Socialdemokraterna har tolkningsföreträdet – och nyckeln till förändring

Publicerad den av

Alla fungerande demokratier har någon form av överbryggande idé om vad ett medborgarskap i landet egentligen innebär, eller bör innebära. Vissa kallar detta idékomplex för nationalism, andra för patriotism. I vissa länder är nationalismen väldigt uttalad; i andra är det svårare att reda ut vad identiteten består i. Sverige tillhör den senare kategorin.

I min bok Frommare kan ingen vara analyserar jag frågan närmare. Min slutsats – i korthet – är att Sverige och svenskarna sedan första halvan av 1900-talet har anammat en nationalism som präglas av välfärdsidén och att landet är modernt och medmänskligt. Detta har så småningom lett till storhetsvansinne. Det ingår i Sveriges outtalade självbild att landet är en humanitär stormakt, som klarar av det mesta så länge medmänskligheten och välfärdsstaten är i behåll.

Socialdemokratin är än idag denna idés främsta företrädare och uttolkare. De borgerliga partierna har dock i stora drag anammat tankegodset. Idag är t ex Moderaterna helt med på denna linje. Som alla konvertiter har de dessutom ett särskilt behov av att visa upp sin renlärighet. Detta är egentligen en klassiker, som går i repris om och om igen.

Jämviktsriksdagen 1973-1976 och de borgerliga regeringarna 1976-1982 bröt visserligen Socialdemokraternas makthegemoni, men om vi tittar på den offentliga sektorns utveckling och den praktiska politiken under denna period, med omfattande statligt stöd till krisande branscher, fortsatt kodifiering av arbetsrätten, mm, är det snarare socialdemokratisk kontinuitet som kan sägas sammanfatta perioden. Perioden 1991-1994 innebar ett desto större brott mot socialdemokratisk skattepolitik, men de offentliga utgifterna förblev höga, och perioden sammanföll med en akut finanskris och djup lågkonjunktur. Regeringen hade dessutom inte en chans i valrörelsen 1994. Det var sedan, märk väl, Socialdemokraterna, med stöd av Centerpartiet, som under mandatperioden 1994-1998 kunde genomföra åtstramningar vilka en borgerlig regering knappt ens hade vågat fantisera om.

Detta är klassiskt inom politiken. Det är bara den part som har tolkningsföreträde i förhållande till en helig idé som har förmågan att ändra kurs.

Nu närmar sig Sverige slutet av en andra mandatperiod med borgerligt styre, och det mesta tyder på att Alliansen inte kommer att få fortsatt förtroende. Det är inte heller osannolikt att nuvarande regeringskonstellation kommer att spricka. Man ska visserligen inte hålla griftetal när vederbörande inte är död, men om Alliansen lämnar någonting efter sig som är i olag och som kan förklaras med den välfärdsnationalistiska låsningen, är det invandringspolitiken. Borgerliga väljare med ett uns av klarsynthet och integritet ser att det är på väg att gå käpp rätt åt skogen, men jag har blivit mer och mer övertygad om att de borgerliga partierna inte kan göra någonting åt situationen. Det har investerats alldeles för mycket laddade ord och välfärdsnationalistisk nit i frågan. Jag tror att det enda av riksdagens partier, bortsett från Sverigedemokraterna, som faktiskt har förmåga att åstadkomma förändring, är välfärdsnationalismens fader: socialdemokratin.

Trots att socialdemokratin håller sig med ett helt hov av feberyrande, postmoderna kommissarier och Mona Sahlinska fromhetsapostlar, är det inte omöjligt att Stefan Löfvén, med sin bakgrund i industrifacket, har kraft nog att ta tag i rodret och ändra kurs. Sannolikheten för det är i alla fall större än att sådana initiativ skulle komma från Reinfeldt, eller från elevrådet Ullenhag.

Vi får väl se hur det utvecklas. En sak är i alla fall säker: om de rödgröna inte får egen majoritet i valet, men likväl blir större än Alliansen, står den svenska blockpolitiken inför intressanta och möjligen smärtfyllda förändringar.

Vi kan väl äta bakelser II

Publicerad den av

Som tillägg till det förra inlägget om Feministiskt Initiativ, meddelas följande.

Ur Fi:s välfärdspolitiska avsnitt:

”Alla ska färdas väl genom livet

Det kräver att samhället i alla avseenden beaktar de mänskliga rättigheterna och tryggar rätten till hälsa, arbete, bostad, utbildning, social omsorg och trygghet.

[—]

Mänskliga rättigheter ska gälla alla människor som vistas i Sverige. Papperslösa och asylsökande ska ha samma rättigheter som medborgare eller människor med uppehållstillstånd.”

Feministiskt Initiativ menar alltså att alla som befinner sig inom Sveriges gränser ska ha samma rättigheter, vilket exemplifieras med sådant som arbete, bostad och utbildning. En stilla undran: varför sedan lägga kraft på att redogöra för politiken för asyl och uppehållstillstånd, när uppehållstillståndet enligt Fi ska vara betydelselöst? Ja, medborgarskapet blir ju också berövat all betydelse. ”Allt åt alla” finns det en vänsterextrem grupp som kallar sig. Marie-Antoinette, alias Fi, ställer upp på den linjen. Denna sensationella extremism har nog inte riktigt fått genomslag i massmedia. Eller så har den det, men etablissemanget bryr sig inte.

I partiets EU-valsprogram finns följande förslag:

”Fi ska verka för att ett program skapas för att finansiera för [sic] att analysera och omskola män så att de ändrar sitt konsumtions- och transportmönster för att gagna klimat och en hållbar utveckling.”

Visst är det så att nya partier brukar vara spretigare buskar än de som har ansats i riksdagens och regeringskansliets korridorer, och jag är fullt medveten om att förslag av denna typ kan vara följden av en rörig partikongress med bakfulla ombud. Men att ett parti över huvud taget kan anta ett förslag om ”omskolning” för att ändra vuxna människors beteende borde vara en hårresande väckarklocka.

Alla som koketterar i massmedia om att de har valt detta parti: ni borde stå där med en skammens rodnad, varken mer eller mindre! Ty Marie-Antoinette är inte bara världsfrånvänd; hon har även gått och blivit maoist.

PS. Jag är fortfarande intresserad av att höra rättviseargumentet som ligger bakom att kulturarbetande Moa på Möllan ska få tjäna 100 000 kr skattefritt, men inte den nattarbetande städerskan Iliona. Tips mottages tacksamt.

Debatten efter den friande våldtäktsdomen – några trådar

Publicerad den av

Mitt inlägg i Dagens Juridik har kommenterats frikostigt. Till skillnad från debattörerna och journalisterna i de stora massmedierna, är en klar majoritet av kommentatorerna inne på samma linje som jag – att rättssäkerheten är i fara och att flera av de friande domarna i uppmärksammade våldtäktsmål är ett utslag av just principen om rättssäkerhet.

Det kan vara värt att påminna om att rättssäkerhet innebär att åtskilliga förövare som faktiskt har begått de handlingar som de ställs till svars för oundvikligen kommer att frias i brist på tillräckligt stark bevisning. I just sexualmål finns det en tendens bland vissa att ställa den åtalades rättssäkerhet mot målsägandens rätt att få rättvisa skipad. Detta är en falsk och förvirrande motsättning. Målsäganden har självfallet rätt att få rättvisa skipad, när det är helt utrett bortom rimligt tvivel att brottet har begåtts. Oskyldighetspresumtionen och åklagarens tunga bevisbörda betyder faktiskt att vi hellre ser tio skyldiga klara sig undan än att en oskyldig skickas till fängelse. Om vi inte längre vill ha det på det viset, ger vi upp den frihetliga och värdiga rättsstaten. Denna analys trodde jag för övrigt att folk som kallar sig för liberaler höll med om, men jag hade tydligen fel.

Höjden av dumhet är ändå att göra som den här journalisten respektive intervjupersonen: att framhäva att det minsann finns en regelbok för dem som vill ägna sig åt sex med inslag av ”dominans”, eller vad man nu ska kalla det, och att parterna i målet från Lund inte har följt reglerna. Det finns rentav sakkunniga inom området. Varför frågade inte hovrätten dem? Detta är lika irrelevant som att säga att när två hetsporrar går ut för att göra upp och blodvite uppstår, ska det faktum att de båda ville slåss inte kunna vägas in som förmildrande omständighet (vilket det är), eftersom de inte följde Svenska Boxningsförbundets regelverk.

Jag misstänker att väldigt många i det skrivande släktet aldrig har läst de domar som de har så bestämda åsikter om. I verkligheten kan en sexuell situation mellan människor som inte känner varandra utveckla sig på ett sätt som rymmer både tvetydigheter, osäkerhet, oro för att uttrycka exakt vad man vill, o s v. Alkohol spelar ofta en viktig roll. Förmodligen rör detta inte alls 99 % av fallen, men rättsstaten finns till även för den där enstaka procenten. Om någonting är tydligt i det omskrivna fallet från Lund, är det att kommunikationen har brustit och att kvinnan har farit illa av det. En viktig lärdom är att framförallt unga människor måste lära sig att bli försiktigare och att våga dra tydliga gränser. Och gärna dricka mindre.

Slutligen, läs gärna ett tänkvärt inlägg på Juridikbloggen om vilket predikament en domare kan ställas inför.

Glad midsommar – tre lästips

Publicerad den av

1. Merit Wagers nya skriftserie på engelska till en internationell läsekrets: Stories from Sweden, a ”Humanitarian Superpower”. Det kan nog bli ett uppvaknande för många att läsa om förhållandena i det egna landet på ett annat språk, i texter som riktar sig till en publik som inte nödvändigtvis är bekant med situationen i Sverige.

2. Dansk public service-radios initiativ Danmarks Röst, som kommer att rikta sig till svenska lyssnare i sommar. Programmet kommer, enligt uppgift, att behandla och diskutera svenska tabun, vilka inte får avhandlas i gammelmedia öster om järnridån Öresund. Det är alltså dansk statsägd public service vi talar om, som ser sig föranledd att ge svenskarna sitt bistånd.

3. Ja, och så har vi förstås min bok Frommare kan ingen vara, som gavs ut igår och kan beställas här.

Ha en riktigt skön midsommarhelg!

Boken ”Frommare kan ingen vara” är härmed utgiven

Publicerad den av

Min bok, med för tiden lämpligt omslagsmotiv, kan nu köpas genom Mummelförlagets hemsida, både som pappersbok och e-bok.

Här är en länk direkt till Mummelförlagets nätbokhandel.

ilan_baksida

ilan_framsida

 

Artikel i Dagens Juridik om rättssäkerheten i sexualmål

Publicerad den av

Jag skriver nu även i Dagens Juridik om ämnet.

Min bok Frommare kan ingen vara kommer att göras tillgänglig för beställning på förlagets hemsida under dagen. Jag återkommer med ett blogginlägg så snart det har skett.

Vi kan väl äta bakelser!

Publicerad den av

Jag har precis skummat igenom Feministiskt Initiativs valplattform. Fi anses ha rimliga chanser att bli ett riksdagsparti och har lyckats skapa ett medialt surr omkring sig. I EU-valet fick partiet över 30 % i flera valdistrikt runt Möllevången i Malmö. På Södermalm i Stockholm – den svenska kulturhipsterns högborg – blev partiet näst störst, efter Miljöpartiet, förstås. Det finns för övrigt många likheter mellan dessa två partier, som slåss om samma väljarkategorier.

Kommer någonsin den dagen då journalistkåren börjar ta sin granskande roll på allvar vad Fi anbelangar? Eftersom vi inte kan räkna med det, föreslår jag att var och en själv tar del av deras valinformation och tänker till på egen hand.

Det finns en mening i Fi:s valplattform som etsar sig fast i mitt huvud och som kan sammanfatta programmet på ett ganska bra sätt. Jag tänker då inte på alla identitetspolitiska utläggningar och på att hela samhället ska programmeras i enlighet med dessa ideologier; inte heller på att försvarsanslagen ska ”kapas” eller på att Sverige ska införa fri invandring. Jag tänker på följande mening på sidan tre, andra stycket:

”Sverige har råd.”

När jag läser om Fi kommer jag osökt att tänka på Marie-Antoinette, den franska 1700-talsdrottningen som enligt legenden ska ha sagt att om folket inte har råd att handla bröd, får de väl äta bakelser i stället. Fi är ett Marie-Antoinette-parti. Någonting somliga tycker att Sverige kan unna sig, som alternativ till besvärliga, trista frågor såsom landets och dess medborgares ekonomi, dess sociala sammanhållning och dess långsiktiga överlevnad i en värld som vägrar att nå fram till historiens slut. Dra hem Gudrun Schyman till ditt homeparty i stället. Fram med bakelserna. Om skolan stegvis bryts ned i förorterna, den etniska segregationen ständigt ökar och Ryssland övar angrepp på Gotland, kan väl landet svara genom att sätta sprätt på sina besparingar, avveckla försvaret och programmera om barnen genom ”normkritisk pedagogik”? Sverige har råd; det står ju så i valprogrammet.

En liten anekdot i sammanhanget finner vi i förslaget att ge ”kulturarbetare” skattefrihet upp till 100 000 kr. Den bakelsen är väl en riktig kaloribomb, eller hur? Jag skulle bara vilja höra hur Gudrun Schyman svara på frågan hur detta kan anses som rättvist.

PS. Mycket av den kritik som kan riktas mot Fi, gäller förstås även Miljöpartiet, Marie-Antoinette nr. 2.

Hovrätten har värnat rättssäkerheten – trots drevet

Publicerad den av

I går kom hovrättsdomen i ett uppmärksammat våldtäktsmål, som har blivit känt i medierna som ”dominanssexmålet”. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar den åtalade på samma grunder som tingsrätten tidigare har gjort: det anses inte vara bevisat med tillräcklig styrka att den åtalade insåg att kvinnan motsatte sig det sexuella umgänget.

Rubriken i Dagens Juridik (länken ovan) är något missvisande. Hovrättens tre juristdomare är nämligen eniga om det friande domslutet, medan de två nämndemännen ville fälla den åtalade. Att nämndemännen, som är partipolitiker, kan ha låtit sig påverkas av den allmänna debatten efter tingsrättsdomen och av gatans parlament är tyvärr en misstanke som är svår att bli kvitt.

Jag rekommenderar alla som har starka åsikter i frågan att själva läsa domen. Min egen bestämda uppfattning är att tingsrätts- och hovrättsdomarna har värnat rättssäkerheten i en brottskategori som håller på att laddas med allt mer politisering och rättsosäkerhet. På grund av personuppgiftslagen och av etiska skäl kan jag inte bistå med domen här, men var och en har rätt att vända sig till Hovrätten över Skåne och Blekinge och be att få dokumentet skickat till sig. Målnumret är B 409-14. Tänk bara på att personuppgifterna ska hanteras varsamt.

Lita alltså inte på vad som står i massmedia och vad av massmedia dubbade ”experter” påstår (vilket f ö även gäller andra ämnesområden än detta). Bilda er en egen uppfattning, baserad på fakta i målet, genom att gå till källmaterialet. Nöj er inte med medias med fleras återgivning. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud och advokat Elisabeth Massi Fritz, vilka är i stort sett de enda som journalister vänder sig till så snart en domstol har meddelat friande dom i något uppmärksammat våldtäktsmål, är inte mer ”experter” än att de båda på var sitt håll har oerhört tendentiösa agendor.

För inte så länge sedan rapporterades det att en man, som nu har hunnit nå pensionsåldern, efter hela tio år i fängelse fick domen undanröjd genom resning. Han dömdes för grova sexuella övergrepp på sin dotter. Det viktigaste beviset var dotterns egen berättelse. Efter att mannen hade avtjänat sitt fängelsestraff framkom det nya omständigheter som gav anledning att starkt ifrågasätta dotterns trovärdighet. Mannen friades då från skuld genom en resningsprocess. Bevisligen har ett rättsövergrepp skett. Men inte ett ljud från vare sig Madeleine Leijonhufvud eller Elisabeth Massi Fritz. De vet när de ska tiga.

Kanske är detta värt att tänka på när det skriks och skränas om att det är för svårt att meddela fällande domar i våldtäktsmål.

Landet som är på väg att bli en sekt

Publicerad den av

Ska man ta sådant här på allvar? Är det en dator som skriver dessa texter, efter inmatning upp till en kritisk massa av ”-fobi” och ”anti-”.

Första impulsen är att bara låta det vara, dra sig tillbaka och kanske helt avstå från att läsa och kommentera vad som står i de stora tidningarna. Gå i mediaexil. Men vid närmare eftertanke tror jag att den impulsen är farlig. Dessa människor är inflytelserika, uppumpade som många av dem är med våra skattemedel. Det måste ske något slags saklig men bestämd motoffensiv mot denna skenheliga överhet.

Om man ska säga några ord om den länkade texten i Aftonbladet, kan man inleda med att påtala det uppenbara: den postmoderna vänstern är en ytterst totalitär rörelse. Den är inte intresserad av att låta meningsskiljaktigheter brytas mot varandra genom samtal och fördjupande diskussion – de ska istället mötas genom nedtystning, uteslutning, skrän och – enligt åtskilliga företrädare – fysiska angrepp.

”Men kom ihåg att demokrati är en process och inte något som ska kunna användas i syfte att förtrycka andra människor.”

Ja, och vad exakt det är som förtrycker andra människor avgör förstås…just det, den postmoderna vänstern. Vem tror dessa imbecilla översittare att de är? Senator McCarthy? Här svartlistar de hej vilt den ena efter den andra som icke önskvärd att höras. Varför klarar inte vänstern av att höra andras åsikter?

”Vi anser att den feministiska rörelsens bredd också är dess styrka. Vi kan inte alltid hålla med varandra. Men att ge utrymme till rasistiska och transfoba talare står i direkt motsättning till kampen för alla kvinnors mänskliga rättigheter och därmed forumets syfte.”

Det gör ni inte alls. Vem tror ni att ni lurar, förutom möjligtvis er själva? Ni vill inte ha någon bredd; ni vill ha en sekt. R-ordet och fobi-anklagelserna är ert utrensningsmedel.

Det kan tilläggas att Solveig Horne är statsråd i Norge med ansvar för just jämställdhet och  HBT-frågor. Damen ska för Sören inviga Europride i Oslo senare i sommar! Men nej nej, vi kan inte ens lyssna på vad en sådan person har att säga. Det går tydligen inte för sig.

Det fanns en tid då den politiska vänstern var underground på riktigt. De intellektuella radikalerna väjde inte för att diskutera vad som helst med vem som helst – ja, man kan säga att det var en del i det radikala budskapet, i en tid då man kunde dömas för blasfemi, uppvigling o s v. Den tiden är sedan länge förbi. Nu framträder de som en sekt inne i maktens varma korridorer, vars främsta metod är att täppa till truten på dissidenter.

Har ni ingen känsla för anständighet?

Den blodiga halvmånen

Publicerad den av

Situationen i Syrien och Irak för tankarna till religionskrigens Europa under 1500- och 1600-talen. Större delen av den bördiga halvmånen är nu endast uppdelad i stater på papperet. I verkligheten råder det allmän kaos och nya, gränsöverskridande maktgrupperingar dyker upp. I likhet med det 30-åriga kriget i Centraleuropa 1618-1648, intervenerar regionala stormakter genom lokala ombud, och nya, oheliga allianser ser dagens ljus.

Våldsförhärligande, radikal islam tycks hela tiden vara den ideologi som vinner störst framgångar; nu i en sällsynt vedervärdig skepnad. Dess framgångar kan förstås mot bakgrund av att alternativa lojaliteter, såsom nationer med folkligt förankrade styren, är mycket svaga och i det närmaste obefintliga i Syrien och Irak. Den utdragna och ofta plågsamma processen mot geografiskt avgränsade nationer, som utgör en förutsättning för demokratiska styren, har aldrig ens kommit i gång i dessa områden. Eller är det kanske just det som har påbörjats, men i en väldigt blodig och olycklig utgåva.

Tre funderingar från min sida:

– Det bästa omvärlden kan göra är förmodligen att godta en sönderdelning av Irak i tre stater. Kurderna har i praktiken redan en stat, så det återstår att utföra en sunni-shiitisk bodelning. Att finna liknande arrangemang för Syrien låter sig nog inte göras; där är det snarare en utveckling mot det libanesiska tillståndet som man kan hoppas på – en dysfunktionell halvdemokrati som mot alla odds har lyckats undvika ett nytt inbördeskrig.

– Den neokonservativa idén (George W Bush, Paul Wolfowitz m fl) om att arabvärlden kommer att gå mot frihet om bara ett diktatoriskt styre avsätts har lidit ett gruvligt nederlag. Att terrorism och innehav av massförstörelsevapen ibland måste bekämpas offensivt är en sak, men tro inte att man kan göra ett Schweiz av Irak över en natt.

– De frivilliga europeiska medborgarna i förbanden i Syrien och Irak utgör ett livsfarligt hot mot de europeiska staternas säkerhet. Terrordådet vid det judiska museet i Bryssel utfördes just av en återvändande fransk jihadkrigare. Uppgifter cirkulerar om att antalet svenska medborgare som deltar i striderna överstiger 100. Detta är helt sensationella siffror. Jag hoppas innerligt att SÄPO hårdbevakar dessa människor, varav flera torde kunna åtalas för krigsbrott vid eventuell återkomst till Sverige. Utländska medborgare som har uppehållstillstånd i Sverige och deltar i striderna borde automatiskt betraktas som ett hot mot rikets säkerhet och inte släppas in i landet igen.