Om Pride och svensk konsensus

Så har det varit Pride-tillställning i Stockholm. För egen del ingick jag i en liten grupp glada amatörer som såg till att Centerpartiet för första gången officiellt närvarande med ett tält i parken sommaren 2001. Innan dess hade bara ungdomsförbundet varit på plats, om jag inte misstar mig. Hela arrangemanget var fortfarande en tämligen ny företeelse i huvudstaden. Jag har därefter deltagit några gånger under 00-talets början och mitt.

Idag tror jag inte att jag hade velat närvara, även om jag skulle ha vägarna förbi. Det finns två anledningar till denna motvilja.

För det första, är det tydligt att Pride inte längre primärt är en fest för homosexuella, bisexuella och transpersoner, då man stolt kan hålla hög profil och under några dagar får slippa känna sig som en minoritet. Numera är det snarare så att det är hela det svenska etablissemanget som vill fira sin egen förträfflighet genom Pride. Tillställningen säger faktiskt väldigt mycket om den svenska samförståndskulturens mindre smickrande sidor.

För ett par månader sedan var det Pride-festival i Tel Aviv. Festivaltåget längs stadens strandväg bestod av några lastbilsekipage som gayklubbar m fl sponsrade, samt av en väldig mängd firare i en enda röra. Signalen var tydlig: här firar inte ”samhället” i form av organisationer och myndigheter, utan partajet tillhör deltagarna i rollen som privatpersoner. Undantaget är Tel Aviv stad, som statsar mycket på arrangemanget. Visst förekom en och annan politisk fana eller banderoll, men inte alls i samma omfattning som i Stockholm. Tåget var inte heller uppdelat i sektioner för allsköns myndigheter och organisationer. Det hör dock till saken att Tel Aviv är en av de mest välkomnande platserna i världen gentemot HBT-personer. Och då menar jag hela staden; inte bara några enstaka stadsdelar.

I det av värdegrund hemsökta Stockholm har Pride blivit en överspänd uppvisning i att visa sin godhet. Man sägs gilla mångfald, men festivalledningen portförbjuder ett av riksdagens partier i den berömda värdegrundens namn, istället för att se det som ett framsteg ifall alla partier försöker lyssna på och föra dialog med HBT-väljare. Det handlar väldigt mycket om ”inne” och ”ute”; antingen eller. Har man blivit indragen i det svenska samförståndets varma krets finns det ingen hejd på kramkalaset. Många ser väl inte något problem i detta, men mig påminner det bara om att det finns ett kylslaget landskap utanför Värdegrundens domäner, där för övrigt HBT-personer befann sig för inte så länge sedan.

Min andra invänding mot Pride-fenomenet är att det så tydligt manifesterar sammanblandningen mellan offentligt och privat. Jag tror faktiskt att många homo- och bisexuella med mig är rätt trötta på att förknippas med begivenheten (och, inte minst, med den numera identitetspolitiskt extrema organisationen RFSL). Genom den mediala dramaturgin och det officiella Sveriges omfamning av Pride blir hela gruppen sårbar för kritik som riktas mot festivalens översexualisering av det offentliga rummet.

Missförstå mig inte. Jag är livsstilsliberal ut i fingerspetsarna. Just för att kunna värna sann livsstilsliberalism från offentlig inblandning är det helt avgörande att upprätthålla en skillnad mellan hur man beter sig i offentligheten och i det privata. I detta avseende är Pride problematiskt. Om jag får generalisera en aning, finns det någonting hysteriskt och pubertalt i att vända ut och in på nattklubbsmiljöer och dra allt på släp genom staden en lördagseftermiddag tillsammans med Kriminalvården, Svenska kyrkan och statsministern. Sak samma gäller den nästan helt fullgångna sexualiseringen av valda delar av festivalområdet. Det handlar inte längre om att komma ut i offentligheten som homo, bi eller trans, utan om att visa att man vågar vara lite kinky eller en smula crazy på stan eller på utställningsområdet. Och det är faktiskt inte samma sak.

Arrangemanget i sin nuvarnade tappning har blivit ett möte mellan konsensuskultur och utåtriktad sexualisering. I det avseendet ligger det helt rätt i tiden, vilket inte är menat som komplimang.

Äter sig extremismen in i socialdemokratin?

Under EU-valvakan konstaterade flera politiska journalister att Socialdemokraterna inte hade lyckats fånga den ”vänstervind” som drog genom landet. Istället var det tre andra partier som lyckades styra in denna vind i sina segel. Den större och trögare (s)kutan låg däremot i stiltje.

”Vänstervind” är egentligen ett ordval som kan ifrågasättas. Vad som snarare har hänt är att idén om gruppidentiteter och synen på samhället som ett slagfält mellan dessa olika grupper har vuxit sig allt starkare, vilket har gynnat partier som följer, och kanske även leder, denna trend. I EU-valet finns dessutom inte regeringsfrågan och regeringsfähigheten med i väljarnas beräkning.

Likväl avtecknar sig nu en valrörelse i de allmänna valen som präglas allt mer av identitetspolitisk extremism och oförsonlighet.

Särskilt oroväckande är utvecklingen inom och runt omkring socialdemokratin – den gamla statsbäraren. Trots att jag inte delar och aldrig har delat dess ideologiska utgångspunkt, socialismen, har det funnits någonting måttfullt, hederligt och inbjudande i den gamla klassiska Per Albin Hansson- och Tage Erlander-utgåvan. Ja, även i viss mån under Ingvar Carlssons och Göran Perssons respektive era. Att döma av de åsikter som numera torgförs av rörelsens unga företrädare och i närstående fora, såsom på socialdemokratiska ledarsidor och på hemsidan Politism, är emellertid någonting allvarligt på väg att hända. Den identitetspolitiska extremism som omhuldas av partierna på den yttersta vänsterkanten och av Miljöpartiet tycks även vara på väg att äta sig in i socialdemokratin via det unga gardet. Misstanken att partiet har svårt att stå emot flörten med identitetspolitiken, i skepnad av extrem feminism och utflippad antirasism, blir allt starkare. Möjligen för att partiledningen bävar inför utsikten att än en gång hamna i stiltje.

De dåliga tecknen hopar sig. Sedan länge har vi Aftonbladet, Sveriges största tidning, som på ledar- och kulturplats driver en oförsonlig hets mot allt vad västerländska värden och landvinningar heter. Det hätska tonläget och vulgariteten förefaller gå allt längre. Sedan har vi den ovan nämnda hemsidan Politism, som sponsrars av just Aftonbladet och av LO (!). Sidan tycks ha tagit på sig rollen som något slags ideologisk hitman, en förtrupp som ska driva den bredare vänstern i allt vansinnigare riktning. Det tycks dessutom fungera.

En valledare från ungdomsförbundet SSU har nyligen skrivit en ledarartikel där tesen drivs att det inte är konstigare att vara våldsam vänsterextremist än att t ex vara moderat ersättare i kulturnämnden. I en annan socialdemokratisk tidning skriver en annan ung ledarskribent om ett annat favoritämne för identitetsvänstern: att stora delar av samtida islams förhållande till terrorism skulle vara lika obefintligt, alternativt lika starkt, som den samtida kristendomens förhållande till Anders Behring Breivik. Eller den samtida judenhetens förhållande till, med skribentens egna ord, ”Israels terror”. Det är samma knep som förr användes för att leda i bevis att Sovjetblocket inte var sämre än USA och Västeuropa: relativisering av viktiga principer, sökandet av allt ont i det egna samhället och försök att finta bort läsarens/lyssnarens förnuft och sinne för proportioner. Orwells ”Krig Är Fred”, o s v.

Jag tror inte att sidor som Politism och unga socialdemokraters identitetspolitiska radikalisering i dagspressen och i olika nätfora kommer som en ensam olycka. Här finns ett mönster. Trycket kommer utifrån och partiet tycks inte längre klara av att hålla fanatismen borta. Det stolta arv som rörelsen har av att hålla västfientliga, antidemokratiska kommunister borta från regeringsmakt och reellt inflytande håller på att förskingras inför den nya vågen av extremism. Stefan Löfvén verkar i allt väsentligt vara en hygglig, jordnära svetsare från Norrland, vilket återspeglas i en del uttalanden (t ex det på Facebook om Israel-Gaza), men kan han driva partiet bort från samtidens irrläror?

Eller har jag rentav fel i mina farhågor? I så fall: upp till bevis, Stefan Löfvén!

Snälltåget accelererar i den dunkla natten

Igår publicerade Migrationsverket en verksamhets- och kostnadsprognos för de närmaste fyra och ett halvt åren. Såsom framgår i kostnadssammanställningen, prognosens bilaga 4, har den tidigare prognosen – som trots allt byggde på ett omfattande mottagande av asylsökande – flugit all världens väg. Istället för en stabilisering av Migrationsverkets kostnader på runt 21 miljarder kr per år, förväntar sig myndigheten nu en snabb ökning till 30 miljarder kr årligen år 2018! Detta är ingenting mindre än en 50-procentig ökning av de samlade kostnaderna. Verket redovisar därför ett enormt ackumulerat underskott fram till år 2018, såvida inte anslagen höjs i enlighet med behovet.

Den förväntade kostnadsökningen beror givetvis på att antalet asylansökande förväntas öka, från tidigare beräkning om runt 60 000 till drygt 80 000 personer för innevarande år. Sak samma för år 2015. Myndigheten skriver däremot ned antalet sökande för efterföljande tre år, vilket grundas på tämligen lösa antaganden om förbättringar i avflyttningsländerna.

Summa summarum – prognosen pekar på behovet av väldiga anslagstillskott till Migrationsverket och stor ökning av antalet asylsökande inom den närmsta tiden, men bygger ändå i viss mån på önsketänkande på längre sikt. Följdverkningarna för samhället i stort är förstås inte med i räknestycket.

Att noggrant analysera dessa siffror och redovisa den allt mer desperata situationen för svenska folket borde naturligtvis vara högt prioriterat för samhällsjournalister. Det finns en uppsjö av frågor att ställa till de ansvariga politikerna. Hur ska boendet lösas? Kommer ni att lagstifta om att kommunerna inte längre ska få någon beslutanderätt? Vad händer på sikt med arbetsmarknaden? Har ni några idéer om utbildningsinsatser, med tanke på de sjunkande skolresultaten, där invandrade elever presterar särskilt dåligt? Eller rent av: borde inte prognosen leda till en omläggning av invandringspolitiken? Det är sommartorka på redaktionerna, så det finns gott om utrymme. Dessutom är det valrörelse.

Men icke. Jag har inte sett någonting annat i de stora tidningarna än en liten TT-notis, ofta sämre placerad i vederbörande tidnings nätutgåva än allehanda kuriosanyheter. Jo, DN:s ledarsida kommenterade prognosen under rubriken ”En hjälpande hand”. Ytterligare en i raden av alla dessa artiklar som förkunnar att den humanitära stormakten bara måste skärpa sig i sitt mottagande.

Det sägs gång på gång, men måste tydligen sägas igen. Svenska etablerade massmedier ställer aldrig några frågor ur vinklar som inte passar den politiska agendan, eller frågor vilka skulle bryta mot något etablerat tabu. Mörkläggning är vad som gäller. Snälltåget rusar vidare och accelererar i den dunkla natten, i riktning mot en station som folk har väldigt vaga föreställningar om.

Det är sjukt, men icke desto mindre är det sant.

Se även kommentarer från Merit Wager och från bloggaren Fnordspotting.

Hetsiga dumheter i sociala medier och jakten på diskvalificerande citat

Att de sociala medierna har förändrat spelreglerna för informations- och åsiktsspridning är en truism. På plussidan ser vi att de stora mediernas oligopol har brutits. På minussidan ser vi en ”ekokammar”-tendens och en ”förkvittring” (med anledning av Twitter) av det offentliga samtalet, vilket jag tog upp i ett inlägg för några dagar sedan.

Men det finns ytterligare ett minustecken, som tycks bli fetare och fetare för varje år. Kombinationen sekteristiskt samhällsklimat och löst tyckande i sociala medier är nämligen långt i från a match made in heaven. Jag har bitvis berört denna fråga i min bok. De senaste dagarnas skriverier på exempelvis Twitter förstärker bara bilden av hur illa det är ställt.

Problemet kan formuleras såhär. Fora som Twitter och Facebook gör det möjligt för alla som önskar dela med sig av sina funderingar att omedelbart göra det, oavsett sinnestillstånd och skrivvana. Då blir det lätt så att osakliga påhopp och obalanserade ståndpunkter dyker upp lite varstans. Detta tycks dessutom underblåsas av den mobbmentalitet som har vuxit sig så stark på dessa sidor. Vad som sedan händer är att debatten mer och mer kommer att handla om vilka grodor som har hoppat ut från olika debattörers hårddiskar. I somliga fall stannar det i det elektroniska forumet. I andra fall kan det sluta med avskedande, entledigande från nämndemannauppdrag, hotelser, o s v.

Man måste dock ha en sak klar för sig. Twitter, Facebook och liknande fora har mer karaktären av dokumentation av pågående samtal än av att vara anslagstavlor för genomtänkta insändare. Sådant som förr kunde yttras i affekt vid köksbordet, bland vänner på krogen o s v har numera delvis förflyttat sig till nätet. Det rör sig faktiskt om en ganska revolutionerande förändring av den mänskliga samvaron i de kvittrande och facebookande kretsarna. Att det finns en totalitär baksida av myntet är det få som uppmärksammar. Allt som skrivs dokumenteras och kan sparas för överskådlig framtid. Och eftersom det – på gott och ont – inte finns något filter mellan varje skribents ord och världen, kan även den mest skrivovane lokal- eller ungdomspolitikerns lilla infall leda till drastiska följder, om och när mobben hittar det fällande citatet.

Jag skriver inte detta för att jag motsätter mig det ofiltrerade tyckandet i cyberrymden. Jag skriver detta för att jag ser ett oroväckande mönster av hätska dumheter på nätet, vilka följs av en metadebatt och en massa ”scoop” om vem som har sagt vad. Att det dessutom finns en asymmetri, i och med att det välkända ”fina, goda vänsterhatet” ofta kommer lindrigt undan, gör förstås inte saken bättre.

Finns det någon lösning? Knappast någon annan än att alla nätdebattörer, och då i synnerhet etablerade skribenter, dels måste tänka mer på hur man debatterar, dels måste lägga mindre tid på häxjakt. Tendensen verkar dock, tyvärr, vara den motsatta just nu.

Förkvittring i ekokammaren

Anna Dahlberg på Expressen är en debattör som, till skillnad från den tidning som är hennes arbetsgivare, har förmågan att ta ett steg åt sidan och analysera Sverige lite snett utifrån. Hennes krönika om det amerikaniserade debattklimatet tar upp ett särskilt angeläget ämne.

Vi ser en tilltagande tendens, i och med diversifieringen av och det folkliga deltagandet i massmedia, till anhopning i olika ”ekokammare”. Folk väljer i allt högre grad att främst ta del av information och åsikter som bekräftar deras egen världsbild. Ofta i kortfattad, ”förkvittrad” form. Meningsutbytet med motståndarlägret går sedan ut på att visa förakt och kasta giftiga pilar. Ibland även dynga. Inte för att försöka övertyga dem om att de kan ha fått saker och ting om bakfoten, utan för att erhålla stärkande ryggdunkningar och sköna favoritmarkeringar och ”gilla”-tummar från meningsfränder.

Begreppet ”hat” har blivit väldigt centralt, såsom tänkaren och skribenten Johan Hakelius konstaterade i Danmarks Röst. Å ena sidan kan debattörer och journalister kläcka ur sig väldigt hätska och hatiska påståenden; å andra sidan är samma debattörer och journalister väldigt snara att anklaga motståndaren när denne avlossar samma slags salva. Samma beteende ser vi på andra sidan ingenmansland. Mycket tid läggs på att försöka sätta dit belackaren för enstaka ordval i sociala medier. På så sätt avleds hela tiden debatterna från sakfrågorna, för att istället handla om själva formerna för debatten, ”debatten om debatten”. Detta blir dock ofrånkomligt, när människor uttrycker sig som de gör.

Utvecklingen har förstås pågått under en längre tid; faktum är att den påbörjades innan de sociala mediernas genombrott. Jag minns så väl att en av de vanligaste rubrikerna på löpsedlarna under början och mitten av 00-talet var att A ”hånade” B i någon TV-sändning. A kunde vara allt från landets statsminister till en deltagare i Paradise Hotel. Det fanns en besatthet vid ordet ”hån”. När även saklig kritik stämplas som hån och förakt i sann identitetspolitisk splittringsanda, och när massmedia tycker att just spottloskan i sig är smakfullt nyhetsstoff, är det inte så underligt att hånet och föraktet till slut verkligen tränger undan den sakliga kritiken.

De sociala medierna har bidragit med mycket positivt – inte minst genom att bryta de etablerade mediernas oligopol vad gäller information och åsiktsspridning. Jag använder själv Twitter för att i första hand ge tips om texter på nätet. Emellertid har dessa medier även blivit ett utmärkt verktyg för ekokammardebattörer och ren mobbmentalitet. Ungefär som om man befann sig i en evig sändning av TV-programmet ”Debatt”.

Men vi måste tänka på en sak. Mänskligheten har under historiens lopp visat sig benägen att avgöra sina inre dispyter genom att slåss. Den ordnade demokratin, som bygger på en tyst överenskommelse om att hantera meningsskiljaktigheter genom samtal, kompromisser och allmänna val, tar en försvinnande liten plats i historien. Om vi inte klarar av lyssna på varandra och låta människor utveckla sina resonemang, kommer vi förr eller senare att börja slåss istället.

Att det finns starka krafter i Sverige som ger ekokammarmentaliteten sitt fulla stöd är, om något, en gäll varningssignal.

Vad som har mognat är en förgiftande lära

Kulturskribenten Mona Masri, som på förekommen anledning är citerad ett antal gånger i min bok, anför nu i Sydsvenskan att det kan vara ett tecken på mognad att det talas allt mer om ras och ”rasifiering” i svensk mediadebatt. Påpekandet att dessa ord far runt är ju riktigt. Den senaste tiden tycks de gå som vålnader genom det politiska livet. Masri har för övrigt själv bidragit flitigt i genren.

Det sägs alltså att vi borde tala mer om ras. Så jag får väl bidra. Holländare tycks ofta vara högvuxna, magra och rödlätta. Samma drag syns inte sällan i England. Ett gemensamt saxiskt/plattyskt arv, tro? Japaner är i genomsnitt mindre än kineser, trots hyfsat lång tid av högre levnadsstandard. I Tel Aviv är det tydligt att eritreaner i allmänhet är betydligt ljusare och har annan kroppsbyggnad än sydsudaneser. Judar med etiopisk härkomst och de kristna eritreanerna är i själva verket väldigt lika. Är Masri med flera nöjda nu?

Nej. För vad de egentligen vill ha sagt är att skillnader i statistiskt utfall mellan personer med olika utseenden – om en viss grupp är under- eller överrepresenterad – beror på diskriminering och förtryck, vilket de vill bemöta med införande av grupprättigheter. Det är samma melodi som har sjungits länge, men med nya textrader. Skillnaden i förhållande till tidigare text är att man nu på ett tydligare sätt börjar sjunga om idéernas konsekvenser.

Den massmediala rapporteringen från Almedalen borde tjäna som väckarklocka för dem som vill ha en jämlik medborgarstat, men händelsevis inte har väckts av tidigare larm. Miljöpartiets Åsa Romson höll ett anförande under vilket hon flera gånger valde att skuldbelägga människor på grundval av kön, hudfärg, sexuell läggning och ålder. Gudrun Schyman och hennes parti, som har gjort gruppindelning till en del av kärnideologin, utnämndes av ett samlat mediauppbåd till något slags drottning av Almedalen. Under ett seminarium om ”antirasism” uttryckte arrangören, som kallar sig ”Rummet”, önskemålet att vita människor skulle maka på sig för att ge plats åt folk av annan ras. Och ett av de lägsta lågvattenmärken som jag någonsin har sett på en svensk ledarsida kunde beskådas i Dala-Demokraten, i och med att ledarskribenten Ida Ali-Lindqvist gjorde sin debattmotståndare, Hanif Bali, till en företrädare för en ras. Ali-Lindqvist blir ”ledsen” för Balis skull, eftersom han, enligt henne, antingen inte begriper sitt eget (läs rasens) bästa, eller ägnar sig åt något slags masochistisk självförnekelse. Allt detta anser sig Ida Ali-Lindqvist tydligen ha genomskådat.

Vad är det som händer? Jag skulle vilja påstå att vi bara ser första skörden av den draksådd som har spridits i årtionden. Kön; mångkulturalism; kvotering; strukturer; vi gillar mångfald. Och de kvasiakademiska vägröjarna: intersektionalitet; könsmaktsordning; rasifiering. Vad som nu sker är att vi ser konsekvenserna av grupptänkandet.

Om man är övertygad om att folk som delar vissa personliga egenskaper, såsom kön, sexualitet, härkomst eller utseende, ingår i något slags påtvingad ödesgemenskap, kommer man slutligen inte längre att se människor som unika personer. Alla blir till slut vandrande representanter för olika kollektiv. Det som det ideala medborgarsamhället skulle vara blint inför, blir istället förstärkt i allt grällare färger. Då kommer den typ av resonemang som Ida Ali-Lindqvist visar prov på som ett brev på posten. Hennes artikel är inte en anomali eller ett snedsprång i diskussionen; den är den nuvarande diskursens logiska fortsättning. Att läsa den är som att skåda in i en snar framtid, om identitetspolitikerna får fortsätta att hållas under några år. Snart kan detta vara allmängods.

På sätt och vis har Mona Masri rätt i sin analys. Det är kanske ett tecken på mognad att politiker och andra opinionsbildare har börjat prata om ras. Vad som har mognat är en förgiftande ideologi. Identitetspolitikens frukter kan plockas, ätas och öppna våra ögon inför medmänniskors gener och läggningar. Vi blir måhända inte utslängda från ett paradis, men väl från en samhällsmodell som förordar färgblindhet och överbryggande gemenskap istället för splittring. Sådana modeller är inte vanliga i mänsklighetens historia. Desto större anledning att kämpa mot de nedbrytande lärorna.

Timbro – ta ert intellektuella ansvar

Härförleden hade jag ett rätt intressant och belysande replikskifte med i huvudsak Timbros VD, Markus Uvell, på Twitter. Bakgrunden är en krönika som Mauricio Rojas har låtit publicera i Svenska Dagbladet, vilken i sin tur kan ses som en kommentar till Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Rojas är en debattör jag högaktar, varför jag måste säga att jag blev något förbluffad över de undermåliga resonemangen och den överspända strävan efter att positionera sig i just denna krönika.

Min invändning mot Rojas krönika är framförallt att han, likt den svenska borgerligheten i stort, jämför äpplen med päron. Situationen i länder som USA och Kanada tas till intäkt för att kritiken av invandringspolitiken i Sverige är obefogad. Allt sägs istället handla om integrationen, inte invandringen. Skillnaderna mellan USA och Sverige är dock milsvida i flera avseenden.

Vad jag och Markus Uvell kunde enas kring, var att den svenska invandringspolitiken fordrar en stor låglönesektor för att folk ska komma i arbete. Detta är Uvell befriande öppen med, och han riktade kritik mot de Nya Moderaterna för att de inte tar till sig detta. Kanske är även Rojas inne på Uvells linje, jag vet inte. Hur som helst, här kommer mina två stora invändningar mot Timbro-kretsens sätt att resonera:

1) Ni förutsätter någonting (låglönemarknad för okvalificerade jobb; slutet på den svenska/skandinaviska modellen) som en överväldigande majoritet i Sverige inte vill ha, och som följaktligen inte kommer att införas inom överskådlig tid; samt

2) ni hänfaller ofta åt ett tänkande med tydligt utopiska drag.

Om vi börjar med det förstnämnda, finns det – oavsett Timbros önskedrömmar – än så länge inte ens en tillstymmelse i Sveriges riksdag till att vilja kasta den skandinaviska arbetsmarknadsmodellen över ända. De Nya Moderaterna är ju delvis en produkt av insikten att en förkrossande majoritet av svenskarna vill värna en arbetsmarknad med hög organiseringsgrad och höga lägstalöner. Om man vet att man inte får igenom en radikal reform av arbetsmarknaden inom överskådlig tid, kan man inte låtsas som om det regnar och kasta beskyllningar mot dem som vill begränsa invandringen av lågutbildade personer från avlägsna kulturer. Eller tänker sig Timbro att dagens invandringspolitik kommer att bana väg för orimliga påfrestningar och politiskt kaos, som till slut kommer att leda till att det nyliberala paradigmet slår igenom?

När det gäller min andra invändning, ser jag faktiskt tydliga drag i Timbros resonemang av den nästan utopiska välfärdsnationalism som jag har beskrivit i min bok. Härvidlag skiljer sig inte Timbro-liberalerna från den svenska vänstern. Sverige kan åstadkomma någonting som inget annat europeiskt land har gjort. Sverige kan bli ett glimrande USA, om vi bara tror på det (trots att invandringen till Sverige inte alls har samma karaktär). Sverige borde bygga ett Ellis Island i Malmö, så att det syns ända till det inskränkta (?!) Köpenhamn. Men även länder med betydligt liberalare arbetsmarknad än Sverige har ju bekymmer som vi kan kalla för integrationsproblem. Se på Storbritannien. Jag är ledsen, men detta börjar likna samma sekulära religion som vänstern praktiserar.

Timbro har ett stort inflytande över idédebatten och över den svenska borgerligheten, även om framförallt de Nya Moderaterna ägnar sig åt något slags russinplockande ur Timbros kaka. Men även om de hade slukat allt vad Timbro bjuder på, måste man betänka vad detta kan innebära för det svenska samhället – samt att en stor låglönesektor inte är någon mirakelkur som löser allt.

Timbro – ta ert intellektuella ansvar.

Avslutningsvis, här har vi en bra krönika med anknytning till ämnet.

Yttrandefrihetsfundamentalist? Ja visst!

En insiktsfull människa ska ha sagt att om man vill ta reda på vem som är makthavare i ett samhälle, ska man undersöka vem som försöker täppa till truten på sina motståndare. Det brukar nämligen, av naturliga skäl, vara en och samma aktör.

Med denna tumregel i bakhuvudet, ser jag med förfäran att den svenska polisen har stövlat in i ett konstgalleri som just hade öppnat för vernissage och tagit tavlor i beslag, vilka misstänks vara förbjudna enligt den så kallade lagen om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 § brottsbalken). Jag skriver ”den så kallade”, eftersom namnet ”hets mot folkgrupp” är missvisande. Paragrafens tillämpningsområde är nämligen väldigt mycket större än att enbart sikta på det som man normalt kan kalla för hets eller uppvigling. Man får inte, såsom det står i lagen, uttrycka ”missaktning” med anspelning på någon av de i paragrafen uppradade egenskaperna. I rättspraxis har både begreppen ”missaktning” och ”folkgrupp eller annan sådan grupp av personer [sic]” blivit allt mer uttöjda. Nu har vi alltså kommit ända dithän att polisen slår till mot en konstutställning och tar med sig utställningsföremål. Och griper konstnären, den i Malmö välkände provokatören Dan Park.

Jag kritiserar ofta tankegången om det sluttande planet, som går ut på att man alltid riskerar att glida ned till en extrem position så snart man inför en viss regel eller vidtar en åtgärd som går ett steg i den positionens riktning. Politik handlar alltid om att finna rimliga kompromisser mellan olika värden, så idén om det sluttande planet är ofta bara tom retorik som missbrukas av politiska fanatiker, som sällan erkänner värdemotsättningar.

När det gäller yttrandefrihet förhåller det sig dock annorlunda. Det fria meningsutbytet är vad som ska föregå de politiska förslagen och kompromisserna. Därför ska inte meningsutbytet självt underkastas några regler som är produkter av politiska kompromisser. Att meningsutbytet kan vara yvigt och att sårande och upprörande saker kan komma att sägas är själva poängen. Den som inte har förstått detta rekommenderas läsning av John Stuart Mills alltid lika aktuella pamflett ”Om friheten”.

Erfarenheten visar emellertid att det är oerhört lockande för den som har makten att försöka inskränka vad som över huvud taget får yttras offentligt. Här är det helt befogat att tala om sluttande plan. Har man väl börjat, finns det ingen ände och inga starka argument mot att fortsätta med inskränkningarna; allt givetvis med de bästa av avsikter. Men när de politiska motståndarna lyckas komma till makten, kan de i sin tur förbjuda sådana yttringar som de uppfattar som svordomar i kyrkan.

Jag slår ofta vänsterut, eftersom det råkar förhålla sig så att det svenska etablissemanget är så genomsyrat av ideologiska hållningar som dagens svenska vänster omhuldar. Men ur ett internationellt perspektiv är vänster och höger lika goda kålsupare när det gäller angrepp på yttrandefriheten. Det beror, som sagt, helt på vem som har makten. I Israel, där högern har haft initiativet inom politiken under ganska lång tid, kommer istället förslagen om inskränkningar och förbud därifrån, medan vänstern är en större vän av det fria ordet. För att inte tala om hur situationen ser ut i dagens Ryssland.

Det bör finnas en paragraf i brottsbalken mot direkt hets och uppvigling mot folkgrupp, d v s att man antingen direkt eller indirekt uppmanar till att begå brott mot människor på grund av deras personliga egenskaper. I vissa fall, beroende på omständigheterna, kan hatiska utfall, vilka i och för sig inte innehåller någon uppmaning till att begå brott, också kvalificeras som hets. Vi har exempelvis situationen då en talare inför en upphetsad folksamling skriker ut hatiska budskap, vilket bidrar till att piska upp en stämning som i sin tur bidrar till att brott begås mot den utpekade folkgruppen i nära anslutning till mötet (har inträffat i Malmö vid s k Palestinademonstrationer).

I övrigt måste det fria ordet få råda. Jag är utan tvekan yttrandefrihetsfundamentalist. Renässansens och upplysningens tänkare borde vara våra ledstjärnor. Ni vet, de tänkare som den postmoderna svenska vänstern – och valda delar av högern – har övergett.

Prata om den svenska verkligheten och inte om villkorade forskningsrapporter

Mikael Jalving fortsätter oförtrutet med projektet Danmarks Röst, där jag medverkade igår. Tredje programmet i serien sändes idag, och kan lyssnas av här. Idag var det ekonomen Jan Tullberg och Svensk Tidskrifts redaktör Maria Eriksson som deltog i samtalet. Tullberg har skrivit den förtjänstfulla boken Låsningen, som framförallt handlar om de ekonomiska aspekterna av den svenska invandringspolitiken. Han levererar kraftfull kritik mot dagens politik i sin bok. Eriksson har däremot en inställning i dessa frågor som är väl representerad inom den svenska borgerligheten och de borgerliga tankesmedjorna: att man bara ska tala om integration, inte om invandring.

Radioprojektet är lovvärt. Emellertid tog sig diskussionen mellan Tullberg och Eriksson inte riktigt; kanske på grund av tidsbrist. Båda var dessutom med på telefon, vilket försvårar det hela en aning.

Eriksson visade sig vara en skarp retoriker och gick snabbt på offensiven. Bakom retoriken kunde jag dock urskilja tre brister, som aldrig blev riktigt blottlagda i radiodiskussionen.

1. Eriksson kommer, likt många liberala debattörer, med allmänna påståenden av typen ”forskning visar att invandring medför ekonomiska fördelar…”. Men det är ju inte det som är själva grejen. Migration kan anta så många olika skepnader, och kan självfallet vara till stor ekonomisk nytta för alla inblandade parter. Det kommer an på en mängd olika faktorer. Vad som är relevant att diskutera är ju den högst konkreta situationen i Sverige just nu, ingenting annat. Det blir lätt svepande och teoretiskt, utan koppling till den svenska verkligheten, när svenska liberaler ska prata om invandring och integration. Så snart någon kommer med argumentet ”forskning visar att…” ska man vara på sin vakt.

2. Eriksson menar att det var mycket konstigt att en ekonom som Tullberg kan använda så kallade undanträngningseffekter som argument för restriktivare invandringspolitik. Med undanträngningseffekter menas i detta sammanhang att en nyanländ invandrare får en anställning som annars skulle ha kunnat gå till en arbetslös person som befinner sig i landet sedan tidigare. Eriksson påtalar att det i vilket fall som helst finns matchningsproblem på arbetsmarknaden, och att ett nytt jobb inte nödvändigtvis tas på någon annans bekostnad.

Det är i och för sig riktigt att man ska vara försiktig med resonemang om undanträngning. På det ekonomiska ritbordet stämmer de måhända, men samhället är ju väldigt komplext och olika dynamiska effekter kan vara en uppvägande faktor. Å andra sidan bygger Erikssons resonemang – helt felaktigt – på att det bara skulle vara misslyckad matchning som orsakar arbetslöshet. Framförallt människor med låg formell utbildning kan lätt hamna i permanent arbetslöshet om arbetsgivare istället kan välja arbetskraft med lägre löneanspråk, som är beredd att acceptera sämre arbetsvillkor. Här har vi alltså en tydlig undanträngningseffekt, som inte har med de arbetslösas kunskap och kompetens att göra. Vidare minskar förstås trycket på samhället att investera i omskolning och kompetenshöjning av långtidsarbetslösa, när behovet kan mötas genom arbetskraftsimport.

3. I slutet av samtalet dyker ändå det utopiska och det självuppoffrande upp i Erikssons utläggningar. Hon tycks avslutningsvis stödja tanken att Sverige främst har en skyldighet att skapa största möjliga välstånd på global nivå och inte se till det egna landet. Många liberala debattörer har egenheten att först säga att den svenska invandringspolitiken gynnar landet ekonomiskt, för att sedan, när de hamnar i trångmål, säga att det i vilket fall som helst inte är relevant ifall landet gynnas eller ej.

Fortsättning av programserien följer…

Medverkar i Danmarks Röst om sektfasonerna i Sverige

Programmet har nu lagts ut på Radio24syvs hemsida.

Programmet leds av Mikael Jalving och som ytterligare gäst har vi journalisten och författaren Gunnar Sandelin. Vi resonerar framförallt om det sekteristiska debattklimatet i Sverige och vilka orsaker det kan tänkas ha.

Visst finns det en del humor i hela programidén, med anspelning på kalla krigets Voice of America, med valthornstut à la Midvinterblot (eller fäbojäntan?) och ”stämningshöjande” klipp från bergmanska monologer. Men ärendet är inte alls lustigt. Sverige är på glid och har inte ett ordentligt, offentligt samtal om samtidens viktiga frågor.

Fler program följer, så fortsätt att lyssna, som alternativ eller komplettering till P1:s sommarpratare.