Etikettarkiv: Debattklimatet

När vi inte kan tala med varandra får vi Limhamnstumult

Publicerad den av

Det våldsamma försöket i Limhamn (eller på Limhamn, som infödda limhamnsbor brukar säga, då orten är ett fiskeläge) att hindra ett litet extremistparti att hålla torgmöte, är bara den senaste i raden av liknande incidenter. Sverige har vant sig vid så kallade motdemonstrationer, syftande till att omintetgöra en politisk motståndares rätt till mötes- och demonstrationsfrihet. Fenomenet får stor uppbackning från det politiska etablissemanget och från journalistkåren. Det hela tar sig närmast religiösa, masspsykotiska proportioner. Med något enstaka undantag, är det personer med uppfattningar som idag hör den politiska vänstern till som står för ordningsstörningarna.

Vi kan nu efter Limhamnstumultet se fram emot en efterräkning i form av journalisters delegitimering av polisinsatsen, indignerade utfall på kultursidor och i vänstertidskrifter om den fascistiska poliskåren, martyrhyllningar av de som skadades, o s v. Maskineriet går redan på högvarv. Allt är lika förutsägbart som tyngdlagen.

Det är dock hög tid att stanna upp och jämföra samtiden med hur Sverige såg ut för exempelvis 30 år sedan. Hörde politisk oro på gatorna till vanligheterna? Brändes bilar upp i höghusförorterna?

Sverige är utan tvekan det land i Norden som historiskt har hyst de största inrikespolitiska motsättningarna mellan vänster och höger. Det har dessutom länge funnits en oförsonlighet mot människor vars åsikter faller utanför de övergripande samförståndens gränser – det område som sedan något år går under namnet ”åsiktskorridoren”. Vad som har hänt på sistone är att de demokratiska spelreglerna inte längre accepteras av en växande grupp unga människor. Detta borde hålla både politiker och journalister vakna på nätterna, snarare än funderingar över hur man bäst sätter dit polisen.

Situationen på nätforumet Twitter är på sätt och vis ett symptom på att någonting har slagit väldigt fel. De går nämligen tjugo på dussinet, alla dessa unga personer med den där förnärmade blicken, ibland förstärkt med ett fuck you-finger, för att ingen ska missa vem man har att göra med. Allt tycks handla om hån, hat, förolämpningar, blockering av belackare, försvinn!, schas!, hej då!, det egna egot och hänvisning till kön, ras och etnicitet. Dessa postmoderna bandhundar, som ser politiken som ett slagfält där det handlar om att äta eller att ätas, tycker jag mig även ha sett i andra sammanhang. De syns nämligen på gator och torg, med visselpipor i munnarna och raseri i blicken. På viadukter, i färd med att riva ned eller kladda på valaffischer. På Limhamns strandväg, med skarf uppdragen över halva ansiktet.

Är detta framtidens politiker? Frågan är befogad. Självaste Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, har länge visat tecken på att dras med i detta förhållningssätt till politik. Den parlamentariska vänsterns största parti klarar uppenbarligen inte av att hålla Twitter- och gatuvänstern borta. Vänsterpartiet är förstås redan ett förlorat fall, för att inte tala om Feministiskt Initiativ.

Demokratin är en ömtålig och historiskt sett ovanlig landvinning. Den bygger på att vi har förmågan att tala med varandra och lyssna till andras uppfattningar. Om vi inte kan tala med varandra, återstår våldet som konfliktlösare. Då går det, förr eller senare, som i Limhamn.

Dan Park – barnet som säger fula ord på pin kiv

Publicerad den av

Tillämpningen av paragrafen om hets mot folkgrupp (HMF) tar sig allt bisarrare uttryck. I Nyköping åtalas nu en man för att ha skrivit en bitsk kommentar på Facebook med anledning av ett morgontidigt muslimskt bönemöte på fotbollsplanen (!) utanför hans hus. Det verkar som att Sveriges åklagarmyndigheter hela tiden försöker förskjuta gränserna för vad som är straffbart. Det som var otänkbart för, säg, 20 år sedan är en realitet idag.

Vad som har hänt är dels att IT-språnget och tyckarkulturen har lett till att gemene man hela tiden står i förbindelse med omvärlden genom några snabba klick, dels att samhället och staten har blivit allt mer besatta av uttrycken i sig – hur orden faller, vad som är korrekt att säga och vad som inte är det. Detta hänger samman med kulten kring begreppet ”kränkt”. Människors privata kommunikation sker allt oftare på nätet, varvid det samhälle som har satt en ära i att märka ord genast kan slå ned på sådant som uppfattas som hädiskt. HMF-paragrafen, som har sitt ursprung i ett helt annat samhälle och hade ett mycket mer avgränsat ändamål, har idag börjat fungera som ett mäktigt och flexibelt vapen i händerna på makten. En allians har skapats mellan de rättsvårdande och de ideologiproducerande myndigheterna, journalisterna och vissa skattefinansierade föreningar.

Dan Park kan liknas vid det där barnet som märker hur de vuxna blir arga och nervösa när man säger vissa fula ord, och levererar därför sådana på löpande band, på pin kiv. Och eftersom det knappast finns något starkare tabu i Sverige idag än sådant som är knutet till folks etniska eller genetiska härkomst, kan man mycket väl tolka Park som en gycklare som helt enkelt har valt att trampa på etablissemangets ömmaste tå. Jag säger inte att det är smakfullt eller bra; jag säger bara att hans bilder och aktioner kan tolkas just på det sättet. En sådan tolkning gör förstås fängslingen än mer bekymmersam.

En annan sak som är riktigt bekymmersam är fällningen av galleristen, Henrik Rönnquist. Har Malmö tingsrätt gjort en gallerist till ansvarig utgivare? Hur kan han vara medansvarig för själva hetsbrottet, när HMF-paragrafen inleds med ”[d]en som i uttalande eller i annat meddelande…”? Det är ju inte gallerist Rönnquist som uttalar sig eller meddelar sig genom bilderna. Tingsrätten riktar stark kritik mot honom i domskälen, på ett sätt som får mig att fundera över ifall rätten är ute efter att skrämma gallerister runt om i landet till försiktighet. Till allmän skräck och varnagel.

Var är nu den heta debatten om yttrandefrihetens gränser? Domen meddelades ju mitt under brinnande valrörelse! Jag har till och med sett ett AP-telegram i israelisk press om fängslingen. Emellertid tycks ingen bry sig. Och detta, kära medborgare, är kanske det mest bekymmersamma av allt i denna historia.

Globala hetsmobbar och tidningen Aftonbladet

Publicerad den av

Mobben, vari enskilda personer går upp i en större, ansvarslös massa och uppviglar varandra, är något av det sämsta med mänskligheten. Det är tydligt att människan är benägen att låta hätsk gruppdynamik ta överhand, varpå hon både säger och gör saker som hon aldrig hade sagt och gjort i enskildhet.

I och med de sociala mediernas framväxt, måste en mobb inte längre vara platsbestämd. Detta är en unik förändring i mänsklighetens historia, vars följder är svåra att överblicka. Det krävs inte längre samling på något torg eller utanför någons hus. Mobben kan blixtsnabbt uppstå genom nätverken. På plussidan återfinns givetvis allas möjlighet att opponera sig, vederlägga falska påståenden och mana till lugn. Förvrängning och propaganda genom de gamla, envägskommunicerande massmedierna låter sig inte ske lika lätt som tidigare. Samtidigt måste vi vara medvetna om den nya dynamik som de sociala medierna skapar, samt att myter och osanningar lätt skickas vidare, utan eftertanke.

I det nuvarande kriget mellan Gaza/Hamas och Israel har det beklagliga pöbelskränet kommit att spränga alla gränser. Det sker i samverkan mellan etablerade massmedier, mindre nogräknade toppolitiker och hätska utfall från privatpersoner. Vad ni som deltar i skrikfesten måste förstå, är att här, i själva kärnområdet, är det bokstavligt talat blodigt allvar. Era ord utgör en del av en global hets, som säkerligen inverkar på enskilda människors beslut att vandalisera och begå våldsdåd.

Om vi börjar med situationen inom Israel, är det exempelvis helt oacceptabelt att landets utrikesminister, Avigdor Lieberman, skrev ett Facebook-inlägg för några veckor sedan där han uppmanade till bojkott av de arabiska näringsidkare som en dag höll stängt som protest mot krigsinsatserna. Detta är oansvarigt i den situation som råder. Ungdomliga hatmobbar har sprungit runt och skränat ”död åt araberna” i en omfattning som chockar många äldre israeler, som har varit med ett tag. Rena överfall på araber har skett. Sak samma i motsatt riktning: stenkastning mot fordon på vägar vid arabiska städer, våldsamheter mot ordningsmakten och inte mindre än tre enskilda överfall på judar de senaste två dagarna – ett med dödlig utgång. I Jerusalem är läget mycket spänt, medan samvaron tack och lov fungerar bättre i Tel Aviv-Jaffa och i Haifa. Många talar om hetsen på Facebook och i tidningarnas kommentarsfält som en bidragande orsak till illdåden. Jag tror att det ligger någonting i det.

I stora världen är det demoniseringen av Israel som sticker ut. Det snack som går i Turkiet under Erdogans styre är helt vedervärdig. I Storbritannien spelar en minister drama queen genom att avgå. Hon blev säkert populär på Twitter. I Sverige har tidningen Aftonbladet tydligen sett det som sin särskilda mission att bidra med hat. I går var det Mattias Gardells tur, idag Ehsan Fadakar. Tydligen hyser ingen av dem några betänkligheter inför att i praktiken kräva Israels undergång. Inga lögner och inga överdrifter är dem främmande.

Detta, i kombination med det förräderi mot demokratiska ideal, saklighet och öppna samtal som Aftonbladet på alla sätt står för, medför att länkningen ovan till tidningen var min sista, såvida det inte sker ett permanent linjebyte på redaktionen. Jag vill inte själv bidra till reklamintäkterna genom besök på nätet; ej heller leda andra läsare dit. Hatblaskor förtjänar inte läsare. Tyvärr kan jag inte vara utan Johan Hakelius krönikor (bäste herr Hakelius, varför kan du inte byta tidning?), så direktlänken till hans kolumn är undantagen.

Varifrån kommer då allt detta hat och förakt, som om Israel vore Djävulens ställföreträdare på jorden? Kanske kommer jag att ägna ett längre blogginlägg åt detta, någon gång i framtiden, när saker och ting har lugnat sig.

Snälltåget accelererar i den dunkla natten

Publicerad den av

Igår publicerade Migrationsverket en verksamhets- och kostnadsprognos för de närmaste fyra och ett halvt åren. Såsom framgår i kostnadssammanställningen, prognosens bilaga 4, har den tidigare prognosen – som trots allt byggde på ett omfattande mottagande av asylsökande – flugit all världens väg. Istället för en stabilisering av Migrationsverkets kostnader på runt 21 miljarder kr per år, förväntar sig myndigheten nu en snabb ökning till 30 miljarder kr årligen år 2018! Detta är ingenting mindre än en 50-procentig ökning av de samlade kostnaderna. Verket redovisar därför ett enormt ackumulerat underskott fram till år 2018, såvida inte anslagen höjs i enlighet med behovet.

Den förväntade kostnadsökningen beror givetvis på att antalet asylansökande förväntas öka, från tidigare beräkning om runt 60 000 till drygt 80 000 personer för innevarande år. Sak samma för år 2015. Myndigheten skriver däremot ned antalet sökande för efterföljande tre år, vilket grundas på tämligen lösa antaganden om förbättringar i avflyttningsländerna.

Summa summarum – prognosen pekar på behovet av väldiga anslagstillskott till Migrationsverket och stor ökning av antalet asylsökande inom den närmsta tiden, men bygger ändå i viss mån på önsketänkande på längre sikt. Följdverkningarna för samhället i stort är förstås inte med i räknestycket.

Att noggrant analysera dessa siffror och redovisa den allt mer desperata situationen för svenska folket borde naturligtvis vara högt prioriterat för samhällsjournalister. Det finns en uppsjö av frågor att ställa till de ansvariga politikerna. Hur ska boendet lösas? Kommer ni att lagstifta om att kommunerna inte längre ska få någon beslutanderätt? Vad händer på sikt med arbetsmarknaden? Har ni några idéer om utbildningsinsatser, med tanke på de sjunkande skolresultaten, där invandrade elever presterar särskilt dåligt? Eller rent av: borde inte prognosen leda till en omläggning av invandringspolitiken? Det är sommartorka på redaktionerna, så det finns gott om utrymme. Dessutom är det valrörelse.

Men icke. Jag har inte sett någonting annat i de stora tidningarna än en liten TT-notis, ofta sämre placerad i vederbörande tidnings nätutgåva än allehanda kuriosanyheter. Jo, DN:s ledarsida kommenterade prognosen under rubriken ”En hjälpande hand”. Ytterligare en i raden av alla dessa artiklar som förkunnar att den humanitära stormakten bara måste skärpa sig i sitt mottagande.

Det sägs gång på gång, men måste tydligen sägas igen. Svenska etablerade massmedier ställer aldrig några frågor ur vinklar som inte passar den politiska agendan, eller frågor vilka skulle bryta mot något etablerat tabu. Mörkläggning är vad som gäller. Snälltåget rusar vidare och accelererar i den dunkla natten, i riktning mot en station som folk har väldigt vaga föreställningar om.

Det är sjukt, men icke desto mindre är det sant.

Se även kommentarer från Merit Wager och från bloggaren Fnordspotting.

Hetsiga dumheter i sociala medier och jakten på diskvalificerande citat

Publicerad den av

Att de sociala medierna har förändrat spelreglerna för informations- och åsiktsspridning är en truism. På plussidan ser vi att de stora mediernas oligopol har brutits. På minussidan ser vi en ”ekokammar”-tendens och en ”förkvittring” (med anledning av Twitter) av det offentliga samtalet, vilket jag tog upp i ett inlägg för några dagar sedan.

Men det finns ytterligare ett minustecken, som tycks bli fetare och fetare för varje år. Kombinationen sekteristiskt samhällsklimat och löst tyckande i sociala medier är nämligen långt i från a match made in heaven. Jag har bitvis berört denna fråga i min bok. De senaste dagarnas skriverier på exempelvis Twitter förstärker bara bilden av hur illa det är ställt.

Problemet kan formuleras såhär. Fora som Twitter och Facebook gör det möjligt för alla som önskar dela med sig av sina funderingar att omedelbart göra det, oavsett sinnestillstånd och skrivvana. Då blir det lätt så att osakliga påhopp och obalanserade ståndpunkter dyker upp lite varstans. Detta tycks dessutom underblåsas av den mobbmentalitet som har vuxit sig så stark på dessa sidor. Vad som sedan händer är att debatten mer och mer kommer att handla om vilka grodor som har hoppat ut från olika debattörers hårddiskar. I somliga fall stannar det i det elektroniska forumet. I andra fall kan det sluta med avskedande, entledigande från nämndemannauppdrag, hotelser, o s v.

Man måste dock ha en sak klar för sig. Twitter, Facebook och liknande fora har mer karaktären av dokumentation av pågående samtal än av att vara anslagstavlor för genomtänkta insändare. Sådant som förr kunde yttras i affekt vid köksbordet, bland vänner på krogen o s v har numera delvis förflyttat sig till nätet. Det rör sig faktiskt om en ganska revolutionerande förändring av den mänskliga samvaron i de kvittrande och facebookande kretsarna. Att det finns en totalitär baksida av myntet är det få som uppmärksammar. Allt som skrivs dokumenteras och kan sparas för överskådlig framtid. Och eftersom det – på gott och ont – inte finns något filter mellan varje skribents ord och världen, kan även den mest skrivovane lokal- eller ungdomspolitikerns lilla infall leda till drastiska följder, om och när mobben hittar det fällande citatet.

Jag skriver inte detta för att jag motsätter mig det ofiltrerade tyckandet i cyberrymden. Jag skriver detta för att jag ser ett oroväckande mönster av hätska dumheter på nätet, vilka följs av en metadebatt och en massa ”scoop” om vem som har sagt vad. Att det dessutom finns en asymmetri, i och med att det välkända ”fina, goda vänsterhatet” ofta kommer lindrigt undan, gör förstås inte saken bättre.

Finns det någon lösning? Knappast någon annan än att alla nätdebattörer, och då i synnerhet etablerade skribenter, dels måste tänka mer på hur man debatterar, dels måste lägga mindre tid på häxjakt. Tendensen verkar dock, tyvärr, vara den motsatta just nu.