Kategoriarkiv: Idédebatt

Anförande och bokförsäljning i Lund

Publicerad den av

Och nu lite evenemangsreklam. Studentföreningen Ateneum har bjudit in mig till pubafton på Glorias i Lund den 13 november kl. 19:00 (+ akademisk dubbelkvart), varvid jag ska hålla låda en stund. Jag kommer att tala om det viktigaste temat i min bok: den utopiska och fromhetssökande ingrediensen i den svenska självbilden/nationalismen.

Boken kommer att säljas på plats till det rabatterade priset 100 kr.

Tillställningen är även öppen för den nyfikne som inte är medlem i studentföreningen, enligt föreningens inbjudan.

We Are Ladies-syndromet

Publicerad den av

Förra inlägget om ”alla människors lika värde” har blivit ovanligt välbesökt och gett upphov till åtskilliga synpunkter. Det är tydligt att min kritik av begreppet och dess användning i Sverige har slagit an en sträng hos många. Och på sätt och vis är det inte helt oväntat.

I alla samhällen där folk matas med ideologiska dogmer morgon, middag och kväll uppstår ett behov av att få se dessa dogmer bli kritiskt granskade, avklädda och gärna häcklade. När jag sökte på Google på den exakta frasen ”alla människors lika värde”, fick jag över två miljoner träffar. Uttrycket har blivit en riktig landsplåga. Redan det är ägnat att väcka misstanke.

När någonting är felaktigt eller osäkert, är det inte ovanligt att tvivlet vägs upp genom ständig, överdriven upprepning. Vi kan kalla det för We Are Ladies-syndromet, efter humorgruppen Little Britains välkända rollkaraktärer. Se bara på de officiella namnen på stater runt om i världen, både förr och nu. Deutsche Demokratische Republik. Folkrepubliken Kina. Ja, ni fattar poängen.

I Sverige är man alltså för alla människors lika värde, eller så är man något slags kättare. Uttrycket upprepas gång på gång och utgör sannolikt portalmening i de flesta så kallade värdegrunder – ytterligare ett ideologiskt påfund – som snickras ihop på svenska arbetsplatser och i ideella föreningar. Men vet alla egentligen vad som avses, bortsett från att floskeln uppenbarligen fungerar som ett kors att visa upp mot sverigedemokrater och dylikt? Frågan är förstås retorisk. Den betydelse som uttrycket ”alla människors lika värde” har fått i svensk debatt, innebär ju just de gränslösa förpliktelser som jag pekade på i förra blogginlägget, vilka ingen människa eller stat någonsin kan uppfylla. Följaktligen finns det egentligen inte en enda svensk som verkligen tillämpar floskeln i dess svenska betydelse, men däremot används den jämt och ständigt som utsmyckning – eller som fördrivningsamulett.

Såsom en del läsare har påpekat, är inte översättningsmissen i FN-förklaringen om de mänskliga rättigheterna nödvändigtvis så allvarlig, sedd i sitt sammanhang. Förklaringen tillkom i FN:s barndom, då visserligen idéer om en universell naturrätt var starka, mot bakgrund av vad som nyligen hade inträffat, men då det samtidigt var självklart att mänskligheten bestod av olika folk, vilka vart och ett skulle kräva sina rättigheter av sina egna regeringar. FN-förklaringen skulle alltså tillämpas av staterna inom deras territorier i förhållande till det eller de folk som bodde där permanent, inte i förhållande till andra folk.

Problemet är dock att ordet ”värde” istället för ”värdighet” har öppnat för oanade tolkningsmöjligheter, vilket har utnyttjats i Konungariket Sverige. Därför är vi idag besatta av fraser innehållande orden ”människa” och ”värde” i olika sammansättningar. Så kan prålandet och skenheligheten fortsätta, medan verklighetens växande bekymmer ignoreras. Because we are ladies, aren’t we? Vi är ju för allas lika värde.

Ett väldigt svenskt credo

Publicerad den av

I den jargong som snurrar runt bland svenska politiker och politiska kommentatorer, finns det ett uttryck som har en särskilt framstående ställning – ja, nästan som ett slags trosbekännelse. Jag syftar förstås på devisen ”alla människors lika värde”. Detta credo anses vara silen som skiljer agnarna från vetet, de onda från de goda, i samtidsdebatten. Vilket egentligen är märkligt, ty uttrycket är obegripligt.

I den svenska översättningen av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948, lyder portalparagrafen såhär:

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Sannolikt har uttrycket ”alla människors lika värde” sitt ursprung i just denna översättning. Svenska är dock inget officiellt FN-språk. På engelska, som däremot har en sådan ställning, står det ”equal in dignity and rights”. Textförfattarna har alltså inte använt det i sammanhanget svårförståeliga och materialistiska ordet ”värde” (value; worth), utan vad som faktiskt står är att alla människor är födda lika vad gäller värdighet och rättigheter. Franskan talar om ”dignité”, spanskan om ”dignidad”, arabiskan om ”karaama”. Om vi går över till icke officiella FN-språk i svenskans närhet, står det ”Würde” på tyska, inte ”Wert”, och ”værdighed” på danska, inte ”værdi”. Sammantaget tycks alltså svenskan vara ganska ensam om sitt ordval. Visst – även konceptet ”lika rättigheter” är svårförståeligt om avsikten är att det ska tillämpas i varje konkret fall, och portalparagrafens ändamål är väl främst att ange tonen och andan för resten av dokumentet. Min poäng är dock att de som har översatt texten till svenska har gjort det hela ännu mer förvirrande, genom att använda det flyktiga begreppet ”värde”, som ju inte alls är liktydigt med ”värdighet”.

De som hänvisar till ”alla människors lika värde” som argument i debatter, borde förstås fråga sig vad deras trossats innebär i praktiken. Vem är det egentligen som åläggs att göra denna värdering? Åligger det var och en att behandla alla Jordens människor lika, i alla sammanhang? Är t ex ens egna barn och valfri person på andra sidan jordklotet, eller, för den delen, i grannhuset, berättigade till samma hänsyn och omtanke? De flesta betraktar nog ett sådant beteende som direkt sinnesrubbat och grund för tvångsomhändertagande av barnen. En sådan självutplånande altruism är i själva verket inte mänsklig, och förutsätter något slags utopisk, centraliserad, världskommunistisk superstat. Å andra sidan – är inte just detta en rättrogen tillämpning av ”alla människors lika värde”?

Om vi lämnar individnivån och lyfter oss till ett statligt plan, uppstår förstås samma typ av fråga. Varför ska svenska staten bevärdiga sina medborgare allehanda förmåner, vilka inte utlänningar kan åtnjuta? Visst kan medborgarskapet även medföra plikter, men om man tar barn som exempel – varför ska svenska staten skydda och ge stöd åt svenska barn, på ett sätt som mer än 99,9 % av världens barn inte är berättigade till? Och vice versa, hur kan andra stater ge sina egna medborgare förmåner, vilka en nödställd svensk aldrig kan räkna med? Strider inte detta mot devisen ”alla människors lika värde”?

Om man menar allvar med uttrycket, har jag svårt att se någon annan utväg än att ställa sig bakom en upplösning av de mänskliga smågemenskaperna och mänsklig livsföring såsom vi känner den. Därmed lyder min slutsats att varken en person eller en institution bör värdera alla människor på Jordens rund lika. Det vore rentav moraliskt förkastligt.

När vi har gjort upp med den förljugna trossatsen, finns det förstås andra viktiga likhets- och rättviseprinciper med desto större aktualitet. Likhet inför lagen. Meritokrati och antidiskriminering i staten. För att inte tala om respekten för alla människors värdighet och rätt till ett värdigt bemötande.

Vore det inte rimligt med en ny, mer ackurat översättning av första artikeln i FN-deklarationen? Av någon anledning tror jag inte att ärendet står högt uppe på svenska dagordningar.

Invandring förutsätter en sammanhållen nation

Publicerad den av

En som då och då träffar mitt i prick med sina aforismer är den engelske filosofen Roger Scruton, som har blivit något av samtidskonservatismens främste tänkare. Det följande citatet förtjänar verkligen ordentlig eftertanke.

https://twitter.com/Scruton_Quotes/status/521924068195696640

Med denna mening pekar nämligen Scruton på det faktum att nationen utgör den samtida invandringens förutsättning, vilket också innebär att om invandringen får sådan karaktär att den tunnar ut den nationella sammanhållningen, går till slut bådadera om intet.

Mänskliga fri- och rättigheter bygger på att det finns en understödjande, allmän lojalitet gentemot de gemensamma institutioner vilkas uppgift det är att värna och förverkliga dessa rättigheter. Mänskliga rättigheter kan inte bli verklighet i tomma intet, utan en underbyggande infrastruktur. Om vi till detta lägger att staten även genom omfattande beskattning ska omfördela tillgångar till människor med tillfälliga eller särskilda behov, blir detta med viss lojalitet gentemot det allmänna och hög samhällsmoral än viktigare.

Av det sagda följer att invandring med nödvändighet måste regleras. Inte bara för att ta till vara de befintliga medborgarnas intressen, utan även för att landet på sikt ska kunna fungera som en säker hamn för människor med verkliga flyktbehov.

Scrutons uttalande visar också varför den politiska vänstern i allmänhet och den identitetspolitiska vänstern i synnerhet inte har begripit någonting. De som på fullaste allvar ifrågasätter nationens och gränsernas existensberättigande försöker helt enkelt slita sönder den väv av samhörighetskänslor och ömsesidig solidaritet som i sin tur en fungerande asylpolitik (och vänsterpolitik, för den delen) förutsätter. Med utopism och slagord ska de förhatliga gränserna rivas. Men vad kommer att återstå efter att dessa livsfarliga seloter har lekt färdigt?

Det märkliga är egentligen inte att det finns djupt troende ideologer inom den identitetspolitiska sfären. Det märkliga, tillika särskilt bekymmersamma, är att merparten av Sveriges liberaler är hjärntvättade med samma tvättmedel.

Av intrig är du kommen, intrig skall du åter varda

Publicerad den av

Den stridbare vänstermannen Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt och palatsintrigerna som ledde till hans fall har fått ett stort medialt genomslag. Valda utdrag ur boken har släppts och publicerats i pressen. Suhonen har uppenbarligen innehaft rollen som Juholts consigliere, eller möjligen hans levnadstecknare. Pikanta detaljer om ränksmidandet på Sveavägen viks ut i all sin nakenhet. När Juholt tog över ordförandeskapet hade han uppenbarligen inte Fursten av Macchiavelli i färskt minne, vilken åtminstone sedan Göran Perssons dagar borde vara varje (s)-ledares utantilläxa. Suhonen borde kanske ha försett sin gudfader med den boken, istället för att försöka göra en fransk socialistledare av karlen och skicka honom till kanapéstinna premiärer på Malmöoperan.

Det sistnämnda har ett visst underhållningsvärde. Jag råkade faktiskt själv vara på plats vid samma premiär på Les Misérables den 16 september 2011, och noterade mycket riktigt att herr Juholt lunkade runt i foajén. S-hövdingens närvaro bar sedermera frukt i form av den ovan länkade kulturartikeln i Sydsvenskan, som består av en del finkulturell namedropping och en del krystade analogier – allt skrivet i en jag-centrerad, personlig stil. Nu har det dock avslöjats att Juholts text om sina innersta reflektioner under den lilla Malmöodyssén har författats av ingen mindre än Suhonen, med en Kalle Anka-pocket (?!) som underlag. Syftet var att ge bossen en kultiverad image. Molière eller H C Andersen hade knappast kunnat komma på ett bättre narrstycke.

Suhonen upprörs över hur Juholt i praktiken avsattes av partiets mäktiga verkställande utskott, under former som för tankarna till en sammansvärjning. Så ska det bara inte få gå till i ett demokratiskt parti, menar han. Emellertid är det sätt varpå Juholt tvingades lämna ifrån sig partiledarskapet bara en spegelbild av det sätt varpå Socialdemokraterna tillsätter sina ledare. Frågan är om Suhonen har uppmärksammat att här nog finns ett samband.

Vem som helst förstår att en partiledare som väljs genom en öppen process, då exempelvis hela organisationen får tycka till genom ett primärval, eller åtminstone genom lokala och regionala valmöten, står betydligt starkare vid kuppförsök i högkvarteret. Ledaren kan då hämta sin legitimitet ur hela organisationen, inte ur en handfull kungamakare i den närmaste omgivningen. Vid val av partiledare i demokratiska stater tycks det faktiskt vara mer regel än undantag att det sker ett primärval med kamp mellan olika kandidater. Även när partierna, såsom i Sverige, aldrig verkställer denna typ av direktdemokrati, händer det att det åtminstone förs fram mer än en pretendent – ibland hela vägen fram till partiets riksmöte.

Socialdemokratin har sedan valet av Göran Persson gjort det till en konstart att dölja processen, under det att möjliga kandidater ömsom tiger, ömsom tackar nej. Intrycket som förmedlas är att partiledarskapet är ett straff som förmodligen strider mot FN:s tortyrkonvention. Politiska journalister ägnar sig åt att försöka tolka tystnaden och bena ut ifall ett nej verkligen är ett nej. Man gör en fars av medlemsdemokratin. De olika falangerna och intressegrupperna gör upp bakom lyckta dörrar i sann korporativistisk anda, istället för att ställa kandidater mot varandra i en öppen process. Är det då konstigt att ledaren även kan avsättas av en handfull pampar? Av intrig är du kommen, intrig skall du åter varda.

Utan att ha läst Suhonens bok – den släpps inte officiellt förrän imorgon, har jag förstått – måste jag därför säga att hans val att hänga ut byken är lovvärt. Socialdemokraterna borde kunna se kopplingen mellan maktspelet vid såväl till- som avsättning av sina hövdingar. Rörelsen borde kanske även fråga sig om inte bristen på villiga kandidater inför partiledarval också är en återspegling av bristen på idéer för både samtid och framtid.

Jag är definitivt inte socialdemokrat, än mindre Juholtsupporter, men det hindrar inte att jag ser en viktig poäng i att alla partier försöker att gå i riktning mot transparenta, demokratiska ledarval.

Att tyda samtiden med kartor från 1945

Publicerad den av

I flodvågen av försök att analysera det svenska valresultatet är det slående hur de flesta journalister och kolumnister fortfarande inte kan ta till sig de mest självklara orsakerna till vad som hände framför deras ögon. Barlasten av trossatser och stelnade uppfattningar om var de politiska polerna är belägna gör att samtiden lär bli svårbegriplig för dessa skribenter. Här syftar jag inte enbart på unga hetsporrar som kan rabbla sin ideologiska katekes, utan även på respektabla seniorer med världsvana och intellektuella ansatser, såsom DN:s Richard Swartz och Sydsvenskans Per T Ohlsson. Båda har europeiska utblickar i sina senaste krönikor. Båda misslyckas att bibringa läsaren en förståelse av varför en del europeiska väljare gör som de gör.

Swartz text är särskilt intressant, eftersom den ger återblickar på Europas historia och på den efterkrigstid då nationalism, enligt Swartz, var en icke-fråga i skuggan av kampen mellan Väst och Öst. Så icke längre, ställer han sorgset fast. Sammanfattningsvis försöker han, liksom många andra intellektuella debattörer, tyda samtiden med kartor som gick i tryck år 1945. Den oftast kloke Swartz hamnar därför snett i sin analys. Han borde inte ha stannat vid konstaterandet att kampen är över mellan de två stora idésystemen, mellan frihet och kommunism, utan han borde ha fortsatt sitt resonemang och ställt sig frågan vilka ämnen som är samtidens politiska vattendelare. Är det så att folk vänder sig till nationalism för att allt blev så trist och meningslöst efter 1989? Är det det postindustriella medelklasslivets olidliga lätthet som gör att medborgarna vill jazza upp tillvaron en smula genom att hata utlänningar och trasa sönder Europa? 1914 fanns det i högsta grad män från överklassen som drevs av sådana bevekelsegrunder. Men 2014 är läget ett annat.

Det är visserligen sant att en stark politisk konflikt, likt kapitalism mot socialism, kan tränga undan andra motsättningar, vilka kan fylla den förras plats om den skulle försvagas eller upphöra helt. I en demokrati är det dock rimligt att anta att valet av politiska trätoämnen inte sker av en slump; ej heller för att väljarna längtar efter ett världskrig. Av detta följer att framgångarna för partier som vill värna den sammanhållna nationen troligen beror på att deras väljare anser att just den frågan har gått och blivit viktig.

Till skillnad från förhållandena under den efterkrigstid som Swartz minns med viss nostalgi, har den sammanhållna europeiska nationen idag kommit att utmanas på allvar av omfattande invandring, av överstatliga organs långtgående styrning och av en allmän misskreditering av den nationella gemenskapen. Så var det inte tidigare, varför det inte heller fördes något väsen om den saken. Det som inte utmanas eller hotas behöver nämligen inte diskuteras, utan det finns där bara, som en faktor vars själva existens kanske inte ens är med i folks medvetande, likt marken vi går på och luften vi andas. Om vi bortser från fallet regioner med strävan efter autonomi och självständighet, fanns det inte någon jordmån för politiker med nationalism högst upp på agendan, eftersom de varken knöt an till människors vardag eller till deras idévärld. Nationen fanns där dock som ett till synes orubbligt faktum och en självklar norm, inom vilken konflikter, såsom höger-vänster i ekonomisk politik, kunde slitas. Nationalstaten, inordnad i FN-systemet, var ett ideal.

Efter att nationen under ganska många år har utmanats, både ideologiskt och i praktisk handling, har det hela nått en punkt då många människor sätter klackarna i backen och väljer att rösta på partier som vill strama åt invandringen, minska EU:s inflytande och framhäva nationens betydelse. I Sverige, där Sverigedemokraterna är det enda riksdagspartiet som motsätter sig den nu gällande invandringspolitiken, har sannolikt många av partiets väljare i valet 2014 röstat på det i brist på annat. Liknande situationer kan säkerligen råda i andra länder, även om jag har svårt att tro att det extrema läget i Sverige finner någon riktig motsvarighet.

Svårare än så behöver det inte vara. Väljarna röstar på vad som står dem till buds, efter att en ny politisk motsättning av stor betydelse har vuxit fram. Jämställandet av dagens utveckling med framväxten av totalitära rörelser under 20- och 30-talen i vissa europeiska länder är vilseledande, av den enkla anledningen att både politiken och dess drivkrafter idag är annorlunda. Att försöka navigera i dagens landskap med hjälp av kartor som ritades med 1914-1945 i åtanke, leder ibland till absurda, oförnuftiga resultat. Såsom exempelvis den huvudlösa antingen-eller-dogmen, vilken ligger som en dold förutsättning i det offentliga samtalet och lyder att vi har att välja mellan upplösning av nationen och fascism.

Genom att inte befatta sig med de högst verkliga samhällsförändringar som har skett i många europeiska länder på sistone, och som nu sker i accelererande fart i Sverige, missförstår både Richard Swartz och Per T Ohlsson vad som driver fram de nya valresultaten. Därmed ansluter de sig, tyvärr, till en kär journalisttradition.

Lästips: Min essä Till sammanhållningens försvar

Direktval av borgmästare och fristående kommunal revision

Publicerad den av

Jag (o-)roade mig i går kväll med att se Martin Borgs senaste film om spektakulärt slöseri med skattepengar. Se den gärna. Filmen väcker verkligen en del tankar och frågeställningar.

Jag har själv en del erfarenheter från det kommunala, med ordförandeskap i Lunds kommuns miljönämnd som det tyngsta uppdraget. Det har ofta slagit mig att det knappast finns någon politisk tradition i Sverige att följa upp och granska den offentliga verksamheten. Det rådande förhållningssättet är att hela tiden pumpa ut nya förslag om vad som bör göras, för att visa sig engagerad och handlingskraftig inför väljarna. Att det även kan – och borde – vara en politikers uppgift att utvärdera hur hittills genomförda förslag har fallit ut, samt vara en medborgarnas ständiga granskare av den offentliga verksamheten, tycks inte ha slagit särskilt många.

Såsom den ur arma förhållanden sprungne socialministern Gustav Möller (s) en gång ska ha sagt, är varje förslösad skattekrona en stöld från folket. Att det offentliga ska iaktta sträng återhållsamhet vad gäller utgifter som inte har med kärnverksamheten att göra, är en inställning som borde överskrida alla partigränser. Den frågan har faktiskt ingenting att göra med hur stor offentlig sektor man egentligen önskar.

A och O för att stävja missbruk med medel som inte tillhör beslutsfattarna är att det finns ett personligt ansvar och personlig redovisningsplikt. Min erfarenhet av kommunpolitik är att det är alldeles för mycket kollektivt ansvar i form av nämnder, där alla luddigt och suddigt delar på ansvarsbördan. Men delat ansvar blir oftast ingens ansvar. För att komplicera det hela ytterligare, är arbetsgivaransvaret för kommunala chefer inte förlagt hos nämnderna som handhar verksamheten, utan hos kommunchefen och ytterst hos kommunstyrelsen. Ett annat problemområde som kan påverka den kommunala organisationen negativt, är att myndighetsutövning och politik ofta blandas ihop.

En tänkbar reform för att tydliggöra det personliga ansvaret och öka intresset för kommunala val är att införa direktval av borgmästare. Man skulle t ex kunna tänka sig att borgmästaren väljs personligt, parallellt med val till ett kommunfullmäktige/-råd med betydligt färre platser och mer begränsade befogenheter än idag. Fullmäktiges/kommunrådets viktigaste uppgift skulle då bli att fortlöpande granska borgmästarens styre och den kommunala verksamheten i stort. Samtidigt bör vissa renodlade myndighetsuppgifter lyftas bort från kommunerna, liksom skolan. Deras roll som fora för verklig närdemokrati skulle kunna stärkas.

Idag är kommunrevisionen en politiskt tillsatt nämnd. Även om externa, professionella revisorer alltid anlitas vid revisionen, är denna ordning otillfredsställande av uppenbara skäl. En fristående revision utan politiska förtecken borde stadgas i lag.

Oavsett vilken organisation man har, är det förstås viktigt att det finns politiker som ser som sin uppgift att granska hanteringen av skattemedel, istället för att enbart stapla nya förslag på varandra. En sådan politisk kultur får man dessvärre leta efter med förstoringsglas. Sak samma om man vill hitta någon tillstymmelse till konstitutionell debatt i Sverige.

En borgerlig värdekamp som aldrig har utkämpats

Publicerad den av

Ett begrepp som förekom mycket i den politiska diskursen i Danmark under 00-talet, var værdikamp. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde år 2001, bestående av Venstre och Det Konservative Folkeparti, samt med Dansk Folkeparti som stödparti, insåg flera tongivande politiker inom det parlamentariska flertalet att borgerlig politik inte kan inskränka sig till skattesänkningar och marknadstänkande. De borgerliga måste även utmana den postmoderna vänstern inom sektorer där den länge hade vunnit på walk over och befäst sin makt – nämligen inom konfliktområden såsom grundläggande värden, kultur och samhällsvisioner. Borgerligheten fick inte enbart se till plånboksfrågor, varpå vänstern bara skulle fortsätta att härja fritt och rasera viktiga samhällsinstitutioner, folkbildningen, auktoritet grundad på förtjänst och skicklighet, medborgerlig sammanhållning, o s v.

Det nya parlamentariska flertalet i Danmark påbörjade således en värdekamp under ledning av statsminister Anders Fogh Rasmussen (v). Vänsterns tolkningsföreträde utmanades plötsligt av högt uppsatta politiker, vilket säkerligen även påverkade kulturdebatten i Danmark på så sätt att skribenter som inte tillhörde kulturvänstern fick luft under vingarna. Under Mohammedkrisen år 2006 förklarade Fogh Rasmussen, utan att blinka, att i Danmark går inte statsföreträdare runt och ber om ursäkt för vad pressen väljer att publicera. I Danmark råder i grunden yttrandefrihet.

I Sverige har borgerliga regeringar nu styrt landet under åtta års tid. Inom det ekonomiska området kan viktiga förändringar tillskrivas Alliansen, vilka nästan uteslutande genomfördes under den första mandatperioden. Skattetrycket har sjunkit, samtidigt som statens finanser har skötts förhållandevis väl. Flera reformer för ökad valfrihet har drivits igenom.

Om man däremot vänder blicken till värde- och kulturområdet, är situationen i Sverige fullständigt vansinnig. Under åtta års borgerligt maktinnehav har den postmoderna vänsterns grepp bara hårdnat. Utomstående opinionsbildare, såsom borgerligt sinnade tankesmedjor, har med några få undantag helt lämnat värdekampen därhän, för att istället fokusera på plånboksfrågorna. När de ändå har tagit upp frågor som har direkt anknytning till sådant som kulturarv, bildningsideal, nationell sammanhållning samt yttrande- och samvetsfrihet, blir det antingen på vänsterns premisser eller på dagisnivå (vilket, för all del, ofta är samma sak). Det finns ingen värdemässig ryggrad inom den svenska borgerligheten.

Man kan faktiskt dra en analogi till den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Paradoxalt nog var det borgerliga regeringar som skickade mängder av skattemedel till krisande branscher inom näringslivet och fortsatte att förvalta och utveckla ett i allt väsentligt socialdemokratiskt statsbygge. De borgerliga verkar ibland vara benägna att gå längre åt vänster än vänstern själv. Under perioden 2006-2014 har denna vänsterpolitik istället drivits inom värderingarnas och kulturens domäner. Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, tycks denna tendens bara ha förstärkts, på grund av guilt-by-association-rädslan.

Så nu står Alliansen där inför väljarna med ett ur fiskal synvinkel någorlunda välskött bo (bortsett från den höga privata skuldsättningen), men utan alternativ till nyvänsterns värderingar och grundläggande samhällssyn. Någon värdekamp har man aldrig fört. Låsningen i invandringspolitiken har gjort att inga plånboksfrågor finns till hands i valrörelsen, annat än löften om våldsamma kostnadsökningar. All värderingsmässig tillnyktring inom detta område anses innebära att gå Sverigedemokraterna till mötes, varför ruset och de tomma slagorden föredras. Det ser onekligen väldigt mörkt ut.

Oavsett hur det går i valet, borde den svenska borgerligheten efter skoningslös självrannsakan vända blicken mot de nordiska grannländerna. I det danska 00-talets politiska bataljer ser man betydelsen av att inte göra sig kvitt de samhällskonservativa och kommunitära synsätten och värderingarna. Utan dem, blir det ungefär som i Sverige anno 2014.

Essä: till sammanhållningens försvar

Publicerad den av

Härmed kan jag presentera en niosidig essä som något skissartat och preliminärt berör ett motsatsförhållande mellan två renodlade styrelsemodeller, vilka jag har valt att kalla ”det mångkulturella imperiet” respektive ”det enhetliga nationsstyret”.

Min slutsats lyder att det enhetliga nationsstyret är den överlägsna modellen. Det tycks finnas ett mycket starkt samband mellan (nationell) sammanhållning, demokrati och folkligt välstånd. Detta är frågor som helt försummas av de centrala aktörer som hörs mest i svensk idédebatt. I stora drag är både vänstern och liberalerna analfabeter inom dessa områden.

Det är, som sagt, en text som målar med den breda penseln och det finns säkert en och annan formulering som hade kunnat förtydligas, eller som rentav kan ifrågasättas. Men syftet är just att visa på de stora mönstren, inte de små detaljerna, eller de eventuella undantagen.

Håll till godo:

Till sammanhållningens försvar – essä om nationen, demokratin och välståndet