varpå Juholt tvingades lämna ifrån sig partiledarskapet bara en spegelbild av det sätt varpå Socialdemokraterna tillsätter sina ledare. Frågan är om Suhonen har uppmärksammat att här nog finns ett samband.

Vem som helst förstår att en partiledare som väljs genom en öppen process, då exempelvis hela organisationen får tycka till genom ett primärval, eller åtminstone genom lokala och regionala valmöten, står betydligt starkare vid kuppförsök i högkvarteret. Ledaren kan då hämta sin legitimitet ur hela organisationen, inte ur en handfull kungamakare i den närmaste omgivningen. Vid val av partiledare i demokratiska stater tycks det faktiskt vara mer regel än undantag att det sker ett primärval med kamp mellan olika kandidater. Även när partierna, såsom i Sverige, aldrig verkställer denna typ av direktdemokrati, händer det att det åtminstone förs fram mer än en pretendent – ibland hela vägen fram till partiets riksmöte.

Socialdemokratin har sedan valet av Göran Persson gjort det till en konstart att dölja processen, under det att möjliga kandidater ömsom tiger, ömsom tackar nej. Intrycket som förmedlas är att partiledarskapet är ett straff som förmodligen strider mot FN:s tortyrkonvention. Politiska journalister ägnar sig åt att försöka tolka tystnaden och bena ut ifall ett nej verkligen är ett nej. Man gör en fars av medlemsdemokratin. De olika falangerna och intressegrupperna gör upp bakom lyckta dörrar i sann korporativistisk anda, istället för att ställa kandidater mot varandra i en öppen process. Är det då konstigt att ledaren även kan avsättas av en handfull pampar? Av intrig är du kommen, intrig skall du åter varda.

Utan att ha läst Suhonens bok – den släpps inte officiellt förrän imorgon, har jag förstått – måste jag därför säga att hans val att hänga ut byken är lovvärt. Socialdemokraterna borde kunna se kopplingen mellan maktspelet vid såväl till- som avsättning av sina hövdingar. Rörelsen borde kanske även fråga sig om inte bristen på villiga kandidater inför partiledarval också är en återspegling av bristen på idéer för både samtid och framtid.

Jag är definitivt inte socialdemokrat, än mindre Juholtsupporter, men det hindrar inte att jag ser en viktig poäng i att alla partier försöker att gå i riktning mot transparenta, demokratiska ledarval.

Viljeförklaring inför fientlig riksdag och befolkning

Frågan är hur mycket ord som ska ödslas på en regering vars regeringsförklaring, precis som PJ Anders Linder har påpekat, snarare är ett förhandlingsunderlag till riksdagen än ett besked om vad som komma skall. Av samma anledning är det osäkert om Stefan Löfvens ministär ens kommer att kunna sitta kvar året ut.

Mycket hänger på hur mycket allianspartierna i opposition är beredda att slå knut på sig själva för att undvika att tillsammans med Sverigedemokraterna fälla regeringen i någon avgörande fråga. SD:s nej-röst vid utnämningen av statsminister är ett tecken på att partiet inte har någonting emot att se Löfven och hans lag bita i gräset. Efter fyra år i frysfacket lär dessutom Jimmie Åkesson, med alla nya väljare i ryggen, ha andra planer för den tid som kommer. Samtidigt har vi tre små allianspartier och ett sargat Moderaterna, vilka inte har råd med ständiga krumsprång och taktikröstning för att till varje pris rädda Löfven och hålla Åkesson borta. Deras väljare är nämligen föga imponerade av dylik akrobatik. Det är således upplagt för nyval någon gång under innevarande mandatperiod.

Om man ändå ska säga några ord om det S-Mp-lag som har formerat sig, är det framförallt bristen på rutin som faller i ögonen. Av 24 ministrar är det endast sju som har hunnit fylla 50, vilket innefattar Löfven. Likaså är det anmärkningsvärt hur få det är som har annan bakgrund än partipolitik eller verksamhet inom en av etablissemanget omhuldad intresseorganisation. Regeringen befäster ytterligare bilden av samtidens toppolitiker som ett slags hov som cirkulerar och intrigerar runt maktens grytor. Då och då plockas någon ny förmåga in i de innersta finrummen. Det hela påminner inte så lite om Göran Perssons era, då folk på allvar började undra ifall ställningen som statsråd var en typ av praktikplats.

Regeringsförklaringen, som vi alltså måste betrakta som ett slags viljeförklaring inför en i huvudsak fientlig riksdag och befolkning, var en erbarmerlig historia. Ett genomgående tema var alla nya nationella råd och institut. Så brukar det låta när man vill fejka handlingskraft. Statens ideologiproducerande delar lär fortsätta att växa och nya jobb skapas åt vilsna akademiker. Vidare märktes tydliga identitetspolitiska inslag, med Socialdemokraternas vänsterflygel och Miljöpartiet som avsändare. Utnämningen av personer som Mehmet Kaplan och SSU-ordföranden Gabriel Wikström till ministrar säger också en del om vad som väntar. Detta samtidigt som orsaken till regeringsskiftet var att SD tog fler väljare från alliansen än från vänsterblocket. Det är sannerligen en skruvad situation…

Å andra sidan ska inte den identitetspolitiska svängen överdrivas. Alliansen har i mångt och mycket låtit samma vansinne få sprida sig inom statsapparaten och kommunerna under sina åtta år vid makten. Skillnaden ligger möjligen i att vi nu har en hel regering som dubbar galenskapen till officiell politik. Kanske är det lika bra att så sker, eftersom detta på allvar kan väcka en bred motrörelse.

Men nu märker jag att spekulationerna drar iväg. Vi vet ju inte ens om korthuset står kvar om två månader.

Stoppa fyllekörningen

Det här kunde ju ingen förutse, sade avgående socialminister Göran Hägglund under valvakan. Hägglunds uttalande kan tjäna som det yttersta beviset för hur toppolitikerna har svävat iväg och kapat banden med folket. Skulle det vara så svårt att förutse att folk blir oroliga och reagerar inför en migrationspolitik som i förlängningen faktiskt kan medföra – och detta är ren matematik och varken myt eller främlingsfientlighet – att Sverige inom några få decennier har en förvandlats till kulturell oigenkännlighet?

För en sak ska vi ha klar för oss, nu när nya slagord om att ”87 % gillar öppenhet” genast smids av samma krafter som redan har bevisat att de är Sverigedemokraternas bästa valarbetare. Det finns också ett väldigt mörkertal av oro och frustration bland dessa 87 procent.

Svensken i gemen gillar utländska influenser och inflyttade medborgare som kan integreras och bidra till det gemensamma bästa. Rasism har inte mycket att hämta, och hjärtat står öppet. Det är dock en helt annan sak att, såsom makteliten nu har gjort, begära att svensken inte ska ha något att invända mot en långsiktig kulturell omdaning utan motstycke och risk för upplösning av samhället. Att även vilja framhålla den egna kulturen som ett värde som ska tas med i sammanvägningen, har ingenting med främlingsfientlighet att göra. Det är snarare ett försök till normalisering.

Valresultatet kan liknas vid att betydande delar av folket vill ta bilnycklarna från en berusad bilförare. Många önskar att fyllekörningen ska upphöra. Om det bara sker en tillnyktring, får föraren gärna sätta sig bakom ratten igen.

Frågan är förstås bara när föraren ska lyckas se igenom alkoholdimmorna.

Lästips: Till sammanhållningens försvar

Rakt in i skymningszonen

Igår eftermiddag ankom jag så Kastrup och tog tåget över bron. Är ni medvetna om att det nordiska ljuset i september är någonting väldigt egenartat och vackert? Det är milt och en smula drömskt. Landskapet liksom marineras i det och går upp i det, istället för att ta betäcknig, som i Tel Aviv (denna sommar i dubbel bemärkelse). Omgivningens skönhet står dock i bjärt kontrast till det fula som utspelar sig så fort man slår på radion eller TV:n.

På radion berättas om vad Jimmie Åkesson gör med sina egna, privata pengar. På TV står sju partiledare och förklarar för Jimmie Åkesson att gränsen mellan bottenlös ondska och sublim godhet utgörs av Migrationsverkets dagsaktuella tillämpning av utlänningslagen. Och jag undrar stilla för mig själv om jag har kommit till rätt land. Flygplanet kan ju ha farit in i en Stephen Kingsk ögla i rumtiden någon stans över Polen, vad vet jag?

Jag är inte alls road av att skriva texter om behovet av sans och rimliga begränsningar vad gäller mottagandet av asylsökande, familjesammanföringar och billig arbetskraft. Emellertid har hela det svenska etablissemanget lämnat den konkreta verkligheten bakom sig, där svåra kompromisser och sunt förnuft är nödvändiga beståndsdelar. Ibland får jag intrycket att sju av åtta riksdagspartier har anammat en så änglalik självbild, att de inte förmår hantera det faktum att alla är för regleringar inom migrationsområdet, varför de i hemlighet hoppas att någon annan ska göra det skitiga jobbet åt dem. Det åttonde riktsdagspartiet har ju ändå ett skitigt förflutet och tar i för mycket, så då kan man ju låta det partiet ta hand om allt som har med de skitiga begränsningarna att göra, tycks den allmänna uppfattningen lyda. Jag kan inte bli annat än förundrad, sedan redigt förbannad. Ni vill alltså att jag m fl ska göra jobbet åt er, era bigotta ärtprinsessor! Jag börjar förstå varför ni hoppas på ett mirakel från EU, så att ni själva slipper att fatta de svåra besluten.

Nej, jag vill inte höra mer om Åkessons spelande. Nej, jag vill inte höra någon imbecill kärleksmonolog av Björn Ranelid (kärlek och politik är för övrigt två storheter som ska hållas väldigt hårt åtskilda). Nej, jag vill inte att fler lokalpolitikers privatliv ska förstöras p g a ett knippe idiotiska yttranden på nätet. Nej, jag vill inte se mer spelad, självrättfärdig indignation.

Jag vill se allsidig belysning, jämvikt, förnuft och handling.

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Vänd surrogatet ryggen – redovisa verkliga lösningar på verkliga problem

En gång är ingen gång; två gånger är en vana. I serien Mummelförlagets författare orerar, ber jag om att få ta över efter Nima Dervish.

Jag är urbota genomtrött på svenska politikers och journalisters samlade idioti. Den ideologiska nit och förbenade slagordspolitik som dessa aktörer tillsammans trycker ned i medborgarnas halsar tar sig hela tiden nya former. De borde helt enkelt byta bana och bli gåsfarmare i Frankrike.

Värst av allt är alla surrogatdebatter. Surrogat betyder ersättning, i meningen att träda in istället för någonting annat. Det ligger i sakens natur att det där andra, som surrogatet ersätter, brukar vara mer önskvärt, ursprungligt eller äkta. Surrogatdebatt är följaktligen en debatt som förs istället för en debatt rörande någonting mer äkta eller angeläget. En surrogatdebatt drivs ofta av att det finns intressen som vill förhindra att människor blir medvetna om det äkta eller det angelägna. Medborgarna ska istället fösas in i en inte sällan falsk motsättning mellan två poler, där allt är riggat på förhand för att man ska välja den ena polen, varpå äkta problem och angelägna frågor förblir obehandlade.

Tidningen Expressen är kampanjjournalistikens nestor. Det senaste bidraget är så svulstigt att de stackars tvångsmatade gäss som inte spyr lär orsaka prisfall på foie gras-marknaden. När det är exakt en månad kvar till valdagen, bestämmer sig nämligen Expressen för att dra igång en serie om invandrares livsöden i det nya landet Sverige. ”Här ser du viktiga pusselbitar i det moderna Sverige”, förkunnar reportern Diamant Salihu.

Här ser du ett typexempel på surrogat, säger jag. Expressen visar att det minsann har invandrat frejdiga och handlingskraftiga människor. Tidningen vill att debatten om migration ska handla om ifall man tycker att dessa människor ska tas upp i en svensk gemenskap, eller om man vill köra ut dem. För säkerhets skull markeras detta genom publicering av några läsarkommentarer till artikelserien, där det enda riktigt kritiska inlägget utgörs av ett bittert dra-dit-pepparn-växter-mail. Därmed har Expressens läsare fått besked om mellan vilka två poler kampen står. Värme mot kyla. Gott mot ont. Rösta nu rätt i valet.

Motsättningen som målas upp är förstås genomfalsk. Ett fullständigt erkännande av invandrade och inrikes födda medborgares likställighet vad gäller rättigheter och skyldigheter, samt uppskattning av alla goda insatser för samhället utan hänsyn till personlig bakgrund, kan självfallet förenas med en minskning av invandringen. Det finns övergripande samhällshänsyn, såsom arbetsmarknaden, de offentliga finanserna och – hör och häpna – landets kulturella sammansättning, som alla världens stater måste beakta när regler för migration ställs upp. ”Men i Sverige gör man väl inte någon kulturell skillnad”, kanske någon invänder. Inte? Har vederbörande hört talas om den fria rörligheten och rätten till bosättning inom Norden? Eller känns EU och EES-samarbetet bekanta? Expressen vill emellertid inte ha någon genomlysning av dylika frågor. Expressen vill att motsättningen ska bestå i ifall jag gillar Adelaide Nkembi, 28, eller ej.

Många medborgare ser igenom propagandan och vägrar låta sig matas. Åtskilliga andra känner säkerligen intuitivt att någonting är fel, men har inte riktigt förmått peka ut var tankefelet sitter. Båda dessa grupper drivs förstås i sverigedemokratisk riktning av de toppolitiker och politiska journalister som månglar ut alla dessa hårt kryddade surrogat. Detta i brist på alternativ. Vilket sedan leder till att alla börjar gräva i och vända ut och in på SD, istället för att redogöra för de verkliga politiska vägvalen och ge medborgarna ärliga, relevanta svar.

Jag tror att svenska väljarkåren är utled på surrogat. Kandidater till de beslutande församlingarna från Alliansen och från Socialdemokraterna: ge er nu i kast med de verkliga frågorna. Ni har knappt en månad på er. Inte för att jag tror att ni kommer att göra det under denna knappa tidsrymd, präglad av partipiskor och enade fronter. Men ni borde.

Ytterligare lästips: Den goda nattsömnen av Johan Westerholm; boken Frommare kan ingen vara av undertecknad

Äter sig extremismen in i socialdemokratin?

Under EU-valvakan konstaterade flera politiska journalister att Socialdemokraterna inte hade lyckats fånga den ”vänstervind” som drog genom landet. Istället var det tre andra partier som lyckades styra in denna vind i sina segel. Den större och trögare (s)kutan låg däremot i stiltje.

”Vänstervind” är egentligen ett ordval som kan ifrågasättas. Vad som snarare har hänt är att idén om gruppidentiteter och synen på samhället som ett slagfält mellan dessa olika grupper har vuxit sig allt starkare, vilket har gynnat partier som följer, och kanske även leder, denna trend. I EU-valet finns dessutom inte regeringsfrågan och regeringsfähigheten med i väljarnas beräkning.

Likväl avtecknar sig nu en valrörelse i de allmänna valen som präglas allt mer av identitetspolitisk extremism och oförsonlighet.

Särskilt oroväckande är utvecklingen inom och runt omkring socialdemokratin – den gamla statsbäraren. Trots att jag inte delar och aldrig har delat dess ideologiska utgångspunkt, socialismen, har det funnits någonting måttfullt, hederligt och inbjudande i den gamla klassiska Per Albin Hansson- och Tage Erlander-utgåvan. Ja, även i viss mån under Ingvar Carlssons och Göran Perssons respektive era. Att döma av de åsikter som numera torgförs av rörelsens unga företrädare och i närstående fora, såsom på socialdemokratiska ledarsidor och på hemsidan Politism, är emellertid någonting allvarligt på väg att hända. Den identitetspolitiska extremism som omhuldas av partierna på den yttersta vänsterkanten och av Miljöpartiet tycks även vara på väg att äta sig in i socialdemokratin via det unga gardet. Misstanken att partiet har svårt att stå emot flörten med identitetspolitiken, i skepnad av extrem feminism och utflippad antirasism, blir allt starkare. Möjligen för att partiledningen bävar inför utsikten att än en gång hamna i stiltje.

De dåliga tecknen hopar sig. Sedan länge har vi Aftonbladet, Sveriges största tidning, som på ledar- och kulturplats driver en oförsonlig hets mot allt vad västerländska värden och landvinningar heter. Det hätska tonläget och vulgariteten förefaller gå allt längre. Sedan har vi den ovan nämnda hemsidan Politism, som sponsrars av just Aftonbladet och av LO (!). Sidan tycks ha tagit på sig rollen som något slags ideologisk hitman, en förtrupp som ska driva den bredare vänstern i allt vansinnigare riktning. Det tycks dessutom fungera.

En valledare från ungdomsförbundet SSU har nyligen skrivit en ledarartikel där tesen drivs att det inte är konstigare att vara våldsam vänsterextremist än att t ex vara moderat ersättare i kulturnämnden. I en annan socialdemokratisk tidning skriver en annan ung ledarskribent om ett annat favoritämne för identitetsvänstern: att stora delar av samtida islams förhållande till terrorism skulle vara lika obefintligt, alternativt lika starkt, som den samtida kristendomens förhållande till Anders Behring Breivik. Eller den samtida judenhetens förhållande till, med skribentens egna ord, ”Israels terror”. Det är samma knep som förr användes för att leda i bevis att Sovjetblocket inte var sämre än USA och Västeuropa: relativisering av viktiga principer, sökandet av allt ont i det egna samhället och försök att finta bort läsarens/lyssnarens förnuft och sinne för proportioner. Orwells ”Krig Är Fred”, o s v.

Jag tror inte att sidor som Politism och unga socialdemokraters identitetspolitiska radikalisering i dagspressen och i olika nätfora kommer som en ensam olycka. Här finns ett mönster. Trycket kommer utifrån och partiet tycks inte längre klara av att hålla fanatismen borta. Det stolta arv som rörelsen har av att hålla västfientliga, antidemokratiska kommunister borta från regeringsmakt och reellt inflytande håller på att förskingras inför den nya vågen av extremism. Stefan Löfvén verkar i allt väsentligt vara en hygglig, jordnära svetsare från Norrland, vilket återspeglas i en del uttalanden (t ex det på Facebook om Israel-Gaza), men kan han driva partiet bort från samtidens irrläror?

Eller har jag rentav fel i mina farhågor? I så fall: upp till bevis, Stefan Löfvén!

Socialdemokraterna har tolkningsföreträdet – och nyckeln till förändring

Alla fungerande demokratier har någon form av överbryggande idé om vad ett medborgarskap i landet egentligen innebär, eller bör innebära. Vissa kallar detta idékomplex för nationalism, andra för patriotism. I vissa länder är nationalismen väldigt uttalad; i andra är det svårare att reda ut vad identiteten består i. Sverige tillhör den senare kategorin.

I min bok Frommare kan ingen vara analyserar jag frågan närmare. Min slutsats – i korthet – är att Sverige och svenskarna sedan första halvan av 1900-talet har anammat en nationalism som präglas av välfärdsidén och att landet är modernt och medmänskligt. Detta har så småningom lett till storhetsvansinne. Det ingår i Sveriges outtalade självbild att landet är en humanitär stormakt, som klarar av det mesta så länge medmänskligheten och välfärdsstaten är i behåll.

Socialdemokratin är än idag denna idés främsta företrädare och uttolkare. De borgerliga partierna har dock i stora drag anammat tankegodset. Idag är t ex Moderaterna helt med på denna linje. Som alla konvertiter har de dessutom ett särskilt behov av att visa upp sin renlärighet. Detta är egentligen en klassiker, som går i repris om och om igen.

Jämviktsriksdagen 1973-1976 och de borgerliga regeringarna 1976-1982 bröt visserligen Socialdemokraternas makthegemoni, men om vi tittar på den offentliga sektorns utveckling och den praktiska politiken under denna period, med omfattande statligt stöd till krisande branscher, fortsatt kodifiering av arbetsrätten, mm, är det snarare socialdemokratisk kontinuitet som kan sägas sammanfatta perioden. Perioden 1991-1994 innebar ett desto större brott mot socialdemokratisk skattepolitik, men de offentliga utgifterna förblev höga, och perioden sammanföll med en akut finanskris och djup lågkonjunktur. Regeringen hade dessutom inte en chans i valrörelsen 1994. Det var sedan, märk väl, Socialdemokraterna, med stöd av Centerpartiet, som under mandatperioden 1994-1998 kunde genomföra åtstramningar vilka en borgerlig regering knappt ens hade vågat fantisera om.

Detta är klassiskt inom politiken. Det är bara den part som har tolkningsföreträde i förhållande till en helig idé som har förmågan att ändra kurs.

Nu närmar sig Sverige slutet av en andra mandatperiod med borgerligt styre, och det mesta tyder på att Alliansen inte kommer att få fortsatt förtroende. Det är inte heller osannolikt att nuvarande regeringskonstellation kommer att spricka. Man ska visserligen inte hålla griftetal när vederbörande inte är död, men om Alliansen lämnar någonting efter sig som är i olag och som kan förklaras med den välfärdsnationalistiska låsningen, är det invandringspolitiken. Borgerliga väljare med ett uns av klarsynthet och integritet ser att det är på väg att gå käpp rätt åt skogen, men jag har blivit mer och mer övertygad om att de borgerliga partierna inte kan göra någonting åt situationen. Det har investerats alldeles för mycket laddade ord och välfärdsnationalistisk nit i frågan. Jag tror att det enda av riksdagens partier, bortsett från Sverigedemokraterna, som faktiskt har förmåga att åstadkomma förändring, är välfärdsnationalismens fader: socialdemokratin.

Trots att socialdemokratin håller sig med ett helt hov av feberyrande, postmoderna kommissarier och Mona Sahlinska fromhetsapostlar, är det inte omöjligt att Stefan Löfvén, med sin bakgrund i industrifacket, har kraft nog att ta tag i rodret och ändra kurs. Sannolikheten för det är i alla fall större än att sådana initiativ skulle komma från Reinfeldt, eller från elevrådet Ullenhag.

Vi får väl se hur det utvecklas. En sak är i alla fall säker: om de rödgröna inte får egen majoritet i valet, men likväl blir större än Alliansen, står den svenska blockpolitiken inför intressanta och möjligen smärtfyllda förändringar.