Etikettarkiv: demokrati

Rollspelskoalitionen

Publicerad den av

I veckan fick jag en förfrågan från en universitetsstudent som inför uppsatsskrivande undrade ifall jag kunde utveckla vad jag anser vara problematiskt med decemberöverenskommelsen. Eftersom denna överenskommelse åter är på tapeten i massmedia efter regeringens budgetutspel och knorrandet inom moderaterna, finns det all anledning att på nytt ta upp frågan på bloggen.

Det tyngst vägande skälet mot decemberöverenskommelsen är den författningsmässiga invändningen. Enligt regeringsformen, som är en av Sveriges grundlagar, fattar riksdagen beslut och stiftar lag med enkel majoritet, såvida inte annat anges särskilt. Om fler än hälften av riksdagsledamöterna bestämmer sig för att stödja ett förslag, kommer det förslaget att vinna och bli gällande. Vidare har riksdagen finansmakten på sin lott enligt regeringsformens nionde kapitel. Beslut om skatter och avgifter pekas här särskilt ut som en riksdagsfråga. Detta är en oerhört viktig princip, som bygger på tanken att beskattning är någonting som ska beslutas av folkets främsta företrädare och absolut inte överlåtas åt den verkställande makten, d v s åt regeringen, som ju historiskt har utgjort en del av kungamakten.

Vad som har hänt i och med decemberöverenskommelsen är att partiledare som företräder 80 % av riksdagens ledamöter har kommit överens om att inrätta en riksdag i riksdagen. De har enats om att ändra formerna för hur statsministern utnämns och hur finansiella beslut fattas, genom att den ”partikonstellation” inom 80-procentgruppen som samlar flest ledamöter garanteras både regeringsmakten och finansmakten. Detta kan man lyckas med genom att övriga partier åtar sig att lägga ned sina röster ifall detta krävs för att den största partikonstellationen ska vinna omröstningen i riksdagen. Den största partikonstellationen bland de avtalsslutande kommer helt enkelt att kunna regera på det ekonomiska området som om den hade riksdagsmajoriteten bakom sig.

Därför utgör decemberöverenskommelsen en kuppartad ändring av Sveriges grundlag, som föranleds av att riksdagsmajoriteten inte kan fördra hur folket har valt att fördela sina röster i det senaste valet. Så gör man inte i ett folkstyre. Omröstningsreglerna i riksdagen är grundlagsfästa för att skapa förutsägbarhet. Att politiska partier kan ingå nya och måhända oväntade överenskommelser i sakfrågor och i parlamentariska krislägen bilda regeringskoalitioner som kan synas överraskande är en sak; att man ändrar formerna för beslutsfattandet är i grunden någonting helt annat. Det är ytterst beklämmande att politiska kommentatorer, såsom liberala ledarsidor i landet med DN i spetsen, inte begriper denna skillnad. Att en överenskommelse inte formellt strider mot grundlagen betyder inte att den är författningsmässig – d v s lojal mot grundlagens avsikt och anda. En riksdagsmajoritet på 51 % kan mycket väl komma överens om att beslut och lagstiftning inom gruppen ska avgöras på grundval av en omgång Yazzy; eller av en enstaka ledamots uppfattning; eller av bläckfisken på Berlins zoo som tippar utgången i fotbolls-VM. Huruvida detta är författningsmässigt är en annan sak.

Nästa problem med decemberöverenskommelsen är dess utsträckning i tid. Att på förhand bestämma sig för vilka maktpolitiska spelregler som partier frivilligt ska tillämpa under nästa mandatperiod är på gränsen till absurt. Visserligen är överenskommelsen inte något juridiskt bindande avtal och riksdagsledamöter kan i teorin alltid rösta efter eget samvete utan att kunna avsättas, men vi vet alla hur det fungerar i praktiken. Bestämmer sig partitopparna och deras staber för att piskan ska vina, är det få som står emot. För att Alliansen skulle få en morot att jaga, sattes 2022 som slutår för pakten. Att riksdagsvalet 2018 faktiskt kan förändra de parlamentariska förutsättningarna radikalt är tydligen ingenting som de sammansvurna – eller i vart fall inte Alliansen – har tagit med i beräkningen. Alliansens jakt på moroten är alltför lik bilden av åsnan som drar vagnen (S-MP-regeringen) då den jagar en morot som kusken Löfven håller framför dess mule med hjälp av ett metspö. Vad som händer efter september 2018 vet vi ingenting om.

Om vi går över till sakpolitiken, är överenskommelsen en katastrof. Valmannakåren valde en riksdag med mitten-högermajoritet, men Alliansen har medverkat till att vi i stället har fått en vänsterregering som har drivits i armarna på Vänsterpartiet. ”Partikonstellationen” S-MP är nämligen mindre än Alliansen, varför Löfven måste söka ett organiserat samarbete med V för att få igenom sin budget. Extremistpartiet på vänsterkanten, med företrädare som Ali Esbati och Hans Linde, har fått ett guldläge. Likaså Miljöpartiet, som nu har blivit en byggsten som Socialdemokraterna inte kan undvara. Detta guldläge börjar redan synas bland de förslag som ska tas upp i vårbudgeten. Alliansen har alltså medvetet bidragit till en politisk kantring vänsterut, utan att folket har velat ha det så.

Ur borgerlig synvinkel riskerar överenskommelsen att bli en strategisk miss av episka mått. Eftersom Alliansen under överskådlig tid – d v s inom de närmsta åren – är den stora förloraren, kommer väljarna sannolikt att straffa de borgerliga partierna genom att fortsätta att strömma till Sverigedemokraterna. Dessutom räcker det att strömningen av väljare dit blir lika stor från båda blocken för att Löfven ska kunna se fram emot en andra mandatperiod, ifall överenskommelsen nu skulle hålla och maktförskjutningen inte blir alltför stor. Om de rödgröna i nästa val exempelvis samlar 38 %, Alliansen 35 % och Sverigedemokraterna 23 %, kommer det rödgröna styret att fortsätta som om blocket hade egen majoritet i den ekonomiska politiken, i en riksdag med 58-procentig mitten-högermajoritet!

Egentligen borde överenskommelsen kallas för sitt rätta namn: en storkoalition. För det är precis vad det är, om än med det kuriösa inslaget att den mindre av de två partikonstellationerna väljer att ge carte blanche åt den större parten, för att kunna låtsas utgöra opposition.

Sveket mot borgerliga väljare är tvefalt. Först kastar Alliansen in handduken på valnatten och sonderar inte med vare sig SD eller S för att finna någon form av lösning. Sedan ger man sig in i det bisarra rollspel som decemberöverenskommelsen också kan liknas vid. Ja, man ger sig tydligen inte bara in i det, utan enligt uppgift ska KD-ledaren Göran Hägglund ha varit en av de pådrivande krafterna.

Även om rollspelslajvandet skulla bryta ihop i morgon, är förtroendet för allianspartierna allvarligt skadat bland många väljare. Det rör sig bakom kulisserna, och min bedömning är att vi inom de närmsta månaderna, eller möjligen redan inom de närmsta veckorna, kommer att få se politiska skälvningar här och var som på sikt kan ändra det politiska landskapet.

Researchgruppen, journalistkåren och PUL

Publicerad den av

I veckan som gått valde tidningen Dagens Samhälle att publicera en artikel som framförallt granskade de två huvudpersoner som står bakom Researchgruppen. Frilansjournalisten Ola Sandstig har verkligen gjort en välgärning, och Dagens Samhälle har åter visat sig vara ett blad som ger utrymme åt andra röster och vinklar än vad som pumpas ut från mainstreammedia.

Researchgruppens roll i det svenska medialandskapet under mitten av 2010-talet är en skamfläck som bara växer och solkar ned nya publikationer och områden. Allt sker inför öppen ridå och med berått mod. Journalistkåren har till och med lyckats med konststycket att ge de våldsamma fanatikerna en guldspade för väl utfört grävarbete. Detta är vedervärdigt att beskåda.

Att Researchgruppen är en ideologiskt driven klubb med vänsterextrema, totalitära böjelser har länge varit känt. Ola Sandstig påvisar nu hur tung den rent kriminella belastningen är.

Gruppen användes inledningsvis av Expressen för att ta reda på vem som står bakom anonyma kommentarkonton, vilket svensk massmedia ser som sin allt annat överordnade mission att avslöja. Ingenting är tydligen viktigare att ta reda på än detta. Ivrigt påhejad av etablissemanget släppte sedan Expressen uppgifterna pö om pö, med ett rejält crescendo under valrörelsens slutvecka, då SD-folk utgjorde måltavla.

Därefter kungjorde Researchgruppen stolt att den hade lagt vantarna på hela Flashbacks databas. Om åsiktsregistrering av politiska skäl är packets kärnverksamhet, har man plötsligt fått en guldgruva till skänks.

Vad hände därefter? Drog massmedia öronen åt sig och insåg vilket integritetskränkande monster som man har närt vid sin barm? Nej. I stället var det Aftonbladet som inte kunde motstå frestelsen att betala extremisterna för att få lite mustig information om vad X, Y och Z har sagt på Flashback. Det var bra gjort, tyckte etablissemanget. Bra jobbat, tyckte Advokatsamfundet.

Uppgifter har även framkommit om att Sveriges Television har lejt de kommunistiska våldsverkarna (i den länkade artikeln anser för övrigt Expressens chefredaktör Thomas Mattsson att Researchgruppen är att jämställa med vilken telegrambyrå som helst). Dina licenspengar – om du nu råkar ha TV och lydigt betalar – har tydligen satts i smutsigt arbete. Vidare har det de senaste dagarna kommit fram att Sveriges Radio har anlitat en medlem i det fanatiska nätverket som praktikant.

Det är allt mer uppenbart att journalistetablissemanget håller Researchgruppen under armarna. Efter Ola Sandstigs artikel har reaktionerna från journalistkollegor varit kritiska, men inte gentemot de egna arbetsgivarna, som betalar våldsverkarna för att få utdrag ur åsiktsregistren, utan mot själva granskningen. Se bara vilken vinkel artikeln i Journalistförbundets eget organ Journalisten har begåvats med. Det är Sandstig, inte Researchgruppen, som ställs till svars. Det är Sandstigs uppsåt som misstänkliggörs. En liknande infallsvinkel återfinns i Dagens Media. Det bestående intrycket är att journalistetablissemanget kräver att Researchgruppen ska lämnas i fred. Ja, mer än så – det bestående intrycket är att journalistetablissemanget och Researchgruppen ligger i samma säng.

Researchgruppens verksamhet bedöms i dag som laglig. Den massiva registreringen av personuppgifter som gruppen ägnar sig åt skulle i normalfallet bedömas som en oerhört grov överträdelse av personuppgiftslagen. Problemet är att de politiska fanatikerna tydligen anses komma i åtnjutande av undantagsregeln i lagens 7 §, som tar sikte på journalistisk verksamhet. Då är det nämligen fritt fram att samla uppgifter. Denna bedömning påverkas sannolikt av massmedias samarbete med gruppen, som alltså troligtvis inte bara skänker legitimitet åt fanatikerna, utan även legalitet. Att även andra än SVT och Expressen lär kunna få registerutdrag – t ex AFA eller Revolutionära fronten – är tydligen inte tillräckligt för att sätta punkt för den politiskt motiverade åsiktsregistreringen.

Någon diskussion i riksdagen om lagändring har i vart fall inte nått mina öron. Hur långt ska det behöva gå innan riksdagen skärper PUL i berört avseende – lagen som i sanning silar mygg och sväljer kameler?

Borgerlig Framtid

Publicerad den av

Under nästan exakt ett års tid har jag haft en del sporadiska kontakter med den främste initiativtagaren till ett nytt politiskt parti, som kommit att få namnet Borgerlig Framtid. Jag ska villigt erkänna att från första samtalet i februari 2014 fram till årsskiftet var min grundinställning försiktigt uppmuntrande men skeptisk. Jag har en hel del erfarenheter från partipolitik: CUF; Centerstudenter; Centerpartiet. Det är svårt att bilda nya partier; många är de misslyckade försöken. De som har lyckats har ofta först tvingats gå en svår ökenvandring i åtskilliga år, innan vedermödorna har börjat bära frukt på allvar. Dessutom har jag inte haft något personligt intresse av att ansluta mig till något parti, efter att ha lämnat centersfären så sent som år 2012.

De få personer som drog igång Borgerlig Framtid pekade visserligen ut en politisk riktning som har en given plats i Sverige, nämligen en jordnära, förnuftigt konservativ borgerlighet, med miljöengagemang och ett värnande av de faktorer som håller ihop samhället. Helt enkelt det som Alliansen i allmänhet och Centerpartiet i synnerhet har försakat och övergett, sedan samtliga allianspartier anammade en blandning av ekonomisk liberalism och den postmoderna vänsterns PK-läror. Likväl var jag tveksam till att själv ansluta mig till det nya projektet.

Sedan kom decemberöverenskommelsen.

Avtalet visar att Alliansen är beredd att prisge landet åt ett socialistiskt mindretal och kedja ihop regeringen med Vänsterpartiet – allt som betalning för att slippa att prata och förhandla med Sverigedemokraterna på sätt som hövas anständiga, civiliserade människor. De skenheliga sjåperierna betingar ett allt högre pris. Och räkningen betalas förstås inte av de fördragsslutande parterna. Den betalas av folket.

Därför valde jag slutligen för några dagar sedan att skriva in mig i Borgerlig Framtid, och jag uppmanar alla politiskt intresserade som i stora drag kan ställa sig bakom den korta, ideologiska programförklaringen att göra detsamma.

Borgerlig Framtid har potential att bli en plattform för mitten- och högersinnade som vill se en balanserad konservativ kraft i politiken på samhällsnivå, samt en frihetlig dito på individnivå. Insikten tycks växa och förstärkas bland många väljare till höger om mittstrecket att inget alliansparti längre är en naturlig bas för denna idékombination. Här finns ett gapande hål att fylla i svensk politik. Sedan valet 2014 har därtill ett växande antal samhällsdebattörer med liberalkonservativ profil gett till känna att den politik som Alliansen har drivit och/eller försvarat i frågor som invandring och integration, försvaret, brottsbekämpning, utbildning och yttrandefrihet inte längre är gångbar.

Jag ser även en potential i att Borgerlig Framtid blir ett nyttigt orosmoment som kan påverka ett och annat befintligt alliansparti, i kraft av sin existens och sin – förhoppningsvis – växande skara av sympatisörer och medlemmar. En sådan biverkan ska inte underskattas, i en tid då många alliansväljare med fog är djupt besvikna på sina respektive partier.

Hundratusentals borgerligt sinnade har inte sett någon annan utväg än att rösta på Sverigedemokraterna i valet 2014, och ingenting tyder för närvarande på att förflyttningen dit har upphört, eller ens mattats av. Här har också ett parti med Borgerlig Framtids profil väldigt mycket att hämta, genom att kunna erbjuda ett hem som mer exakt svarar mot dessa väljares önskemål än Sverigedemokraterna.

Det viktiga är den grundläggande inriktningen, inte något kommatecken här eller någon mening där i någon enskild sakfråga. Den som anser att den sammanfattande texten i stora drag förmedlar någonting viktigt, ska inte tveka. Gör mig sällskap som ny medlem.

Järnhandskar mot islamismens senaste monster

Publicerad den av

Vad som sagts tidigare, måste sägas ånyo, mot den dystra och tragiska bakgrunden av våldsdåden i Köpenhamn. Det är högre tid än någonsin att ta till krafttag för att tillintetgöra Da’esh/IS.

Vi måste inse att IS maktövertagande i delar av Syrien och Irak har skapat en maktbas och en utgångspunkt i världen för spridning av en totalitär, fanatisk och vulgär utgåva av sunniislam. Denna lära har uppenbarligen en viss attraktionskraft bland unga sunnimuslimer i ett Mellanöstern där den arabiska civilisationen ser ut att implodera inför våra ögon och dela upp sig efter trosinriktningar. Likaså i Europa, där många muslimska ynglingar i städernas förorter tycks finna en identitet i den mordiska ideologin.

Startskottet för islamismen brukar tillskrivas den iranska revolutionen 1979. Det var alltså inom shiaislam som den politiserade utgåvan av tron tog fart på allvar. I Egypten hade emellertid det Muslimska brödraskapet verkat sedan några årtionden tillbaka, och islamister stod bakom det dödliga attentatet på landets president Anwar Sadat år 1981. I Libanon stärktes en shiitisk terrorgrupp, med det numera kända namnet Hizbollah – Guds parti. I Afghanistan tog kampen mot de invaderande sovjetiska trupperna allt mer religionsfanatiska uttryck – dessvärre med visst stöd från USA, enligt den under kalla kriget tillämpade principen ”min fiendes fiende är min vän”, samt ”he may be a son-of-a-bitch, but he’s our son-of-a-bitch”.

Under framförallt 1990-talet kom allt fler arabstater att drabbas av den våldsdyrkande läran, inte minst Algeriet. I Levanten lyckades rörelsen Hamas genom sina terrordåd bidra starkt till att fredsprocessen mellan Israel och den nybildade Palestinska myndigheten gick i stå.

Så kom 00-talet och terrorn spred sig på allvar till USA och Europa. Det islamistiska våldets epicentrum återfanns nu i den kollapsade irakiska staten, samt i Afghanistan och Pakistan.

Jag räknar inte upp dessa historiska fakta för att tråka ut läsaren, utan för att sätta samtidens händelser i perspektiv. Den Islamska Staten har sina ideologiska anförvanter i den nära historien. Emellertid innebär denna de facto-statsbildning att ett väldigt steg har tagits i upptrappningen av islamismens kamp mot all anständig civilisation. I likhet med talibanernas Afghanistan och delar av Pakistan finns det en spridningseffekt, i och med att unga män reser till platserna för att skolas och strida, varefter de kan åka tillbaka till sina hemländer och fortsätta kampen där. Men till skillnad från Afghanistan och Pakistan rör det sig nu om ett arabiskt landområde. Betydelsen därav ska nog inte underskattas. Kopplingen till arabvärlden och till invandrade européer med arabiskt ursprung blir så mycket starkare.

Hur sjukt det än låter, är den Islamska staten en källa till inspiration och skapar nya mördare på löpande band, oavsett om ynglingen i fråga har varit där eller ej. Därför är det nödvändigt att krossa den. De kurdiska krigare som står i frontlinjen mot detta monster är samtidens största hjältar.

Islamska staten har genom sina handlingar förklarat större delen av världen krig. Samtidigt finns det medborgare och innevånare i europeiska länder som tar värvning i dess led. Det är hög tid att europeiska stater, däribland Sverige, anpassar sina lagar därefter. Svenska medborgare som ansluter sig till IS bör betraktas som landsförrädare. Utlänningar med hemvist i Sverige som ansluter sig till IS bör behandlas som fiender och en fara för rikets säkerhet. Och om politikerna i Örebro tycker att terapi låter spännande, kan de hålla sig till sig själva.

Att omsätta detta i lagstiftning som balanseras mot rättsstatens och demokratins fordringar är vad en regering värd namnet borde ägna sig åt under närmsta tiden.

Därför är decemberöverenskommelsen odemokratisk

Publicerad den av

Den konstitutionella demokratin, med inbyggd maktbalans och begränsning av flertalets makt över mindretalet, har visat sig svårslagen som styrelseskick. Man måste dock ha klart för sig att denna typ av folkstyre inte vidmakthålls av några inledningssidor i en lagbok. Den bygger på sådant som tradition, ömsesidig tillit och politisk kultur. Om varken makthavarna eller folket är besjälade av den konstitutionella demokratins principer – dess anda – är det en smal sak att avveckla demokratin i exakt den ordning som författningen föreskriver.

175 riksdagsledamöter kan mycket väl besluta att de återstående 174 ledamöternas huvuden ska pryda räckena längs Stockholms ström. För detta krävs det dock en grundlagsändring, varvid ett mellanliggande val blir nödvändigt. Tanken är att medborgarna genom val till riksdagen ska få tillfälle att ta ställning till den föreslagna ändringen. Det är ju inte säkert att de 175 ledamöterna har varit särskilt tydliga i den senaste valrörelsen om sina planer för Stockholms försköning. Valutgången blir då avgörande för förslagets öde.

Exemplet ovan är måhända hårdraget (ursäkta den oavsiktliga ordvitsen) och orealistiskt, men det illustrerar på ett tydligt sätt att det finns en vits med grundlagar som inte låter sig ändras i ett huj. Det folkliga medbestämmandet som möjliggörs genom riksdagsvalet tjänar inte bara som garant för att folkviljan ska få genomslag, utan även som potentiell nödbroms när exempelvis makthavarna hyser lägre tankar om den konstitutionella demokratin än vad folket gör. Och inte har berättat om sina idéer före det senaste valet.

Det sistnämnda för oss till det gångna årets decemberöverenskommelse, innefattande sex riksdagspartier, vilka tillsammans företräder ca 80 % av riksdagen. De har, som bekant, enats om ett upplägg som innebär att den största av de två partikonstellationerna både tillförsäkras regeringsmakten och bifallen budget, som om den stöddes av en riksdagsmajoritet. Merparten av oppositionen förpliktar sig helt enkelt på förhand att inte fälla kommande budgetpropositioner. Man har enats om viktiga ändringar i formalia; i de demokratiska spelreglerna.

Den svenska författningen stadgar emellertid att det högsta beslutande organet utgörs av riksdagen i sin helhet, vartill väljarna utser sina ledamöter enligt ett proportionerligt valsystem. Principen om riksdagsmajoritetens rätt att bestämma gäller och inte ens en majoritetsregering kan vara 100 % säker, eftersom avfall från partilinjen kan ske. Den som till äventyrs bildar minoritetsregering lever förstås ännu osäkrare. Så har lagstiftaren, och indirekt folket, velat ha det i majoritetsprincipens namn.

Men genom en intern överenskommelse, framkastad under en presskonferens mellan jul och nyår, har sex partiledare, som anser sig ha fullmakt i ärendet att företräda 80 % av riksdagen, bestämt sig för att frivilligt tillämpa nya regler. Har Sveriges väljarkår tillfrågats genom ett riksdagsval? Nej. Har upplägget presenterats inför det senaste riksdagsvalet? Nej. Har partierna ens bemödat sig om att försöka förankra idén internt i partiorganisationerna? Nej.

Därför är uppgörelsen en spottloska i den svenska demokratins anlete. Därför är uppgörelsen en uppvisning i förakt för medborgarna och för de sex partiernas medlemmar.

Demokratin bygger på att vi inte plötsligt kommer överens om att strunta i den. Om de sex partiledarna hade enats om att riksdagsledamöterna framöver kommer att rösta enligt en inhyrd diktators befallningar (eller enligt en lottdragning, eller enligt den där bläckfisken som spådde i senaste fotbolls-VM), vore detta genomförbart på samma sätt som det man nu har kokat ihop. Grundlagen bestämmer nämligen inte över hur politiska partier och riksdagsgrupper frivilligt väljer att handla. Men vore ett sådant förfarande odemokratiskt? Utan tvivel. Den politiska kulturens förhållningssätt och lojalitet visavi de demokratiska principerna är och förblir en del av en sund, balanserad demokrati.

Därför måste uppgörelsen bli en kostsam historia för det politiska ledarskap som står bakom densamma.

Mindretalsvisan – valsång för de sex sammansvurna

Publicerad den av

It’s Only a Paper Leaf

Melodi och inspiration: It’s Only a Paper Moon

Say, its only a paper leaf
Acting firm as a solid tree
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Yes, it’s only a minor group
We pretend it’s democracy
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

Without your faith
It’s a rum ‘n frido slush
Without your faith
Annie’s left with no gun in the bird cherry brush

It’s a batra and birchgrove world
Just as phony as it can be
But it wouldn’t be make-believe
If you believed in me

It’s phony it’s plain to see
How happy I would be
If you believed in me

Abdikeringskoalitionen

Publicerad den av

Alpina vindar blåser över ett kylslaget Sverige – i dubbel bemärkelse. Ty det osar Österrike om den i förmiddags proklamerade ”decemberöverenskommelsen”. Och då menar jag inte nudelsoppa, schnitzel och gulasch.

Låt oss börja med att påminna oss själva om de stora dragen. Invandring, kulturell mångfald, EU och dessa storheters inverkan på den egna nationen och den egna vardagen är i allt högre grad frågor som är föremål för politiska konflikter i Europa. Ja, i så hög grad att de kan utgöra huvudfrågor för politiska partier. Detta är egentligen inte så konstigt. Däremot kan dessa nytillkomna partiers storlek och frågornas sprängkraft ofta vara beroende av hur partiernas etablerade konkurrenter hanterar såväl dem som sakfrågorna.

Den västnordiska modellen, tillämpad i Danmark och Norge, har gått ut på att den borgerliga sidan träffar uppgörelser med de nya partierna. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort stödparti åt Anders Fogh Rasmussens VK-regeringar, och i Norge är Fremskrittspartiet idag rentav en del i en borgerlig regeringskoalition.

Blickar man söderut, finns det andra varianter. I Österrike valde socialdemokraterna och de borgerliga länge att samregera, varvid FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs) snabbt kunde växa som varande den enda verkliga oppositionen, vilket slutligen förde partiet in i regeringsställning 1999 med över 25 % av rösterna. Efter turbulensen i den politiska toppen och den karismatiske partiordföranden Jörg Haiders avgång, sjönk partiet ihop som en punkterad sufflé. De senaste åren har det dock åter gått uppåt i rollen som oppositionsparti.

Det är inte utan att tankarna går till Österrike en dag som denna. Den svenska riksdagsmajoritetens så kallade ”decemberöverenskommelse” syftar till att ingen regering ska bli beroende av Sverigedemokraternas stöd. För att uppnå det målet, ingår de två största blocken en pakt, innebärande att de ger varandra ömsesidiga löften om att låta den som blir störst få regera, samt att även släppa fram dennes budget. Partiledarna får kalla det vad de vill, men vad de i praktiken har åstadkommit är en blocköverskridande koalition, med den väldigt säregna ingrediensen att det mindre av de två huvudblocken går med på att inte ha något inflytande över politiken! Ett löfte om avstående från sina parlamentariska befogenheter, för att enbart sitta på läktaren och väsnas de kommande fyra åren. Åtminstone i de frågor som omfattas av budgeten. Uttalanden från Alliansens sida om att man ska markera sin oppositionella ställning kan inte skyla det faktum att man nu är medlem i ett slags abdikeringskoalition.

Är dessa övningar ens författningsmässiga? Och vad händer om Sverigedemokraterna skulle bli det största blocket år 2018? För tro inte annat än att detta kan bli verklighet. Ska överenskommelsen då skrotas i förtid? Frågorna hopar sig. Ansvaret faller oerhört tungt på sexpartikoalitionens axlar – inte minst på Alliansens dito. Vad har ni gjort med era väljares förtroende?

För att undvika den västnordiska situationen, driver riksdagsmajoriteten Sverige mot en hemmasnickrad variant av österrikiskt 90-tal. Därtill utan att ta tag i det laddade sakområde som ger Sverigedemokraterna näring.

Det är svårt att finna ord, en dag som denna.

Direktval av borgmästare och fristående kommunal revision

Publicerad den av

Jag (o-)roade mig i går kväll med att se Martin Borgs senaste film om spektakulärt slöseri med skattepengar. Se den gärna. Filmen väcker verkligen en del tankar och frågeställningar.

Jag har själv en del erfarenheter från det kommunala, med ordförandeskap i Lunds kommuns miljönämnd som det tyngsta uppdraget. Det har ofta slagit mig att det knappast finns någon politisk tradition i Sverige att följa upp och granska den offentliga verksamheten. Det rådande förhållningssättet är att hela tiden pumpa ut nya förslag om vad som bör göras, för att visa sig engagerad och handlingskraftig inför väljarna. Att det även kan – och borde – vara en politikers uppgift att utvärdera hur hittills genomförda förslag har fallit ut, samt vara en medborgarnas ständiga granskare av den offentliga verksamheten, tycks inte ha slagit särskilt många.

Såsom den ur arma förhållanden sprungne socialministern Gustav Möller (s) en gång ska ha sagt, är varje förslösad skattekrona en stöld från folket. Att det offentliga ska iaktta sträng återhållsamhet vad gäller utgifter som inte har med kärnverksamheten att göra, är en inställning som borde överskrida alla partigränser. Den frågan har faktiskt ingenting att göra med hur stor offentlig sektor man egentligen önskar.

A och O för att stävja missbruk med medel som inte tillhör beslutsfattarna är att det finns ett personligt ansvar och personlig redovisningsplikt. Min erfarenhet av kommunpolitik är att det är alldeles för mycket kollektivt ansvar i form av nämnder, där alla luddigt och suddigt delar på ansvarsbördan. Men delat ansvar blir oftast ingens ansvar. För att komplicera det hela ytterligare, är arbetsgivaransvaret för kommunala chefer inte förlagt hos nämnderna som handhar verksamheten, utan hos kommunchefen och ytterst hos kommunstyrelsen. Ett annat problemområde som kan påverka den kommunala organisationen negativt, är att myndighetsutövning och politik ofta blandas ihop.

En tänkbar reform för att tydliggöra det personliga ansvaret och öka intresset för kommunala val är att införa direktval av borgmästare. Man skulle t ex kunna tänka sig att borgmästaren väljs personligt, parallellt med val till ett kommunfullmäktige/-råd med betydligt färre platser och mer begränsade befogenheter än idag. Fullmäktiges/kommunrådets viktigaste uppgift skulle då bli att fortlöpande granska borgmästarens styre och den kommunala verksamheten i stort. Samtidigt bör vissa renodlade myndighetsuppgifter lyftas bort från kommunerna, liksom skolan. Deras roll som fora för verklig närdemokrati skulle kunna stärkas.

Idag är kommunrevisionen en politiskt tillsatt nämnd. Även om externa, professionella revisorer alltid anlitas vid revisionen, är denna ordning otillfredsställande av uppenbara skäl. En fristående revision utan politiska förtecken borde stadgas i lag.

Oavsett vilken organisation man har, är det förstås viktigt att det finns politiker som ser som sin uppgift att granska hanteringen av skattemedel, istället för att enbart stapla nya förslag på varandra. En sådan politisk kultur får man dessvärre leta efter med förstoringsglas. Sak samma om man vill hitta någon tillstymmelse till konstitutionell debatt i Sverige.