Månadsarkiv: juni 2014

Hovrätten har värnat rättssäkerheten – trots drevet

Publicerad den av

I går kom hovrättsdomen i ett uppmärksammat våldtäktsmål, som har blivit känt i medierna som ”dominanssexmålet”. Hovrätten över Skåne och Blekinge friar den åtalade på samma grunder som tingsrätten tidigare har gjort: det anses inte vara bevisat med tillräcklig styrka att den åtalade insåg att kvinnan motsatte sig det sexuella umgänget.

Rubriken i Dagens Juridik (länken ovan) är något missvisande. Hovrättens tre juristdomare är nämligen eniga om det friande domslutet, medan de två nämndemännen ville fälla den åtalade. Att nämndemännen, som är partipolitiker, kan ha låtit sig påverkas av den allmänna debatten efter tingsrättsdomen och av gatans parlament är tyvärr en misstanke som är svår att bli kvitt.

Jag rekommenderar alla som har starka åsikter i frågan att själva läsa domen. Min egen bestämda uppfattning är att tingsrätts- och hovrättsdomarna har värnat rättssäkerheten i en brottskategori som håller på att laddas med allt mer politisering och rättsosäkerhet. På grund av personuppgiftslagen och av etiska skäl kan jag inte bistå med domen här, men var och en har rätt att vända sig till Hovrätten över Skåne och Blekinge och be att få dokumentet skickat till sig. Målnumret är B 409-14. Tänk bara på att personuppgifterna ska hanteras varsamt.

Lita alltså inte på vad som står i massmedia och vad av massmedia dubbade ”experter” påstår (vilket f ö även gäller andra ämnesområden än detta). Bilda er en egen uppfattning, baserad på fakta i målet, genom att gå till källmaterialet. Nöj er inte med medias med fleras återgivning. Professor emerita Madeleine Leijonhufvud och advokat Elisabeth Massi Fritz, vilka är i stort sett de enda som journalister vänder sig till så snart en domstol har meddelat friande dom i något uppmärksammat våldtäktsmål, är inte mer ”experter” än att de båda på var sitt håll har oerhört tendentiösa agendor.

För inte så länge sedan rapporterades det att en man, som nu har hunnit nå pensionsåldern, efter hela tio år i fängelse fick domen undanröjd genom resning. Han dömdes för grova sexuella övergrepp på sin dotter. Det viktigaste beviset var dotterns egen berättelse. Efter att mannen hade avtjänat sitt fängelsestraff framkom det nya omständigheter som gav anledning att starkt ifrågasätta dotterns trovärdighet. Mannen friades då från skuld genom en resningsprocess. Bevisligen har ett rättsövergrepp skett. Men inte ett ljud från vare sig Madeleine Leijonhufvud eller Elisabeth Massi Fritz. De vet när de ska tiga.

Kanske är detta värt att tänka på när det skriks och skränas om att det är för svårt att meddela fällande domar i våldtäktsmål.

Landet som är på väg att bli en sekt

Publicerad den av

Ska man ta sådant här på allvar? Är det en dator som skriver dessa texter, efter inmatning upp till en kritisk massa av ”-fobi” och ”anti-”.

Första impulsen är att bara låta det vara, dra sig tillbaka och kanske helt avstå från att läsa och kommentera vad som står i de stora tidningarna. Gå i mediaexil. Men vid närmare eftertanke tror jag att den impulsen är farlig. Dessa människor är inflytelserika, uppumpade som många av dem är med våra skattemedel. Det måste ske något slags saklig men bestämd motoffensiv mot denna skenheliga överhet.

Om man ska säga några ord om den länkade texten i Aftonbladet, kan man inleda med att påtala det uppenbara: den postmoderna vänstern är en ytterst totalitär rörelse. Den är inte intresserad av att låta meningsskiljaktigheter brytas mot varandra genom samtal och fördjupande diskussion – de ska istället mötas genom nedtystning, uteslutning, skrän och – enligt åtskilliga företrädare – fysiska angrepp.

”Men kom ihåg att demokrati är en process och inte något som ska kunna användas i syfte att förtrycka andra människor.”

Ja, och vad exakt det är som förtrycker andra människor avgör förstås…just det, den postmoderna vänstern. Vem tror dessa imbecilla översittare att de är? Senator McCarthy? Här svartlistar de hej vilt den ena efter den andra som icke önskvärd att höras. Varför klarar inte vänstern av att höra andras åsikter?

”Vi anser att den feministiska rörelsens bredd också är dess styrka. Vi kan inte alltid hålla med varandra. Men att ge utrymme till rasistiska och transfoba talare står i direkt motsättning till kampen för alla kvinnors mänskliga rättigheter och därmed forumets syfte.”

Det gör ni inte alls. Vem tror ni att ni lurar, förutom möjligtvis er själva? Ni vill inte ha någon bredd; ni vill ha en sekt. R-ordet och fobi-anklagelserna är ert utrensningsmedel.

Det kan tilläggas att Solveig Horne är statsråd i Norge med ansvar för just jämställdhet och  HBT-frågor. Damen ska för Sören inviga Europride i Oslo senare i sommar! Men nej nej, vi kan inte ens lyssna på vad en sådan person har att säga. Det går tydligen inte för sig.

Det fanns en tid då den politiska vänstern var underground på riktigt. De intellektuella radikalerna väjde inte för att diskutera vad som helst med vem som helst – ja, man kan säga att det var en del i det radikala budskapet, i en tid då man kunde dömas för blasfemi, uppvigling o s v. Den tiden är sedan länge förbi. Nu framträder de som en sekt inne i maktens varma korridorer, vars främsta metod är att täppa till truten på dissidenter.

Har ni ingen känsla för anständighet?

Den blodiga halvmånen

Publicerad den av

Situationen i Syrien och Irak för tankarna till religionskrigens Europa under 1500- och 1600-talen. Större delen av den bördiga halvmånen är nu endast uppdelad i stater på papperet. I verkligheten råder det allmän kaos och nya, gränsöverskridande maktgrupperingar dyker upp. I likhet med det 30-åriga kriget i Centraleuropa 1618-1648, intervenerar regionala stormakter genom lokala ombud, och nya, oheliga allianser ser dagens ljus.

Våldsförhärligande, radikal islam tycks hela tiden vara den ideologi som vinner störst framgångar; nu i en sällsynt vedervärdig skepnad. Dess framgångar kan förstås mot bakgrund av att alternativa lojaliteter, såsom nationer med folkligt förankrade styren, är mycket svaga och i det närmaste obefintliga i Syrien och Irak. Den utdragna och ofta plågsamma processen mot geografiskt avgränsade nationer, som utgör en förutsättning för demokratiska styren, har aldrig ens kommit i gång i dessa områden. Eller är det kanske just det som har påbörjats, men i en väldigt blodig och olycklig utgåva.

Tre funderingar från min sida:

– Det bästa omvärlden kan göra är förmodligen att godta en sönderdelning av Irak i tre stater. Kurderna har i praktiken redan en stat, så det återstår att utföra en sunni-shiitisk bodelning. Att finna liknande arrangemang för Syrien låter sig nog inte göras; där är det snarare en utveckling mot det libanesiska tillståndet som man kan hoppas på – en dysfunktionell halvdemokrati som mot alla odds har lyckats undvika ett nytt inbördeskrig.

– Den neokonservativa idén (George W Bush, Paul Wolfowitz m fl) om att arabvärlden kommer att gå mot frihet om bara ett diktatoriskt styre avsätts har lidit ett gruvligt nederlag. Att terrorism och innehav av massförstörelsevapen ibland måste bekämpas offensivt är en sak, men tro inte att man kan göra ett Schweiz av Irak över en natt.

– De frivilliga europeiska medborgarna i förbanden i Syrien och Irak utgör ett livsfarligt hot mot de europeiska staternas säkerhet. Terrordådet vid det judiska museet i Bryssel utfördes just av en återvändande fransk jihadkrigare. Uppgifter cirkulerar om att antalet svenska medborgare som deltar i striderna överstiger 100. Detta är helt sensationella siffror. Jag hoppas innerligt att SÄPO hårdbevakar dessa människor, varav flera torde kunna åtalas för krigsbrott vid eventuell återkomst till Sverige. Utländska medborgare som har uppehållstillstånd i Sverige och deltar i striderna borde automatiskt betraktas som ett hot mot rikets säkerhet och inte släppas in i landet igen.

Identitet och politik

Publicerad den av

Svenska Dagbladets kultursida har dragit i gång en debattartikelserie om vad som brukar benämnas identitetspolitik. I skrivande stund har två inlägg tagits in, men fler lär stå på tur.

Med identitetspolitik menar man i regel det numera utbredda bruket att sätta en eller annan gruppidentitet i fokus i det offentliga samtalet, varefter politiken ofta går ut på att hävda denna grupps ställning gentemot det övriga samhället, eller rentav att främja gruppen på andras bekostnad. Det ingår i stort sett alltid i den identitetspolitiska utantilläxan att gruppen är förtryckt av dem som inte tillhör densamma, vilket påstås vara förklaringen till att den statistiskt sett underpresterar eller är mer sårbar inom det ekonomiska livet, utbildningsväsendet, o s v. Detta blir själva utgångspunkten när identitetspolitiska teoretiker analyserar samhället.

Identitetspolitiken är framförallt ett arv från 68-”vänstern”. Det sena 60-talet betecknas ofta som ett slags guldålder för den politiska vänstern, men den beskrivningen är egentligen vilseledande (därav ”vänstern” inom citationstecken). 68-ideologin var framförallt en individens frigörelse från betungande samhällsstrukturer. Då, när det begav sig, var det främst moralkonservatism och familjevärderingar, tillsammans med en häftig kritik av Väst och glorifiering av Öst och Syd, som var måltavla. Det sistnämnda är alltså en sågning av Hemmet och hyllning av Det Annorlunda och Spännande – det som filosofen Roger Scruton har benämnt oikofobi. Idag, när sådant som familjevärderingar – på gott och på ont – har blivit en ganska oviktig faktor i många västländer, riktar 68:ornas arvtagare i stället sin vrede mot  sådant som Nationen och Mannen (om han är vit). Även om det på papperet fortfarande rör sig om ett jagets uppror mot kollektivet, är människan en flockvarelse, och 68:ornas barn har ett behov av att finna nya gruppidentiteter. Därav identitetspolitiken. Partiet Feministiskt Initiativ är väl i det närmaste en slags identitetspolitisk orgie, som mycket riktigt har fångat många vänsterinriktade ungdomar.

Kritiker av identitetspolitiken återfinns längs hela den politiska skalan. Den kritik som delas av alla dess politiska motståndare kan sammanfattas som att identitetspolitik är en fördummande lära som bygger på dåligt underbyggda antaganden och förvandlar samhället till en arena för självhävdelse och oförsonliga konflikter, snarare än någonting gemensamt som alla har en andel i. Klarsynta vänsterdebattörer håller i högsta grad med om denna kritik. Problemet är bara att både vänstermänniskor och liberaler ofta gör misstaget att tro att ett hållbart alternativ till identitetspolitik är något slags idé om universella värden och rättigheter – d v s egentligen ingenting alls. Håkan Lindgren gör just det misstaget i sin debattartikel i SvD. Han försöker få det till att ett nationellt inriktat parti som Sverigedemokraterna minsann också ägnar sig åt identitetspolitik, med tillägget att det skulle röra sig om en ”bonnversion”, vad nu det kan vara.

Förmodligen är detta ett utslag av det kända fenomenet i svensk debatt att man under inga omständigheter får hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i någon enskild fråga. För identitetspolitik brukar inte definieras som främjande av stora, potentiellt inkluderande gruppidentiteter, som exempelvis en nation. Och kritik av identitetspolitik innebär således inte att man måste vara motståndare till den typen av identiteter. Tvärtom, en inkluderande nationell identitet – som alltså nya medborgare kan ansluta sig till – är en förutsättning för rättsstaten och demokratin. I den mån Sverigedemokraternas syn på nationen är att det finns möjlighet att ansluta sig till den, är Håkan Lindgrens påstående bara förvirrande.

Valet står alltså, för att sammanfatta, inte mellan identitetspolitik i form av en splittring av samhället i allt mer separatistiska undergrupper och ingen identitet alls. Valet står mellan splittrande identitetspolitik och gemenskap inom ramen för större, överbryggande och idébaserade identiteter.

Vi får väl se om detta kommer fram i senare artiklar i Svenska Dagbladet.

Guilt-by-Alliansen

Publicerad den av

Sverige kan liknas vid en patient med ytterst svåra tvångssyndrom, som visserligen har hyfsat god självinsikt och förmåga att betrakta och analysera sig själv, men vars öde likväl är att återfalla i självskadande tvångsbeteenden så snart hon utsätts för viss stimuli.

Så formulerar jag saken i min debutbok, Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid, som ges ut i nästa vecka. Mitt intryck är att väldigt många svenska debattörer å ena sidan är eniga om att sektbeteenden och skuldbeläggning genom association inte hör hemma i ett civiliserat samtal, men att de å andra sidan jämt och ständigt själva begår dessa förlöpningar så snart de matas med vissa upplysningar. Ungefär som en hund vars bakben börjar veva i luften när man kliar den under hakan. Vad gäller politisk färg, är alliansföreträdare inte ett dugg bättre än vänstern i denna genre.

Ta bara de senaste dagarnas debattinlägg om Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring. Radio Skaraborg observerade en likhet mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vad gäller den kritiska inställningen till utomeuropeisk invandring för arbetsändamål. Riksdagsmannen Urban Ahlin (s), som tycks tillhöra en tämligen vettig falang inom partiet, bekräftade att det finns en samsyn mellan de två partierna i denna sakfråga. Och konstigt vore väl annars. Att fri arbetskraftsinvandring och relativt höga minimilöner för enklare arbeten är en ekvation som inte går ihop, är inte precis någon raketvetenskap. Det handlar om utbud och efterfråga. Socialdemokraterna är ett parti som åtminstone säger sig vilja kämpa för höga lägstalöner och en arbetsmarknad på arbetarnas villkor. Därtill säger det sig vilja minska arbetslösheten bland alla lågutbildade långtidsarbetslösa som i dag lever i något slags permanent utanförskap.  Restriktioner för arbetskraftsinvandring är, för en gångs skull, faktiskt ett förslag som går ihop med den deklarerade målsättningen.

Vad händer? Jo, givetvis sätter en självgod guilt-by-associationkampanj igång från Alliansens sida. ”Socialdemokraterna tävlar nu med Sverigedemokraterna om att vara mest emot invandring. Fräscht.”, skriver näringsminister Annie Lööf på Twitter. Och även personer som annars brukar stå för självständigt tänkande och integritet, likt riksdagsledamoten Maria Abrahamsson (m), polerar plötsligt sina glorior på Twitter, med hänvisning till en självgodhetsorgie i Dagens Samhälle titulerad Toleransen finns till höger. Jaha, och den absoluta toleransen, ja, toleransens tolerans, har vi förstås uppnått just nu, i och med dagens reglering? Sverige var alltså fruktansvärt intolerant år 2007, innan de nya reglerna för arbetskraftsinvandring infördes (Annie Lööf kanske skulle säga ”ofräscht”)?

Synen på vad som är fint, fräscht och tolerant kan förstås också påverkas av vilken position man har i samhället – om man tillhör dem som kortsiktigt drar nytta av ett ökat utbud av billig arbetskraft, eller om man t ex är lågutbildad och långtidsarbetslös.

Hur som helst – att skuldbeläggning genom association är ett fördummande och lumpet trick brukar de flesta vara rörande eniga om. Ändå dyker det upp så fort vissa ämnen kommer på tal, likt ett tvångsbeteende som man inte kan rå för. Varför är det så svårt att bara ge fanken i alla dessa ogiltiga och vilseledande argument?

Frommare kan ingen vara – omslag och citat

Publicerad den av

I nästa vecka ges min debattbok ut, såväl tryckt som e-bok. Här kommer ett litet smakprov i form av bokomslag och citatsamling. Om du är intresserad av att köpa boken, ska du hålla särskild koll på denna sida och på Mummelförlagets hemsida nu på torsdag den 19 juni.

Jag kommer även att blogga på denna sida om frågor som knyter an till texterna i boken. Tanken är att vänta med detta till dess boken har släppts, men vi får väl se om jag kan hålla mina fingrar i styr… Situationen i Sverige, som jag följer lite på avstånd, gör mig allt från förundrad till rätt och slätt rasande.

Omslagsbild

 

 

 

 

 

Citat ur Frommare kan ingen vara

 

Frommare kan ingen vara – senaste nytt om boken

Publicerad den av

Min debattbok, vars fullständiga titel är Frommare kan ingen vara – texter om blågul renlärighet och ett land på glid, ser nu ut att kunna ges ut vid exakt den tidpunkt som planerades, nämligen dagen innan midsommarafton, den 19 juni 2014.

Mer information kommer att läggas ut här och på Mummelförlagets hemsida inom kort!

Den justerade omslagstexten lyder:

”Vanligt folk som går till tingsrätten för att söka rätt blir ruinerade vid förlust. Tonåringar som har haft helt ömsesidiga sexuella relationer med något yngre tonåringar blir dömda som sexualförbrytare. Svenska skolan låter sig styras av intellektuella vandaler. Sjukskrivning beror ibland på att man skäms eller är sur på chefen.

I texter som blandar essäformen med vetenskaplig metod och politisk pamflett trycker författaren på flera ömma punkter på den svenska samhällskroppen. Då och då sker det utifrån hans egna erfarenheter från politikens och juridikens världar.

Ett särskilt inledande kapitel viks åt de sektliknande villkoren för debatt som etablissemanget gör allt för att vidmakthålla.

Vidare får ämnet invandring och påstådd rasism ett extra stort utrymme, liksom det tema som är gemensamt för flera av texterna: den svenska välfärdsnationalismen och det fromhetssökande förhållningssättet i flera viktiga samhällsfrågor.”