I morgon tisdag medverkar jag på telefon i programmet Danmarks Röst i Radio24syv, med anledning av min bok Frommare kan ingen vara. Om jag har förstått det hela rätt, kommer programmet att sändas mellan kl. 10-11. Det kommer förstås även att vara möjligt att lyssna till programmet i efterhand när man vill via radiostationens hemsida och via app.
Ett program i serien har redan sänts ut, och kan höras här.
Karl Marx menade i en berömd sentens att religionen är folkets opium. Man behöver inte ta ställning till Marx samlade skrifter och hållningar i religionsfrågan (eller någon annan fråga, för den delen) för att finna visdom och slagfärdighet i just denna mening. Religiösa och halvreligiösa föreställningar kan ofta tjäna som verklighetsflykt och kanal för att ge utlopp åt frustration, i stället för att ta itu med påtagliga problem.
I 2010-talets Sverige, och även i andra länder, är den klassiska religionen i stor utsträckning ersatt med postmodern politisk ideologi.
Det offentliga samtalet i Sverige om det som har kommit att kallas ”rasism” och ”antirasism”, samt folks handlingar i anslutning till dessa begrepp, är ett iögonfallande exempel. Omedvetenheten i svensk debatt om vilken kvasireligion detta har blivit är i det närmaste chockerande. Vad värre är: besattheten vid dessa begrepp är just vad Marx så fyndigt satte ord på för 170 år sedan, nämligen en avledningsmanöver bort från förnuftig debatt om verklighetens utmaningar. Folkets opium, helt enkelt.
Avledningen fungerar på följande sätt. Det är till att börja med ett faktum att Sverige för en migrationspolitik som vid en jämförelse med likartade länder är väldigt säregen. Uttrycket ”extrem” är inte på något sätt missvisande. När det samlade etablissemanget, av skäl som jag utvecklar i min nyutkomna bok Frommare kan ingen vara, inte vill kännas vid sådana fakta, uppstår den situationen att kritik endast förs fram av oborstade politiska krafter såsom Sverigedemokraterna och nätbaserade tidningar/fora, eller av äkta fanatiker och rentav nynazister, såsom Svenskarnas Parti.
Vad etablissemanget och många privatpersoner då gör är att mobilisera och skapa folklig väckelse mot rasism, som givetvis finns och dyker upp då och då bland invandringskritiska krafter. Jag kan här ta upp två små droppar ur floden av nyfromhet. Inför EU-valet manade dagspressen ivrigt fram en smärre folkrörelse av brandmän, brevbärare, bagare, förskollärare, fackombudsmän, hundar (!), mm, vilka alla skulle skicka in selfies till en Facebooksida där de står med en skylt med sin yrkestitel och kungör att de minsann är mot rasism. Nu, i samband med att det verkligt rasistiska Svenskarnas Parti fått tillstånd att hålla öppet möte i Almedalen, har det picknickats, målats med fingerfärg, fallskärmhoppats för mångfald, ringts i kyrkklockor, i Dror Feilers fall blåsts i saxofonen för att gripas för femtioelfte gången, och Gud vet inte allt, för att protestera mot detta möte. Som möjligen samlade ett tiotal deltagare. I ösregn.
Budskapet från dessa aktioner är, förutom en uppmaning att delta i en väckelserörelse med ganska narcissistiska inslag, att slaget står mellan å ena sidan människor med fina, toleranta mångfaldsvärderingar som händelsevis kommer till uttryck genom den svenska politiken, och å andra sidan rasister och nazister. Den febriga och, ärligt talat, ofta farsartade mobiliseringen mot Djävulen rasismen ersätter det sansade samtalet om behov av förändringar av dagens invandrings- och integrationspolitik. Man lyckas med manövern genom att vädja till ett folkligt sökande efter fromhet och enhällighet, som tycks vara någonting väldigt svenskt.
Detta är, icke desto mindre, ett stort svek från etablissemangets sida mot alla svenska medborgare. För de verkliga problemen med skenande offentliga utgifter, etniskt avgränsad massarbetslöshet, uppkomst av getton i städerna, ett skolväsende som delvis faller fritt, ökad osäkerhet på stan, religiös fanatism och faror för rikets framtida säkerhet – allt detta försvinner inte bara för att man lägger ut behjärtansvärda selfies på Facebook.
”Karl Marx sade att historien upprepar sig – första gången som tragedi, andra gången som fars. Men också den andra gången är en tragedi.”
Orden är Peter Wolodarskis från den 29 januari 2008, då han var menig ledarskribent och inte, som idag, chefredaktör för landets största morgontidning. Så sant. När det svenska etablissemanget, inklusive Wolodarskis dagstidning, blir ett återfött prästerskap som söker Satan i nya förklädnader och anstiftar kvasireligiösa riter, är det framförallt fråga om en tragedi. Även om de farsartade inslagen dyker upp titt som tätt.
Som tillägg till det förra inlägget om Feministiskt Initiativ, meddelas följande.
Ur Fi:s välfärdspolitiska avsnitt:
”Alla ska färdas väl genom livet
Det kräver att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet.
[—]
Mänskliga rättigheter ska gälla alla människor som vistas i Sverige. Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd.”
Feministiskt Initiativ menar alltså att alla som befinner sig inom Sveriges gränser ska ha samma rättigheter, vilket exemplifieras med sådant som arbete, bostad och utbildning. En stilla undran: varför sedan lägga kraft på att redogöra för politiken för asyl och uppehållstillstånd, när uppehållstillståndet enligt Fi ska vara betydelselöst? Ja, medborgarskapet blir ju också berövat all betydelse. ”Allt åt alla” finns det en vänsterextrem grupp som kallar sig. Marie-Antoinette, alias Fi, ställer upp på den linjen. Denna sensationella extremism har nog inte riktigt fått genomslag i massmedia. Eller så har den det, men etablissemanget bryr sig inte.
I partiets EU-valsprogram finns följande förslag:
”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för [sic] att analysera och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”
Visst är det så att nya partier brukar vara spretigare buskar än de som har ansats i riksdagens och regeringskansliets korridorer, och jag är fullt medveten om att förslag av denna typ kan vara följden av en rörig partikongress med bakfulla ombud. Men att ett parti över huvud taget kan anta ett förslag om ”omskolning” för att ändra vuxna människors beteende borde vara en hårresande väckarklocka.
Alla som koketterar i massmedia om att de har valt detta parti: ni borde stå där med en skammens rodnad, varken mer eller mindre! Ty Marie-Antoinette är inte bara världsfrånvänd; hon har även gått och blivit maoist.
PS. Jag är fortfarande intresserad av att höra rättviseargumentet som ligger bakom att kulturarbetande Moa på Möllan ska få tjäna 100 000 kr skattefritt, men inte den nattarbetande städerskan Iliona. Tips mottages tacksamt.
1. Merit Wagers nya skriftserie på engelska till en internationell läsekrets: Stories from Sweden, a ”Humanitarian Superpower”. Det kan nog bli ett uppvaknande för många att läsa om förhållandena i det egna landet på ett annat språk, i texter som riktar sig till en publik som inte nödvändigtvis är bekant med situationen i Sverige.
2. Dansk public service-radios initiativ Danmarks Röst, som kommer att rikta sig till svenska lyssnare i sommar. Programmet kommer, enligt uppgift, att behandla och diskutera svenska tabun, vilka inte får avhandlas i gammelmedia öster om järnridån Öresund. Det är alltså dansk statsägd public service vi talar om, som ser sig föranledd att ge svenskarna sitt bistånd.
3. Ja, och så har vi förstås min bok Frommare kan ingen vara, som gavs ut igår och kan beställas här.
Ha en riktigt skön midsommarhelg!
Min bok, med för tiden lämpligt omslagsmotiv, kan nu köpas genom Mummelförlagets hemsida, både som pappersbok och e-bok.
Här är en länk direkt till Mummelförlagets nätbokhandel.
Jag har precis skummat igenom Feministiskt Initiativs valplattform. Fi anses ha rimliga chanser att bli ett riksdagsparti och har lyckats skapa ett medialt surr omkring sig. I EU-valet fick partiet över 30 % i flera valdistrikt runt Möllevången i Malmö. På Södermalm i Stockholm – den svenska kulturhipsterns högborg – blev partiet näst störst, efter Miljöpartiet, förstås. Det finns för övrigt många likheter mellan dessa två partier, som slåss om samma väljarkategorier.
Kommer någonsin den dagen då journalistkåren börjar ta sin granskande roll på allvar vad Fi anbelangar? Eftersom vi inte kan räkna med det, föreslår jag att var och en själv tar del av deras valinformation och tänker till på egen hand.
Det finns en mening i Fi:s valplattform som etsar sig fast i mitt huvud och som kan sammanfatta programmet på ett ganska bra sätt. Jag tänker då inte på alla identitetspolitiska utläggningar och på att hela samhället ska programmeras i enlighet med dessa ideologier; inte heller på att försvarsanslagen ska ”kapas” eller på att Sverige ska införa fri invandring. Jag tänker på följande mening på sidan tre, andra stycket:
”Sverige har råd.”
När jag läser om Fi kommer jag osökt att tänka på Marie-Antoinette, den franska 1700-talsdrottningen som enligt legenden ska ha sagt att om folket inte har råd att handla bröd, får de väl äta bakelser i stället. Fi är ett Marie-Antoinette-parti. Någonting somliga tycker att Sverige kan unna sig, som alternativ till besvärliga, trista frågor såsom landets och dess medborgares ekonomi, dess sociala sammanhållning och dess långsiktiga överlevnad i en värld som vägrar att nå fram till historiens slut. Dra hem Gudrun Schyman till ditt homeparty i stället. Fram med bakelserna. Om skolan stegvis bryts ned i förorterna, den etniska segregationen ständigt ökar och Ryssland övar angrepp på Gotland, kan väl landet svara genom att sätta sprätt på sina besparingar, avveckla försvaret och programmera om barnen genom ”normkritisk pedagogik”? Sverige har råd; det står ju så i valprogrammet.
En liten anekdot i sammanhanget finner vi i förslaget att ge ”kulturarbetare” skattefrihet upp till 100 000 kr. Den bakelsen är väl en riktig kaloribomb, eller hur? Jag skulle bara vilja höra hur Gudrun Schyman svara på frågan hur detta kan anses som rättvist.
PS. Mycket av den kritik som kan riktas mot Fi, gäller förstås även Miljöpartiet, Marie-Antoinette nr. 2.
I går kom hovrättsdomen i ett uppmärksammat våldtäktsmål, som har blivit känt i medierna som ”dominanssexmålet”. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar den åtalade på samma grunder som tingsrätten tidigare har gjort: det anses inte vara bevisat med tillräcklig styrka att den åtalade insåg att kvinnan motsatte sig det sexuella umgänget.
Rubriken i Dagens Juridik (länken ovan) är något missvisande. Hovrättens tre juristdomare är nämligen eniga om det friande domslutet, medan de två nämndemännen ville fälla den åtalade. Att nämndemännen, som är partipolitiker, kan ha låtit sig påverkas av den allmänna debatten efter tingsrättsdomen och av gatans parlament är tyvärr en misstanke som är svår att bli kvitt.
Jag rekommenderar alla som har starka åsikter i frågan att själva läsa domen. Min egen bestämda uppfattning är att tingsrätts- och hovrättsdomarna har värnat rättssäkerheten i en brottskategori som håller på att laddas med allt mer politisering och rättsosäkerhet. På grund av personuppgiftslagen och av etiska skäl kan jag inte bistå med domen här, men var och en har rätt att vända sig till Hovrätten över Skåne och Blekinge och be att få dokumentet skickat till sig. Målnumret är B 409-14. Tänk bara på att personuppgifterna ska hanteras varsamt.
Lita alltså inte på vad som står i massmedia och vad av massmedia dubbade ”experter” påstår (vilket f ö även gäller andra ämnesområden än detta). Bilda er en egen uppfattning, baserad på fakta i målet, genom att gå till källmaterialet. Nöj er inte med medias med fleras återgivning. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud och advokat Elisabeth Massi Fritz, vilka är i stort sett de enda som journalister vänder sig till så snart en domstol har meddelat friande dom i något uppmärksammat våldtäktsmål, är inte mer ”experter” än att de båda på var sitt håll har oerhört tendentiösa agendor.
För inte så länge sedan rapporterades det att en man, som nu har hunnit nå pensionsåldern, efter hela tio år i fängelse fick domen undanröjd genom resning. Han dömdes för grova sexuella övergrepp på sin dotter. Det viktigaste beviset var dotterns egen berättelse. Efter att mannen hade avtjänat sitt fängelsestraff framkom det nya omständigheter som gav anledning att starkt ifrågasätta dotterns trovärdighet. Mannen friades då från skuld genom en resningsprocess. Bevisligen har ett rättsövergrepp skett. Men inte ett ljud från vare sig Madeleine Leijonhufvud eller Elisabeth Massi Fritz. De vet när de ska tiga.
Kanske är detta värt att tänka på när det skriks och skränas om att det är för svårt att meddela fällande domar i våldtäktsmål.
Ska man ta sådant här på allvar? Är det en dator som skriver dessa texter, efter inmatning upp till en kritisk massa av ”-fobi” och ”anti-”.
Första impulsen är att bara låta det vara, dra sig tillbaka och kanske helt avstå från att läsa och kommentera vad som står i de stora tidningarna. Gå i mediaexil. Men vid närmare eftertanke tror jag att den impulsen är farlig. Dessa människor är inflytelserika, uppumpade som många av dem är med våra skattemedel. Det måste ske något slags saklig men bestämd motoffensiv mot denna skenheliga överhet.
Om man ska säga några ord om den länkade texten i Aftonbladet, kan man inleda med att påtala det uppenbara: den postmoderna vänstern är en ytterst totalitär rörelse. Den är inte intresserad av att låta meningsskiljaktigheter brytas mot varandra genom samtal och fördjupande diskussion – de ska istället mötas genom nedtystning, uteslutning, skrän och – enligt åtskilliga företrädare – fysiska angrepp.
”Men kom ihåg att demokrati är en process och inte något som ska kunna användas i syfte att förtrycka andra människor.”
Ja, och vad exakt det är som förtrycker andra människor avgör förstås…just det, den postmoderna vänstern. Vem tror dessa imbecilla översittare att de är? Senator McCarthy? Här svartlistar de hej vilt den ena efter den andra som icke önskvärd att höras. Varför klarar inte vänstern av att höra andras åsikter?
”Vi anser att den feministiska rörelsens bredd också är dess styrka. Vi kan inte alltid hålla med varandra. Men att ge utrymme till rasistiska och transfoba talare står i direkt motsättning till kampen för alla kvinnors mänskliga rättigheter och därmed forumets syfte.”
Det gör ni inte alls. Vem tror ni att ni lurar, förutom möjligtvis er själva? Ni vill inte ha någon bredd; ni vill ha en sekt. R-ordet och fobi-anklagelserna är ert utrensningsmedel.
Det kan tilläggas att Solveig Horne är statsråd i Norge med ansvar för just jämställdhet och HBT-frågor. Damen ska för Sören inviga Europride i Oslo senare i sommar! Men nej nej, vi kan inte ens lyssna på vad en sådan person har att säga. Det går tydligen inte för sig.
Det fanns en tid då den politiska vänstern var underground på riktigt. De intellektuella radikalerna väjde inte för att diskutera vad som helst med vem som helst – ja, man kan säga att det var en del i det radikala budskapet, i en tid då man kunde dömas för blasfemi, uppvigling o s v. Den tiden är sedan länge förbi. Nu framträder de som en sekt inne i maktens varma korridorer, vars främsta metod är att täppa till truten på dissidenter.
Situationen i Syrien och Irak för tankarna till religionskrigens Europa under 1500- och 1600-talen. Större delen av den bördiga halvmånen är nu endast uppdelad i stater på papperet. I verkligheten råder det allmän kaos och nya, gränsöverskridande maktgrupperingar dyker upp. I likhet med det 30-åriga kriget i Centraleuropa 1618-1648, intervenerar regionala stormakter genom lokala ombud, och nya, oheliga allianser ser dagens ljus.
Våldsförhärligande, radikal islam tycks hela tiden vara den ideologi som vinner störst framgångar; nu i en sällsynt vedervärdig skepnad. Dess framgångar kan förstås mot bakgrund av att alternativa lojaliteter, såsom nationer med folkligt förankrade styren, är mycket svaga och i det närmaste obefintliga i Syrien och Irak. Den utdragna och ofta plågsamma processen mot geografiskt avgränsade nationer, som utgör en förutsättning för demokratiska styren, har aldrig ens kommit i gång i dessa områden. Eller är det kanske just det som har påbörjats, men i en väldigt blodig och olycklig utgåva.
Tre funderingar från min sida:
– Det bästa omvärlden kan göra är förmodligen att godta en sönderdelning av Irak i tre stater. Kurderna har i praktiken redan en stat, så det återstår att utföra en sunni-shiitisk bodelning. Att finna liknande arrangemang för Syrien låter sig nog inte göras; där är det snarare en utveckling mot det libanesiska tillståndet som man kan hoppas på – en dysfunktionell halvdemokrati som mot alla odds har lyckats undvika ett nytt inbördeskrig.
– Den neokonservativa idén (George W Bush, Paul Wolfowitz m fl) om att arabvärlden kommer att gå mot frihet om bara ett diktatoriskt styre avsätts har lidit ett gruvligt nederlag. Att terrorism och innehav av massförstörelsevapen ibland måste bekämpas offensivt är en sak, men tro inte att man kan göra ett Schweiz av Irak över en natt.
– De frivilliga europeiska medborgarna i förbanden i Syrien och Irak utgör ett livsfarligt hot mot de europeiska staternas säkerhet. Terrordådet vid det judiska museet i Bryssel utfördes just av en återvändande fransk jihadkrigare. Uppgifter cirkulerar om att antalet svenska medborgare som deltar i striderna överstiger 100. Detta är helt sensationella siffror. Jag hoppas innerligt att SÄPO hårdbevakar dessa människor, varav flera torde kunna åtalas för krigsbrott vid eventuell återkomst till Sverige. Utländska medborgare som har uppehållstillstånd i Sverige och deltar i striderna borde automatiskt betraktas som ett hot mot rikets säkerhet och inte släppas in i landet igen.
Svenska Dagbladets kultursida har dragit i gång en debattartikelserie om vad som brukar benämnas identitetspolitik. I skrivande stund har två inlägg tagits in, men fler lär stå på tur.
Med identitetspolitik menar man i regel det numera utbredda bruket att sätta en eller annan gruppidentitet i fokus i det offentliga samtalet, varefter politiken ofta går ut på att hävda denna grupps ställning gentemot det övriga samhället, eller rentav att främja gruppen på andras bekostnad. Det ingår i stort sett alltid i den identitetspolitiska utantilläxan att gruppen är förtryckt av dem som inte tillhör densamma, vilket påstås vara förklaringen till att den statistiskt sett underpresterar eller är mer sårbar inom det ekonomiska livet, utbildningsväsendet, o s v. Detta blir själva utgångspunkten när identitetspolitiska teoretiker analyserar samhället.
Identitetspolitiken är framförallt ett arv från 68-”vänstern”. Det sena 60-talet betecknas ofta som ett slags guldålder för den politiska vänstern, men den beskrivningen är egentligen vilseledande (därav ”vänstern” inom citationstecken). 68-ideologin var framförallt en individens frigörelse från betungande samhällsstrukturer. Då, när det begav sig, var det främst moralkonservatism och familjevärderingar, tillsammans med en häftig kritik av Väst och glorifiering av Öst och Syd, som var måltavla. Det sistnämnda är alltså en sågning av Hemmet och hyllning av Det Annorlunda och Spännande – det som filosofen Roger Scruton har benämnt oikofobi. Idag, när sådant som familjevärderingar – på gott och på ont – har blivit en ganska oviktig faktor i många västländer, riktar 68:ornas arvtagare i stället sin vrede mot sådant som Nationen och Mannen (om han är vit). Även om det på papperet fortfarande rör sig om ett jagets uppror mot kollektivet, är människan en flockvarelse, och 68:ornas barn har ett behov av att finna nya gruppidentiteter. Därav identitetspolitiken. Partiet Feministiskt Initiativ är väl i det närmaste en slags identitetspolitisk orgie, som mycket riktigt har fångat många vänsterinriktade ungdomar.
Kritiker av identitetspolitiken återfinns längs hela den politiska skalan. Den kritik som delas av alla dess politiska motståndare kan sammanfattas som att identitetspolitik är en fördummande lära som bygger på dåligt underbyggda antaganden och förvandlar samhället till en arena för självhävdelse och oförsonliga konflikter, snarare än någonting gemensamt som alla har en andel i. Klarsynta vänsterdebattörer håller i högsta grad med om denna kritik. Problemet är bara att både vänstermänniskor och liberaler ofta gör misstaget att tro att ett hållbart alternativ till identitetspolitik är något slags idé om universella värden och rättigheter – d v s egentligen ingenting alls. Håkan Lindgren gör just det misstaget i sin debattartikel i SvD. Han försöker få det till att ett nationellt inriktat parti som Sverigedemokraterna minsann också ägnar sig åt identitetspolitik, med tillägget att det skulle röra sig om en ”bonnversion”, vad nu det kan vara.
Förmodligen är detta ett utslag av det kända fenomenet i svensk debatt att man under inga omständigheter får hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i någon enskild fråga. För identitetspolitik brukar inte definieras som främjande av stora, potentiellt inkluderande gruppidentiteter, som exempelvis en nation. Och kritik av identitetspolitik innebär således inte att man måste vara motståndare till den typen av identiteter. Tvärtom, en inkluderande nationell identitet – som alltså nya medborgare kan ansluta sig till – är en förutsättning för rättsstaten och demokratin. I den mån Sverigedemokraternas syn på nationen är att det finns möjlighet att ansluta sig till den, är Håkan Lindgrens påstående bara förvirrande.
Valet står alltså, för att sammanfatta, inte mellan identitetspolitik i form av en splittring av samhället i allt mer separatistiska undergrupper och ingen identitet alls. Valet står mellan splittrande identitetspolitik och gemenskap inom ramen för större, överbryggande och idébaserade identiteter.
Vi får väl se om detta kommer fram i senare artiklar i Svenska Dagbladet.
Ilan Sadé 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.